VOY: Prototype. Det med de herrelösa robotcivilisationerna.

voy prototype

voy prototype 2Gillade det här avsnittet redan från första bilden: Först svartruta med lite störningar, och sedan kommer Voyager farande – vi får se henne underifrån – allt i svartvitt, med lite märkliga tecken i underkanten av bilden. Jonathan Frakes, som regisserat avsnittet, behåller sedan “föremålets” perspektiv genom hela teasern. I slutet av teasern zoomar föremålets kamera in på en skärm som visar vems synvinkel vi ser allt ur: en glänsande robot som B’Elanna försöker reparera. Nej, men det här var alltså ovanligt snyggt (säger eventuellt något om vilken konventionell serie Voyager är, när jag liksom verkligen hajar till av en sån här start).

voy prototype 5B’Elanna är verkligen otroligt engagerad i den här robotens öde. På ett nästan moderligt sätt oroar hon sig för dess framtid, testar olika sätt att få igång dess energitillförsel, springer ut i korridoren i sin pyjamas när hon kommer på en idé om hur hon kan rädda den. Och så lyckas hon också, till slut. Den aktiverade roboten (nr 3947) blir, på sitt robotlika sätt, väldigt förtjust i Torres och försöker värva henne till sin hemvärld. Den berättar att hen kommer från en civilisation där varelserna som konstruerat robotarna, “the builders”, dött ut, och där robotarna själva inte lyckats fundera ut hur man reparerar själva energiaggregatet som driver dem. Hen vill ta med sig B’Elanna till sin planet för att hon ska kunna hjälpa dem där.

Men Janeway sätter stopp för alla planer på att B’Elanna ska vikariera som “builder” – och för första gången på länge dyker the prime directive upp som argument (det känns i och för sig som att de senaste avsnitten är fyllda med avsteg från den, men visst). Roboten kan inte riktigt ta ett nej, visar det sig, och kidnappar helt enkelt B’Elanna. Strid uppstår mellan robotplanetens skepp och Voyager, och robotarna vinner. Och deras ultimatum till B’Elanna är ganska tufft: Hjälp oss eller så förintar vi Voyager.

voy prototype 4Nu är ju inte B’Elanna egentligen särskilt svårövertalad. Det finns visserligen ett ständigt hot mot henne och Voyagers besättning – men hon tycker ju ändå innerst inne att det är lite kul att lösa den här uppgiften. Och att robot 3947 är rätt mysig. Men precis när hon lyckats konstruera ett nytt sånt där aggregat blir robotskeppet hon är på attackerat – av ett annat robotskepp från en grannplanet. Och det är nu som hon får reda på sanningen om varför alla “builders” är döda.

Befolkningen på de stridande planeterna, Pralor och Cravic, lyckades efter en lång konflikt komma fram till ett fredsavtal. Men när man skulle avaktivera robotarna som använts för striderna såg de artificiella intelligenserna det som ett hot – och dödade helt enkelt humanoiderna som byggt dem. Tydligen hade “the builders” inte läst Asimovs böcker om robotlagarna, eller sett Star Treks originalserie där ju rätt många avsnitt handlar om artificiella intelligenser som bokstavstolkar sina direktiv med obehagliga konsekvenser. B’Elanna inser att roboten hon återupplivat från de döda – den som ligger på ett bord och ber om att få bli programmerad – bara kommer att vara en förstärkning av vad som i praktiken är en mordisk robotarmé. Hon kortsluter den och blir i samma stund transporterad bort från robotskeppet, tillbaka till Voyager. Men visst handlade det där mer om än bara en teknisk utmaning för Torres. Det finns undertoner av moderskap och biologisk klocka när Janeway och Torres diskuterar det som hänt – känslor som inte riktigt går fram i de skrivna replikerna.

JANEWAY: It must have been difficult.
TORRES: Difficult?
JANEWAY: To destroy what you created.
TORRES: It was necessary.
JANEWAY: I read your report. It was no small achievement, B’Elanna. You gave that unit life.
TORRES: You should have seen it, Captain. It was incredible. I installed that module, and the prototype looked up at me and asked me for programming.
JANEWAY: As I said, it must have been difficult.
TORRES: It was necessary.

Jag är tydligen en sucker för robothistorier. Och blev uppriktigt överraskad av twisten mot slutet. Ligger och balanserar på att ge det här avsnittet en nia, men behärskar mig lite. Noterar dock att det här är ytterligare ett avsnitt där Voyager är ett rätt crappy skepp i strid – hon får verkligen stryk gång på gång på gång på gång på gång.

Ett välgjort avsnitt, gillar också den EXTREMA retrokänslan i robotarnas look. Här fjäskas det inte. Gillar också att Torres pratar om Data, det görs för få blinkningar tillbaka till The Next Generation tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt.

TNG: Emergence. Det där Enterprise föder fram en ny livsform.

TNG EMERGENCE

Ja, men det här var ju ett avsnitt på ett tema som vi sett några gånger nu– där en dator eller artificiell intelligens blir en egen, självständigt tänkande livsform. Den här gången är det Enterprise skeppsdator som bestämmer sig för att bli oberoende från de där jobbiga livsformerna som springer runt på skeppet,, och helt enkelt stänger ute dem från styrsystemet. Det hade säkert känts jättespännande för mig att se om jag inte hela tiden fick den där känslan av déjà vu.

Jag tänker på de intelligenta reparationsrobotarna i The quality of life. Jag blir påmind om den mästerliga rättegången som avgjorde om Data var en maskin eller inte. Jag tänker på hur Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty plötsligt tog kontroll över sitt eget liv på holodäck, Och nu på senare tid, DS9-avsnittet med byn med hologrammänniskorna. Ska man återbesöka ett tema ska man åtminstone göra det bättre än det gjorts tidigare. Så är det inte riktigt här.  En ledtråd till varför får jag i boken Captain’s Logs. Där pratar manusförfattaren Brannon Braga om Emergence som det slutgiltiga holodäcksavsnittet, snarare än som ett avsnitt om AI. Det räckte tyvärr inte för att vinna över mig på hans sida.

tng emergence 6För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i Phantasms om vi nu ska diskutera originalitet och upprepningar). Det är jätteflippat och konstigt och fyllt med symboler. Och ganska ointressant.

tng emergence 3Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade  varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.

Lite påminde faktiskt den här “varelsens” tillkomst om ett avsnitt av Vetenskapsradion som jag lyssnade på i veckan. Det handlade om hur parasiter som intar ett värddjur kan förändra sättet som värddjuret uppför sig på. En parasit som finns i en råtta och som måste hamna i en katts tarmystem för att fortplanta sig verkar kunna påverka råttans uppförande så att den tar större risker. Kanske har Enterprise haft en digital parasit i sitt datorsystem?

 

Nej, det här var lite av ett nonsensavsnitt. Att man inte ägnar de sista värdefulla avsnitten av en serier åt att knyta ihop löst hängande handlingstrådar är nästan lite oansvarigt, även om man har en film på gång. Mitt problem med det här avsnittet handlar kanske främst om att Picard & co var så extremt oprovocerade och avslappnade kring att de just blivit kapade av sin egen skeppsdator – även om det är i och för sig verkar vara i linje med den respekt för nya former av tänkande existenser som blivit allt tydligare under den senare produktionen av Star Trek-serierna.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 319 tv-avsnitt.

Ship in a bottle. Det med Moriartys återkomst.

Nu har vi kommit fram till den period under Star Treks historia då The Next Generation och Deep Space Nine sänds parallellt. Så utifrån sändningsdatumen kommer jag att hoppa mellan de olika serierna. Det betyder att vi nu HELT PLÖTSLIGT är tillbaka på kapten Picards Enterprise. Med allt vad det innebär.

tng ship in a bottle 3

Det räckte med första bilden i Ship in a bottle för att jag skulle få ett mindre sammanbrott. Data som Sherlock Holmes. Igen? Men. Det är nog sällan som jag varit med om att min åsikt om ett avsnitt har skiftat så många gånger som för Ship in a bottle. Det finns lite fina vändningar i det här avsnittet.

Men först var det alltså det stora Sherlock Holmes-hatet som infann sig...redan i teasern. Och då menar jag alltså Sherlock Holmes i Star Trek-tappning. För någon som jag som inte gillar avsnitt som utspelas på holodäck överhuvudtaget så är ändå Sherlock-varianterna snäppet värre. Tänkte jag. Och så visar det sig att det är ännu mer förfärligt än jag först trodde: det är ett TRUBBEL PÅ HOLODÄCK-AVSNITT

tng ship in a bottle 2Här återvänder man hem till Enterprise efter några sköna stunder på Deep Space Nine bara för att inse att man är tvungen att se det tröttaste av det trötta i The Next Generation. Ett avsnitt på holodäck där datorsimuleringarna strular. Och när Barclay ska fixa felet det så tar han fram gömda filer och….VI ÄR TILLBAKA I SHERLOCK-LAND. Rättare sagt i Moriarty-land. En sorts dubbelmacka av Star Trek-fatigue uppstår. Hur ska jag orka nästan femhundra avsnitt till när det här är det bästa man kan erbjuda?

Det förra avsnittet där Holmes dödsfiende Moriarty förvandlades från ett hologram till en självständigt tänkande varelse var i stort sett obegripligt för mig. Och nu dyker skiten upp igen. Miles från The Nanny vill bli en verklig människa, och lyckas till och med ta sig ut från holodäck.

Visst. Det finns två bra vändpunkter i handlingen där åtminstone den första kommer lite oväntat. Det blir så meta så för att kunna överlista Moriarty så måste man bygga en simulering inuti simuleringen av simuleringen. Och sedan flyttar man över Moriarty och hans flickvän till en hårddisk som är laddad med så mycket upplevelser att de två kan fortsätta att åka runt därinne hela livet och ständigt upptäcka nya världar. De förstår inte att de bara lever i en enda stor simulering i en hårddisk som lagras på en hylla. För att vara en kapten som för bara några avsnitt sedan oroade sig för friheten för några mekaniska hönsliknande robotar så är Picard rätt obekymrad kring att spärra in den virtuella livsformen Moriarty på en hårddisk.

 

tng ship in a bottle 1

Lite vardagsfilosofi räddar skivan, och moralen. Picard öppnar upp för att vi alla eventuellt lever i en datorsimulering (en möjlighet som även andra har diskuterat på sistone), och det blir förstås en liten extra metagrej av det hela eftersom jag ju sitter och tittar på en tv-serie om karaktärer som pratar om att deras verklighet inte är på riktigt. Snyggt.

But who knows? Our reality may be very much like theirs. All this might be just be an elaborate simulation running inside a little device sitting on someone’s table.

Men kan en sista replik och två intrigtwistar verkligen uppväga att allt annat är rövtrist. Jag suckar för mig själv och konstaterar – nej.

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 245 tv-avsnitt. 

The quality of life. Det med de tänkande exocomparna.

tng quality

Det stora problemet med The quality of life är väl att avsnittets huvudpersoner Exocomparna – ett slags självlärande reparationsrobotar – är så förbannat fula. Här känns varken effekterna eller designen värdiga en 90-talsserie, utan vi befinner oss i ett avsnitt som hade vunnit på att lanseras som en retrodoftande tribut till originalserien. Jag tycker att Exocomparna mest ser ut som ett slags mekaniska hönor, eller som en plockad kalkon av plåt inför thanksgiving. Eller kanske bara en knubbig borrmaskin.

Överhuvudtaget är det ibland svårt att veta var vi befinner oss rent designmässigt i The Next Generation. Enterprise är smäcker och relativt tidlöst designad på utsidan, medan de fyrkantiga skyttlarna ombord mest ser ut som en hyllning till orginalserien – skitfula och boxiga. Gränssnittet på datorer och paddor måste dessutom vara det mest ineffektiva i universum. Det tar ju sån plats med alla dessa färgade balkar och rutor som finns överallt att man nästan inte kan se informationen man söker eller reglagen man vill använda.

tng quality 2Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.

tng quality 3Det här är ett systeravsnitt till The Measure of a Man.. Det där man bestämmer om Data är en människa eller inte. Att det här avsnittet inte är lika inspirerande beror delvis på att de där flygande plåtburkarna inte är lika engagerande som Data. De kommunicerar inte, de skriver inte poesi till sin katt, de gör sitt jobb utan större åthävor. Förutom när en instruktion hotar att ta livet av en av dem. Å andra sidan komplicerar det här avsnittet ytterligare vad man ska räkna som livsformer, och det i sig är ju alltid intressant. Det är Datas känslomässiga reaktion som är avsnittets egentliga kärna. Hans emotionella handlande när han plötsligt står inför en annan artificiell intelligens med eget tänkande.

tng quality 4Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i A fistful of Datas. I det här avsnittet är hans skäggodling också ett samtalsämne. Under avsnittsteaserns pokerparti hävdar Crusher att skägg är mannens motsvarighet till smink, medan de ansiktshåriga männen – Riker, La Forge och Worf – mumlar något osammanhängande om manlighet. Det hela slutar i en utmaning. Vinner Crusher nästa parti så ska männen raka sig, vinner någon av männen ska Crusher färga håret brunt. Och precis när avgörandet närmar sig så kallas alla till bryggan. Jonathan Frakes, som regisserade det här avsnittet, stör sig otroligt mycket på att den här tråden inte plockas upp i avsnittet. Pokermatchen används bara som en filler för att fylla ut programtiden.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 237 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Offspring. Det där Data blir med barn.

tng offspring 2

Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.

I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.

tng offspring 3Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig  stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
tng offspring 1För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.

När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.

tng offspring 4Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.

Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.

Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.

Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet. 

Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.

The Measure of a Man. Det där man bestämmer sig för om Data är en maskin eller inte.

tng measureOm förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.

Att riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens var ett av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys favoritämnen kan ju inte någon läsare av den här bloggen missat (jo, jag är medveten om att jag har tjatat om saken, men det här kanske blir sista gången? Kanske?). Gång på gång återvände man i originalserien till intriger om datorsystem och maskiner som tagit sina instruktioner för bokstavligt och flippat ut.

tng measure 4I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?

tng measure 2Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av  domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
tng measure 3Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.

Ämnet för rättegången handlar alltså kring huruvida Data själv har rätt att säga nej till att bli isärskruvad på ett laboratorium, eller om Federationen kan tvinga honom, som om han faktiskt vore vilken gammal brödrost som helst? Slutligen hamnar man i grundfrågan, det som det egentligen går ut på – har Data en själ?

De adekvata referenserna till slaveriet dras, förstås. Men ämnet kring AI och robotar känns också extremt aktuellt i sig idag, när farhågorna kring en allt mer automatiserat arbetsmarknad debatteras allt oftare. Ytterst handlar det ju kring vad människan har för ansvar kring livsformer som man själv skapat. Vad händer när de blir intelligentare än människan själv? Vad kännetecknar en självständig existens? Det här avsnittet öppnar på ett pedagogiskt sätt upp för en rad intressanta frågor. Jag tycker dessutom att man lyckats skapa ett komplext och tajt manus, och för en gångs skull en rättegångsintrig som fungerar.

Nu återstår bara för mig att se om The Measure of a Man är ett briljant undantag från de övriga avsnitten, eller en försmak av vad som komma skall.

Jag gillade bäst: att man faktiskt drog upp det här med Datas sexuella erfarenheter tillsammans med säkerhetsofficer Tasha Yar. Dels för att det så sällan görs referenser mellan avsnitten, men också för att det är tydligt i det här avsnittet att Data aldrig riktigt kunde komma över det som hände. Och hon som var så elak mot honom efteråt!

Men inte helt förtjust i att: Picard och domare Louvois ska gå och käka något slags romantisk middag direkt efter rättegången. Rättssäkerheten känns sådär inom Federationen. Och så hade jag nog gärna sluppit den där pokerscenen.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 137 tv-avsnitt.

The Arsenal of Freedom. En moralitet om vapenexport (och korkad artificiell intelligens).

tng arsenal 2  Det här är kanske det mest politiska avsnittet så här långt i The Next Generation. Jag skulle vilja kalla The Arsenal of Freedom för en moralistisk betraktelse över vapenexportens konsekvenser. Intressant i ett politiskt debattklimat i USA där man nästan aldrig pratar om hur snabbt allierade runtom i världen (som man hjälper med vapen) kan förvandlas till fiender. Fast egentligen kanske ännu mer träffande för ett land som Sverige, där vapenexporten ständigt är ett känsligt och delikat politiskt ämne. Det där med att exportera vapen på ett ansvarsfullt sätt kan vara bland de mest omöjliga föresatserna någonsin. Det går förstås också att läsa det här avsnittet som en kommentar till helautomatiska vapensystem, men det kändes för uppenbart (och som en upprepning).

tng arsenal 4På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).

Girigheten har dock ett pris. När vapenteknikerna på Minos skapar ett vapensystem som automatiskt analyserar motståndet och uppgraderar sin arsenal så kan det bara sluta på ett sätt. Katastrof, förstås. Det enda som finns kvar på Minos när besättningen på Enterprise transporteras dit är just…vapensystemet. Alla andra är redan utplånade. Som så ofta förr slutar det på ett förskräckligt sätt när ett visst mått av primitiv artificiell intelligens får för mycket inflytande och ansvar. För till sist behöver Minos inte attackeras av några fiender, då själva vapnet i sig vänder sig emot sina skapare. Vapensystemet kan inte skilja demonstration från verklighet, fiender från potentiella köpare. Det enda sättet att få ett stopp på dödandet är att langa fram sitt kreditkort (och det menar jag rent symboliskt då) och teckna upp sig för ett köp.

tng arsenalDet här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i underjordiska grottor (sista punkten i blogginlägget).

tng arsenal 3Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa That which survives och For the world is hollow and I have touched the sky som två avsnitt där planeters datoriserade försvarsmekanismer löper amok. Skillnaden den här gången är förstås att det inslaget nu är kontextualiserat, försett med en moralisk dimension samt är en tydligare kommentar till samtiden. En utveckling, alltså av tidigare använd tematik. Och det måste ju uppmuntras.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 123 tv-avsnitt.