Tag: AI

Lower Decks: Terminal Provocations. Skrothandlar-, AI- och holodäcksattack i seriens bästa avsnitt så här långt.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag tror jag kommit på ett av skälen till varför det går lite långsamt för mig att blogga om den här serien (förutom att jag fått ett nytt och all consuming jobb, förstås, som jag då har semester från just nu, därav något ökad bloggfrekvens). Lower Decks är så himla bingeable. Det är precis lagom långa avsnitt så att man inte riktigt får nog, utan hellre stannar uppe till fem på natten för att fortsätta kolla på ytterligare ett, än att man faktiskt sätter sig ner och skriver en text om det man just sett. Det är ett ganska gott betyg, tror jag. I och med det här avsnittet tycker jag också att serien till sist hittat sin form. Högt tempo, tre underhållande (och bitvis ondskefulla) parallellhandlingar samt en bisarr händelseutveckling som både expanderar seriens universum och är i samklang med Star Trek-franchisens själ. Jag fick TVINGA mig att inte se ett avsnitt till när det här var slut. Mitt i natten, medan måsarna skrek utanför fönstret.

Av de olika delarna i det här avsnittet är jag mest förtjust i Badgey, den virtuell assistenten som Rutherford lagt in i sitt hemmasnickrade holodäcksprogram. En, till en början, trevlig och artig instruktör, som ganska snabbt förvandlas till en ondskefull hämnare som vill förgöra sin skapare. Ungefär sådär illasinnad som vi väl alltid anat att det där hjälp-gemet Clippit i Microsoft Word innerst inne var (också känd som Clippy för de som kände sig lite mer familjära med konceptet).. Det måste ju ändå handla om någon form av kollektivt medvetande/instinkt som gjorde att i stort sett alla som använde Word på gemets tid hatade den där figuren som jämt poppade upp med sina “tips” precis när man kommit igång med skrivandet. Eller var det verkligen bara jag? För mig var det i alla fall ingen överraskning när Badgey flippade. utan högst logiskt.

Skälet till att Tendi och Rutherford är på holodäcket och i hans hemmahackade holodäcksäventyr är hennes bristande erfarenhet när det gäller rymdpromenader. Tendi lyckades få betyg i aktiviteten på Stjärnakademin utan att genomföra kursen (Stjärnflottan är verkligen en rätt sunkig plats i de här serien). Men träningen går snart ut på att överleva. Det är lite oklart om Badgey är ondskefull redan från början, eller om det är incidenten när programmet laggat och Rutherford sparkar på Badgey som utlöser den här reaktionen. Ett kortare strömavbrott höjer insatserna när programmet strippas från skyddsreglerna och Badgey börja ta livet av andra figurer inuti holoäventyret. Det här är definitivt den bästa av de tre parallella handlingarna i det här avsnittet.

En annan handlingstråd inbegriper kapten Freeman och ett Drokmani-skepp. Freeman försöker återta vrakdelar från Federationsskepp, medan Drokmani-befälhavaren menar att rymdskräp tillfaller den som hittar det. När de blir oense börjar Drokmanierna använda traktorstrålar för att kasta gamla vrak på Cerrito. Freeman försöker in i det sista hitta en fredlig lösning, men situationen blir prekär när skyddssköldarna börjar fallera. Och att de gör det beror på ett underhållsarbete som gått åt pipan.

Av misstag skapar Boimlers gamla klasskamrat Fletcher en liten mini-V’ger av en datormodul. Han skulle ha utfört någon form av underhåll på de där modulerna, men när han körde fast försökte han öka sin egen IQ genom att koppla upp sig till en av dem. Men det verkar som om det enda han lyckades med var att exportera sin kunskapstörst till modulen som förvandlas till ett brutalt digitalt monster som försöker inkorporera så mycket vetskap som möjligt. Lyckligtvis lyckas man få ut den ur skeppet, varpå den sedan löser kaptenens problem med Drokmaniskeppet på ett handfast och destruktivt sätt. Jag minns inte längre om de på något vis tar hand om resterna av modulen efteråt, annars lär man ha skapat en skräckversion av AI som skulle kunna fungera som backstory till det som senare händer i Discovery…

Jag gillar hur det här avsnittet fortsätter en gammal stolt tradition med artificiella intelligenser som flippar ur. Jag tycker också att Mariners och Boimlers vänskap fördjupas här (och är glad att jag aldrig kommer att få reda på exakt vad den där Chu Chu-dansen egentligen är),. liksom som den idiotiska konflikten med Deltaskiftet (de som är vakna NÄR ANDRA SOVER!!!). Ett ljuvligt avsnitt helt enkelt, och en bra blandning mellan gamla tropes och nya katastrofer. Och kanske också det första avsnittet som börjar likna upphovspersonens litterära Star Trek-parodi.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 6/10 av första säsongen av Star Trek: Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 792 tv-avsnitt. Och lite till…

Star Trek-serier: Gold Key #60. The empire man. Det med den främlingsfientlige cyborgen och den mystiska spökkvinnan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Det här numret är faktiskt lite av en revolution när det gäller Gold Keys utgivning av Star Trek-tidningar. Det handlar om omslagen. Förlagets första nio nummer av Star Trek hade omslag med foton hämtade från tv-serien, men från och med nummer 10, som gavs ut i maj 1971 var de tecknade. Rätt flådiga sådana, i en helt annan stil än serierna inuti tidningen. Mer genomarbetade, lite mer fantasifulla och ofta ganska överdrivna jämfört med innehållet mellan pärmarna.

Men från och med nummer 60 är det slut på de där snajdiga omslagen. Nu ser tidningen ut precis som de flesta superhjälteserietidningar gjorde när jag var liten. Enklare teckningar med lite starka färger för att stå ut i tidningshyllan. Kanske var det hög tid att modernisera tidningens uttryck, och eventuellt ett sätt att försöka få fart på försäljningen av Star Trek-tidningen. Men i praktiken blev den här omgörningen början på slutet. Det blev bara ett nummer till med med det här stuket på omslaget. Sedan lades tidningen ner.

Själva äventyret är rätt spejsat. Ett före detta rymdnomadfolk har slagit sig ner på vad de tror är en obebodd planet. I själva verket finns befolkningen kvar, men i lagrad form. De har på något sätt fört över sina mentala tankemönster och medvetanden till växter. Det som ett sätt att skydda sig från ett moln med radioaktiv strålning som var på väg mot planeten. Dessvärre började de där växterna mutera av radioaktiviteten.

Nu attackeras den nya befolkningen på planeten av en mystisk superstark snubbe, som hävdar att de stulit planeten. Samtidigt dyker det upp en spökkvinna som på något sätt försöker kommunicera med mannen. Inte förrän spökkvinnan lyckas ta över Spocks kropp når hon igenom. Hon försöker reda ut hur allt ligger till. Att den superstarke mannen är en cyborg, där man (fråga mig inte hur) lagrat urbefolkningens kroppar. Och att cyborgens minne har på något vis ballat ur, så att bara delar av dess kommandon återstår. Tanken var inte att driva bort de nya invånarna, utan bara att se till att de som bodde där tidigare, grönsakerna, skulle få tillbaka sina kroppar. Säger alltså spöket som utgör det enda sättet som den gamla urbefolkningen kan kommunicera med rymdmannen på. De gamla invånarna tror på samexistens, bara de slipper levande ifrån grönsakslandet. Även om Spock, förstås, verkar tycka att blommor och blad är att föredra framför människor.

Ett underhållande, men väldigt konstigt avsnitt. Det märker jag inte minst när jag försöker återberätta det i skrift här i bloggen. Givetvis hoppar man över alla de verkligt intressanta detaljerna i det här äventyret. Som hur man lagrar ett medvetande i en planta. Och hur man återger ett växtmedvetande dess kropp. Utifrån de sextio avsnitt som getts ut i den här serien, så tror jag faktiskt att det här är topp fem när det gäller orimliga serieäventyrsintriger.

Det här är nummer 60 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i februari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

ENT: Dead Stop. Det med rymdskeppsverkstaden som tar betalt i liv.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

En helautomatiserad rymdskeppsverkstad som fixar Enterprises skador på nolltid, och passar på att läka ihop Reeds skadade ben när den ändå håller på – vad skulle kunna gå fel? Tja, som det faktum att verkstaden har en dold post i sin faktura. Den passar i smyg på att sno en person ur varje besättning som lagar sitt skepp på stationen, och ersätter den med en identisk, men död, kopia. Sen använder den sina fångars hjärnor för att förstärka sin egen databas.

Givetvis upptäcker Phlox det här, och fritagningsförsöket av den bortförde Mayweather blir rött rörigt, och slutar faktiskt med att hela verkstaden sprängs i bitar. De andra varelserna som tagits som betalning av verkstadsstationen måste man lämna åt sitt öde – deras hjärnor var för skadade för att man skulle kunna separera dem från verkstadens huvuddator. Lite deppigt slut, alltså. Jag som höll på att återfå mitt förtroende för servicekänsla och hantverskunnande under det här avsnittet.

First contacts?  Man pratar lite med ett tellaritiskt fraktskepp. Det var första gången man hade kontakt med dem, tror jag bestämt. Vem som byggt den där helautomatiska verkstaden är däremot fortfarande en gåta.

Vårdslöst beteende? 

Jag är givetvis emot att en serviceinstans tar betalt i människooffer. Ändå är det något som liksom gör ont i mig när Enterprises besättning sabbar hela rymdstationen och bara lämnar spridda vrakdelar efter sig. Och ska man vara lite petig så är det ju ett faktum att Enterprise inte ens betalade för utförda tjänster, det bränsle man lämnade i betalning var ju i själva verket en bomb. På något sätt inbillar jag mig att man inte kommer undan med obetalda skulder i den här galaxen. Jag föreställer mig nu att den interstellära versionen av Intrum Justitia är på jakt efter Enterprise. Framför allt eftersom avsnittets allra sista bild visar hur rymdstationen är i full färd med att laga sig själv.

Matvanor: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden i galaxen har också en restaurang med fiffiga replikatorer. Tucker smakar på havskatten, och ger ett högt betyg. Sättet som man diskuterar tekniken på indikerar att Enterprises replikatorsystem är primitiva i jämförelse. När kommer avsnittet som förklarar allt kring mathanteringen på Enterprise? Detta är något jag tänker på under varenda avsnitt jag ser.

Sexytime: Lite omotiverad exponering av Mayweathers överkropp är det enda som bjuds i den vägen i det här avsnittet. Dessutom så “dör” han några minuter senare, så kanske snarare någon form av kiss of death här.

Transportörtrubbel: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden har ett fiffigt försvarssystem. Så fort en inkräktare kommer för nära huvuddatorn så transporterar man bort dem. Men inte ut i rymden utan tillbaka till skeppet, där de här hemma. Däremot verkar det räcka att överlista ett sånt försvarssystem för att ta sig hela vägen in i det allra heligaste. Annars hade man inte kunnat få ihop det här avsnittets intrig, förstås. Och som vanligt är det förstås själva fritagandet som är tristast i hela avsnittet.

Det här kändes precis som…
En fortsättning! Enterprise visar här hur man inte har någon ångest alls över att använda sig av en sammanhängande intrig från avsnitt till avsnitt. Enterprise skadas allvarligt i ett avsnitt? Tja, då gör vi väl ett avsnitt om hur man lagar skeppet! Det låter kanske lite mesigt för en modern tv-tittare, men sett i hela flödet av Star Trek-serier är det här i det närmaste revolutionerande i all sin enkelhet.

Det är något med den helautomatiska rymdskeppsverkstaden som får mig att tänka på Douglas Adams. Det behövs liksom bara att man skruvar handlingen en millimeter eller två så är man mitt uppe i ett kapitel av Liftarens guide till galaxen. Tror det är därför jag gillar det här avsnittet, trots att det är ganska ojämnt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 691 tv-avsnitt .

VOY: Alice. Det där Paris blir förförd av ett rymdskepp.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det här är den tredje och avslutande delen i litet minisjok av ganska absurda Voyager-avsnitt. Här lyckas Paris tjata till sig ett rymdskepp när Voyager shoppar hos en skrothandlare i rymden. Det är en snygg liten maskin som han lägger vantarna på, men den är dessvärre också försedd med en artificiell intelligens som vet hur man manipulerar omgivningen. Möt Alice, AI-världens motsvarighet till en femme fatale.

Skeppet dator lyckas ganska snabbt linda Paris runt sitt virtuella lillfinger. Genom den neurologiska uppkopplingen till skeppets system så blir han ett lätt offer för olika former av påverkan. Det börjar med att han börjar använda en kostym som tydligen passar bättre till skeppet. Det följs av att han ställer in sina Kapten Proton-holoäventyr och blir iiriterad när B’Elanna har lite åsikter kring skeppets funktioner (skeppet verkar hålla med, och passar till och med på att ge henne en liten elchock när hon är på väg ut). Sedan accelererar det. När det behövs reservdelar till skeppet så stjäl han dem från olika maskiner på Voyager. Och skeppets persona har nu också börjat uppenbara sig för honom, som en attraktiv kvinna förstås. Och hon kallar sig för det namn som Paris gett skeppet, Alice.

Men tro inte att det slutar där! När Torres letar efter stulna bränsleceller i rymdskeppet så försöker “Alice” döda henne genom att tömma hytten på syre. Och när Paris börjar bli lite tveksam och slutar lyda Alice så visar det sig att hon på ett ögonblick kan framkalla vad som mest liknar omedelbar migrän hos honom. Paris har till sist inte längre någonting att sätta emot. Han förminskas till en lydig pilot, i en dräkt som är kopplad till skeppsdatorn och som gör honom till en del av dess gränssnitt. För nu vill skeppet dra bort från Voyager.

Så här långt in i avsnittet är jag rätt nöjd, och tycker att det är lite fnissigt fånigt med en intrig som går ut på att Paris är otrogen med ett rymdskepp. Men resten av handlingen blir faktiskt lite väl klyschig för min smak. Som att skepp-AI:n på något sätt fortfarande har en närvaro i den där skrothandlarens hjärna som först sålde skeppet (han har en egen version av “Alice” som visar sig för honom när han försöker berätta om skeppets manipulativa sidor). Eller när hela äventyrets upplösning består av en scen där Torres och Alice slåss om Paris uppmärksamhet och kärlek, sittandes på varsin sida om honom i skeppet. 

PARIS: Alice needs me.

TORRES: So do I. 

ALICE: Nice sentiment, but it’s a lie. Your family will do anything to keep us apart. Don’t listen to them. 

TORRES: Tom, it’s me. B’Elanna. Alice is an illusion. 

ALICE: I’m giving you what you always wanted, something they can never do. Does that sound like an illusion? 

PARIS: I can’t think. Leave me alone, both of you. 

ALICE: They’ve accessed our systems. They’re trying to disable my shields. Stop them. 

TORRES: Focus on me. Listen to me. 

ALICE: My shields are failing. Do something. 

TORRES: It’s time to come home. 

ALICE: Tom. 

PARIS: No! 

Tyvärr får vi aldrig veta så mycket om Alice. Hon blir mest bara en homewrecker i digital tappning. Synd, för jag var nog ändå lite nyfiken på den där partikelfontänen som Alice ville att skeppet skulle åka in i. Och varför hon var beroende av en människa, och inte kunde styra skeppet själv. I stället känns Alice mest som ett lätt moraliserande avsnitt med ett budskap i stil med: “ge dig inte i lag med andra kvinnor, det slutar med att de spänner fast dig i ett skepp, kör in ledningar i din hjärna och försöker ta över din tankeverksamhet”. Fast i grunden är det väl snarare ytterligare ett i en lång rad av AI-fobiska berättelser som hela tiden dyker upp i de olika delarna av Star Trek-franchisen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 615 tv-avsnitt.

VOY: Warhead. Det där Voyager livräddar ett smart massförstörelsevapen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment
Alien of the week är…en bomb!

Vissa avsnitt kan jag inte låta bli att reta mig på. Ja, bli riktigt förbannad faktiskt. Som Warhead.

För det första (och det här har jag sagt tidigare): vem i en Star Trek-serie vågar ens svara på ett nödrop längre? Det är ju nästan alltid en fälla, och är det inte det så ställer det ändå till någon form av jävelskap. Det vill säga, extremt sliten trope för att få in ett nytt rymdskepp eller typ av varelse i handlingen. Borde förbjudas eller åtminstone ransoneras.

För det andra: visst är det fint att Voyagers besättning vill bistå alla upptänkliga livsformer, men en artificiell intelligens som man hittar på en folktom planet kanske ändå är en typ av varelse som man inte behöver stressa fram ett omhändertagande av. Vari låg tidspressen som gjorde att man transporterade en sådan ombord innan man lyckades ta reda på exakt vilket syfte den hade?

För det tredje: när man sedan upptäcker att grejen man transporterat ombord är en så kallad smart bomb, ett massförstörelsevapen med en hjärna, hur ENORM måste då inte humanismen (eller är det i det här fallet fråga om en variant av transhumanism?) vara hos Janeway när hon trots alla risker väljer att behålla den snickesnackande dynamiten ombord!

Givetvis är de här tre felaktiga valen bara början på en räcka av ännu fler idiotiska misstag. Som att man försöker extrahera den artificiella intelligensen från bomben, vilket gör att den lyckas ta över hololäkarens matris. Det ger i och för sig hololäkarskådisen Roberto Picardo en chans att spela en mer ondskefull rollfigur än vanligt, men för intrigen innebär det att den där smarta bomben i praktiken bestämmer allt ombord. Den onda artificiella intelligensen tar snabbt över stora delar av Voyager, och när den inte får som den vill så hotar den med att spränga hela skeppet i bitar.

Någonstans här i mitten blir faktiskt avsnittet lite intressant igen. Det är trots allt lite spännande att se hur man försöker hitta olika sätt att desarmera bomben på. Eller se Janeway hålla fast vid etiken när hon förhandlar med ett slags skrothandlaralien som vill köpa bomben. Visst skulle hon behöva bli av med bomben, men inte på ett sätt där den riskerar att användas av andra.

En chans till en fredlig lösning uppstår dock när det finns indikationer om att det redan från början var ett misstag att just den här missilen skickades iväg. Det är därför den fått order om att landa på en obebodd planet, tanken var att bomben skulle detonera där. Men den där loggen som hävdar att det här har hänt får den artificiella intelligensen inte riktigt ihop med sitt huvuduppdrag — att förgöra Salina Primes civilisation.

Det är till slut Harry Kim som typ pratar omkull den där artificiella intelligensen med en massa olika argument. Men vid det laget har jag redan börjat tappa intresset för den här storyn. Jag kan ju förstå att man har AI i en bomb, så att den kan undvika hinder och motstånd på väg mot sitt mål. Men att det verkligen skulle gå att diskutera om rätt och fel, etik och moral, med en AI på en bomb verkar väldigt långsökt. Det känns inte som något som någon bombkonstruktör skulle vilja fanns i deras produkter.

Nej, den här Star Trek-versionen av WarGames var verkligen inget vidare. Känns som manus från reservhyllan som man använt sig av för att försöka fylla säsongsbeställningen. Det är liksom inget fel på utförandet, men själva idén bakom är så jäkla urbota dum.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 605 tv-avsnitt.

DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

~ rogerwilson ~ 12 Comments

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

DIS: The Red Angel. Det där man fångar den röda ängeln.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det kanske är en bra idé att kolla på Discovery-avsnitt just de dagar som jag varit uppe sedan fem på morgonen och haft det lite extra stressigt på jobbet. Utmattad helt enkelt. Eller så var mitt extremt starka engagemang i just det här avsnittet bara ett bevis på hur bra det faktiskt var. Oavsett hur det hänger samman så är The Red Angel lätt det avsnitt av Discovery som gjort starkast känslomässigt intryck på mig. Och då tänker jag inte på den där dramatiska fejkdöd-scenen, utan snarare några ögonblick tidigare i det här avsnittet. Scener som faktiskt fick mig att sitta och snyfta framför datorn.

Som jag skrev i ett svar på en kommentar från Kaj om förra avsnittet, så känns det ibland som om Discoverys berättande är lite för stressat för sitt eget bästa. Att producenterna varit så oroliga för att serien ska bli corny eller töntig att man drivit upp tempot på bekostnad av fördjupningen. Kaj skrev om det faktum att så få av rollfigurerna på bryggan fått något egentligt spelrum i Discovery, och att till exempel Airiam inte presenterades mer utförligt förrän det var dags för manusförfattarna att ta livet av henne. Det är som om det inte riktigt finns plats för någon annan i den här säsongen utom Spock och Burnham och dynamiken mellan de två, även i de avsnitt när Spock varit försvunnen. Det här har till och med gått ut över skildringen av Burnham själv, som känts väldigt statisk och sammanbiten så här långt. Lyckligtvis förändras allt det i och med det här avsnittet.

För de scener i The Red Angel som fick mig på fall var just de som handlade om Burnhams uppdämda känslor, som nu äntligen börjat läcka och ta sig upp till ytan. Som när Leland nu till sist berättade sanningen för Michael om hennes föräldrar, och orsaken till att de dödades. Och vi får se chocken i Michaels ansikte när hon inser att den modell för orsak och effekt som hon bestämt sig för att tolka händelsen utifrån inte alls stämmer med verkligheten. Här har hon gått och skuldbelagt sig själv under alla dessa år, och så var föräldrarnas död i själva verket konsekvensen av ett uppdrag för Sektion 31.

Det är förstås en ordentlig smäll för Burnham att tvingas inse att mycket av det hon trott sig veta om sina föräldrar inte varit sant. De var i själva verket hemliga agenter, som till och med lurade sin dotter. Sån tur att Michael kunde avreagera sig på Leland. Han fick till och med smaka på två smällar när Burnham bestämde sig för att använda honom som boxboll.

Scenen mellan Spock och Burnham som följde på det här var också jäkligt fin. Spocks torra logik när han förklarade för Michael att hennes känslomässiga reaktioner var okej. Det kändes faktiskt som om de äntligen hittade fram till varandra här. Och, på tal om att få kontakt med varann, nu blev jag lite osäker men kan det ha varit så att jag blev lite tårögd även av scenen där Burnham och Tyler står och hånglar? Också ett fint möte, om än av en annan typ, som också kändes som ett viktigt avbrott i Discoverys hetsiga tempo. Äntligen fick vi se lite konsekvenser av den emotionella berg-och-dalbana som Burnham varit med om när det gäller Tyler.

Däremot blev jag faktiskt inte alls lika berörd av det här avsnittets stora paradnummer. Scenerna där Discoverys personal bestämt sig för att fånga den röda ängeln genom att låta Burnham långsamt dö. Jo alltså, det som hände var sjukt oroande och störigt, men också så pass knäppt att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Man har alltså kommit fram till att den neurobiologiska profilen från den röda ängelns uppenbarelser stämmer in på Burnham. Man har också konstaterat att ängeln uppenbarar sig när Michael är i fara. Varpå den logiska slutsatsen alltså är att utsätta Burnham för livsfara för att kunna fånga in ängeln. Man har nämligen dessutom kommit fram till att den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv i universum också slinker in när den röda ängeln öppnar sina tidsportaler. För att bli av med AI-angreppen måste man alltså stoppa den röda ängeln.

Som jag berättat tidigare så har min hjärna lite svårt att greppa det där med tidsresor och dess konsekvenser, tycker ofta att det känns som om det finns miljoner logiska invändningar kring allt som händer i den här typen av äventyr. Men även utan en djup förståelse för riskerna med tidsresor, framstår det inte som outsägligt korkat att lägga sig i och sabotera den röda ängelns planer? Om hen nu existerar i framtiden och ändå verkar ha lite koll på vad som måste göras för att inte galaxen ska tas över av en den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv, ska man då verkligen hindra hen från att genomföra sin plan? Är det verkligen en bra idé?

Hela idén bakom att man ska försöka fånga den röda ängeln är ju dessutom baserad på minst sagt opålitliga källor. Dels är det de sista meningarna som Airiam yttrade innan hon sögs ut genom en luftsluss och dog, det där om att allt handlade om Burnham och att hon skulle ta reda på mer om “projekt Daedalos”. Är vi verkligen helt säkra på att det var Airiam som sa det där, och att hon inte just då var styrd av den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen?

Den andra källan till information är en fil som, mycket påpassligt, upptäcks i den döda Airiams datorsystem märkt med “Project Daedalos”. Det är där som den neurobiologiska profilen av den röda ängeln finns. En profil som alltså bevisar att det är Michael som hoppar fram och tillbaka i tiden för att korrigera tidslinjen. Vem har glömt den där mappen där och varför, tro? Eventuellt den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen (kanske ska vi döpa den där AI:n till DOAISVDAIBLIG, eller eventuellt bara kalla den för Control i fortsättningen?).

Det finns dessutom ett uppenbart problem med teorin kring att det är Michael som är den röda ängeln och som stört mig ett tag nu. Hur kan Burnham ha rest tillbaka i tiden för att rädda sitt eget liv som barn? Om barnupplagan av Burnham inte klarat sig undan det där monstret som jagade henne tack vare att den röda ängeln visat Spock var Michael befann sig, så hade väl hon dött redan som barn. Det vill säga, inte finnas till i en framtid där hon kunde resa tillbaka i tiden för att rädda sitt liv? (Den här problematiken var i och för sig inte något problem i den animerade seriens avsnitt Yesteryear, där Spock reser tillbaka i tiden för att rädda sig själv).

Nu löser man ju den bristande logiken när det gäller just den händelsen, när man här avslöjar den röda ängelns verkliga identitet. Den röda ängeln är Burnhams…MOR! Men hela det här infångandet känns mer och mer som en ond plan från DOAISV…förlåt, Control. För vad var det annars som petade in något i ögat på Leland när han stod och identifierade sig själv med en ögonavläsare? Den som borde ha mest att tjäna på att den röda ängeln oskadliggörs är väl just Control.

En sak som är lite lustig är ju att Spock gått runt och pikat Burnham flera gånger för hennes Jesus-komplex, att hon jämt ska bära och försöka lösa alla andras problem. Och vad är sedan lösningen på gåtan med den röda ängeln? Jo, att Burnham dör och återuppstår. Får hoppas att det där blir ett slags katharsis för henne. Efter att hon mer eller mindre fått lajva Jesus, så kanske hon kan släppa det där. Om inget annat så lär den där lilla grejen om att Burnhams morsa aldrig dog i den där klingoniattacken hålla henne sysselsatt. Men hur ska hon kunna förlåta att morsan flydde genom en tidsresa istället för att ta hand om sin dotter? Å andra sidan ser ju mamma Burnham inte heller så himla glad ut över att bli fångad och återse sin dotter. Kanske är hon en sur version från något spegeluniversum?

In other news, kan vi väl konstatera att den traumatiserade doktor Culber försöker sno åt sig gratis terapitimmar hos amiral Cornwell i det här avsnittet. Han inser att han kanske borde bokat tid först, när hon ganska snart blir avbruten av annat jobb. Men Cornwell verkar dock ha sin diagnos av Culber tämligen klar även bara efter några meningar. Hennes råd? Typ, slappna av lite och våga leva. Får se om Culber till sist inser att han kanske inte måste undvika den person i universum som älskar honom allra mest?

Sedan kanske jag ändå bara måste kommentera klädkoden hos Sektion 31. Måste man klä sig i svart läder bara för att man jobbar inom underrättelsetjänsten? Och dessutom med nitar, Georgiou? Gud, så fånigt.

Ett avsnitt vars äventyr sker inne i huvudet på huvudpersonerna slår datoranimerade specialeffekter, tycker jag. Det är tydligt här. Längtar efter ett avsnitt där alla bara går i terapi. Det skulle de må bra av.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 10/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 525 tv-avsnitt.

DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Det här är ett avsnitt som bara blir bättre och bättre ju längre jag får tänka på det. Och scenerna starkare andra gången jag kollar på dem. Vilket tydligen leder till att den här texten bara blir längre och längre och längre…

Efter två avsnitts upptakt var det alltså nu dags för intrigtråden om Airiam att brisera. Hon är alltså den halvrobotiserade besättningsmedlemmen på bryggan, eller cybernetiskt förstärkt som Airiam själv skulle föredra att kalla det. Airiam har ju gått runt med mystiska blinkande röda ljus i sina ögon i några avsnitt nu, ett fenomen som började efter att den där sonden med bläckfiskarmar kom farandes från framtiden för att försöka ta sig in i Discoverys datorsystem. Blinkningarna, förstår vi nu, markerar när en främmande intelligens tar över Airiams medvetande. På något vis lyckades något från sonden ta sig in i skeppets halvautomatiserade besättningsmedlem, och där verkar detta något ha legat och ruvat och bidat sin tid. I Project Daedalus får vi äntligen reda på vad den planerat.

Runt den här intrigen skapas nu tydliga sammanhang mellan det som tidigare tycktes vara relativt fristående händelser. Sonden från framtiden (bläckfiskarmsgrejen alltså) var tydligen ute efter information från den gigantiska sfären som ju Discovery mötte upp i An Obol for Charon. Mer specifikt, kunskap kring artificiella intelligenser runt om i galaxen och genom historien. Målet med kunskapen? Att kunna forma en skapelsens krona för artificiella intelligenser.

Mottagaren av den där infon verkar just nu vara den artificiella intelligensen kallad “Control” som till stora delar styrt Sektion 31. In i Control har sektionens befäl matat mängder av information, och ut kommer strategiska beslut – som sedan clearas av människor innan de verkställs. På sistone verkar Control ha blivit helt autonom, men på ett lömskt sätt har den använt sig av hologram för att ge ett sken av att det forfarande varit människor som haft kontroll över Control.

Hologramteknik är också svaret på gåtan kring den film där Spock mördar tre personer på det mentalsjukhus han la in sig på. Troligtvis även detta framställt av Sektion 31-AI:n. Det är Saru som på något käckt vis (hängde inte med i det technobabblandet) kan läsa av kroppstemperatur i videofilmer och som avslöjar de här bluffarna.

Allt det här får vi alltså veta i ett avsnitt som börjar med att amiral Katrina Cornwell plötsligt dyker upp på Enterprise. Hon vill ha Pikes hjälp för att genomföra ett oauktoriserat uppdrag. Han är ju ändå numera lagslös, så varför inte göra en skum grej till? Det handlar om att bege sig till Sektion 31:s högkvarter och fippla lite med inställningarna på Control, Cornwell har nämligen slängts ut från datorsystemet, och vill tillbaka in. Vid den här tidpunkten verkar inte Cornwell veta hur illa ställt det är med Sektion 31:s stora datorsystem. Hon gissar snarare på att det är vulcanen och logikextremisten Patar som stängt av henne från Controls nätverk. Men när Discovery kommer fram till Sektions 31:s ensligt belägna högkvarter så visar det sig att det inte finns några människor kvar där (inte levande i varje fall). I stället är det datorn som styr rubbet.

Avsnittets höjdpunkt är förstås scenerna inne i det där högkvarteret (där man ju kan notera det helt okommenterade faktum att det är tre kvinnor som utgör expeditionen dit – det har i alla fall en massa jämställdhetshatande mansbebisar där ute). Discoverys utsända upptäcker döda, frysta kroppar som svävar i tyngdlöshet på stationen (och som sedan spricker lite när de faller i golvet när gravitationen sätts igång igen, de är typ djupfrysta). Och sedan den stora dramatiken och hjärtskärande upplösningen när sanningen om Airiam kommer fram i ljuset. Det blinkar rött i hennes ögon och hon attackerar Burnham och Discoverys säkerhetschef Nhan. Airiams minneskort är fyllt av den sista infon som nu ska tankas in i Controls system.

Airiam är under korta stunder i kontroll över sitt eget medvetande, och i en av dem vädjar hon till Michael att öppna luftslussen som Burnham stängt in henne i. Alltså, öppna den ut mot rymden. För hellre dör Airiam än medverkar till att alla hennes vänner och kollegor ska dö. Men Burnham klarar inte själv av att trycka på den där utlösaren till luftslussen. I en snygg referens till en flashback tidigare i avsnittet är Burnham nu i samma situation som när hon som liten flicka, instängd i en garderob såg sina föräldrar attackeras av klingoner. Hon står på nytt på fel sida av dörren och kan inte hjälpa den som finns på andra sidan.

Det blir i stället Discoverys säkerhetschef, Nhan, som öppnar luftslussen, bokstavligt talat) bakom Burnhams rygg (det är ju lite skumt eftersom Nhan nyss låg medvetslös på golvet efter att Airiam förstört hennes andningsutrustning). Och genom Airiams display får vi se hennes sista sparade minne från det liv hon nu lämnat. Det som Tilly skickat över till henne. Promenaden på stranden, nygift med sin man. Deras sista dag tillsammans. Hela det här slutet känns bara mer och mer fantastiskt och välgjort, ju mer jag tänker på det.

Så, om jag bara ska försöka sammanfatta vad jag vet, eller tror mig veta just nu om allting i Discovery. Hotet mot galaxens liv verkar inte bara komma från framtiden, utan också samtiden (även om det förstås är i framtiden som den artificiella intelligensen vuxit sig så pass stark att den kan ta livet av allt biologiskt liv i galaxen). Den röda ängeln är troligtvis någon från framtiden som försöker se till att det där inte ska hända. Och väldigt troligt är väl också att denna någon har ett starkt band till Spock, eftersom hen valt ut just honom som mottagare av sina budskap. Men, allt kan förstås också vara precis tvärtemot vad det verkar. Fiende kan vara vän och tvärtom. Men visst känns det som att ängeln borde vara Michael? Eller hur ska man annars tolka avsnittets sista repliker?

AIRIAM: I’m so sorry. It wanted me to kill you. Everything is because of you.

MICHAEL: Because of me?

SPOCK: Michael. Open the airlock.

AIRIAM: Please tell everyone I love them. – You have to find Project Daedalus.

Artificiella intelligenser som hotar människor och annat biologiskt liv är ett ofta använt motiv i Star Treks originalserie, så skulle storylinen hamna i det häradet så känns det väldigt Star Trek-kosher. Att varelser reser i tiden för att förhindra/påskynda maskinernas maktövertagande över mänskligheten känns å andra sidan lite för mycket som en Terminator-kopia för att Star Trek-franchisens självrespekt skulle palla med det. Eller tänker man hänvisa till The City on The Edge of Forever och säga att man egentligen var först med idén?

Kan man också tänka sig att det är någon av de där gamla onda, människohatande datorerna från Star Treks originalserie dyker upp även här? Kanske den där flygande människohatande dammsugaren? Eller finns det här en connection till Enterprise-avsnittet (som jag ännu inte sett) som också är uppkallat efter Daedalus/Daidalos (som för övrigt är Ikaros farsa, det var alltså han som konstruerade vingarna som smälte när sonen flög för nära solen). Och har den där Short Trek-historien där ett öde Discovery har en sällskapssjuk ai-dator vid befälet något med det här att göra?

Om jag ändå inte kan låta bli att gå igång på det här mysteriet så har jag förstås en och annan randanmärkning på utförandet av det här avsnittet.

Visst har jag förstått att stjärnflottan på Kirks tid var lite mer vilda västern än i serier som till exempel Voyager. Men ändå ganska anmärkningsvärt att Pike både bestämmer sig för att trotsa alla order för att skydda Spock, och sedan följer Cornewlls order om att anfalla och försöka göra datorintrång på Sektion 31:s huvudkontor. Lite väl lättvindigt, ändå.

Och på vems sida är egentligen Katrina Cornwell? Stod inte hon just och bossade på ett av Sektion 31:s skepp alldeles nyss? Vad är hennes exakta roll inom Stjärnflottan egentligen? Har jag missat något? Och stämmer det verkligen, att Pike och Enterprise skickades bort från kriget mot klingonerna som en säkerhetsåtgärd för att skydda “Starfleet’s finest”? Så många frågor kring denna kvinna och vad hon står för.

Det här avsnittet var ju faktiskt första gången som vi fick reda på lite mer om Airiam, lite i sista minuten eftersom hon i samma avsnitt försvann ut i rymden för att dö. Det där påminner lite om hur det ofta är i dokusåpor – där det är den vars backstory visas upp i avsnittet om sedan åker ut. Har dock ändå lite på känn att Airiam kan dyka upp igen framöver. Hon är en för bra rollfigur för att bara kasta bort så här. För övrigt så känns mycket i hennes rollfigur, som till exempel detaljen kring hur hon hade så lite utrymme i sin egen hårddisk att hon måste radera hårddisken med jämna mellanrum, som något hämtat ur ett avsnitt av Black Mirror. Mänsklighetens villkor i en automatiserad och konstgjord kropp liksom.

Jag vet att Michael Burnham ska vara seriens hjälte, men i det här avsnittet höll jag verkligen med Spock när de två hade ett av sina, numera obligatoriska, gräl. Det är något med att hon ska frälsa och rädda alla, bära alla svårigheter på sina axlar och försöka lösa alla andras problem som är lite irriterande i längden (och vad är det här med att hon ska bestämma hur Spock ska spela schack åt honom, kan hon bara backa lite?). Burnhams frälsarkomplex visar sig ytterligare en gång i det här avsnittets slutscener, när hon inte kan förmå sig själv att offra Airiam för att rädda alla andra. Tycker ändå att hon ska lyssna lite mer på brorsan, Spock. Se bara hur han, sådär i förbifarten, tröstade och gav Stamets nytt hopp om hans krisande förhållande.

I submit that your assessment of the situation may be inverted. Perhaps he needs distance from you not because he no longer has feelings for you but because he no longer knows how to feel about himself.

Betyg 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 9/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 523 tv-avsnitt.

VOY: The Thaw. Det med AI:n som halshugger sina användare som underhållning.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

voy the thaw 5

Från campiga The Muse går vi vidare till surrealistiska The Thaw. Ett avsnitt som stilmässigt egentligen skulle passa bättre i originalserien. Den här typen av “datormaskinen blev galen och världen förvandlades till en mordisk version av lustiga huset”-intriger känner man ju igen från till exempel Shore leave.  Men det är också något med estetiken och retrokänslan som liksom passar bättre i sextiotalstelevisionens formspråk än på mitten av nittiotalet.

voy the thaw 7Allt börjar ändå förhållandevis normalt. Voyager kommer till en planet som brukade vara en handelskoloni, men nu är ödelagd efter en soleuroption och en massa annan skit. De möts av ett automatiskt meddelande om att lämna planeten i fred, eftersom några av dess invånare ligger nedfrysta under planetens yta och väntar på att den ska bli beboelig igen. Men trots att atmosfären och växtlivet hämtat sig från katastrofen, så verkar inga människor finnas på dess yta. I meddelandet säger mannen att personerna i koma kommer att återupplivas 15 år efter katastrofen, men de ligger fortfarande kvar i sina behållare trots att det gått 19 år. Janeway transporterar över hela apparaten till Voyager för att lösa problemet. Vilken tur att den hade warpteknologi, så hon kunde göra det med gott samvete.

voy the thaw 3Två av de fem personerna i den här djupsömnsapparaten är döda, men systemets dator verkar kommunicera med de andra tre personernas hjärnor. De är liksom vakna trots att de befinner sig i dvala. B’Elanna Torres och Harry Kim tar de döda personernas plats i maskinen för att ta reda på vad det är som gått snett. Och möts av…ja, hur ska man beskriva det? Som en mardrömslik blandning mellan cirkus, freakshow och familjeorienterade varietéprogram från sjuttiotalet. Kroppsstrumpor, märkliga masker och varelser i monsterdräkter. Ledare verkar en man i ful vitgrå sminkning vara. Alla är liksom jätteglada på ett extremt obehagligt sätt.

voy the thaw 8Den sällsamma underhållningsvärlden är skapad för att hålla igång de sovande människornas hjärnor under deras tid i dvala. Men dessvärre har maskinen som styr den insett att om personerna som den är uppkopplad till väcks till liv igen, så är det slut på det roliga i datorvärlden. Alltså får ingen lämna det här rekreationsprogrammet från helvetet. Om någon käftar emot så rullas en rosa giljotin fram av en tjock bödel i mask och svarta trikåer, och så hugger man av det virtuella huvudet inne i datorsimuleringen. Blott skräckupplevelsen av att uppleva en avrättning på det här sättet räcker tydligen för att trigga igång en hjärtattack hos den som ska straffas. Det är det som drabbat de två döda i djupsömnsmaskinen.

Den enda som kan sätta den onda clownen på plats är holodäcksläkaren. Hans virtuella hjärna kan clownen inte läsa av. Efter många turer lyckas också hololäkaren och Janeway att komma på ett sätt att överlista clownen, som Janeway kallar för Fear, rädslan.

JANEWAY: You know as well as I do that fear only exists for one purpose. To be conquered.
CLOWN: She tricked me.
JANEWAY: Did she? Or was a part of you actually hoping to be defeated? Isn’t that why you allowed Captain Janeway to come here? Because you sensed she had the power to subdue you.
(It is getting dark.)
CLOWN: No. She lied. That was very un-Starfleet of her.
JANEWAY: Starfleet captains don’t easily succumb to fear.
CLOWN: What will become of us? Of me?
JANEWAY: Like all fear, you eventually vanish.

voy the thaw 6När vi första hamnar i den där otäcka nöjesvärlden så satt jag faktiskt och himlade med ögonen lite hemma i soffan. Det är något väldigt amerikanskt med att en ondskefull fantasivärld ska vara fylld av gycklare, clowner och freaks. En snedtripp på kommersiell barnkultur på något vis. Allt ska vara technicolor, starka färger, hysterisk glädje (det är liksom ingen slump att den där onde clownen själv gör referenser till Trollkarlen från Oz).

Men efter ett tag la jag ner det där kritiska och började bara förundras över det sjuka flowet som finns i det här avsnittet. Att en giljotin används i en scen är rätt grovt för att vara Star Trek. Och den sagolika, men samtidigt brutala och mordiska festen är liksom genial i all sin töntighet. När jag sedan läste att det fanns med personal från Cirque du Solei  i den här scenen så insåg jag plötsligt varför den framstod som så mardrömslik. Toppa det med lite pop-psykologi från Janeways sida och jag är såld. Älskar liksom när Star Trek dippar över rena rama vansinnet på det här sättet, och ändå lyckas få ihop det på slutet.  Det är liksom både jättebra och jättedåligt samtidigt. Och i min bok betyder det oemotståndligt.

För övrigt, är det här första gången vi får se Harry Kim spela klarinett? Jag har för mig att han bara har stått och hållit i sitt instrument tidigare. Klarinettscenen var dock inte så spännande som den lät när skådespelaren Garett Wang berättade om hur han fick intensivlära sig att spela på instrumentet inför inspelningen. Tvärtom. Kanske sämsta scenen, även om vi fick reda på att det är lyhört ombord på Voyager. Och förlåt om jag är genusskadad nu, men är det så att männen spelar instrument ombord på de olika Star Trek-skeppen, och kvinnorna gillar teater, dans och kampsport? Undrar åt en kompis.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 427 tv-avsnitt.

VOY: Prototype. Det med de herrelösa robotcivilisationerna.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

voy prototype

voy prototype 2Gillade det här avsnittet redan från första bilden: Först svartruta med lite störningar, och sedan kommer Voyager farande – vi får se henne underifrån – allt i svartvitt, med lite märkliga tecken i underkanten av bilden. Jonathan Frakes, som regisserat avsnittet, behåller sedan “föremålets” perspektiv genom hela teasern. I slutet av teasern zoomar föremålets kamera in på en skärm som visar vems synvinkel vi ser allt ur: en glänsande robot som B’Elanna försöker reparera. Nej, men det här var alltså ovanligt snyggt (säger eventuellt något om vilken konventionell serie Voyager är, när jag liksom verkligen hajar till av en sån här start).

voy prototype 5B’Elanna är verkligen otroligt engagerad i den här robotens öde. På ett nästan moderligt sätt oroar hon sig för dess framtid, testar olika sätt att få igång dess energitillförsel, springer ut i korridoren i sin pyjamas när hon kommer på en idé om hur hon kan rädda den. Och så lyckas hon också, till slut. Den aktiverade roboten (nr 3947) blir, på sitt robotlika sätt, väldigt förtjust i Torres och försöker värva henne till sin hemvärld. Den berättar att hen kommer från en civilisation där varelserna som konstruerat robotarna, “the builders”, dött ut, och där robotarna själva inte lyckats fundera ut hur man reparerar själva energiaggregatet som driver dem. Hen vill ta med sig B’Elanna till sin planet för att hon ska kunna hjälpa dem där.

Men Janeway sätter stopp för alla planer på att B’Elanna ska vikariera som “builder” – och för första gången på länge dyker the prime directive upp som argument (det känns i och för sig som att de senaste avsnitten är fyllda med avsteg från den, men visst). Roboten kan inte riktigt ta ett nej, visar det sig, och kidnappar helt enkelt B’Elanna. Strid uppstår mellan robotplanetens skepp och Voyager, och robotarna vinner. Och deras ultimatum till B’Elanna är ganska tufft: Hjälp oss eller så förintar vi Voyager.

voy prototype 4Nu är ju inte B’Elanna egentligen särskilt svårövertalad. Det finns visserligen ett ständigt hot mot henne och Voyagers besättning – men hon tycker ju ändå innerst inne att det är lite kul att lösa den här uppgiften. Och att robot 3947 är rätt mysig. Men precis när hon lyckats konstruera ett nytt sånt där aggregat blir robotskeppet hon är på attackerat – av ett annat robotskepp från en grannplanet. Och det är nu som hon får reda på sanningen om varför alla “builders” är döda.

Befolkningen på de stridande planeterna, Pralor och Cravic, lyckades efter en lång konflikt komma fram till ett fredsavtal. Men när man skulle avaktivera robotarna som använts för striderna såg de artificiella intelligenserna det som ett hot – och dödade helt enkelt humanoiderna som byggt dem. Tydligen hade “the builders” inte läst Asimovs böcker om robotlagarna, eller sett Star Treks originalserie där ju rätt många avsnitt handlar om artificiella intelligenser som bokstavstolkar sina direktiv med obehagliga konsekvenser. B’Elanna inser att roboten hon återupplivat från de döda – den som ligger på ett bord och ber om att få bli programmerad – bara kommer att vara en förstärkning av vad som i praktiken är en mordisk robotarmé. Hon kortsluter den och blir i samma stund transporterad bort från robotskeppet, tillbaka till Voyager. Men visst handlade det där mer om än bara en teknisk utmaning för Torres. Det finns undertoner av moderskap och biologisk klocka när Janeway och Torres diskuterar det som hänt – känslor som inte riktigt går fram i de skrivna replikerna.

JANEWAY: It must have been difficult.
TORRES: Difficult?
JANEWAY: To destroy what you created.
TORRES: It was necessary.
JANEWAY: I read your report. It was no small achievement, B’Elanna. You gave that unit life.
TORRES: You should have seen it, Captain. It was incredible. I installed that module, and the prototype looked up at me and asked me for programming.
JANEWAY: As I said, it must have been difficult.
TORRES: It was necessary.

Jag är tydligen en sucker för robothistorier. Och blev uppriktigt överraskad av twisten mot slutet. Ligger och balanserar på att ge det här avsnittet en nia, men behärskar mig lite. Noterar dock att det här är ytterligare ett avsnitt där Voyager är ett rätt crappy skepp i strid – hon får verkligen stryk gång på gång på gång på gång på gång.

Ett välgjort avsnitt, gillar också den EXTREMA retrokänslan i robotarnas look. Här fjäskas det inte. Gillar också att Torres pratar om Data, det görs för få blinkningar tillbaka till The Next Generation tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt.