Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.
Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?
Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.
Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.
Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.
Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.
Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.
Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.
Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.
Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.
Betyg: 8/10.
Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.
Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers 
Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.
I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.
Hela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.
Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.
tningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.
Det är aldrig en särskilt bra idé att använda sig själv som försökskanin. Framför allt inte om det handlar om en tankekontrollerande stråle, en “neural neutralizer”, som redan gjort så att en person ligger på Enterprise sjuka och skriker och kvider av biverkningarna. Men kapten Kirk är inte den som bangar för sådana där bagateller. Lyckligtvis är det som vanligt Kirks kärleksliv som är det mest intressanta med honom. Så både hans gamla julfestflirt, psykiatrikern Helen Noel och den allt galnare Adams omprogrammerar hans hjärna till att tro att han legat med respektive är kär i dr Noel.
han mött. Ja, även doktor Adams gubbmobbar den unga psykiatrikern.
nittets egentliga höjdpunkt är Leonard Nimoy och hans enorma all in-attityd när han går in i sin Vulcan mind-melt – och alltså delar medvetande med en person som flytt från fängelseplaneten. Ytterst intensivt, viskande och homoerotiskt nästan.
Enterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.
orby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?
s upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?