The Cloud Minders. Det om de revolutionära gruvarbetarna och överklassen som bor i molnen.

st cloud 2Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.

st cloud 3Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.

Det hela påminner otroligt mycket om Neill Blomkamps ganska orättvist utskällda Elysium, där ju överklassen också lämnat jordytan och bor på en rymdstation. Men i motsats till Elysium så sjabblar Star Trek-versionen ganska snart bort den fördelningspolitiska sprängkraften i upplägget. Som vanligt ägnar man sig åt genetik och rasism istället. Befolkningen i molnstaden Stratos anser sig nämligen vara av en annan sort än de som arbetar i gruvorna. Förfäderna till invånarna i Stratos lyckades bygga en stad i molnen, medan gruvarbetarna – Troglyterna – och deras civilisation fortfarande är primitiva. Och så länge de inte utvecklas har de inget att göra i Stratos, resonerar man.

st cloudIntrigen fortsätter inte med att  peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.

Sammanfattning: Känslan jag hade av att se konturerna av ett annat avsnitt skymta bakom en lite urvattnad storyline bekräftas efter lite research. Den ursprungliga manusidén från författaren David Gerrold var mycket mer hardcore. Hollywood-elitens liv i Beverly Hills hade fått honom att fundera över klassamhället och han ville skriva om det verklighetsfrånvända att bo isolerade i lyxvillor fyllda med uppassare, utan att veta något om villkoren för livet utanför murarna. Men halvvägs in i manusprocessen lämnades hela beställningen över till Margaret Armen, som fick en muntlig överlämning. Hon fick alltså inte ens se Gerrolds mer socialistiska manusversion.

Sedan är förstås inbitna trekkers förbannade på att Spock diskuterar pon farr med en kvinna i en flirtig scen. Pon farr ju är precis som fight club – det är inget som man snackar om. Men avsnittet har några andra grejor som jag inte heller gillar, här sammanfattade i tre små punkter.

1. Intrigen förklaras en bit in i avsnittet genom att Spock sitter och tänker för sig själv, bildsatt med klipp ur olika scener. Det är lite som en resumé av ett avsnitt medan det fortfarande håller på. Otroligt otajt berättarlösning.

2 Jag tyckte att det var lite obehagligt när den kvinnliga gerillasoldaten försöker döda Kirk i hans säng, varpå det ganska snart förvandlas till en scen där han ligger och brottas med henne på ett lite vällustigt sätt. Ew!

st cloud 53. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.

Som helhet är The Cloud Minders ett avsnitt som har alla ingredienserna som krävs för att bli intressant, men lyckas sjabbla bort precis alla sina förutsättningar (lägg till valfritt skämt om hur producenterna borde haft bättre ett munskydd som skyddade mot Hollywoods fördumningsgas än de som Enterprise-besättningen bär). Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 21/24. Avsnitt 77 i min Startrekathon. 

The Mark of Gideon. Det om en planet som längtar efter döden.

st gideon 1Vad händer med en värld utan sjukdomar? Ska man tro The Mark of Gideon blir resultatet en värld som lider av en massiv överbefolkning. En planet täckt av människor. Överallt! Ett folk som till sist är så desperata i sin längtan efter döden att de kidnappar kapten Kirk för att få tag i resterna av en sjukdom som simmar runt i hans blodomlopp – vegan choriomeningitis. Veganska sjukdomar, alltid så mycket mer hardcore än alla andra.

Fast nu börjar jag visst från slutet igen. Till en början fick jag ju nästan intrycket att det här skulle vara ett avsnitt om diplomati, byråkrati och toppstyrningen inom Federationen. När sedan Kirk vandrar runt på ett öde Enterprise, när han borde ha landat i Gideons rådssal – ja, då var jag helt säker på att det här var ett sånt där multidimensionsäventyr. Men det visar sig vara betydligt mer raffinerat än så. Ett mycket komplicerat kidnappningsdrama med sjukvårdsmotiv.

st gideon 3Så småningom visar det sig att Gideons regering har försökt lura Kirk att tro att han fastnat i en annan dimension, när de egentligen bara byggt upp en exakt kopia av Enterprise på sin planet. Som en sorts kaninbur för rymdfarare. I den hade de tänkt hålla Kirk som ett försöksdjur, för att med jämna mellanrum ta lite blodprover och hämta hem några omgångar av veganskt virus. En sjukdom som de tror skulle kunna ta livet av ett antal frivilliga. Ett sorts frivilligt självmord för att lösa planetens problem med överbefolkningen.

En helt vansinnig plan. Och så otroligt omständlig. Kanske hade de kunnat fått ett virus om de bara frågat snällt. Eller bara lanserat p-piller och kondomer.  st gideon 2Men konstigast av allt är att det verkar som om de äldre männen i rådet har bestämt sig för att satsa på att unga människor ska vilja bli infekterade med den där veganska sjukdomen. Kanske var det något jag missförstod. För jag tror inte att det är rätt plats att börja trimma ållderstrappan. I alla fall inte om man tänkt sig att ha personal på äldreboendena på Gideon i framtiden.

Sammanfattning: Det finns ett schysst perspektivbyte i det här avsnittet. Att en plats utan sjukdomar och död är ett fruktansvärt ställe att leva på. Överallt människor, inte en chans till privatliv. Och inte verkar det som om någon uppskattar det där långa sjukdomsfria livet heller. När Kirk kollar ut genom fönstret på fejk-Enterprise möts han av en mur av dystra ansikten.

Avsnittsförfattarna verkar dessutom haft lite svårt att bestämma sig vad det är man vill komma fram till. Ska det vara ett avsnitt om att livet behöver mörker för att man ska uppskatta ljuset, det vill säga: i en värld utan sjukdomar och död är livet meningslöst. Eller är planeten Gideons problem snarare av det mer praktiska slaget. Var ska alla få plats om ingen dör? Hur hanterar man 300 års kötid hos bostadförmedlingen för en liten etta? Och ännu värre: var ska man egentligen bygga nya hus om det redan finns folk på varenda ledig yta? Sa jag förresten att det var Spock som räddar hela avsnittet i slutscenerna, ytterligare en gång. Betyg: 7/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 16/24

Is There in Truth No Beauty? Fula livsformer, galenskap och en yrkeskvinnas martyrium.

st beautyFörst tänkte jag: nu har de gjort det igen! Skapat ett avsnitt med en helt omöjlig protagonist. I det här fallet en ambassadör Kollos från planeten Medusa. En helt energibaserad livsform som tydligen uppfattas som så vämjeligt ful att människor blir galna när de ser den (en skitsnygg futuristisk skyddskärm i röd plast framför ögonen kan dock rädda förståndet – i ala fall om man är från Vulcan eller har lärt sig kontrollera sina känslor på ettl iknande sätt). Det här betyder alltså att en av avsnittets nyckelfigurer ligger inuti en ljustät liten låda i nästan hela avsnittet. Säga vad man vill om författarna till Star Trek, men de gör inte livet lätt för sina regissörer.

Träigheten i det här upplägget kompenserades i viss mån genom avsnittets ögongodis, den telepatiskt begåvade Dr Miranda Jones, vars jobb det är att hålla igång kommunikationen mellan ambassadör Kollos och omvärlden. Hon är avsnittets love interest, och får till och med Spock att försöka smickra och imponera. Kanske för att hon är hans överman, rent telepatiskt. Men kanske också för att hon bott på Vulcan och har samma…vad ska man kalla det…icke-spontana sociala oförmåga. Det vill säga, scenerna mellan de två blir som en komparationsövning. Stel, stelare, stelast. En föraning om hur en serie med folk från Vulcan i alla roller skulle vara. Kanske inte en så bra idé, trots allt.

st beauty 3Man skulle också kunna säga att det här avsnitten innehåller ett slags skildring av livet som yrkeskvinna i framtiden. Miranda Jones största problem i karriären är faktiskt att hålla manliga beundrare på armlängds avstånd, och försöka få dem att fatta att hon faktiskt gillar sitt jobb och vill fortsätta arbeta som telepatisk tolk. Inte nog med att en snubbe kärar ner sig i henne, våldskysser Miranda och sedan blir helt bonkers när hon väljer jobbet istället för kärlek – alla andra snubbar på Enterprise verkar också tro att det råder någon sorts jaktsäsong.

st beauty 6Som till exempel I en scen där Spock ska försöka genomföra en avancerad mind melt med Kollos. För att inte Dr Jones ska ställa till med problem eller bli avundsjuk på att Spock försöker konkurrera ut Miranda från hennes jobb så lovar Kirk att hålla alla hennes sinnen så upptagna att den telepatiska förmågan inte upptäcker Spocks plan. Hans fantastiska upplägg? Att visa henne rosor och sedan försöka hångla. Ännu en gång försöker Dr Jones bli sedd mer som en yrkeskvinna än ett ragg för den sexuellt uthungrade manliga personalen på Enterprise.

För en gångs skull tänker jag inte avslöja alla spoilers, låt mig bara säga att Leonard Nimoy får en chans att leva ut sitt känsloregister som skådespelare, och att Star Trek faktiskt försöker sig på ett litet funkistema mitt i världsrymden. Och att det är avsnittets filosofiska höjdpunkt sóm inträffar när varelsen vars utseende människor är äcklade av tycker synd om oss eftersom vi är så ensamma. Begränsade i vår kommunikation av vårt primitiva språk, men också rent fysiskt åtskilda, var och en i sin egen kropp av kött. Livet som energibaserad livsform är uppenbarligen mycket roligare än man kan tro när man ser Kollos inlåst i sin låda.

st beauty5För några avsnitt sedan skrev jag om min överraskning när ett avsnitt för en gångs skull inte avslutades med några putslustiga skämt, utan fick tona ut i ett sorts dramaturgiskt mollackord. Nu börjar jag ana att det kanske är det musikaliska temat för hela den tredje säsongen. För även det här avsnittet fick sluta på ett högst melankoliskt sätt. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Spock börjat jobba på manusavdelningen och tvingat igenom konceptet att lite stel och pretentiös dialog är ett skitbra sätt att knyta ihop ett avsnitt på.

Sammanfattning: Det här är ett avsnitt med lite fler vändpunkter än vanligt. Och troligtvis betydligt mer dialog också. Diana Muldaur är framför allt så fab i sin roll som Vulcan-ish isdrottning att jag inte ens kom ihåg att hon hade en stor roll i ett avsnitt i förra säsongen. Och så älskar jag Spocks röda solglasögonen. Att regissören kom på att man kunde använda någon sorts vidvinkelobjektiv när någon är galen var också ett lite härligt inslag i Star Treks ofta torftiga bildspråk. Däremot var det kanske inte lika bra att jag skrattade rakt ut två gånger av de prettorepilkerna. Så, jag har lite blandade känslor efter det här avsnitte. Helhetsintrycket är nog trots allt känslan av att allt gick i ultrarapid. Och att jag inte tänker bevärdiga de mytologiska referenserna i det här avsnittet med mer än den mening jag avslutar det här. Bara så ni vet. Betyg:7/10    

Bonusinfo: Ett exempel på att Roddenberry inte var så poppis på Star Trek-inspelningarna var att Leonard Nimoy försökte stoppa hur en Vulcansk IDIC-medalj skrevs in i handlingen i det här avsnittet. Det var nämligen rena rama produktplaceringen från Roddenberrys sida, som nu börjat sälja merchandise på egen hand till fansen.

Spock’s Brain. Det där Spock ger råd om operationen av hans egen hjärna – medan den äger rum!

st brain“Det är det sämsta avsnittet någonsin”. Min kompis Jaakko var inte nådig när han beskrev Spock’s Brain för mig för några veckor sedan. “Den som kom på ett avsnitt där någon stjäl Spocks hjärna….jag förstår inte….det är så uruselt”. Efter Jaakkos peppiga teaser var det idag dags för mig att ta den första tuggan av Star Treks tredje säsong, och i och med det också Spocks hjärna. Ett organstöldsdrama med så många logiska luckor att jag skulle vilja skoja på något vis här om att manusförfattaren kanske var den som bestulits på sin hjärna. Typ.

Den tredje säsongen av Star Trek spårade egentligen ur redan innan den startade. Serien som räddades från nedläggning av sina fanatiska fans behandlades nu ännu mer styvmoderligt än tidigare av NBC:s chefer. Om Gene Roddenberry och de andra på Star Trek tidigare varit missnöjda med att tidigare få sin sändningstid flyttad från tisdagar till fredagar, så fick man i och med säsong tre en ännu sämre tid, fredagkvällar 22.00 istället för 20.30. Det skars dessutom i budgeten, och seriens skapare Gene Roddenberry svarade med att skära ner även han – på sitt engagemang. Han var numera bara exekutiv producent.

st brainJa, vad ska vi säga om Spock’s Brain. Vad finns det att tillägga till de många hatartiklarna som redan är publicerade på nätet. Å andra sidan finns det ju så mycket att irritera sig på. Spock blir till exempel bestulen på sin hjärna av en utomjordisk kvinna. Inget fel i det, men vem designade hennes outfit? Och varför började alla alienkvinnor successivt klä sig så här i serien?

Spocks hjärna behövs för att hålla igång en underjordisk anläggning på kvinnans hemplanet. Där nere bor bara kvinnor, medan de skäggiga männen bor ovan jord, där de lider av planetens kalla och hårda klimat. Tydligen lånas de då och då ner av kvinnorna för att användas som sexslavar i syfte att garantera rasens överlevnad. “Njutning och smärta”, kallar männen det med stor fasa.

Planeten har tidigare hyst en enormt avancerad civilisation. Men så småningom har både män och kvinnor gått tillbaka i utvecklingen. De är nu så korkade att de inte längre behärskar den avancerade teknologin på den underjordiska basen, det är därför man måste låna in en hjärna från någon annan planets folk. Men för att den korkade befolkningen ska kunna göra en hjärntransplantation boostar man intelligensen genom att sätta huvudet under något som mest ser ut som en torkhuv. En session ger cirka tre timmar av hög intelligens. Sen laddas allt ur, som på ett gammal batteri, ungefär.

st brain 7Dealen är att allt är så dåligt att det inte ens är camp. Mest av allt är avsnittet ett resultat av slav och slapphet. Planeten heter till och med olika namn i avsnittet på grund av ett fel i manuset. Dessutom hade ju Star Treks manusförfattare upprättat någon form av anständighet när det gällde vad som var logiskt inom  seriens eget universum. Men att Spock ger instruktioner till den som opererar i hans egen hjärna är mer dumt än något annat. Liksom att han går igenom två operationer och ändå har perfekt frisyr efteråt.

Sammanfattning: Av Prime Directive som var så himla viktig i slutet av förra säsongen finns nu inget kvar. Tvärtom, Kirk fattar ett eget beslut om att tvinga ut kvinnorna från deras mysiga källarlägenhet för att nu bo med männen bland isblocken. Det är bra för er i längden, säger Kirk. Ni kommer att tvingas till en normal evolution och utveckling nu, förklarar han. Lätt för honom att säga, som tydligen har en inbyggd termostat i sin uniformströja. Betyg: 2/10

Catspaw. Halloweenavsnittet. Eller: Häxor, läxor och dödliga transmuterare.

st catspaw

Alltså. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva. Har just sett Catspaw och har nog både tappat hakan, inte trott mina ögon och skrikit rakt ut några gånger (eventuellt somnade jag också mitt i avsnittet och fick spola tillbaka igen). Sedan googlade jag lite och insåg att det här avsnittet sändes fyra dagar före Halloween 1967. Kanske ursäktar det en del av kitschigheten. Men inte helt och hållet.

Allt börjar hyfsat normalt. Sulu och Scott försvinner på uppdrag på en främmande planet. Den tredje besättningsmedlemmen transporteras upp, men är död. Ur hans mun kommer trots likstelheten ljudet av en mörk röst som säger att det vilar en förbannelse över Enterprise, och att skeppet bör ge sig av från planeten. Vilket förstås bara får Kirk att bestämma sig för att transportera ner sig själv, Spock och McCoy till planeten. Lite som en klassisk scream queen i en skräckfilm, faktiskt. “En man dog och två försvann – dit åker jag genast!”

st catspaw 2Väl på planeten möter de häxor, hittar ett spökslott och hänger fastspända i kedjor innan de får träffa slottets härskare – en häxa och en trollkarl. Fast häxan är först en katt. I alla fall, de två verkar bägge ha oinskränkta krafter. De styr Sulus, Scotts och McCoys hjärnor, får hela Enterprise att koka och kan byta blixtsnabbt byta outfits – allt lika smärtfritt.  Samtidigt verkar det som om de på något sätt  behöver access till människornas hjärnor. De verkar helt enkelt komma från en rätt så trist värld, men med hjälp av mänskliga minnen och drömmar kan de återskapa en mänsklig – och lite roligare – tillvaro. Den medeltida miljön som de skapat på slottet är helt enkelt en produkt av en lite misslyckad hjärnscanning av Enterprisepersonalens hjärnor (och såklart också en smart budgetlösning. All rekvisita och kulisser som Star Trek kunde hyra i något gammalt lager någonstans gjorde Desilus ekonomiavdelning lyckliga.Trots det gick det här avsnittet långt över budget.)

IMG_1399

Inte helt oväntat blir häxan fulllständigt gaaaalen i Kirk. I en smått fantastisk scen visar hon till exempel sina shapeshiftingförmågor genom en bisarr modeshow. Eller ska jag kalla det för ett förförelsemontage: “jag kan bli vilken kvinna du vill!”.

IMG_1394IMG_1395

När Kirk inte faller för detta förvandlas hon till en gigantisk katt (billigaste specialeffekten någonsin måste vara en katt som springer runt i en miniatyrborg av papp) och börjar jaga både Enterprise-mannarna och sin trollkarlsbundsförvant. Sen slår Kirk sönder den energialstrande transmuteraren och de bägge utomjordingarna förvandlas till någon sorts hostande skaldjursfågelungar som snart går upp i rök.

IMG_1404Alltså, det går inte riktigt att i ord sammanfatta mina känslor för det här avsnittet. Jag får lite intrycket av att hela manusavdelningen för en gångs skull bara bestämde sig för att släppa igenom alla förslag, oavsett kvalitet. Bara gav upp, “det är ju trots allt Halloween”.  Att det sen bitvis är ett av de märkligaste Star Trek-avsnitt jag sett, just på grund av kitschigheten, ger liksom pluspoäng i en annan kategori än den vanliga. Men visst finns här detaljer att glädjas åt. Lyckligtvis hade jag till exempel lyssnat på lite Star Trek-poddar innan jag såg det här avsnittet, så att jag inte missade Chekhovs FANTASTISKA peruk i det här avsnittet. Äkta Halloweenkänsla på den!

Betyg – kitschfaktor: 9/10

Betyg – hur mådde jag egentligen av det här avsnittet? : 3/10

This side of Paradise. Det med ejakulerande blommor, flummiga haschtomtar och en lycklig Spock.

st paradies 2
“This side of Paradise, at its core, is a heavily disguised anti-drug statement” skriver Marc Cushman i min nya husbibel These are the voyages. Jodå, så väl förklätt är anti-drog propagandan att den faktiskt varken syns eller märks. När kapten Kirk i det här avsnittet försöker rädda mänskligheten från parasiterande sporer som gör människor till glada haschtomtar, så framstår han mest av allt som en lillgammal party-pooper som försöker förstöra allt det roliga för alla andra. Ja, han är till och med beredd att krossa Spocks hjärta för att kunna få tillbaka sitt rymdskepp och leka kapten igen. För mig är This side of Paradise rena rama glad-drogpropagandan. Eller så håller jag på att bli så pass galen på Kirks självgoda besserwisserattityd att jag inte är mottaglig för hans moraliserande längre.

Avsnittet börjar med att Enterprise ännu en gång är ute på ett räddningsuppdrag där man inte förväntar sig att hitta någon att rädda. En koloni på Omicron Ceti III har utsatts för dödliga Berthold-strålar, men först något år senare kommer Enterprise till undsättning. Men när besättningen transporteras ner till planeten visar det sig att kolonins alla medlemmar är vid liv. Och inte bara det, de verkar harmoniska och nöjda. Så pass tillfreds att de inte brytt sig om att lära sig hur radiosystemet används och därför inte svarat på anrop på flera år.

st paradise 3Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.

En efter en leds Star Trek-besätst paradisetningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.

Snart transporterar någon en blomma upp till Enterprise, och efter en kort tid deserterar hela besättningen och lämnar Enterprise åt sitt öde. Det är helt enkelt skönare att softa lite på Omicron Ceti III, som känns som blomsterbarnens plats i rymden – bokstavligt talat. Det här kan förstås inte Kirk tolerera. Och när han väl knäcker koden för hur man sätter sporerna ur spel, så förspiller han ingen tid innan han kan, likt en gammaltestamentlig gud, driver mänskligheten ur det som alla andra upplever som paradiset.

Alltså, jag är ledsen, men man BLIR drogliberal av det här avsnittet. Och hatar Kirk. Varför kan han inte bli glad för Spocks skull, när han ser att den stele Vulcanen till och med är kär? Och måste han förstöra livet för de stackars medlemmarna i kolonin också? De som nu drabbas av en enorm ångestattack efter tre års spor-rus. Och varför tar han inte med lite av sporerna på sina resor – växterna gav ju sina ‘”offer” perfekt hälsa, förutom den sköna trippen. På slutet förklarar Kirk att mänskligheten inte är skapt att leva i paradiset. Och framstår som någon sorts fascistisk krigshetsare när han förklarar att: “vi kanske inte kan strosa till lutans musik, Vi måste marschera till trummor”.Kommer kapten Kirks outhärldlighet att vara den här startrekathonens största påfrestning?¨

Detta följs sedan av ett av Star Treks sorgligaste ögonblick någonsin. I avsnittets allra sista sekunder fäller Spock en hjärtskärande kommentar om sin vistelse på planeten. “Jag har inte mycket att berätta om det. Förutom att jag för första gången i livet var lycklig.”

IMG_1348

I vilket fall, det här avsnittet räknas helt rättvist som legendariskt. Det lyckas vara både roligt, flummigt, sorgligt och irriterande. Och de magiska, sporsprutande blommorna ser precis så kackiga ut som jag förväntar mig i den här serien. Perfekt!

Shore leave. Det med nöjesfältsplaneten. Och en skitstor kanin.

IMG_1257
Ingen kan i varje fall påstå att den första säsongen av Star Trek är enformig. Tvärtom, kasten är nästan lite väl tvära. Efter ett helt avsnitt av gastkramande u-båtsjakt i yttre rymden, så hamnar vi i Shore leave i ett av säsongens mest flummiga och fantasifulla avsnitt.

Delar av Enterprise-besättningen landar på en märklig planet utan att veta att alla deras önskningar kan bli verkliga där. Små diskreta antenner läser av besättningens hjärnvågor och vips så står det du tänkt på framför dig. Men om du inte har koll på vad din hjärna sysselsätter sig med så kan också dina värsta farhågor, fobier och mardrömmar bli till kött och blod.

st shore leave 2st shore leave rabbit

Det första tecknet på att något är i görningen är när Dr McCoy möter en gigantisk kanin som stressat tittar på sin klocka och beklagar sig över att han är sen, tätt följd av en liten flicka. Ögonblicket innan har han mycket riktigt pratat om Alice i underlandet. Sen flyter det bara på. En tiger dyker plötsligt upp i ett träd, och besättningen attackeras en stund senare av ett flygplan från andra världskriget. Sulu jagas av en Samuraj, medan en av de kvinnliga besättningsmedlemmarna blir antastad av Don Juan, som hon tydligen gått och tänkt på sig. Kapten Kirk får också ett gäng visioner. Som när han ger sig in ett ytters långdraget slagsmål med en gammal plågoande från sin utbildningstid (och hans tröja rivs förstås sönder, överhuvudtaget verkar de där tröjorna vara av dålig kvalité, eftersom de går sönder och blottar hud hela tiden)

.st shore leave 3st shore leave

Sedan släpper han på alla hämningar när…ja, gissa! Vad är det som alltid får Kirk på fall? Givetvis dyker det upp en gammal flamma från förr. Och William Shatner får en chans att visa upp några av sina allra mest fåniga och betuttade ansiktsuttryck.

IMG_1259IMG_1262

Shore Leave är ett sånt där bedårande fånigt avsnitt. Ett sånt med en intrig som inte skulle kunna fungera någon annanstans än i Star Trek, och möjligtvis Twilight Zone. Och att effekterna är lite svajiga gör det nästan bara bättre. Som arkivklippen på en tiger och flygplanet. Och när man väl hyrt in en riktigt tiger till inspelningen, så syns kedjan som den är fastbunden med tydligt. Men allt det där går ju att förlåta.

Upplösningen är däremot lite av ett antiklimax. Det visar sig att hela planeten är ett sorts avancerat nöjesfält. Under jord finns något som man skulle kunna likna vid en enormt avancerad 3D-skrivare, som till och med kan framställa människor. Så istället för en uppgörelse med en ondskefull makt som skapar dödliga illusioner så blir det fritidsmys för hela besättningen. Och gubbsjukt värre. McCoy lyckas materialisera två lättklädda pinuppor, medan Kirk – efter en blick på den konstgjorda flickvännen från förr – bestämmer sig för att stanna på planeten i en dag eller två. Trots att han vet att hon inte är på riktigt, utan snarare är att betrakta som en artificiellt framställd sexdocka. Ovanligt sexpositivt och sexliberalt för att vara amerikansk tv på sextiotalet. Men vad är dealen med att männen ta kvinnorna på hakan på ett dominant/mästrande sätt?

IMG_1265IMG_1270