A taste of Armageddon. Det med datorspelskriget, avrättningskammare och lustiga mössor.

Om man vill kan man se A Taste of Armageddon är som ett fashion statement. Eller kanske ett alien fashion statement. För vilket är det billigaste sättet någonsin att förvandla statister i Hollywood till utomjordlingar? Svar: Lustiga hattar och futuristiska byxor (nöjer man sig med bara byxorna landar man i Her och   tas på betydligt mer allvar än ett Star Trek-avsnitt från andra halvan av 60-talet). Själv hade jag älskat om det här avsnittet helt och hållet hade handlat om den egensinniga byxdesignutvecklingen på Eminiar VII. Men eftersom vi befinner oss i en tid då Project Runway inte var uppfunnet, (60-talet, alltså) så fick det visst bli ett semi-filosofiskt avsnitt om vad som händer i en civilisation där krigföringen är virtuell, men där döden fortfarande är reell – om än klinisk och automatiserad.

Fast nu kanske jag var överdrivet distanserad och ironisk. Faktum är att det här var ett avsnitt som tog sitt avstamp i världspolitiken. Närmare bestämt debatten om neutronbomben. För er som inte var med under kalla kriget, så var det en atombomb som avgav mycket strålning, och var högeffektivt när det gällde att döda människor. Däremot hade den inte så stor explosionskraft, vilket gav den öknamn som “det perfekta kapitalistiska vapnet”. Egendom och byggnader skulle stå kvar efter bombningen, det var människorna som var målet.

Det är utifrån en liknande strategi som planernerna Eminiar VII och Vendikar valt att lägga upp sin krigföring. De krigar helt enkelt via ett avancerat datorprogram (tänk datorspel, även om vi aldrig riktigt får se hur det fungerar). Efter attackerna kalkylerar datorerna hur många som dött och underrättar lika många att de omkom i attacken. Inom ett dygn måste de sedan anmäla sig till en dödsstation, där de avrättas under civiliserade former. På det här sättet undviker man att civilisation och kultur går under, förklarar ledarna på Eminiar VII. Ett sätt att slippa ta de verkliga konsekvenserna av krig, tycker kapten Kirk och inleder ett eget korståg mot den delikata terrorbalans som de två planeterna upparbetat under 500 år av krig.

Hans plan är att risken för verkligt krig skulle leda till fredssamtal mellan de två parterna. Att han får den här insikten efter cirka 15 minuters research är som vanligt inte något som hindrar vår käre Kirk. Och som vanligt är hans främsta drivkraft hans älskade rymdskepp. Det visar sig nämligen att Eminiar VII:s war game-datorer räknat ut att Enterprise med besättning också gick under i en fiendeattack. Kirk och hans manskap nere på planeten kämpar alltså inte bara mot en vriden krigsfilosofi, utan också för att rädda sina skeppskamrater från att avrättas.

I en del av litteraturen kring Star Trek läser jag att resonemanget kring krig som inte upplevs som krig är också handlade om det traumatiska Vietnamkriget. Hur man i USA kunde följa kriget via tv-nyheter, utan att riktigt förstå vidden av det som verkligen pågick. Något som i dag skulle kunna översättas till fjärrstyrda drönarattacker där även de som avfyrar vapen befinner sig långt borta. Men jag tycker inte att de här liknelserna fungerar fullt ut på det här avsnittet. Kanske är det framför allt 500 år av krig som avhumaniserat befolkningen på Eminiar VII. För om dödandet sker genom verkliga eller virtuella attacker borde väl egentligen kvitta. Antalet döda är ju ändå  tillräckligt stort för att få ett normalt samhälle som helst att implodera av sorg och lidande (ledsen om jag plötsligt gick all in och började diskutera Star Treks fantasivärldar som om de fanns på riktigt, men det är oundvikligt i längden).