På sistone har jag som bekant haft lite svårt för hur Kapten Kirk utvecklats som rollfigur. Sakta men säkert har han under säsongen blivit allt mer arrogant, självgod och irriterande. Därför var det bästa med Errand of Mercy att han för en gångs skull fick sig en näsbränna. Blev bortgjord, grundlurad och framstod som en idiot. På tiden. Att sedan klingonerna introducerades i Star Trek-universumet i samma avsnitt kändes mest som en bonus.
Errand of Mercy börjar med en uppdatering om det spända läget inom den intergalaktiska politiken. Förhandlingarna mellan federationen och det klingonska imperiet har strandat, och man förväntar sig nu en snar attack från klingonerna. Enterprises uppgift är att bege sig till planeten Organia som riskerar att hamna i kläm om ett krig mellan stormakterna bryter ut. Kirk och Spock försöker få Organierna(?) att nappa på ett erbjudande om militärt beskydd och bistånd med teknisk utveckling, men invånarna verkar helt ointresserade. De vill undvika våld till varje pris, och verkar nöjda med att leva i en enkel bondekultur. Kirk får ett artigt nej – vi har det bra här under vårt korkträd, ungefär – varpå klingonerna förstås snabbt attackerar och ockuperar planeten. Kirk och Spock är kvar på Organia och Enterprise måste dra därifrån utan dem för att undvika att anfallas av den klingonska armadan.
Organierna lånar nu ut lite kläder och försöker få Kirk att hålla en låg profil. Det är förstås lönlöst. I stället spränger han ett klingonskt vapenlager i luften och försöker dra igång en organiansk motståndsrörelse. När organierna (hur många gånger kan man skriva ett ord som börjar på organ i en text?) på nytt förklarar att de inte är intresserade av motstånd och våld blir Kirk tvärarg, och döljer inte hur han ser ner på detta folk av ynkryggar. Till sist blir det som att Kirk och den klingonska befälhavaren Kor nästan bondar kring sitt förakt för den lågt stående organianska civilisationen som inte ens bryr sig om att försvara sin heder.
Men det är då vändningen kommer. Det visar sig att det är organierna som är den utvecklade kulturen. Ja, de har egentligen inte ens några kroppar kvar utan är bara lysande energi när de intar sin rätta form. Samhället som Kirk och Kor kan se är egentligen någon sorts kulisser. Rekvisita i organiernas försök att avvärja ett intergalaktiskt krig på och kring på deras planet. När konflikten trappas upp sätter de helt enkelt allas stridssystem ur kontroll och gör till exempel alla vapen och reglage så varma att de soldater och rymdskeppsbesättningar inte kan utföra några våldshandlingar. På det sättet tvingar de federationen och klingonerna att inte döda varandra – i varje fall inte i just det här avsnittet. Bäst är det när de låter Kirk och Kor förstå hur jobbigt och påfrestande det är för de intelligenta och sofistikerade Orgonerna att hänga med primitiva folkslag som människor och klingoner.
Förutom ett smart (om än ganska pratigt) manus så är det på nytt en lysande utomjording som bär det här avsnittet på sina axlar: John Colicos som den talföre kingonen Kor. Här utförd i en sorts primitiv version av senare klingonska utklädnader. En ganska rasistisk mongol-look (även krigarfolk från andra planeter måste tydligen de ut som Djingis Khan & Co).
Jag testade förresten podcasten Mission Log den här veckan, och lyssnade på deras avsnitt om Errand of Mercy. Log igenkännande några gånger. Verkar finnas saker i första säsongen som både jag och Mission Log-männen har reagerat på. Bland annat bristen på kontinuitet. Som att vi i förra avsnittet fick se en diplomatisk Kirk som förhindrade utrotandet av stenätande varelser. Medan vi nu på nytt får se odiplomatiska Kirk, så uppfylld av bilden av sig själv som hjälte och räddare att han inte för ett ögonblick reflekterar kring att organierna kanske har en plan med sin pacifism.
När jag läser om manusarbetet under denna första säsong så verkar det vara helt vansinnigt. Författaren till det här avsnittet – tillika seriens producent – Gene L Coon lär ha tagit hjälp av amfetamin för att kunna snabbskriva sina avsnitt. Och i det här fallet tog han sitt gamla avsnitt Arena och gjorde en remake, fast tvärtom. I Arena arrangerar den högre stående civilsationen ett gladiatorspel mellan två krigshungriga civilisationer. I det här avsnittet låtsas de blir ockuperade i stället. Smart återvinning!
Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.
tningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.