DS9: Paradise. Det med de skeppsbrutna nybyggarna.

ds9 paradise

Tillbaka från nästan två veckor på filmfestivalen i Cannes, och efter det lite radioprat om den tyska serien NSU – hatets underjord och så lite hetstittning på Skams fjärde säsong – men nu är det äntligen dags för mig att börja ägna mig åt det här älsklingsprojektet igen.

Avsnittet heter Paradise, och är det något jag lärt mig av drygt 300 Star Trek-avsnitt så är det att paradisiska associationer sällan innebär något positivt i  de här sammanhangen (det enda paradis som får lov att existera i Star Trek-universumet verkar vara det som finns ombord på Enterprise, allt annat är humbug). Den här gången visar sig (förstås) paradiset styras av en maktfullkomlig despot som tvångsrekryterat ett gäng nybyggare för att förverkliga sin vision om en utopisk gröna vågen-civilisation. Ett Jonestown i rymden, ungefär (fast tydligen var det de röda khmererna som var förebilden).

Det är Sisko och O’Brien som mest av misstag upptäcker den där inofficiella kolonin när de är ute och letar beboeliga planeter. När de väl beamat sig ner till den lilla byn så inser de ganska snabbt varför man aldrig tidigare haft kontakt med de som bor där. Ett kraftfält på planeten gör alla elektroniska föremål helt obrukbara, så Sisko och O’Brien är precis lika skeppsbrutna som de ofrivilliga kolonisterna som nödlandade på planeten tio år tidigare.

Några vildar är däremot inte människorna som bor på planeten. Tvärtom, Sisko och O’Brien kommer till ett samhälle där man med primitiv teknik försökt reboota en civilisation. Befolkningen lever ett gott men enkelt liv, och ägnar den mesta tiden åt odling, hantverk och framställning av kläder. Trial and error är metoden, något som förstås får allvarliga följder när det gäller läkarvården i kolonin. Som om det inte räckte med att man inte har några mediciner eller sjukvårdsmaskiner så har den nya planeten förstås en egen bakterieflora med en rad tidigare okända sjukdomar som nybyggarna måste lära sig att hantera.

ds9 paradise 3Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.

ds9 paradise 5Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.

Jepp, det här är alltså ytterligare ett avsnitt där manusförfattarna får en chans att skriva om något som inte utspelas på en klaustrofobisk rymdstation på fel sida av galaxen (har de redan börjat tröttna på Deep Space Nine?). Ett välgjort avsnitt, även om jag är lite kluven. Jag skulle vilja ha ytterligare lite mer svärta och allvar. Tydligen jobbade man mycket med att göra Alixus nyanserad, men jag får mest känslan av att det bara resulterade i att hon framstår som galen på ett lite ointressant sätt i stället. Det känns som om alla ingredienserna finns i det här avsnittet, men inte på riktigt rätt platser eller rätt mängd.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 304 tv-avsnitt. 

 

This side of Paradise. Det med ejakulerande blommor, flummiga haschtomtar och en lycklig Spock.

st paradies 2
“This side of Paradise, at its core, is a heavily disguised anti-drug statement” skriver Marc Cushman i min nya husbibel These are the voyages. Jodå, så väl förklätt är anti-drog propagandan att den faktiskt varken syns eller märks. När kapten Kirk i det här avsnittet försöker rädda mänskligheten från parasiterande sporer som gör människor till glada haschtomtar, så framstår han mest av allt som en lillgammal party-pooper som försöker förstöra allt det roliga för alla andra. Ja, han är till och med beredd att krossa Spocks hjärta för att kunna få tillbaka sitt rymdskepp och leka kapten igen. För mig är This side of Paradise rena rama glad-drogpropagandan. Eller så håller jag på att bli så pass galen på Kirks självgoda besserwisserattityd att jag inte är mottaglig för hans moraliserande längre.

Avsnittet börjar med att Enterprise ännu en gång är ute på ett räddningsuppdrag där man inte förväntar sig att hitta någon att rädda. En koloni på Omicron Ceti III har utsatts för dödliga Berthold-strålar, men först något år senare kommer Enterprise till undsättning. Men när besättningen transporteras ner till planeten visar det sig att kolonins alla medlemmar är vid liv. Och inte bara det, de verkar harmoniska och nöjda. Så pass tillfreds att de inte brytt sig om att lära sig hur radiosystemet används och därför inte svarat på anrop på flera år.

st paradise 3Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.

En efter en leds Star Trek-besätst paradisetningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.

Snart transporterar någon en blomma upp till Enterprise, och efter en kort tid deserterar hela besättningen och lämnar Enterprise åt sitt öde. Det är helt enkelt skönare att softa lite på Omicron Ceti III, som känns som blomsterbarnens plats i rymden – bokstavligt talat. Det här kan förstås inte Kirk tolerera. Och när han väl knäcker koden för hur man sätter sporerna ur spel, så förspiller han ingen tid innan han kan, likt en gammaltestamentlig gud, driver mänskligheten ur det som alla andra upplever som paradiset.

Alltså, jag är ledsen, men man BLIR drogliberal av det här avsnittet. Och hatar Kirk. Varför kan han inte bli glad för Spocks skull, när han ser att den stele Vulcanen till och med är kär? Och måste han förstöra livet för de stackars medlemmarna i kolonin också? De som nu drabbas av en enorm ångestattack efter tre års spor-rus. Och varför tar han inte med lite av sporerna på sina resor – växterna gav ju sina ‘”offer” perfekt hälsa, förutom den sköna trippen. På slutet förklarar Kirk att mänskligheten inte är skapt att leva i paradiset. Och framstår som någon sorts fascistisk krigshetsare när han förklarar att: “vi kanske inte kan strosa till lutans musik, Vi måste marschera till trummor”.Kommer kapten Kirks outhärldlighet att vara den här startrekathonens största påfrestning?¨

Detta följs sedan av ett av Star Treks sorgligaste ögonblick någonsin. I avsnittets allra sista sekunder fäller Spock en hjärtskärande kommentar om sin vistelse på planeten. “Jag har inte mycket att berätta om det. Förutom att jag för första gången i livet var lycklig.”

IMG_1348

I vilket fall, det här avsnittet räknas helt rättvist som legendariskt. Det lyckas vara både roligt, flummigt, sorgligt och irriterande. Och de magiska, sporsprutande blommorna ser precis så kackiga ut som jag förväntar mig i den här serien. Perfekt!