Det är så här jag vill ha det! Det här är äkta Star Trek-kvalitet! Hela tiden på gränsen till att vara helt över toppen pretentiös. Och som blandar det totala gravallvaret och Kirks eviga raggande på allt kjoltyg i galaxen. Och ändå lyckas få ihop alla bitarna till ett av säsongens bästa avsnitt.
För det är ju allvarligt. På riktigt. En guvernör som bestämde sig för att ta livet av 4 000 av sina undersåtar för 20 år sedan blir plötsligt igenkänd av en av de överlevande. Det är en av skådespelarna i ett resande teatersällskap som påminner om Kodos, mannen som när maten tog slut på Tarsus IV helt enkelt bestämde sig för att avrätta delar av kolonins befolkning för att de andra skulle få överleva. Först tror Kirk att det är ett misstag, att Kodos redan är död. men när de vittnen som skulle kunna identifiera Kodos börjar dö under mystiska omständigheter inser han att han måste undersöka den där skådespelaren noggrannare. Typ genom att bjuda in teatergruppen till Enterprise och stöta på hans dotter.
Det här ä
r ett avsnitt vars manus är garnerat med Shakespeare-referenser och citat. Redan i öppningsscenen, som är hämtad från Macbeth, inser man att det kommer att bli åka av. Morden och de nerblodade händerna. Sedan fortsätter det med lite Hamlet och Julius Caesar. Med inspiration från Shakespeare är förstås dramatiken, som sig bör, tyngre i det här avsnittet än vanligtvis i serien, med rollspel, bedrägeri och ond bråd död. Att ens VÅGA ha den här typen av högkulturella referenser i en serie som Star Trek säger också något om modet och ambitionsnivån hos teamet bakom serien. Och kom nu inte dragandes med Sons of Anarchy. Jag tänker mig att kulturföraktet kanske var mindre utbrett under den här delen av 60-talet. Att man fortfarande tyckte att det var lite fint med Shakespeare, istället för att förakta det som mossigt och förlegat kulturarv.
Men det märkligaste av allt med The Conscience of the King är väl framför allt att det fungerar så bra. Mycket tack vare Arnold Moss, som är perfekt som den gamle despoten i Shakespeare-klädnad. Och upplösningen. Så drama!
Som en liten randanmärkning vid sidan av alla repliker och skådespeleri så känns det också fint att Star Trek i det här avsnittet introducerar prototypen till en sökmotor. Eller ska man kalla det för en Trekker-Siri? En talsyntes i en dator som kan göra sökningar i någon slags intergalaktisk databas. Mycket modärnt.
nberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
ka fick spela oemotståndlig.
vetvis är det något skumt med denna oemotståndliga skönhet. I en dramatisk scen får vi se hur kvinnorna egentligen är gamla och rynkiga (d v s någon har sminkat av dem och rufsat till deras hår). För att bibehålla sin skönhet får kvinnorna en sorts venusdrog av Mudd. Ett preparat som tydligen förstärker deras feminina egenskaper (det innebär bland annat att rynkorna försvinner). När Enterprise måste byta ut sina lithiumkristaller befinner de sig så småningom i ett utpressningsläge. Det är iscensatt av den godmodige men sluge Mudd som försöker undvika att hamna i finkan. Om Enterprise ska få sina kristaller vill gruvarbetarna kunna gå på speed-dejting med postorderfruarna. Något kvinnorna inte har något emot. Ett liv på en öde gruvplanet tillsammans med en man som de känt i fem minuter är fortfarande bättre än livet på deras trista hemplaneter.
dd’s Women är ett rätt svajigt avsnitt. Man kan inte riktigt bestämma sig för om man ska vara gubbsjuka och dreglande eller ironisera över det gubbsjuka och dreglande. Det skulle vara intressant att låta till exempel någon som Ulrika Dahl göra en analys av femme-perspektivet i avsnittet (är man snygg och välfriserad är man tydligen per automatik också lat och självupptagen). När manusförfattaren i slutet av avsnittet försöker landa i någon sorts “skönheten kommer inifrån”-sensmoral så känns det extremt påklistrat och fånigt (kan verkligen en frisyr förändras på tio sekunder genom viljestyrka?). Nej, det jag tar med mig av det här avsnittet är den sjukt irriterande förhörsdatorn som med ett enerverande “INCORRECT” rättar den som ljuger. Det är det mest futuristiska i det här märkliga avsnittet.
s upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?