The Conscience of the King. Det med alla Shakespearereferenserna

st conscienceDet är så här jag vill ha det! Det här är äkta Star Trek-kvalitet! Hela tiden på gränsen till att vara helt över toppen pretentiös. Och som blandar det totala gravallvaret och Kirks eviga raggande på allt kjoltyg i galaxen. Och ändå lyckas få ihop alla bitarna till ett av säsongens bästa avsnitt.

st conscience 3För det är ju allvarligt. På riktigt. En guvernör som bestämde sig för att ta livet av 4 000 av sina undersåtar för 20 år sedan blir plötsligt igenkänd av en av de överlevande. Det är en av skådespelarna i ett resande teatersällskap som påminner om Kodos, mannen som när maten tog slut på Tarsus IV helt enkelt bestämde sig för att avrätta delar av kolonins befolkning för att de andra skulle få överleva. Först tror Kirk att det är ett misstag, att Kodos redan är död. men när de vittnen som skulle kunna identifiera Kodos börjar dö under mystiska omständigheter inser han att han måste undersöka den där skådespelaren noggrannare. Typ genom att bjuda in teatergruppen till Enterprise och stöta på hans dotter.

Det här äst conscience 2r ett avsnitt vars manus är garnerat med Shakespeare-referenser och citat. Redan i öppningsscenen, som är hämtad från Macbeth, inser man att det kommer att bli åka av. Morden och de nerblodade händerna. Sedan fortsätter det med  lite Hamlet och Julius Caesar. Med inspiration från Shakespeare är förstås dramatiken, som sig bör, tyngre i det här avsnittet än vanligtvis i serien, med rollspel, bedrägeri och ond bråd död. Att ens VÅGA ha den här typen av högkulturella referenser i en serie som Star Trek säger också något om modet och ambitionsnivån hos teamet bakom serien. Och kom nu inte dragandes med Sons of Anarchy. Jag tänker mig att kulturföraktet kanske var mindre utbrett under den här delen av 60-talet. Att man fortfarande tyckte att det var lite fint med Shakespeare, istället för att förakta det som mossigt och förlegat kulturarv.

Men det märkligaste av allt med The Conscience of the King är väl framför allt att det  fungerar så bra. Mycket tack vare Arnold Moss, som är perfekt som den gamle despoten i Shakespeare-klädnad. Och upplösningen. Så drama!

Som en liten randanmärkning vid sidan av alla repliker och skådespeleri så känns det också fint att Star Trek i det här avsnittet introducerar prototypen till en sökmotor. Eller ska man kalla det för en Trekker-Siri? En talsyntes i en dator som kan göra sökningar i någon slags intergalaktisk databas. Mycket modärnt.

The Menagerie Pt 1 & 2. Återvinningen av The Cage

st menagerie

Hela det här bloggprojektet började med den första Star Trek-piloten, The Cage. Den som fick nej av tv-bolaget NBC, och som inte visades i sin helhet på tv förrän någon gång på 80-talet. Men helt bortkastade var inte resurserna som pumpades in i The Cage. Tvärtom, i The Menagerie del 1 och 2 lyckas man recykla den skrotade piloten så pass effektivt att det räcker för att bygga två avsnitt kring det. Till en början handlade väl i och för återvinningen om ett sätt att lösa en akut kris. Produktionsvillkoren för Star Trek var extremt pressade under den första säsongen. Beställningen kom sent, tiden räckte inte till, efterarbetet med visuella effekter släpade efter. Att då kunna återanvända The Cage blev ett sätt för seriens skapare Gene Roddenberry att vinna tid. Rent ekonomiskt var fördelarna mindre för Desilu, produktionsbolaget som producerade serien. NBC menade nämligen att de redan pumpat in pengar i piloten och därför bara skulle betala för det ena av de två avsnitten.

Roddest the menagerienberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.

För den ursprungliga publiken kändes troligtvis The Menagerie som ett fördjupande avsnitt, genom de långa tillbakablickarna ges man en känsla av kontinuitet inom Star Trek-universumet, med uttänkta backstories som håller för flera avsnitt i följd. Dessutom får man äntligen reda på vem den skalliga personen som skymtat förbi i eftertexterna under seriens första avsnitt egentligen är (om inte någon har varit framme och knepat och knåpat med dem inför någon re-release av materialet).

För mig som sett den ursprungliga piloten för bara några veckor sedan känns däremot hela spektaklet lite komiskt och klumpigt. Bara en sån sak som att tillbakablickarna sker genom att Kirk och Spock ser talosiernas illusioner på en storbilds-tv. På något sätt överförs deras visioner telepatiskt och kommer sedan, färdigklippta och struktuerade till skärmen på Enterprises mötesrum. Efter ett tag börjar det kännas mer som en gemensam tv-kväll än den krigsrättegång som faktiskt de två avsnitten till stor del består av. Det är ju också ironiskt att det avsnitt som innehöll för lite action för att få grönt ljus från NBC nu används som bas för två hela program.

The Corbomite Maneuver. Det med Balok. Och scenerna när alla trillar.

st corbomite

Jag är barnsligt förtjust i alla de där scenerna när Enterprise råkar i obalans. Fastnar i en traktorstråle, hamnar i en magnetisk storm, blir beskjuten. Och skådespelarna liksom måste låtsastrilla, kastas än åt höger, än åt vänster, hålla sig fast i kontrollpanelerna, allt synkat så att det inte ska se helt fånigt ut.

IMG_1246  IMG_1252 IMG_1253 IMG_1241

Varje gång jag ser en sån där scen brukar jag föreställa mig hur det var att spela in den.  “Och nu: ramla åt vänster!”, skriker regissören och så måste alla göra det och försöka att inte skämmas. Jag bara antar att kulisserna inte stod på någon stor vippbräda så att det där kom naturligt, liksom. Och jag är inte ensam om den här fascinationen. Några nördar har roat sig med att stabilisera de här klippen, alltså ta bort effekten av att man skakar på kameran samtidigt som folk trillar omkring framför den. Och resultatet blir precis så fånigt som jag inbillat mig. Ingen brist på inlevelse dock.

Själv minns jag hur jag själv försökte mig på exakt samma moves när jag åkte skolbuss när jag var liten. För att uthärda den långa bussrutten så brukade jag låtsas att bussen var en rymdskyttel, och sen höll jag mig kvar i handtaget på sätet framför mig och låtsades att skolbussrymdskytteln var under beskjutning. Precis som på Enterprise och Månbas Alpha så fanns det inga säkerhetsbälten i bussen.

st corbomite 2The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.

Det kanske blir lite tjatigt med allt mitt snack om avvikelserna mellan planerad och verklig sändningsordning produktion i den här första säsongen av Star Trek. Men i det här fallet är det faktiskt befogat, eller kanske till och med en ursäkt. The Corbomite Maneuver var tänkt som det första avsnittet i serien, efter piloten. Och missförstå mig rätt. Det här är absolut ett av de gulligaste avsnitten jag sett, men efter den fest av dramatik som säsong ett levererat så här långt så blir det en lite för enformig färd mot den fina payoffen på slutet (den är så gullig att jag inte ens vill spoila den i det här inlägget). Men fram tills dess blir jag inte särskilt upphetsad av att Enterprises motorer håller på att bli överhettade. Inte efter att vi träffat telepater, dubbelgångare och shapeshifters i de tidigare avsnitten.

Dessutom verkar inte Balok återvända, om jag läst på rätt på nätet. Hela avsnittet framstår ju egentligen mest som en sorts upptakt till ett annat och större äventyr. Men någon egentlig fortsättning verkar det aldrig ha blivit. Vet ni mer?

Bäst: Spännande val av fågelperspektiv i avsnittets öppningsbilder och skakig handkamera på däck! Mer sånt!!

Märkligast: Att stackars Janice Rand ännu en gång blir dissad. Den här gången bland annat när hon försöker ge Kirk en sallad. Skeppsdoktorn har konstaterat att han börjat lägga på hullet (ja, han gör sitt fystest med bar överkropp). I det här avsnittet slår också fast att Enterprise är hans älskarinna (eller om det var fru) och det enda han kan fokusera på. Känner att jag snart kommer att vilja skriva en bok om stackars Janice Rands olyckliga kärleksliv i yttre rymden! Hon får verkligen ta all skit!!

Miri. Det med barnplaneten och viruset som dödar vuxna.

ST MIRI UTSLAGYtterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
st miri barnenÄven om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde,  om de inte hittar ett vaccin.

Det här är kanske det obehagligaste Star Trek-avsnittet hittills. Onda barn är det läskigaste som finns. Och en hel planet där de är i majoritet, och sjunger små ramsor medan de attackerar dig med basebollträn och andra tillhyggen (BUNK, BUNK, IN THE HEAD! eller bara BLAH-BLAH-BLAH) är snäppet värre. Älskar det, förstås! Det är som Flugornas herre, fast ännu mer obehagligt. Eftersom alla vuxna blivit galna och sedan dött, så ser barnen vuxenvärlden som fiender. De som minns något av tiden före viruset iscensätter lekar som till exempel “skolan”, där barnen kan revoltera mot korkade vuxna som säger att det är viktigt att plugga.

Det är ju ganska roligt med ett avsnitt där man ser vuxenblivandet som att dö. Är jag helt ute och reser, eller finns det ett Pippi Långstrump-citat om varför vuxna mister sin förmåga att fantisera? Eller ska man se det här avsnittet som en föregångare till Breakfast Club-citatet: “When you get old your heart dies”? Eller är de där hemska, dödliga, utslagen helt enkelt en symbol för sexualiteten? I så fall är Kirks metod att lösa det här problemet ännu mer märkligt. Det är genom att flirta med en av de äldre flickorna som han får en allierad bland barnen. Man kan ju förstå att William Shatners självbild blev allvarligt skadad av de här tidiga Star Trek-åren där han vecka efter vecST MIRI TATUERINGka fick spela oemotståndlig.

Bäst i avsnittet: När Star Trek-besättningen blir galna av viruset. Av någon anledning gillar jag det konceptet i varenda story som man får in det.

Sämst: Kirks gubbiga replik om att han inte ger sig i lag med äldre kvinnor – apropå att flickan Miri på planeten de varit på troligtvis är mer än 300 år gammal (oklart om det tar bort lite av den unkna peddo-känslan). Och att Janice Rand ännu en gång måste erkänna att hon är kär i Kirk, eller åtminstone vill att han ska titta på hennes ben. Detta efter att hon fått  utslag – ja, gissa var?

Märkligast: Att de helt tappar bort den där underliga gåtan: varför är planeten en kopia av Jorden?

PS: Ibland kollar jag WIkipediasidor innan jag skriver, ibland vill jag flumma fritt. Men när jag hittade kommentarerna om de här två böckerna, blev jag sjuk av längtan:

  • The Cry of the Onlies, a Star Trek novel by Judy Klass which includes events occurring after the episode Miri. (In this novel, all references to Miri’s world being a copy of Earth were ordered removed; Miri’s world is presented as a long-abandoned colony of Earth.)
  • Forgotten History, a Trek novel by Christopher L. Bennett. It reveals that Miri’s world is not merely a copy of Earth, it actually is Earth – of a parallel timeline. Miri’s Earth had briefly drifted into the main timeline due to instability in the fabric of spacetime.

Och som den gode Stefan Gemzell påpekade, så är det här avsnittet delvis inspelat här:

Mudd’s Women. Det med de intergalaktiska postorderfruarna.

mudds women desperation

Mitt ute i världsrymden stöter Enterprise på ett litet rymdskepp som inte vill ge sig till känna. Kirk anar oråd och sätter efter skeppet som till sist, under dramatiska former, måste teleportera över hela sitt manskap. På skeppet finns Mudd, en rundlagd pirat med ett stort örhänge, samt tre postorderfruar som ska matchas med förmögna ungkarlar på andra sidan galaxen. De tre skönheterna får den manliga delen av besättningen på Enterprise att bli fullkomligt knäsvaga. Ja, deras exakta medicinska tillstånd registreras till och med av en förhörsrobot som undrar vad det egentligen är som pågår när alla männen i rummet sitter och svettas och skelar av tillbakahållna lustar.

Gimudd31vetvis är det något skumt med denna oemotståndliga skönhet. I en dramatisk scen får vi se hur kvinnorna egentligen är gamla och rynkiga (d v s någon har sminkat av dem och rufsat till deras hår). För att bibehålla sin skönhet får kvinnorna en sorts venusdrog av Mudd. Ett preparat som tydligen förstärker deras feminina egenskaper (det innebär bland annat att rynkorna försvinner). När Enterprise måste byta ut sina lithiumkristaller befinner de sig så småningom i ett utpressningsläge. Det är iscensatt av den godmodige men sluge Mudd som försöker undvika att hamna i finkan. Om Enterprise ska få sina kristaller vill gruvarbetarna kunna gå på speed-dejting med postorderfruarna. Något kvinnorna inte har något emot. Ett liv på en öde gruvplanet tillsammans med en man som de känt i fem minuter är fortfarande bättre än livet på deras trista hemplaneter.

Mumudd's womnendd’s Women är ett rätt svajigt avsnitt. Man kan inte riktigt bestämma sig för om man ska vara gubbsjuka  och dreglande eller ironisera över det gubbsjuka och dreglande. Det skulle vara intressant att låta till exempel någon som Ulrika Dahl göra en analys av femme-perspektivet i avsnittet (är man snygg och välfriserad är man tydligen per automatik också lat och självupptagen). När manusförfattaren i slutet av avsnittet försöker landa i någon sorts “skönheten kommer inifrån”-sensmoral så känns det extremt påklistrat och fånigt (kan verkligen en frisyr förändras på tio sekunder genom viljestyrka?).  Nej, det jag tar med mig av det här avsnittet är den sjukt irriterande förhörsdatorn som med ett enerverande “INCORRECT” rättar den som ljuger. Det är det mest futuristiska i det här märkliga avsnittet.

The Enemy Within. Enhörningshunden och personlighetsklyvningen!

st kirk ond

I det här avsnittet fortsätter Star Treks manusförfattare sitt grävande i fenomen kring en människas undertryckta och mörka sidor. I stället för ett märkligt virus som får människor att mista sin självkontroll, som i förra avsnittet, så kretsar det här avsnittets handling kring ett tekniskt fel med filosofiska konsekvenser.

När kapten Kirk ska strålast rapes upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).

Det märks att William Shatner inte tänkte låta den här chansen till överspel gå honom förbi. I den Star Trek-litteratur jag kollat i lägger man ofta stor vikt vid hur het Shatner var som skådespelare vid tiden för tv-seriens början. I det här avsnittet får han äntligen möjlighet att visa upp sina skådespelarskills då han ömsom ska spela förvirrad och vek, ömsom driftsstyrd och aggressiv. Lite hjälp får Shatner förstås, genom Star Treks bitvis expressionistiska ljussättning samt lite extra mycket mascara på ögonfransarna på den onde Kirk.

En bit in i avsnittetunicorn dog visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk  tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.

Men det är egentligen inte Kirk som är det här avsnittets huvudperson. Givetvis är det enhörningshunden som stjäl hela showen. En stackars vovve inslagen i en dräkt försedd med både horn och antenner. Och som dessutom går igenom samma personlighetsklyvning som Kirk. För lite äkta enhörningshundkärlek kan man till exempel kolla in Tumblr-bloggen  Fuck Yeah Unicorn Dog.

Ytterligare ett unicorndog never forgethöglevererande avsnitt av Star Trek!   . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?