Lite motigt att skriva om det här avsnittet. Det var några dagar sedan jag såg Renaissance Man, och det har nog inte riktigt vunnit på att få ligga och marinera i hjärnan. All “slutet på serien”-feber jag eventuellt kunde uppbåda rann faktiskt av mig efter det här. Jag hade förväntat mig att intensiteten i serien skulle höjas mot slutet, men det här var ett ganska ordinart äventyr. Visst, det är ett kidnappningsdrama med ovanligt många vändningar och extra allt, men i grunden är det här trots allt en story jag har sett några gånger nu.
Det börjar med en kidnappning, där någon ur Voyagers besättning blir tagen till fånga och sedan en upplösning som till stor del bygger på att någon från fiendesidan, eller det “onda laget”, ändå visar sig ha både moral och ett hjärta av guld (en så kallad Mook-Face Turn). Kanske är min misstro mot den här typen av intriger en fråga om tidsanda. Förr var det eventuellt lite enklare på att tro att folk hade moral och samvete under sin hårda yta. Kanske har det desillusionerade 10-talet gjort mig för cynisk för att kunna köpa den här typen av storylines? Eller så är det (mer troligt) lite slappt hantverk från producenterns och manusförfattarnas sida som får mig att känna mig lite uppgiven.
Valet av veckans skurkar innebär faktiskt det tredje framträdandet av de där lite lustiga figurerna som kallas för Overlookers. De som första gången dök upp i Tinker, Tenor, Doctor, Spy och sedan sögs in i tomrummet i The Void. Den här gången är det två Överseende som brutit sig ur den där datorstyrda Hierarkin som man lever i, och startat en egen liten kriminell frilansverksamhet. Grundplåten för rörelsen har man tänkt ska vara försäljningen av Voyagers warpkärna på svarta marknaden.
Janeway hålls som gisslan, medan hololäkaren är den som får i uppgift att leverera warpkärnan. Om han inte klarar det kommer Janeway inte att överleva. Hololäkaren kan ju lätt ta andras personers form, så han låtsas helt enkelt vara Janeway när han anländer till Voyager. Men ju mer komplicerad som planen för att stjäla warpkärnan blir, desto fler personer måste hololäkaren utöka sin repertoar med. Både Chakotay och Kim blir nedsövda och förvarade i olika skåp i Voyagers bårhus under tiden som hololäkaren tar deras plats. Även B’Elanna blir ersatt av hololäkaren då och då, varpå de där superskojiga förväxlingskomedisituationerna givetvis uppstår. Som att Paris vill hångla med den som han tror är B’Elanna men som egentligen är en förklädd hololäkare (en liten repris från den där gången när hololäkaren tog över Seven of Nines kropp).
Det blir till sist Tuvok som avslöjar hololäkarens hemlighet. En ganska enkel ledtråd som han snappade upp var till exempel det här att Janeway (när hon spelas av hololäkaren) går och småpratar med personer som inte finns. Det blir visst så när de två Overlookers-typerna kommunicerar med hololäkaren med han han håller på med annat. Så här i efterhand inser jag att hololäkarens indiskreta sätt kanske var medvetet. Ett sätt att åtminstone väcka vissa misstankar om att något skumt är på gång. Hololäkaren lyckas ju faktiskt sno warpkärnan, men han har också skickat en gömd kod kodat i ett felaktigt spelat musikstycke som avslöjar var Overlookersskeppet finns.
Overlookersgubbarna hade förstås inte en tanke på att återlämna kaptenen, utan tänker släppa av henne på någon planet som man passerar. Hololäkaren, däremot, vill man gärna behålla för framtida bruk. När det här står klart uppstår handgemäng och slagsmål i Overlookersskeppets maskinrum. Slagsmålet slutar med att den snälle Overlookergubben slår den elake i huvudet så att han blir medvetslös. Den elake var ju en mobbare, då kan det bli sådär att ett mobboffer bestämmer sig för att slå tillbaka.
Det är klart att det är lite kul att hololäkaren får leka maskerad genom ett helt avsnitt (även om det ju förstås i realiteten innebär att det är alla de andra skådespelarna som får spela hololäkaren under korta stunder). Hur som helst blir det en helt ny take på kurragömma för skurkar ombord ett rymdskepp. Mest av allt gillar jag förstås scenen där hololäkaren fyllt ett helt holodäck med kopior av sig själv. Lycka till att hitta rätt flinskallig läkare där, liksom.
Men hololäkaren måste förstås också förnedras lite i det här avsnittet, det verkar ju höra till. Mot slutet av avsnittet håller doktorns program på att krascha, efter att Overlookers-typerna fyllt hans matris med för mycket information. När doktorns program håller på att desintegreras bestämmer han sig för att berätta alla sina hemligheter för sina kollegor på skeppet. Lite onödigt, eftersom det visar sig att B’Elanna lyckats radera all onödig information under hans dramatiska utspel. Det som börjar med mord riktade till kapten Janeway.
EMH: I’ve had something on my conscience for a long time. After I was first activated, I kept a record of what I considered to be your most questionable command decisions. It’s in my personal database. I hope you’ll delete the file without reading it. Mister Tuvok, I violated the most sacred trust between a physician and his patient. I told Mister Neelix about the cutaneous eruption you developed on your. That was indiscreet. I hope you can forgive me. Ensign, at your recital last month, I told Lieutenant Torres that your saxophone playing reminded me of a wounded targ. I should’ve put it more delicately. I’m sorry. Seven.
SEVEN: You should remain still.
EMH: You have no idea how difficult it’s been, hiding my true feelings all these years, averting my eyes during your regular maintenance exams.
(He goes down on his knees in front of her.)
EMH: I know you could never have the same feelings for me but I want you to know the truth. I love you, Seven.
SEVEN: Your cognitive algorithms are malfunctioning.
EMH: Goodbye, my friends. Speak well of me.
Ett lite påhittigt standardavsnitt, så ska man nog se Renaissance Man. Men trots ett hyfsat underhållningsvärde så känner jag mig besviken. Jag hade faktiskt väntat mig lite mer i slutspurten av den här serien.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 660 tv-avsnitt.
Min reaktion just nu när jag ser Voyager-avsnitt följer väldigt ofta samma mönster. Först blir jag bara trött, för jag får uppfattningen att man recyklar något gammalt och slitet Star Trek-grepp (när det gäller dubbleringstemat så kan det ju vara värt att påpeka att handlingen redan i det tredje avsnittet av Voyager kretsade kring att man höll på att anropa en spegling av sitt eget skepp i någon form av märklig tidsförskjutning som jag aldrig förstod). I det här fallet måste dessutom en så här märklig företeelse förklaras genom flera manussidor av technobabble – vilket inte heller muntrar upp mig. Men sedan visar det sig nästan varenda gång att manusförfattarna bara lurar mig. De är också väl förtrogna med Star Trek-konventionerna och vet precis hur man vaggar in en van Trek-tittare i en falsk känsla av att veta exakt hur det ska sluta. Men som regel visar det sig allt oftare numera att det finns en oväntad twist, ibland två inbyggda i manuset. Eventuellt så lurar de också mig för att jag är lite korkad – men det är svårare för mig att avgöra.
Drastiska händelser i ett avsnitt, såsom att en ur den fasta ensemblen dör, brukar ju också vara ett tecken på att det vi är med om är en illusion, dröm, holodäcksäventyr eller parallellt universum. I det här fallet så anar jag oråd när Kim försvinner ut i rymden och den höggravida Wildman förlorar sitt barn efter skadorna på skeppet. Så när det visar sig att det finns en annan, intakt, upplaga av Voyager där alla våra favoriter lever så antar jag ju att det är den skadade versionen av Voyager som kommer att försvinna mot avsnittets slut. Framför allt efter den scen där de två Janewayupplagorna möts, och den med rufsigt hår och skrapsår i ansiktet säger att hon ska spränga sitt skepp i luften för att rädda det andra. Men så är det precis tvärtom. Vidiierna bordar den oskadade versionen av skeppet, och börjar genast skörda Voyagerbesättningens kroppar på organ (rätt otäcka scener faktiskt – inte så mycket för vad som händer utan snarare för vidiiernas totala känslokyla). Intakt-Janeway beslutar sig då för att spränga sitt skepp i luften. Men hur ska man lösa det här med Kims död och Wildmans förlorade barn i den version av Voyager som vi får fortsätta att följa? Jo, men intakt-Kim får i uppdrag att springa över med intakt-babyn till den skadade versionen av Voyager. På det sättet lyckas man alltså med konststycket att både döda en känd profil ur besättningen, och samtidigt låta honom fortsätta leva i serien.
Men kontinuitet och dubbla upplagor av besättningen till trots, det som jag funderar på mest efter det här avsnittet är varför man inte transporterar ut alla barn ur sina mödrar, istället för att låta dem genomgå en vanlig förlossning. Framför allt när modern bär på ett barn som är till hälften ktarier. Det vill säga föds med en massa vassa piggar i pannan. Inte helt oväntat att vissa komplikationer skulle kunna uppstå, liksom.
När O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.
Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.