VOY: Darkling. Det där hololäkaren blir galen och Kes funderar på att flytta hemifrån.

Hololäkaren har insett att personalen ombord på Voyager haft invändningar efter hans ibland lite kyliga och fyrkantiga sätt att hantera sina patienter på. Därför har han börjat addera personlighetsdrag från några av världshistoriens största tänkare till sitt datorprogram. Lord Byron, Gandhi, da Vinci, Sokrates och T’Pau är några av dem han valt ut, och tanken är att de ska ge honom en mer empatisk och sympatisk framtoning. Men det visar sig att varje stor tänkare också har en skuggsida. Hololäkaren utvecklar snart ett “Dr Jekyll och Mr Hyde”-beteende, där de två sidorna av hans personlighet slåss om kontrollen.

Kes, i sin tur, upptäcker också nya sidor av sin personlighet. Darkling är det första avsnittet där man säger rakt ut att hennes och Neelix förhållande är över. Nu har Kes träffat en mysig kille, Zahir, och överväger att hoppa av jobbet på Voyager och i stället resa runt i deltakvadranten med honom. Och det är här som komplikationerna tar fart. Hololäkarens snälla sida är orolig över att Kes som nysingel blir ihop med första bästa kille hon träffar, läkarens onda sida är beredd att ta till våld för att förhindra att det händer.

Jag läser att Darkling räknas som det första av tre i den så kallade “trilogy of terror” – tre riktigt dåliga Voyager-avsnitt som kommer efter varandra. Jag håller inte med. Tycker ändå att det här var ett ganska uppfriskande avsnitt med flera rätt roliga ögonblick. Som scenen när Kes kommer hem till Voyager mitt i natten, rosig om kinderna när hon ertappas av Tuvok på sin första walk of shame genom skeppet. Eller när den onde hololäkarupplagan håller B’Elanna fången och genom olika injektioner förlamar olika delar av hennes kropp – ibland vill han ju att hon ska kunna prata. Scenen när Kes kommer in på holodäck och möter stympade och laggande filosofer och tänkare är också en ovanligt brutal och absurd scen.

Det märks att hololäkarskådisen Robert Picardo också hade kul på jobbet under veckan som man spelade in Darkling. Han och hans kollegor verkar ofta få massor av ny energi när de får spela något annat än sin gamla vanliga rollfigur. Att få göra skuggsidan av den roll som man jobbar med hela tiden verkar dessutom vara det roligaste av allt. Kanske säger en del om den hatkärlek som de här skådisarna måste ha till sina roller. I det här fallet får Picardo spela en ny version av sin hololäkare, en sån som tar till våld för att få som han vill, ljuger och manipulerar och “råkar” låta sin hand vila på sin kvinnliga patients lår. Hade varit kul att läsa originalmanuset till det här avsnittet, bara. Där var tydligen onde hololäkaren ännu mer pervers och kinky. Här är han bara allmänt sliskig, tafsig, närgången. Och Mordisk.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 468 tv-avsnitt.

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

VOY: Deadlock. Det där Voyager blir dubblerad – eller ska man kalla det dubbelexponerad?

voy deadlock.jpg

Alltså. Fattar inte att någon Star Trek-kapten någonsin vågar åka in i något ett sådant där mystiskt plasmamoln med okänt innehåll, oavsett hur läskiga fiender man försöker undvika. Nio gånger av tio händer ju något jättekonstigt och (nästintill) oförklarligt ombord. I Deadlock skapas till exempel en exakt kopia av Voyager och hennes besättning, men i en annan fas, typ. Så de två skeppen existerar på nästan samma plats, bara genom en ytterst liten spricka kan man röra sig mellan de två. Det betyder dessvärre också att det ena skeppets nödåtgärder för att få fart på sin warp-motor håller på att totalförstöra tvillingskeppet.

voy deadlock 5Min reaktion just nu när jag ser Voyager-avsnitt följer väldigt ofta samma mönster. Först blir jag bara trött, för jag får uppfattningen att man recyklar något gammalt och slitet Star Trek-grepp (när det gäller dubbleringstemat så kan det ju vara värt att påpeka att handlingen redan i det tredje avsnittet av Voyager kretsade kring att man höll på att anropa en spegling av sitt eget skepp i någon form av märklig tidsförskjutning som jag aldrig förstod). I det här fallet måste dessutom en så här märklig företeelse förklaras genom flera manussidor av technobabble – vilket inte heller muntrar upp mig. Men sedan visar det sig nästan varenda gång att manusförfattarna bara lurar mig. De är också väl förtrogna med Star Trek-konventionerna och vet precis hur man vaggar in en van Trek-tittare i en falsk känsla av att veta exakt hur det ska sluta. Men som regel visar det sig allt oftare numera att det finns en oväntad twist, ibland två inbyggda i manuset. Eventuellt så lurar de också mig för att jag är lite korkad – men det är svårare för mig att avgöra.

voy deadlock 3Drastiska händelser i ett avsnitt, såsom att en ur den fasta ensemblen dör, brukar ju också vara ett tecken på att det vi är med om är en illusion, dröm, holodäcksäventyr eller parallellt universum. I det här fallet så anar jag oråd när Kim försvinner ut i rymden och den höggravida Wildman förlorar sitt barn efter skadorna på skeppet. Så när det visar sig att det finns en annan, intakt, upplaga av Voyager där alla våra favoriter lever så antar jag ju att det är den skadade versionen av Voyager som kommer att försvinna mot avsnittets slut. Framför allt efter den scen där de två Janewayupplagorna möts, och den med rufsigt hår och skrapsår i ansiktet säger att hon ska spränga sitt skepp i luften för att rädda det andra. Men så är det precis tvärtom. Vidiierna bordar den oskadade versionen av skeppet, och börjar genast skörda Voyagerbesättningens kroppar på organ (rätt otäcka scener faktiskt – inte så mycket för vad som händer utan snarare för vidiiernas totala känslokyla). Intakt-Janeway beslutar sig då för att spränga sitt skepp i luften. Men hur ska man lösa det här med Kims död och Wildmans förlorade barn i den version av Voyager som vi får fortsätta att följa? Jo, men intakt-Kim får i uppdrag att springa över med intakt-babyn till den skadade versionen av Voyager. På det sättet lyckas man alltså med konststycket att både döda en känd profil ur besättningen, och samtidigt låta honom fortsätta leva i serien.

voy deadlock 2Men kontinuitet och dubbla upplagor av besättningen till trots, det som jag funderar på mest efter det här avsnittet är varför man inte transporterar ut alla barn ur sina mödrar, istället för att låta dem genomgå en vanlig förlossning. Framför allt när modern bär på ett barn som är till hälften ktarier. Det vill säga föds med en massa vassa piggar i pannan. Inte helt oväntat att vissa komplikationer skulle kunna uppstå, liksom.

Så ännu en gång, tänkte vi början av avsnittet att jag skulle ge bottenbetyg, men så blev det ett sånt där högt istället. Är verkligen väldigt förtjust i Star Trek-avsnitten just nu. För mig är de här årgångarna rena rama guldåldern.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 421 tv-avsnitt.

DS9: Whispers. Deep Space Nine går invasion of the Body Snatchers.

ds9 whispersNär O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.

En snygg stilövning i Världsrymden anfaller-stil, som lite påminner om andra Star Trek-avsnitt där en person är den enda som inser att något är fuffens, annorlunda, konstigt ombord. Den gamla “är det jag som är galen, eller är det världen omkring mig som enats i en sjukt avancerad konspiration riktad mot mig”-intrigen, helt enkelt (även Parallax View/Sista vittnet var tydligen en inspirationskälla).

ds9 whispers 2Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.

En intressant detalj är att avsnittet är berättat med flashbacks från en ramhandling på grund av att det blev i kortaste laget. Något som hade att göra med att hela handlingen berättades ur O’Briens perspektiv – det fanns ingen plats för bihandlingar eller att låta kameran stanna på någon annan ombord. Allt berättades som O’Brien såg det ombord. Men trots nödåtgärden så fungerade det greppet över all förväntan, tycker jag. Ett extra plus också åt den fantastiska outfit som O’Brien tvingas bära när han ska läkarundersökas (kolla in den när ni ser honom i helfigur på läkarmottagningen). Så rar. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad som händer med replikanten efter avsnittets slut.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 302 tv-avsnitt. 

 

Allegiance. Det där Picard löser ett Agatha Christie-mysterium.

tng allegiance 2

Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.

tng allegiance 6När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq  – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
tng allegiance 1Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.

En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.

tng allegiance 3Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.

Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.


tng allegiance 7Det här är nytt:
Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.


Höjdpunkten:
När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.

Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.

tng allegiance 10Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.

Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.

Time Squared. Det där Picard möter sig själv från framtiden. Typ.

tng time squared 2
Det är faktiskt Rikers omelett som är det här avsnittets stora behållning för mig. Jag har alltid undrat över hur det går till när besättningen ombord på Enterprise hänger privat på fritiden, och i Time Squared får jag äntligen svaret. Hela avsnittet inleds faktiskt med att Riker håller på att göra en omeletng royale 3tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).

tng time squared 4Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, The Royale, ville ju inte ens manusförfattaren ha med sitt namn i eftertexterna efter att hans surrealistiska epos blivit vingklippt och mainstreamat. Det här avsnittet, Time Squared, är också lite rumphugget. Manusförfattaren Maurice Hurley ville koppla samman två fristående avsnitt med en gemensam storyline. Hans tanke verkar ha varit ungefär så här: allt som är obegripligt i Time Squared skulle i nästa avsnitt visa sig vara Q:s verk. Minns ni Q? Den där störige snubben med enorma krafter som inte gillar att människorna börjar upptäcka galaxen, och som kallar sig själv för en entitet. Av någon outgrundlig anledning ska Hurleys planer ha stoppats av Gene Roddenberry. Resultatet? Att det händer en massa obegripliga saker i det här avsnittet som aldrig får någon förklaring. Riktigt sjuka grejor, faktiskt.

Som till exempel att Enterprise bärgar en skyttel från framtiden med Picards dubbelgångare ombord – och med framtiden menas sex timmar framåt i tiden. Genom att kolla igenom skyttelns loggar får man reda på att i Enterprise ska gå under om några timmar, och att den enda som överlever är Picard. Frågan är nu om Picard och resten av besättningen kan undgå sitt öde med vetskapen om framtiden?

tng time squared 3Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.

Det är tack vare dynamiken mellan de två uppsättningarna av Picard som mitt intresse hålls vid liv genom hela avsnittet. En sorts känsla av maktlöshet hos de bägge, och en frustration hos “vår” Picard som inte kan få kontakt med en person som ju faktiskt är han själv. Men avsnittet slutar i ett enda stort frågetecken. Var kom slukhålet ifrån? Vad ville det? Varför förflyttades Picard sex timmar bakåt i tiden? En Q hade skapat viss mening i det här. Fan. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle längta efter Q. Först accepterar jag Wesley Crusher, nu längtar jag efter Q. Vad är det som håller på att hända med mig? Det enda jag vet säkert är att det blir omelett till kvällsmat.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 13/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 141 tv-avsnitt.

Whom Gods Destroy. Det där patienterna tar över mentalsjukhuset.

st gods 2Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.

Det här påminner lite om…det finns en del likheter med första säsongens Dagger of the Mind – som att avsnittet utspelas på en fängelseplaneten som styrs av en galen despot, och att det finns en maskin som utsätter hjärnan för tortyr. Men i jämförelse med Dagger…kännas Whom Gods Destroys som en mer konsekvent och utvecklad. Här får både Steve Ihnat och Yvonne Craig gott om utrymme för att spela över i sina roller som kriminella psykopater. Att lägga till shapeshiftning-prylen skapar fler dramatiska möjligheter – även om förstås dubbelgångargreppet använts flera gånger tidigare. När det är dags för upplösningen visar det sig på nytt att Spocks uppgift blir att ordna upp hela sörjan. Något som sker allt oftare i den tredje säsongen.

st gods 5Brutalitet…Den sena kvällstiden som den tredje säsongen visades på har tydligt påverkat innehållet. Det blir både mer hångel och våld – det här är ett av flera avsnitt i den sista säsongen som inte tilläts visas i Storbritannien när serien gick där 1971. Det dröjde fram till 90-talet innan de förbjudna avsnitten äntligen visades där. Orsaken? Antagligen scenen där den onde Garth bestämmer sig för att spränga sin flickvän, en av medpatienterna på fängelseplaneten, i luften. Även jag var lite förvånad. Tortyr har jag ju sett tidigare, men regelrätta avrättningar är mer sällsynta.

Trovärdighetsproblem…Det som stoppar Garth att ta över Enterprise är att Kirk lösenordskyddat sin tillbakatransport från fängelseplaneten till Enterprise. Han måste svara rätt på ett schackdrag för att Scotty ska låta honom komma tillbaka till skeppet. Så praktiskt att han gjorde det innan han åkte till en fängelseplanet där han blir tillfångatagen av en shapeshifter. Problemet är att jag aldrig sett Kirk göra det här någonsin tidigare. Mycket skumt!

En annan märklig grej i det här avsnittet är att Federationen lyckats ta fram ett vaccin mot psykisk sjukdom.  Alla varianter! I en enda vaccination!!

st gods 3Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.

Sammanfattning… Efter ett lovande upplägg trampar dessvärre intrigen lite vatten mot slutet. Att hitta på ett rimligt sätt som Kirk lyckas överlista Garth och hans hejdukar på visar sig vara svårt. En intrigtråd om möjligheten för Enterprise att ta sig igenom planetens energisköldar ältas lite, men leder ingenvart. Hade det inte varit för Spocks Vulcan nerve pinch så hade antagligen Kirk fortfarande suttit och ruttnat på Elba II.

I och med det här avsnittet trillade också äntligen poletten ner för mig när det gäller det crowdfundade projektet Star Trek: Axanar. Jag har både läst och lyssnat på podcaster om det, men aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Som vanligt när det gäller Star Trek så hittar man svaren om man bara orkar kämpa sig igenom ytterligare sjuttio avsnitt av serien. Axanar visar sig vara en prequel till det här avsnittet, och handlar om Garth of Izar innan han blev galen.

Betyg 6/10 .

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 14/24