DS9: Whispers. Deep Space Nine går invasion of the Body Snatchers.

ds9 whispersNär O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.

En snygg stilövning i Världsrymden anfaller-stil, som lite påminner om andra Star Trek-avsnitt där en person är den enda som inser att något är fuffens, annorlunda, konstigt ombord. Den gamla “är det jag som är galen, eller är det världen omkring mig som enats i en sjukt avancerad konspiration riktad mot mig”-intrigen, helt enkelt (även Parallax View/Sista vittnet var tydligen en inspirationskälla).

ds9 whispers 2Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.

En intressant detalj är att avsnittet är berättat med flashbacks från en ramhandling på grund av att det blev i kortaste laget. Något som hade att göra med att hela handlingen berättades ur O’Briens perspektiv – det fanns ingen plats för bihandlingar eller att låta kameran stanna på någon annan ombord. Allt berättades som O’Brien såg det ombord. Men trots nödåtgärden så fungerade det greppet över all förväntan, tycker jag. Ett extra plus också åt den fantastiska outfit som O’Brien tvingas bära när han ska läkarundersökas (kolla in den när ni ser honom i helfigur på läkarmottagningen). Så rar. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad som händer med replikanten efter avsnittets slut.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 302 tv-avsnitt. 

 

Allegiance. Det där Picard löser ett Agatha Christie-mysterium.

tng allegiance 2

Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.

tng allegiance 6När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq  – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
tng allegiance 1Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.

En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.

tng allegiance 3Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.

Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.


tng allegiance 7Det här är nytt:
Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.


Höjdpunkten:
När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.

Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.

tng allegiance 10Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.

Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.

Time Squared. Det där Picard möter sig själv från framtiden. Typ.

tng time squared 2
Det är faktiskt Rikers omelett som är det här avsnittets stora behållning för mig. Jag har alltid undrat över hur det går till när besättningen ombord på Enterprise hänger privat på fritiden, och i Time Squared får jag äntligen svaret. Hela avsnittet inleds faktiskt med att Riker håller på att göra en omeletng royale 3tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).

tng time squared 4Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, The Royale, ville ju inte ens manusförfattaren ha med sitt namn i eftertexterna efter att hans surrealistiska epos blivit vingklippt och mainstreamat. Det här avsnittet, Time Squared, är också lite rumphugget. Manusförfattaren Maurice Hurley ville koppla samman två fristående avsnitt med en gemensam storyline. Hans tanke verkar ha varit ungefär så här: allt som är obegripligt i Time Squared skulle i nästa avsnitt visa sig vara Q:s verk. Minns ni Q? Den där störige snubben med enorma krafter som inte gillar att människorna börjar upptäcka galaxen, och som kallar sig själv för en entitet. Av någon outgrundlig anledning ska Hurleys planer ha stoppats av Gene Roddenberry. Resultatet? Att det händer en massa obegripliga saker i det här avsnittet som aldrig får någon förklaring. Riktigt sjuka grejor, faktiskt.

Som till exempel att Enterprise bärgar en skyttel från framtiden med Picards dubbelgångare ombord – och med framtiden menas sex timmar framåt i tiden. Genom att kolla igenom skyttelns loggar får man reda på att i Enterprise ska gå under om några timmar, och att den enda som överlever är Picard. Frågan är nu om Picard och resten av besättningen kan undgå sitt öde med vetskapen om framtiden?

tng time squared 3Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.

Det är tack vare dynamiken mellan de två uppsättningarna av Picard som mitt intresse hålls vid liv genom hela avsnittet. En sorts känsla av maktlöshet hos de bägge, och en frustration hos “vår” Picard som inte kan få kontakt med en person som ju faktiskt är han själv. Men avsnittet slutar i ett enda stort frågetecken. Var kom slukhålet ifrån? Vad ville det? Varför förflyttades Picard sex timmar bakåt i tiden? En Q hade skapat viss mening i det här. Fan. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle längta efter Q. Först accepterar jag Wesley Crusher, nu längtar jag efter Q. Vad är det som håller på att hända med mig? Det enda jag vet säkert är att det blir omelett till kvällsmat.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 13/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 141 tv-avsnitt.

Whom Gods Destroy. Det där patienterna tar över mentalsjukhuset.

st gods 2Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.

Det här påminner lite om…det finns en del likheter med första säsongens Dagger of the Mind – som att avsnittet utspelas på en fängelseplaneten som styrs av en galen despot, och att det finns en maskin som utsätter hjärnan för tortyr. Men i jämförelse med Dagger…kännas Whom Gods Destroys som en mer konsekvent och utvecklad. Här får både Steve Ihnat och Yvonne Craig gott om utrymme för att spela över i sina roller som kriminella psykopater. Att lägga till shapeshiftning-prylen skapar fler dramatiska möjligheter – även om förstås dubbelgångargreppet använts flera gånger tidigare. När det är dags för upplösningen visar det sig på nytt att Spocks uppgift blir att ordna upp hela sörjan. Något som sker allt oftare i den tredje säsongen.

st gods 5Brutalitet…Den sena kvällstiden som den tredje säsongen visades på har tydligt påverkat innehållet. Det blir både mer hångel och våld – det här är ett av flera avsnitt i den sista säsongen som inte tilläts visas i Storbritannien när serien gick där 1971. Det dröjde fram till 90-talet innan de förbjudna avsnitten äntligen visades där. Orsaken? Antagligen scenen där den onde Garth bestämmer sig för att spränga sin flickvän, en av medpatienterna på fängelseplaneten, i luften. Även jag var lite förvånad. Tortyr har jag ju sett tidigare, men regelrätta avrättningar är mer sällsynta.

Trovärdighetsproblem…Det som stoppar Garth att ta över Enterprise är att Kirk lösenordskyddat sin tillbakatransport från fängelseplaneten till Enterprise. Han måste svara rätt på ett schackdrag för att Scotty ska låta honom komma tillbaka till skeppet. Så praktiskt att han gjorde det innan han åkte till en fängelseplanet där han blir tillfångatagen av en shapeshifter. Problemet är att jag aldrig sett Kirk göra det här någonsin tidigare. Mycket skumt!

En annan märklig grej i det här avsnittet är att Federationen lyckats ta fram ett vaccin mot psykisk sjukdom.  Alla varianter! I en enda vaccination!!

st gods 3Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.

Sammanfattning… Efter ett lovande upplägg trampar dessvärre intrigen lite vatten mot slutet. Att hitta på ett rimligt sätt som Kirk lyckas överlista Garth och hans hejdukar på visar sig vara svårt. En intrigtråd om möjligheten för Enterprise att ta sig igenom planetens energisköldar ältas lite, men leder ingenvart. Hade det inte varit för Spocks Vulcan nerve pinch så hade antagligen Kirk fortfarande suttit och ruttnat på Elba II.

I och med det här avsnittet trillade också äntligen poletten ner för mig när det gäller det crowdfundade projektet Star Trek: Axanar. Jag har både läst och lyssnat på podcaster om det, men aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Som vanligt när det gäller Star Trek så hittar man svaren om man bara orkar kämpa sig igenom ytterligare sjuttio avsnitt av serien. Axanar visar sig vara en prequel till det här avsnittet, och handlar om Garth of Izar innan han blev galen.

Betyg 6/10 .

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 14/24

The Alternative Factor. Så himla dåligt att jag helst inte ens vill prata om det.

st alternative 2Jag funderade på om jag bara skulle…ja, strunta i det är avsnittet. Hoppa över det? Låta det ruttna i tystnad. Fast samtidigt. Det är ju fascinerande att så många saker kan gå fel i ett och samma avsnitt. Okej, skriver några efterkloka rader om varför det blev så dåligt.

VI kan ju börja med att nämna att manusförfattaren verkade vara ganska ointresserad av att skriva ett manus. De citat ur manuskriptet som jag läst känns mer som skönlitteratur än tv-manus. I en redan komplicerad intrig om parallella universum, en märklig “korridor” mellan olika dimensioner och två upplagor av samma person så krävs det viss tydlighet för att få tv-tittarna att hänga med. Den verkade aldrig infinna sig, oberoende av manusversion.

st alternative 2Lägg till det att manuslektörerna den här gången slog ner på upprepningar och vändningar i intrigen som redan fanns i andra avsnitt – vilket gjorde att manuset under själva utvecklingsarbetet blev allt mer rumphugget och ofullständigt. Det finns också uppgifter om att producenten gav efter för påtryckningar om att kärlekshistorien mellan en svart kvinna i besättningen och den mystiske Lazarus skulle strykas. En del tv-bolagsmakthavare trodde inte att tv var redo för kärlek över rasgränserna. Ändringarna gjordes så sent i processen att manuset ska ha varit för kort för att fylla ett helt avsnitt.

star trek alternativeSen hoppade visst gästskådespelaren John Drew Barrymore av när inspelningarna redan hade börjat. Skäggen som ersättaren fick ha på sig var olika tjocka olika dagar. Specialeffekterna är dåliga OCH tråkiga (två män i blått ljus som brottas, inte så upphetsande). Ja, till och med skylten till ett rum där man laddar kristaller råkar visst bli fel.

Men problemen i det här avsnittet börjar och slutar med manuset. Kanske hade grundidén fungerat i en novell eller en roman. Men den lämpar sig sällsynt illa för 50 minuter kvällsunderhållning på tv. Det är en utmaning att gestalta en historia där två upplagor av en person, från olika parallella universum, omväxlande förekommer i ett st alternative 4avsnitt. När dubbla versioner av personer tidigare har förekommit i Star Trek har det varit fråga om en tydlig dualism mellan ond och god, och kanske lite mer ögonskugga på den onda så vi säkert ska veta vem som är vem. Här är det meningen att vi först efter ett tag ska förstå att det är två olika indivder som heter Lazarus och ser likadana ut. Någon manusförfattare har skrivit in ett plåster i pannan på den ena upplagan av mannen för att göra detta tydligt, men det är inte mycket till hjälp när jag egentligen aldrig förstår själva handlingen. Av någon anledning är Lazarus 1 och 2 osams, på något sätt vill den ena öppna någon sorts portal mellan de olika parallella universumen vilket skulle få bägge att gå under. Och varför byter de plats med varandra? På något sätt är i varje all att de två brottas i en korridor en lösning

Kanske är det bästa med det här avsnittet att jag nu förstår hur svårt det är att göra bra tv, och uppskattar de mer lyckade upplagorna av Star Trek mer. Börjar man fuska med manusbygget blir det ett fallfärdigt fuskbygge, fullt med logiska sprickor och ologiska mögelskador – som i The Alternative Factor. Att det går att berätta om parallella universum kommer Star Trek att bevisa senare i serien. Nog frossat i detta, nu ser vi istället fram emot att nästa avsnitt av Star Trek är en klassiker.

What are little girls made of? Det om AI och ytterligare en ond Kirk-kopia

st andreaEnterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.

Givetvis får Enterprise kontakt med Korby, som bor i grottor under planetens yta tillsammans med två kollegor. Eller…det visar sig ganska snart att kollegorna egentligen är androider. Och Christine Chapel verkar inte helt nöjd med att den ena av robotarna är en ung, vacker och dessutom lättklädd kvinna. Eller för att använda Chapels egna ord “en mekanisk geisha”. Här finns också Ruk. En android byggd av urbefolkningen, och det är genom honom som Dr Korby fått kunskapen att bygga helt människoliknande robotar, som talar, går och agerar som människor.

Nu vill Kst penisorby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?

AI, artificiell intelligens, är ett livskraftigt tema inom science fiction-genren. När jag skriver det här har till exempel actionrobotkomedin Chappie just gått upp på bio, och de första klippen av Alicia Vikander som en robot med själ i Ex Machina har börjat spridas på nätet. I det här Star Trek-avsnittet använder man sig av någa av subgenrens vanligaste frågeställningar. Vad händer när den artificiella intelligensen tröttnar på sin skapares irrationella och känslomässiga beteenden? Och hur reagerar en AI när någon vill trycka på off-knappen? Man skulle kunna säga att Androiden Andrea är 2001:s HAL, fast med urringning, ungefär. Kapten Kirks sätt att lösa alla problem är också typiskt för Star Trek. Han hånglar förstås med Andrea, vlket får hela hennes operativsystem att bli överbelastat.

För övrigt otroligt kul att se Ted Cassidy i birollen som Ruk. Visst, typecastad som vanligt, men som robot hade han åtminstone fler repliker än som Lurch i Familjen Addams.

The Enemy Within. Enhörningshunden och personlighetsklyvningen!

st kirk ond

I det här avsnittet fortsätter Star Treks manusförfattare sitt grävande i fenomen kring en människas undertryckta och mörka sidor. I stället för ett märkligt virus som får människor att mista sin självkontroll, som i förra avsnittet, så kretsar det här avsnittets handling kring ett tekniskt fel med filosofiska konsekvenser.

När kapten Kirk ska strålast rapes upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).

Det märks att William Shatner inte tänkte låta den här chansen till överspel gå honom förbi. I den Star Trek-litteratur jag kollat i lägger man ofta stor vikt vid hur het Shatner var som skådespelare vid tiden för tv-seriens början. I det här avsnittet får han äntligen möjlighet att visa upp sina skådespelarskills då han ömsom ska spela förvirrad och vek, ömsom driftsstyrd och aggressiv. Lite hjälp får Shatner förstås, genom Star Treks bitvis expressionistiska ljussättning samt lite extra mycket mascara på ögonfransarna på den onde Kirk.

En bit in i avsnittetunicorn dog visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk  tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.

Men det är egentligen inte Kirk som är det här avsnittets huvudperson. Givetvis är det enhörningshunden som stjäl hela showen. En stackars vovve inslagen i en dräkt försedd med både horn och antenner. Och som dessutom går igenom samma personlighetsklyvning som Kirk. För lite äkta enhörningshundkärlek kan man till exempel kolla in Tumblr-bloggen  Fuck Yeah Unicorn Dog.

Ytterligare ett unicorndog never forgethöglevererande avsnitt av Star Trek!   . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?