Det är två avsnitt kvar av säsong två Star Trek. Jag har nästan börjat få separationsångest. Och har hört så mycket snack på förhand om att den tredje säsongen ska vara rätt så svajig, milt uttryckt. I väntan på att ta itu med den så njuter jag med att se lite bloopersamlingar. Den här täcker inte bara felsägningar och tekniska missöden utan också några av gånger då manuset innehöll fler bitchigheter än vanligt. Själv gillar jag scenerna när dörrarna inte öppnas och skådespelarna går rakt in i dem. Det var ju en manuell konstruktion, någon som drog i ett snöre för att de skulle öppnas, och enligt sägnen hade en av dörroperatörerna ovanan att slumra till ibland. Enjoy!
Tag: The Orginal Series
The Menagerie Pt 1 & 2. Återvinningen av The Cage
Hela det här bloggprojektet började med den första Star Trek-piloten, The Cage. Den som fick nej av tv-bolaget NBC, och som inte visades i sin helhet på tv förrän någon gång på 80-talet. Men helt bortkastade var inte resurserna som pumpades in i The Cage. Tvärtom, i The Menagerie del 1 och 2 lyckas man recykla den skrotade piloten så pass effektivt att det räcker för att bygga två avsnitt kring det. Till en början handlade väl i och för återvinningen om ett sätt att lösa en akut kris. Produktionsvillkoren för Star Trek var extremt pressade under den första säsongen. Beställningen kom sent, tiden räckte inte till, efterarbetet med visuella effekter släpade efter. Att då kunna återanvända The Cage blev ett sätt för seriens skapare Gene Roddenberry att vinna tid. Rent ekonomiskt var fördelarna mindre för Desilu, produktionsbolaget som producerade serien. NBC menade nämligen att de redan pumpat in pengar i piloten och därför bara skulle betala för det ena av de två avsnitten.
Rodde
nberrys recyklingtrick var att konstruera en ny ramhandling som utspelades i seriens nutid och sedan använda The Cage till många och långa återblickar. I The Menageries första del får vi alltså reda på att Enterprises förra kapten, Pike, varit med om en olycka, och efter att ha agerat som en sann hjälte utsatts för deltastrålning. Han är nu bunden till en maskin som påminner lite om en Dalek från Doctor Who, och hans kommunikation med omvärlden sker genom att pipa/blinka en gång för ja och två gånger för nej. Eftersom skådespelaren som spelade Pike i originalavsnittet inte ville göra mer Star Trek, har man skrivit in att Pike strålskadats i ansiktet. Skådespelaren som spelar honom går alltså knappt att se bakom masken med skadorna.
För den ursprungliga publiken kändes troligtvis The Menagerie som ett fördjupande avsnitt, genom de långa tillbakablickarna ges man en känsla av kontinuitet inom Star Trek-universumet, med uttänkta backstories som håller för flera avsnitt i följd. Dessutom får man äntligen reda på vem den skalliga personen som skymtat förbi i eftertexterna under seriens första avsnitt egentligen är (om inte någon har varit framme och knepat och knåpat med dem inför någon re-release av materialet).
För mig som sett den ursprungliga piloten för bara några veckor sedan känns däremot hela spektaklet lite komiskt och klumpigt. Bara en sån sak som att tillbakablickarna sker genom att Kirk och Spock ser talosiernas illusioner på en storbilds-tv. På något sätt överförs deras visioner telepatiskt och kommer sedan, färdigklippta och struktuerade till skärmen på Enterprises mötesrum. Efter ett tag börjar det kännas mer som en gemensam tv-kväll än den krigsrättegång som faktiskt de två avsnitten till stor del består av. Det är ju också ironiskt att det avsnitt som innehöll för lite action för att få grönt ljus från NBC nu används som bas för två hela program.
The Corbomite Maneuver. Det med Balok. Och scenerna när alla trillar.
Jag är barnsligt förtjust i alla de där scenerna när Enterprise råkar i obalans. Fastnar i en traktorstråle, hamnar i en magnetisk storm, blir beskjuten. Och skådespelarna liksom måste låtsastrilla, kastas än åt höger, än åt vänster, hålla sig fast i kontrollpanelerna, allt synkat så att det inte ska se helt fånigt ut.
Varje gång jag ser en sån där scen brukar jag föreställa mig hur det var att spela in den. “Och nu: ramla åt vänster!”, skriker regissören och så måste alla göra det och försöka att inte skämmas. Jag bara antar att kulisserna inte stod på någon stor vippbräda så att det där kom naturligt, liksom. Och jag är inte ensam om den här fascinationen. Några nördar har roat sig med att stabilisera de här klippen, alltså ta bort effekten av att man skakar på kameran samtidigt som folk trillar omkring framför den. Och resultatet blir precis så fånigt som jag inbillat mig. Ingen brist på inlevelse dock.
Själv minns jag hur jag själv försökte mig på exakt samma moves när jag åkte skolbuss när jag var liten. För att uthärda den långa bussrutten så brukade jag låtsas att bussen var en rymdskyttel, och sen höll jag mig kvar i handtaget på sätet framför mig och låtsades att skolbussrymdskytteln var under beskjutning. Precis som på Enterprise och Månbas Alpha så fanns det inga säkerhetsbälten i bussen.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Det kanske blir lite tjatigt med allt mitt snack om avvikelserna mellan planerad och verklig sändningsordning produktion i den här första säsongen av Star Trek. Men i det här fallet är det faktiskt befogat, eller kanske till och med en ursäkt. The Corbomite Maneuver var tänkt som det första avsnittet i serien, efter piloten. Och missförstå mig rätt. Det här är absolut ett av de gulligaste avsnitten jag sett, men efter den fest av dramatik som säsong ett levererat så här långt så blir det en lite för enformig färd mot den fina payoffen på slutet (den är så gullig att jag inte ens vill spoila den i det här inlägget). Men fram tills dess blir jag inte särskilt upphetsad av att Enterprises motorer håller på att bli överhettade. Inte efter att vi träffat telepater, dubbelgångare och shapeshifters i de tidigare avsnitten.
Dessutom verkar inte Balok återvända, om jag läst på rätt på nätet. Hela avsnittet framstår ju egentligen mest som en sorts upptakt till ett annat och större äventyr. Men någon egentlig fortsättning verkar det aldrig ha blivit. Vet ni mer?
Bäst: Spännande val av fågelperspektiv i avsnittets öppningsbilder och skakig handkamera på däck! Mer sånt!!
Märkligast: Att stackars Janice Rand ännu en gång blir dissad. Den här gången bland annat när hon försöker ge Kirk en sallad. Skeppsdoktorn har konstaterat att han börjat lägga på hullet (ja, han gör sitt fystest med bar överkropp). I det här avsnittet slår också fast att Enterprise är hans älskarinna (eller om det var fru) och det enda han kan fokusera på. Känner att jag snart kommer att vilja skriva en bok om stackars Janice Rands olyckliga kärleksliv i yttre rymden! Hon får verkligen ta all skit!!
Miri. Det med barnplaneten och viruset som dödar vuxna.
Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
Det här är kanske det obehagligaste Star Trek-avsnittet hittills. Onda barn är det läskigaste som finns. Och en hel planet där de är i majoritet, och sjunger små ramsor medan de attackerar dig med basebollträn och andra tillhyggen (BUNK, BUNK, IN THE HEAD! eller bara BLAH-BLAH-BLAH) är snäppet värre. Älskar det, förstås! Det är som Flugornas herre, fast ännu mer obehagligt. Eftersom alla vuxna blivit galna och sedan dött, så ser barnen vuxenvärlden som fiender. De som minns något av tiden före viruset iscensätter lekar som till exempel “skolan”, där barnen kan revoltera mot korkade vuxna som säger att det är viktigt att plugga.
Det är ju ganska roligt med ett avsnitt där man ser vuxenblivandet som att dö. Är jag helt ute och reser, eller finns det ett Pippi Långstrump-citat om varför vuxna mister sin förmåga att fantisera? Eller ska man se det här avsnittet som en föregångare till Breakfast Club-citatet: “When you get old your heart dies”? Eller är de där hemska, dödliga, utslagen helt enkelt en symbol för sexualiteten? I så fall är Kirks metod att lösa det här problemet ännu mer märkligt. Det är genom att flirta med en av de äldre flickorna som han får en allierad bland barnen. Man kan ju förstå att William Shatners självbild blev allvarligt skadad av de här tidiga Star Trek-åren där han vecka efter vec
ka fick spela oemotståndlig.
Bäst i avsnittet: När Star Trek-besättningen blir galna av viruset. Av någon anledning gillar jag det konceptet i varenda story som man får in det.
Sämst: Kirks gubbiga replik om att han inte ger sig i lag med äldre kvinnor – apropå att flickan Miri på planeten de varit på troligtvis är mer än 300 år gammal (oklart om det tar bort lite av den unkna peddo-känslan). Och att Janice Rand ännu en gång måste erkänna att hon är kär i Kirk, eller åtminstone vill att han ska titta på hennes ben. Detta efter att hon fått utslag – ja, gissa var?
Märkligast: Att de helt tappar bort den där underliga gåtan: varför är planeten en kopia av Jorden?
PS: Ibland kollar jag WIkipediasidor innan jag skriver, ibland vill jag flumma fritt. Men när jag hittade kommentarerna om de här två böckerna, blev jag sjuk av längtan:
- The Cry of the Onlies, a Star Trek novel by Judy Klass which includes events occurring after the episode Miri. (In this novel, all references to Miri’s world being a copy of Earth were ordered removed; Miri’s world is presented as a long-abandoned colony of Earth.)
- Forgotten History, a Trek novel by Christopher L. Bennett. It reveals that Miri’s world is not merely a copy of Earth, it actually is Earth – of a parallel timeline. Miri’s Earth had briefly drifted into the main timeline due to instability in the fabric of spacetime.
Och som den gode Stefan Gemzell påpekade, så är det här avsnittet delvis inspelat här:
What are little girls made of? Det om AI och ytterligare en ond Kirk-kopia
Enterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.
Givetvis får Enterprise kontakt med Korby, som bor i grottor under planetens yta tillsammans med två kollegor. Eller…det visar sig ganska snart att kollegorna egentligen är androider. Och Christine Chapel verkar inte helt nöjd med att den ena av robotarna är en ung, vacker och dessutom lättklädd kvinna. Eller för att använda Chapels egna ord “en mekanisk geisha”. Här finns också Ruk. En android byggd av urbefolkningen, och det är genom honom som Dr Korby fått kunskapen att bygga helt människoliknande robotar, som talar, går och agerar som människor.
Nu vill K
orby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?
AI, artificiell intelligens, är ett livskraftigt tema inom science fiction-genren. När jag skriver det här har till exempel actionrobotkomedin Chappie just gått upp på bio, och de första klippen av Alicia Vikander som en robot med själ i Ex Machina har börjat spridas på nätet. I det här Star Trek-avsnittet använder man sig av någa av subgenrens vanligaste frågeställningar. Vad händer när den artificiella intelligensen tröttnar på sin skapares irrationella och känslomässiga beteenden? Och hur reagerar en AI när någon vill trycka på off-knappen? Man skulle kunna säga att Androiden Andrea är 2001:s HAL, fast med urringning, ungefär. Kapten Kirks sätt att lösa alla problem är också typiskt för Star Trek. Han hånglar förstås med Andrea, vlket får hela hennes operativsystem att bli överbelastat.
För övrigt otroligt kul att se Ted Cassidy i birollen som Ruk. Visst, typecastad som vanligt, men som robot hade han åtminstone fler repliker än som Lurch i Familjen Addams.
Mudd’s Women. Det med de intergalaktiska postorderfruarna.
Mitt ute i världsrymden stöter Enterprise på ett litet rymdskepp som inte vill ge sig till känna. Kirk anar oråd och sätter efter skeppet som till sist, under dramatiska former, måste teleportera över hela sitt manskap. På skeppet finns Mudd, en rundlagd pirat med ett stort örhänge, samt tre postorderfruar som ska matchas med förmögna ungkarlar på andra sidan galaxen. De tre skönheterna får den manliga delen av besättningen på Enterprise att bli fullkomligt knäsvaga. Ja, deras exakta medicinska tillstånd registreras till och med av en förhörsrobot som undrar vad det egentligen är som pågår när alla männen i rummet sitter och svettas och skelar av tillbakahållna lustar.
Gi
vetvis är det något skumt med denna oemotståndliga skönhet. I en dramatisk scen får vi se hur kvinnorna egentligen är gamla och rynkiga (d v s någon har sminkat av dem och rufsat till deras hår). För att bibehålla sin skönhet får kvinnorna en sorts venusdrog av Mudd. Ett preparat som tydligen förstärker deras feminina egenskaper (det innebär bland annat att rynkorna försvinner). När Enterprise måste byta ut sina lithiumkristaller befinner de sig så småningom i ett utpressningsläge. Det är iscensatt av den godmodige men sluge Mudd som försöker undvika att hamna i finkan. Om Enterprise ska få sina kristaller vill gruvarbetarna kunna gå på speed-dejting med postorderfruarna. Något kvinnorna inte har något emot. Ett liv på en öde gruvplanet tillsammans med en man som de känt i fem minuter är fortfarande bättre än livet på deras trista hemplaneter.
Mu
dd’s Women är ett rätt svajigt avsnitt. Man kan inte riktigt bestämma sig för om man ska vara gubbsjuka och dreglande eller ironisera över det gubbsjuka och dreglande. Det skulle vara intressant att låta till exempel någon som Ulrika Dahl göra en analys av femme-perspektivet i avsnittet (är man snygg och välfriserad är man tydligen per automatik också lat och självupptagen). När manusförfattaren i slutet av avsnittet försöker landa i någon sorts “skönheten kommer inifrån”-sensmoral så känns det extremt påklistrat och fånigt (kan verkligen en frisyr förändras på tio sekunder genom viljestyrka?). Nej, det jag tar med mig av det här avsnittet är den sjukt irriterande förhörsdatorn som med ett enerverande “INCORRECT” rättar den som ljuger. Det är det mest futuristiska i det här märkliga avsnittet.
The Enemy Within. Enhörningshunden och personlighetsklyvningen!
I det här avsnittet fortsätter Star Treks manusförfattare sitt grävande i fenomen kring en människas undertryckta och mörka sidor. I stället för ett märkligt virus som får människor att mista sin självkontroll, som i förra avsnittet, så kretsar det här avsnittets handling kring ett tekniskt fel med filosofiska konsekvenser.
När kapten Kirk ska stråla
s upp från en planet inträffar en bisarr transportörolycka. Han kommer upp i två versioner, en ond och en god. Eftersom de båda versionerna av Kirk inte materialiserar sig i transportörrummet samtidigt kan den onda upplagan ouptäckt springa runt och skapa kaos på skeppet innan någon märker något. Bland annat försöker han våldta stackars Yanice Rand, som är det ständiga offret för alla creepy män i den här serien (först shapeshiftern, sedan spolingen med de fantastiska krafterna, och så nu den onde kapten Kirk på det).
Det märks att William Shatner inte tänkte låta den här chansen till överspel gå honom förbi. I den Star Trek-litteratur jag kollat i lägger man ofta stor vikt vid hur het Shatner var som skådespelare vid tiden för tv-seriens början. I det här avsnittet får han äntligen möjlighet att visa upp sina skådespelarskills då han ömsom ska spela förvirrad och vek, ömsom driftsstyrd och aggressiv. Lite hjälp får Shatner förstås, genom Star Treks bitvis expressionistiska ljussättning samt lite extra mycket mascara på ögonfransarna på den onde Kirk.
En bit in i avsnittet
visar det sig att de bägge upplagorna av Kirk är bitvis defekta. Den gode Kirk tappar så småningom helt omdömet och kan inte fatta beslut, den onde Kirk är känslostyrd, förbannad men också fysiskt svag. Kontentan är förstås att Kirk varken fungerar som alltigenom god eller ond – utan att det är kombinationen av personlighetsdrag som behövs för att bli en komplett människa och en god ledare.
Men det är egentligen inte Kirk som är det här avsnittets huvudperson. Givetvis är det enhörningshunden som stjäl hela showen. En stackars vovve inslagen i en dräkt försedd med både horn och antenner. Och som dessutom går igenom samma personlighetsklyvning som Kirk. För lite äkta enhörningshundkärlek kan man till exempel kolla in Tumblr-bloggen Fuck Yeah Unicorn Dog.
Ytterligare ett 
höglevererande avsnitt av Star Trek! . Dubbelgångarproblematik, överspel, filosofiskt budskap och en enhörningshund. Vad mer finns det att önska sig?
TOS: The Man Trap –när det femte avsnittet blir det första
“Hur gör vi det här kons
ekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.
Fast. Då skulle jag inte kunna skriva om The Cage – den första kasserade piloten – förrän väldigt långt in i den här bloggen, då den visades på tv först på 80-talet. Började överväga att följa produktionsdatumen istället, men det ställde mig inför ytterligare ett dilemma – Gene Roddenberrys andra försök att göra en Star Trek-pilot, Where No Man Has Gone Before var i och för sig det andra avsnittet som spelades in, men det visades på tv som första säsongens tredje avsnitt.
Så redan nu, vid inlägg tre i den här bloggen, är det öppet mål. Bara att börja fila på era mail om inkonsekvens och amatörmässig attityd. För nu tänkte jag, trots allt, skriva om The Man Trap – premiäravsnittet på amerikansk tv. Från och med nu är det sändningsdatumen som styr. Tror jag.
Nåväl. Efter The Cage fick Roddenberry alltså bakläxa. Den officiella versionen var att NBC tyckte att piloten var för intellektuell och pretentiös. Den var också alldeles för sparsmakad med actionscener för att kunna konkurrera på bästa sändningstid. Men enligt boken Inside Star Trek fanns det också andra skäl. Som att bolaget tyckte att Roddenberrys första pilot var alldeles för erotiskt utmanande (bland annat den där kroppsmålade dansen) samt att man var rädd för att det amerikanska bibelbältet skulle uppfatta Spocks utseende som för demonisk.
Helt motsträviga var NBC ändå inte, utan fattade det unika beslutet att låta Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya skådespelare och färre kvinnor på Enterprise brygga (enligt myten fick Roddenberry välja mellan en kvinnlig vicekapten eller Spock när han skulle sätta samman ensemblen – han räddade Spock och gifte sig med skådespelaren Majel Barrett som spelade Number One i The Cage). Pilot nummer två fick, som jag nämnde ovan, inte öppna säsongen. En kombination av förseningar i postproduktionsarbetet för vissa avsnitt, samt en önskan från NBC om att ha ett premiäravsnitt som hade en rak, tydlig och actionfylld intrig, gjorde att det blev The Man Trap som fick öppna säsongen (inspelad som avsnitt nummer fem).
Det är med viss lättnad jag ser The Man Trap. Borta är gravallvaret och träigheten som drog ner helhetsintrycket av The Cage. William Shatners Kirk försöker sig på ett skämt redan en minut in i avsnittet. Inget fantastiskt skämt, men åndå – ett skämt. Annars är avsnittet så opedagogiskt att det nästan känns modernt. Vi tittare kastas ganska brutalt in i serien, helt utan backstory eller programförklaring. Vi börjar direkt på ökenplaneten M-113 där Star Treks läkare, Dr McCoy, är nervös över att han inom kort ska konfronteras med en gammal flamma som bor på planeten. Mötet går förvånansvärt smidigt, men vi tittare förstår snart att den McCoy tror är hans ex-flickvän egentligen är en shapeshifter, en urinvånare från planeten M-113 som kan scanna av din hjärna och förvandla sig till någon ur ditt minne.
Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!
I slutändan är The Ma
n Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series, avsnitt 1/29. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 2 tv-avsnitt.
TOS: The Cage – Star Trek före kapten Kirk
Den som loggar in på Netflix, trycker på första avsnittet i första säsongen av Star Trek och väntar sig att se Kirk, Uhura och de andra kända ansiktena kommer att bli lite förvirrad. Först i spellistan ligger nämligen The Cage – den första piloten som Star Treks skapare Gene Roddenberry spelade in för NBC redan 1964 (den “riktiga” serien startade först 1966 och det här avsnittet visades inte på tv första gången förrän 1988).
Jag var åtminstone förberedd på pilotproblematiken, hade ju läst tidningen Star Treks stora artikel om The Cage, och visste att kaptenen skulle heta Pike istället för Kirk och att dräkterna skulle se annorlunda ut. Däremot var jag oförberedd på andra saker, som till exempel den riktigt kackiga specialeffekten när Enterprise går in i warp-drive. Men Leonard Nimoy finns åtminstone med som Spock, och intrigen innehåller stående Star Trek-inslag som ett moraliskt dilemma, ett uppbyggligt budskap och en femme fatale med en mörk hemlighet.
Det som framför allt slår mig med
an jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.
Susan Oliver är överhuvudtaget avsnittets stora behållning. Hon ger faktiskt ett riktigt djup till sin rollfigur – och efter att ha nätresearchat lite inser jag att hon tyvärr tillhör kategorin underskattade skådespelerskor – massor av inhopp i tv-serier och många biroller. Att Jeffrey Hunter inte fortsatte som kapten Pike känns däremot inte som någon större förlust. Intrigen i The Cage handlar till stor del om att Pike konfronteras med sina tvivel kring sig själv som ledare. Som tittare känner jag framför allt att han är en grinig och gnällig träbock. Jag saknar lite humor, de som senare dök upp såväl i manuset som i William Shatners gestaltning av Kirk.
Men mest fascinerande i The Cage är ändå talosierna. De spelas av äldre kvinnor, dubbade med mansröster, och skådespelarna bär stora plastproteser på huvudet där venerna pulserar när talosierna använder sina telepatiska förmågor.
Tydligen fick bossarna på NBC välja mellan tre olika storylines att göra pilot av, och det är lite komiskt att de valde den som innehöll en kritik mot tv-industrin. Roddenberry hade vid det här laget redan gjort sig känd som någon som ville kommentera samtiden i sina tv-projekt. I The Cage beskriver han hur talosiernas civilisation håller på att gå under. Det beror på att de genom sina enorma mentala krafter kan skapa illusioner – både för andra och för sitt eget nöje. Så småningom har de förlorat sig själva i sin värld av bländverk, i så pass stor utsträckning att de mist kunskapen för att kunna använda sina förfäders teknologi. Likheten mellan orden talosian och televison är knappast slumpartad. Roddenberry var redan bränd av tv-industrins feghet.
Det känns signifikativt för Star Trek och alla dess olika framtida inkarnationer att The Original Series faktiskt börjar med en typ av reboot. Efter The Cage lät NBC Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya rollfigurer och skådespelare. Redan från början visade Roddenberry att hans koncept kunde varieras och förpackas på olika sätt, utan att förlora sin kärna. På det sättet känns det egentligen naturligt att Star Trek börjar med två piloter. Allt annat skulle kännas…ologiskt.
Om du vill läsa mer om själva intrigen i avsnittet så finns det att läsa här.
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series. En pilot som aldrig sändes. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 1 tv-avsnitt.