Tag: Tucker

ENT: Similitude. Det där Tucker blir klonad.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag blir alltid lite betänksam när jag börjar gråta under ett Star Trek-avsnitt. Är det verkligen ett bevis på att jag nått en ny nivå av fandom, eller bara ett tecken på att jag är jag på in i en utmattningsdepression? För Similitude var ett avsnitt där känslorna verkligen for iväg åt en massa olika håll: technobabbleuttråkning, chocken över brutaliteten i Archers ton, och så – till sist – tårarna. Men just det sistnämnda kanske man ändå ska vänta sig av ett avsnitt där teasern utspelas på en begravning.

Tucker blir allvarligt skadad under ett maskintest, och hamnar i koma. Den enda utvägen för att rädda honom är att skapa en klon, som man sedan kan hämta biologiska reservdelar från. Klonteknik är inte något som är allmänt vedertaget, men Phlox tanke är att använda en lysarisk ökenlarv som förhållandevis snabbt kan producera en kortlivad kopia av de gener den kommer i kontakt med. Tillväxttakten är dessutom extremt hög, men klonen kommer inte att leva längre än 15 dagar.

När Archer väl gett klartecken för att klona Tucker, så visar det sig att den där larven är mer avancerad än man kunnat tänka sig. Klonen delar även sin förlagas minnen – och får tillgång till dem successivt ju mer kroppen mognar och växer. Alltså, först barndomsminnena, sedan tonårsminnena och så vidare. Det här blir till sist lite förvirrat för klonen – som man väljer att döpa till Sim – som då och då blir lite osäker på vilka som är hans egna minnen och känslor, och vad som är Tuckers.

Tydligast blir det här i Sims relation till T’Pol. Visst fick vi se en halvnaken Tucker massera T’Pols fötter i början av avsnittet, men någon riktig gnista mellan de två har inte riktigt uppstått. Sim, däremot, är mer än öppen med att han är upp över öronen förälskad i T’Pol. Det gör också honom mindre förstående när Phlox förklarar att förutsättningarna för transplantationen av hans dna förändrats. Sim kommer inte att kunna överleva operationen, och en redan kort livstid är nu ännu mer begränsad. I samma veva har Sim själv grävt fram forskning kring hur man kan förlänga livstiden för kloner. Han har helt enkelt ingen lust att offra sig själv för att återuppliva Tucker. Framför allt inte eftersom han nyss räddat Enterprise från att gå under i ett fält av magnetiska partiklar, som förhindrade skeppet att förflytta sig. Sim borde kunna vara en fullgod ersättning för Tucker, om han bara får leva lite längre.

Och det är då det händer. Archer förklarar för Sim att det inte finns något val här. Archers uppdrag att förhindra Jordens utplånande alltid måste gå först – och för att ha en rimlig chans att klara av det så behövs Tucker. Det går inte att sätta sina förhoppningar till en experimentell metod som kanske kan förlänga Sims liv. Och att framställa det enzym som behövs skulle dessutom ta en hel dag, och under de timmarna skulle Sim hinna åldras så mycket att hans DNA inte kan hjälpa Tucker.

SIM: So what are you going to do? Drag me down to Sickbay, force me onto a biobed at gunpoint?

ARCHER: If you truly have all of Trip’s memories, you know the answer to that. I don’t have to tell you what’s at stake. I must complete this mission, and to do that I need Trip. Trip! I’ll take whatever step’s necessary to save him.

SIM: Even if it means killing me.

ARCHER: Even if it means killing you.

SIM: You’re not a murderer.

ARCHER: Don’t make me one.

I praktiken dömer Archer Sim till döden här. Även om det bara handlar om några dagar i de andra människornas liv, så är det en stor del av Sims liv som han aldrig kommer att uppleva. Jag är riktigt chockerad över både Archers beslut och sättet han resonerar kring det. Och, framför allt, att man inte skildrar lite mer vånda kring hur han fattar det. Detta bistra beslut mildrar man i alla fall med en gnutta feelgood. Sim lyckas i varje fall sticka hål på T’Pols känslomässiga bubbla. Hon ger till och med Sim en kyss innan han ska dö. Så generöst, eller hur?

I grunden finns det ju en intressant fråga här. Möjligheten att framställa kloner för att använda som reservdelslager är ju inte helt ointressant, och har ju tagits upp i annan SF. Men här får jag känslan att den övergripande handlingen kommer i första rummet för berättandet, inte filosofiska bryderier. Dessutom tror jag att upphovspersonerna verkligen inte önskade sig en serie där det finns två Tucker som slåss om utrymmet.

Men trots mina invändningar är jag rätt nöjd med valen man gjort. Allt måste kanske inte diskuteras och ältas. Och det må vara ett tidig tecken på utbrändhet, men det här avsnittet gjorde mig rörd på riktigt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 10/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 725 tv-avsnitt.

ENT: Cogenitor. Det med det omyndiga tredje könet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.

Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.

Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.

Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.

Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?

Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.

Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.

Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.

Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.

Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?

För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.

ENT: Canamar. Det där Archer och Tucker åker dit för smuggleri.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Canamar känns som en slags fattigmansversion av Con Air (om än förlagd till rymden). Archer och Tucker har varit på besök på Keto-Enol, men fastnar i en kontroll på vägen hem. Utan att förstå varför så anklagas de för smuggleri och hamnar på en fångtransport på väg mot vad som verkar vara en summarisk rättegång och ett långt fängelsestraff.

T’Pol och de andra hittar Archers och Tuckers tomma skyttel, och lyckas efter en viss ansträngning få de motsträviga enoliska tjänstemännen att lokalisera Archer och Tucker i sitt kriminalregister. Efter lite påtryckningar verkar det som om de Enoliska myndigheterna ska frige dem, men dessvärre kommer ett myteri på fångtransporten i vägen. Och de två myteristerna, Kuroda Lor-Ehn och en kumpan vars namn vi aldrig får reda på, har inga som helst planer på att låta någon av medfångarna få lämna transporten levande. Tvärtom tänker de låta hela skeppet krascha, så att myndigheterna ska tro att även Kuroda och hans bästis är döda.

Allt ordnar sig förstås till slut. Archer säljer in sig själv som pilot, och lyckas få iväg ett meddelande till Enterprise. De lyckas i sin tur kapa ett skurkskepp och hjälper alla ombord att fly. Ja, alla utom Kuroda som in i det sista slåss och brottas mot Archer. Till sist måste Archer (orimligt motvilligt) lämna Kuroda kvar på skeppet som störtar mot en planets yta.

Några nya kontakter?  Det kanske roligaste med det här avsnittet är att det finns så många sorters aliens representerade på fångtransporten. Tyvärr hittar jag ingen lista med namn på dem. Den pratglade Zoumas, till exempel, har ett coolt utseende men vilken sorts alien han är finns det ingen uppgift på när jag söker på nätet. Lite synd, för han är faktiskt avsnittets egentliga höjdpunkt.

Enolierna är också en ny bekantskap, men en som alla inblandade fick nog av under det här avsnittet. Och Kurodas namnlöse kumpan är från Nausicaa, men de träffade vi ju redan under förra säsongen.

Personlig utveckling: Det går verkligen lite dåligt med Enterprisetittandet för mig just nu. Kanske är jag i desperat behov av jullov även från Star Trek, för just nu så känns det väldigt motigt. Jag har ju tidigare nämnt att jag saknar bra b-handlingar i den här serien. De där lite mindre viktigare intrigerna som å andra sidan fördjupade och utvecklade alla biroller i serien. När man nu försöker göra Enterprise till en mer actionbetonad serie, och därför slopar b-handlingarna, så blir rollfigurerna samtidigt ganska tomma och innehållslösa. Enterprise har inte direkt världens roligaste line-up med karaktärer till att börja med, och det blir verkligen inte bättre med avsnitt som det här. Man överskattar helt enkelt hur bra action man gör. Slagsmål och shoot-outs har aldrig varit Star Treks styrka, och blir det inte heller här. Oavsett hur många kullerbyttor man koreograferar in i brottningskampen mellan Archer och Kuroda.

Matvanor: På fångtransporten serveras man äcklig mat, givetvis. Men vad den heter fick vi aldrig heller reda på.

Sexytime: —

Transportörtrubbel: Eftersom det är en fångtransport med förstärkta sköldar så kan man inte transportera ut Archer och Tucker från skeppet.

Det här kändes precis som… det känns när man har riktigt tråkigt. Visst var myteriet en extra twist (om man inte sett Con Air), men myteristernas plan var lite för enkel och tråkig. Precis som upplösningen. Om man nu ska göra avsnitt med bara en huvudhandling så får man väl för fanken spetsa till den lite mer.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 704 tv-avsnitt.

ENT: Dawn. Det där Tucker bondar med en fiende. Och tar av sig tröjan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Ibland måste man bli kompis med sin värsta fiende för att kunna överleva. Det är läxan som Tucker försöker lära ut i det här avsnittet., där han är skeppsbruten på en måne tillsammans med någon som mest verkar vilja döda honom.

Jodå, Archer och hans kumpaner är inne i ett sånt där motigt skov igen. Alla de träffar på är aggressiva och fientligt inställda, verkar det som. Framför allt eftersom man på nytt lyckats irra in på någon annans territorium (finns det inget effektivt och tydligt sätt att markera gränser i rymden som alla kunde komma överens om?).

Tucker är ute och flyger på egen hand när han blir attackerad av ett främmande skepp. Bägge skeppens motorer går sen i baklås, och de måste bägge nödlanda på en närbelägen måne. Men aggressionen från den okände fienden tar inte slut med det, utan Tucker måste använda sig av stor list för att till sist själv fånga och fängsla rymdvarelsen. Och sedan få honom att hjälpa till med att bära en sändare upp på ett berg, där signalerna eventuellt kan nå fram till Enterprise.

Parallellt med det här lyckas Archer komma överens med ett arkoniskt moderskepp om att de ska hjälpas åt för att hitta de två skeppsbrutna. Planeten som incidenten hände vid har nämligen massor av månar, så ska man hitta någon levande är det nog bäst att hjälpas åt. Det tycker till och med arkonierna.

Några nya kontakter?  Det är första gången som människor stöter på folk från Arkonia, vulcanerna har däremot lite beef med dem sedan tidigare.

T’Pol vs Mänskligheten: T’Pol berättar att vulcanerna tidigare varit i kontakt med arkonierna, men att kontakten brutits. Arkonierna var inte lika tålmodiga som mänskligheten när vulcanerna inte ville släppa ifrån sig all kunskap och teknik på en gång. Nu är läget lite spänt, verkar det som.

Faktum är att T’Pol vid avsnittets slut måste ge Archer lite beröm. Hans samarbete med arkonierna gick bättre än någon av vulcanernas kontakter med dem på sistone.

Vårdslöst beteende?  Det är väldigt många avsnitt som börjar precis på det här sättet. Någon lallare som är ute på egen hand i en skyttel och blir attackerad. Är utflykterna verkligen värda att man hamnar i trubbel hela tiden? Och kan inte manusförfattarna hitta på några mer spännande uppslag?

Personlig utveckling:  Det här är väl ett Tucker-avsnitt, även om det egentligen bara förstärker saker som vi redan visste: Att han har ett enormt tålamod och kan laga teknik från snart sagt varenda civilisation i galaxen. Men fullt så fiffig som i det här avsnttet, när han ska locka arkoniern på avvägar genom en inspelning, har han nog aldrig varit. Jo, just det. En sak till stämmer ju in på Tucker i den här storyn: att han är godtrogen. Till exempel lite för snabb med att tro att det råder vapenvila mellan honom och arkoniern, så han måste därför uppnå vänskap och respekt genom slagsmål i stället.

Matvanor: Det är väl mest vattenfrågan som är i centrum här. Arkonierna sörplar i sig någon mörk sörja som är odrickbar för Tycker. Medan de verkar vara helt ointresserade av vatten. Det betyder att ingen av de två skeppsbrutna kan hjälpa den andre när det börjar bli bastutemperaturer på månen som de kraschlandat på.

Sexytime: Så varmt blir det att Tucker snabbt tar av sig tröjan. Det verkar dessvärre inte väcka särskilt mycket lust hos arkoniern.

Transportörtrubbel: När Archer får Tuckers signal vill han transportera upp honom till Enterprise. Men då det inte går att använda tekniken på den arkoniske piloten så väljer Tucker att avstå och vänta in den arkoniska transporten. För mellan de två forna fienderna har nu någon form av respekt vuxit fram, när de sitter där på klippan på den där månen. Och det verkar nästan vara ömsesidigt, ui alla fall utifrån vad arkoniern säger när det är dags för honom att lämna Enterprise sjukstuga:

Ordväxlat:

TUCKER: How’s he doing?

PHLOX: Why don’t you ask him yourself? The Universal Translator is online.

TUCKER: They told me another ten minutes of sunshine, and we’d have been cooked.

ZHO’KAAN: Tarattaash.

TUCKER: I thought you said the UT was working.

ZHO’KAAN: I believe you promised me some Tarattaash.

(Zho’Kaan makes the universal drinking gesture.)

TUCKER: You mean the brown stuff you were drinking? Won’t take a minute. Anything else while I’m at it? Our chef is making something called chicken Marsala tonight.

ZHO’KAAN: Tarat

TUCKER: Tarattaash. Got you.

ZHO’KAAN: Trip. When I fired at your vessel. I’m grateful I didn’t destroy it.

TUCKER: That makes two of us.

Det här kändes precis som… ett extremt enkelt och rakt berättat avsnitt. Men med tillräckligt mycket action för att fylla programtiden utan särskilt mycket dödtid. Fiender som blir BBF, en liten berättelse om hur mycket slagsmål det egentligen behövs för två män från olika civilisationer att bli kompisar. Som när Kirk träffade Gorn, fast med en något trevligare alien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 700 tv-avsnitt.

ENT: Acquisition. Ferengipremiär i Enterprise.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Ferengierna gör sitt första fysiska framträdande i Enterprise och Star Trek-tidslinjen i Acquisition, men utan att ordet “ferengi” någonsin används. Antar att det var ett lite halvhjärtat försök att komma undan att avsnittet fuckar upp Star Trek-kanonen. Ferengierna försöker i varje fall plundra Enterprise, men misslyckas på grund av sin egen girighet och Archers list. Det vill säga, ungefär samma handling som vi alltid ser när ferengier försöker genomföra en stor kupp.

Enterprises version av ferengier är mer lika de som vi träffade i The Next Generation än den något gulligare upplagan som rasen utvecklades till under Deep Space 9 – någotsånär korrekt enligt tidslinjen, alltså. För här de på nytt ondskefulla, förslagna och brutala. Att söva ner hela Enterprises besättning för att kunna plundra skeppet är onekligen ett rätt grovt tilltag, men vi får också veta att de helt kallt överväger att sälja besättningens kvinnorna som slavar. Och lite extra det creepy känns fascinationen vid T’Pols öron, som de tafsar på när hon är medvetslös.

Det finns bara en enda i Enterprisebesättningen som inte tuppat av som en effekt av sömngasen. Det är Tucker, som suttit isolerad inne i skeppets desinfektionsrum och därmed skyddats från sömnmedlet. När han till sist tar sig ut försöker han rädda besättningen med hjälp av Archer (som ferengierna väcker för att fråga ut om var han gömmer sitt guld) samt T’Pol (som Tucker väcker med någon form av motgift som han snor från ferengierna). I planen ingår också att Archer försöker få den lägst rankade ferengiern, Krem, att göra uppror mot sina plågoandar.

Och gissa vem som spelar den där Krem. Jodå, Jeffrey Combs är tillbaka! Igen!! Han var ju nyss den arga andoriern Thy’lek Shran (förutom att han spelade flera roller han i Deep Space Nine). Och Ethan Phillips som spelade Neelix i Voyager gör också han comeback iförd en ferengimask.

Några nya kontakter? Ferengierna har ju varken Enterprisebesättningen eller människorna överlag träffat tidigare, bara hört talas om i ett tidigare avsnitt. Men någon ljuv musik uppstod inte vid det här mötet. Tror Archer kan börja ge upp det där med att umgås med andra folk i rymden. Det blir ju bara fel hela tiden. Galaxen är ett tufft ställe. Till och med för hundar.

Vårdslöst beteende? Man kanske inte ska ta ombord främmande föremål, som eventuellt innehåller sömngas? Säkerhetsprotokollen ombord på Enterprise verkar ha gigantiska brister.

 Matvanor: En av ferengierna plundrar mässen. Han gillar inte hur sallad luktar, men desserterna kastar han ner i påsen där han samlar sitt byte.

Sexytime: Ingen ska säga att den här serien inte är noga med att fördela exponeringen och objektifieringen mellan könen. Den här gången är det Tucker som tillbringar kanske en tredjedel av avsnittet iförd linne och kallingar. Den klädseln ställer till med lite problem när han väcker T’Pol från hennes djupa dvala. Hon får lite våldtäktsmansvibbar – vet inte om Tuckers svar är så lugnande: “Just because a guy’s in his underwear you think the worst“.

Annars är det förstås ferengierna som står för den erotiska fixeringen i det här avsnittet. De är djupt besvikna på människornas öron, men T’Pols verkar väcka deras intresse. T’Pol tvingas dessutom att massera lite ferengiöron innan hon lyckas golva sin fångvaktare genom ett sånt där vulcangrepp.

Ordväxlat: Det kanske mest legendariska med det här avsnittet är kanske ändå att det tar fem och en halv minut innan vi hör engelska talas. Och ferengiernas snack innan dess är inte ens textat. Det är uppenbart att programmakarna börjat bli lite kaxiga nu.

MUK: Lahje. Sapa-moul!
KREM: Ehj saf-rey tomen-dee.
MUK: Konah see-oh-mahj irr zoon.
(Krem spots T’Pol lying against the bulkhead.)
KREM: Ooo. Senpa tah-moy. Lorala rrela. Latinum soun teyvalah.
MUK: Ulis tenda vool.

Det här kändes precis som…

Jag gillar förstås anslaget, med oöversatta samtal på ferengi. Samt en intrig där alla ombord ligger utslagna och hjälplösa (även om vissa av deras liggande positioner inte känns helt realistiska). I övrigt borde väl det här kategoriseras som ett retro-avsnitt, där man både plockar upp en av publikens favoritaliens och några gamla skådisar från förr. Har nu också börjat känna att den här seriens huvudsyfte mer och mer verkar vara att bli en officiell prequel, där olika origin stories ska tryckas in (även om det i det här fallet innebär att man måste sno first contact med ferengierna från The Next Generation).

Jag roades av Acquisition, även om det kändes som om intrigen gick på tomgång ibland. Serieskaparna har fortfarande oväntat svårt att få till några vettiga b-handlingar som kan öka tempot. Plus att greppet med att någon ska överlista en dum men girig ferengi alltid känns lite….lättköpt. Hade ferengierna varit så här lättlurade borde de ju aldrig ha lyckats med att bygga upp sin rikedom och teknik. Men som puttrig Star Trek-underhållning med tydliga nostalgivibbar var väl det här högst ändamålsenligt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 681 tv-avsnitt.

ENT: Shuttlepod One. Det där Tucker och Reed tror att de är övergivna i galaxen.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det har varit trögt att pyssla med det här projektet på sistone. Tappade lusten sådär halvvägs in på första säsongen av Enterprise. Tyckte inte att serien var särskilt bra. Började reta mig på Archer. Irriterade mig på typ allt. Men ibland måste man verkligen bara kämpa på. För bakom nästa intetsägande avsnittstitel så kan det gömma sig något riktigt bra. Som i Shuttlepod One. Ett litet Star Trek-avsnitt om döden. Ja, i varje fall dödsångest och krishantering. Och en oväntat rolig take på det hela.

Vad är dealen? 

När jag var liten så brukade min morsa alltid ge mig instruktioner när vi var på väg in på stora ställen med mycket folk (typ varuhus under julhandeln eller Elmias jordbrukstuställning). “Om vi kommer ifrån varandra, stanna där du är! Spring inte runt själv för då blir det omöjligt att hitta dig”. Innerst inne misstrodde jag det där lite, och undrade om inte instruktionen var ett trick. Ett enkelt sätt att bli av med mig, för att sedan kunna åka hem och njuta av lugnet och friden utan mig galopperande runt i huset. Men efter att ha sett Shuttlepod One ger jag nog morsan rätt. Man kanske inte ska gripas av panik bara för att det ser ut som om Enterprise kraschat och gått i tusen bitar, och sedan på måfå kasta sig ut i universum på jakt efter hjälp. Kanske hade det varit enklare att bara stanna där man var och analysera situationen lite mera.

Avsnittet börjar med att Tucker och Reed återvänder lite för tidigt från ett uppdrag. Deras skyttel har fått problem, och de var tvungna att förkorta sin expedition. När de kommer tillbaka till mötesplatsen möts de av vrakdelar från ett rymdskepp, och på en asteroid ser de tydligt namnet Enterprise. Man befinner sig långt från närmaste bebodda solsystem, men bestämmer sig ändå för att dra iväg från vrakdelarna och försöka hitta någon som kan komma till undsättning.

Men, och det är är det roliga börjar, Tucker och Reed reagerar rätt olika på den här nödsituationen. Tucker försöker laga utrustning och komma på ett sätt att lösa situationen, medan Reed börjar diktera typ en miljon farväl-brev till alla han känner på skyttelns dator. Det blir dråpligt, intensivt och rätt kul. En svart komedi, mitt i bedrövelsen.

Några nya kontakter? Men givetvis är det hela frågan om ett stort och ödesdigert misstag. Vrakdelarna kommer från ett tesniskt skepp, och skälet till att Enterprise inte väntar på mötesplatsen är att man håller på att transportera besättningen från den havererade farkosten hem till sin planet. En av Enterprise luckor lossnade, större än så var inte skadorna på moderskeppet.

Vårdslöst beteende? Fast kanske skulle Enterprise lämnat någon form av meddelande till Tucker och Reed om vad som hänt? Någon liten boj med ett meddelande? Om ifall att de kom lite tidigt tillbaka, och samtidigt hade fått sina kommunikationssystem utslagna.

Personlig utveckling: Det blir flera tillfällen till male bonding mellan Tucker och Reed. Men riktigt bra kompisar blir de inte förrän de börjar supa.

En lite bisarr ingrediens i det hela är den dröm som har där han befinner sig på sjukavdelningen på Enterprise, och T’Pol liksom inte kan slita sig från honom, på grund av något okänt hjältedåd han utfört. Det tar ett tag innan vi som tittar är helt säkra på att det är en dröm, och inte slutet på äventyret. Men även drömmen förvillar. Är det Tucker eller Reed som har den största crushen på T’Pol?

Det verkar också som att Enterpriseförfattarna inte har samma beröringsrädsla kring att bygga vidare på intriger och händelser som inträffat i tidigare avsnitt. Som när Reed i det här avsnittet pratar med Tucker om sin dåliga kontakt med föräldrarna, något som ju vi fick reda på för bara några avsnitt sedan.

Matvanor: Provianten på skytteln diskuteras en del. Bland maträtterna som det går att välja mellan finns till exempel Veal marsala, Chilean sea bass, och Goo Gai Pan. Fast Tucker vill ha köttfärslimpa. Ett bra val visar det sig, eftersom man kan laga hål i skrovet med potatismoset. Både skytteln och Enterprise (och skeppet vars besättning Enterprise räddar) blir nämligen skadade av mikrosingulariteter. Ett begrepp som använts tidigare i seriefranchisen, men alltså senare i tidslinjen. Ett rart (men lite osexigt) sätt att återanknyta till de gamla serierna.

Sexytime: Under sin tid tillsammans i skytteln kommer Tucker och Reed bland annat fram till att man är buksvågrar, och så fnissar man över att T’Pol har en sexig rumpa. Men jag blir lite förvirrad, för Tucker hävdar att han inte alls är attraherad av T’Pol. Luras han? Reed däremot, som jag tidigare nämnt, drömmer heta drömmar om att få T’Pol att både skratta och pussas.

Ordväxlat:

REED: Hey, what do you think of T’Pol, hmm? Do you think she’s pretty?

TUCKER: T’Pol? Are you serious?

REED: Well, she’s a woman, you know? I think she’s pretty.

TUCKER: You’ve had too much to drink.

REED: Don’t tell me you’ve never looked at her, you know, in that way.

TUCKER: Nah, she’s a Vulcan.

REED: Well, I think she’s pretty.

TUCKER: Oh, God.

REED: You ever noticed her bum?

TUCKER: What?

REED: Her bum. She’s got an awfully nice bum.

TUCKER: To Sub-Commander T’Pol.

REED: Awfully nice!

Det här kändes precis som… kanske kan man lite se det här som Enterprise-versionen av avsnittet där Paris och B’Elanna håller på att dö, den där gången när de var lämnade åt sitt öde ute i rymden bara skyddade av sina rymddräkter. Det avsnittet ledde ju till att de två blev ett par och gifte sig. Fullt så kärleksfulla blev inte Reed och Tucker mot varandra, tyvärr.

Kanske för att det här framför allt är ett rätt roligt avsnitt. Tuckers och Reeds olika förhållningssätt till döden och krisläget är kul att att kolla på. Det blir också vissa tendenser till kammarspel när de två är instängda i den lilla skytteln, där handlingen täcker allt från morbida samtalsämnen som att naglar och skägg växer efter döden, till att Tucker vill spärra in sig själv i en luftsluss så att syret ska räcka längre åt Reed.

Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det här är det bästa Enterpriseavsnittet så här långt i serien. Det här gav mig nytt hopp inför serien. Och möjligheten att avsluta hela projektet före mitt nya måldatum. Femårsdagen av bloggen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 678 tv-avsnitt.

ENT: Breaking the ice. Det med kometen, T’Pols breakup och vulcanernas räddningsaktion.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen?

Ett avsnitt. Så länge fick vulcanerna bära hundhuvudet som skurkaktiga figurer i Enterprise. För efter avslöjandet om den gömda avlyssningsutrustningen i förra avsnittet så tvingas vi redan i här inse att vulcancer faktiskt också kan vara snälla (om än på ett lite distanserat och kyligt sätt). Dessutom låter de snobbiga Vulcanerna oss förstå att de verkar se det som sin uppgift att vara lite av mänsklighetens barnvakter när homo sapiens ger sig ut på långresa i galaxen.

I Breaking the Ice kretsar handlingen kring en komet. En isklump som far genom rymden kan Jon Archer förstås inte motstå. Han bestämmer sig för att skicka två besättningsmän för att landa på kometen och ta lite prover. Samtidigt dyker det upp ett vulcanskt skepp som lite i bakgrunden övervakar vad som händer.

Och det var väl tur, eftersom människorna givetvis ställer till det för sig. När de spränger lite på kometen så börjar den rotera på ett nytt sätt. Sen skadar en besättningsman sitt knä. Ja, helt plötsligt så har isen börjat smälta och Enterprise-skytteln rasat genom istäcket och fastnat nio meter under ytskiktet. Motvilligt måste Archer äta humble pie och be vulcanerna att svepa in med sin starka dragstråle och rädda besättningsmännen.

Det finns ett tillstymmelse till b-handling i det här avsnittet. T’Pol får hemliga meddelanden skickade till sig från det vulcanska skeppet. Archer och Tucker tror givetvis att det hela handlar om spionage. Men när Tucker läser breven så inser han att det är personliga grejor på gång. T’Pol håller på att missa sitt eget bröllop. Och, ännu mer fascinerande, det verkar som om hon prioriterar vistelsen på Enterprise framför att ingå i det äkta ståndet. I avsnittets kanske märkligaste scen försöker T’Pol prata känslor med Tucker. Det är alltså en totalhämmad person som försöker prata allvar med en vuxen man vars känslomässiga utveckling ligger på ett barns nivå. Det går inte superbra, alltså, men T’Pol bestämmer sig trots allt för att stanna kvar på Enterprise. Hon har ju ett fritt val, som Tucker säger till henne. Den lilla biten av samtalet verkar i varje fall ha fastnat hos vulcanen.

Matvanor: Man bjuder in den vulcanske befälhavaren på middag, men han rör inte ens sin Pok Tar, det visar sig att ha käkat innan han gick på middag (säkert något som har med människostanken att göra). Jon Archer blir jätteupprörd över det här, och vulcanens generella oförmåga till trevligt kallprat.

Några nya kontakter? Nej. Bara med en komet. Och det gick ju sådär.

Vårdslöst beteende? Spränga lite dynamitklabbar på en komet, och sedan bli förvånad över att den börjar rotera. Genier!

Personlig utveckling: Det är väl kapten Archer som lär sig lite folkvett i det här avsnittet. T’Pol som sätter honom ganska elegant på plats när han inte vill ta emot hjälp från vulcanerna eftersom han tycker att de är dryga.

Och så var det grejen med T’Pol och kärleken. Mer om det nedan.

Sexytime:  T’Pol får alltså lära sig lite om individualism och kärlek av Tucker. En så himla dålig källa till kunskap. Om det som händer i det här avsnittet ska vara början på en flirt mellan de där två så var det faktiskt den värsta inledning på en romans jag någonsin sett. Alltså verkligen. Det var som att se två döda fiskar flirta med varandra, samtidigt som de var fullt upptagna med att förolämpa varandra. Okej, döda fiskar kanske inte kan förolämpa någon (vet inte ens om levande kan det), men exakt så orimligt var det.

Det här med att T’Pol börjat äta paj är eventuellt dock ett tecken på att hon nu tänker slå sig fri och ta för sig på allvar av livet. Är det rentav en symbol för köttsliga lustar och sex vi har att göra med här

Transportörtrubbel: Vet inte riktigt varför de inte testade den när skytteln fastnade i isen?

Ordväxlat:
Så får man en kapten att nappa på att få hjälp från retsamma vulcaner:

T’POL: They’ve fallen another nine metres.

ARCHER: Let’s try it again.

T’POL: Captain, they’re moving out of the sunlight. The surface ice is recrystallising.

TUCKER: In less than an hour that chasm will be sealed up again.

ARCHER: Then we’d better hurry.

T’POL: There is another option. Captain Vanik.

ARCHER: I’d rather leave him out of this.

T’POL: His ship has a tractor beam that won’t be affected by the eisilium.

ARCHER: Reset the grappler.

T’POL: Vanik offered to assist us. There’s no shame in accepting.

ARCHER: We can do this on our own.

TUCKER: I don’t like him any more than you do, Captain, but a tractor beam sounds like a pretty good idea right now.

T’POL: Vanik expects you to refuse his offer. He sees humans as arrogant, prideful. Why not prove him wrong? You can save them, or you can let your pride stand in the way. You’re human. You’re free to choose.

T’Pol vs Mänskligheten: Revansch! Vulcanernas taktik att först vara sjukt nonchalanta och allmänt störiga mot Archer och de andra, och sedan rädda dem är verkligen förnedrande på ett sådär grundligt sätt. Och en rättvis hämnd för att de där två snubbarna på kometen gjorde en snögubbe med vulcanska öron. Poäng till de spetsörade. 4-1.

Det här kändes precis som…  Det var ju så sent som i förra avsnittet som en skyttel rasade ner i en grotta i marken! Och nu händer samma sak bland isen på en komet. Ska man börja upprepa sig redan i avsnitt åtta?

Här har upphovspersonerna i varje fall äntligen testat det där med b-handling. Men nej, den är inte jätteimponerande. Att T’Pol väljer att vara kvar på Enterprise istället för att gifta sig känns inte extremt actionfyllt. Och ska vi vara ärliga så är besöket på kometen inte jätteinspirerat heller. Det enda som egentligen är kul i det här avsnittet är det där med att vulcanerna fungerar som barnvakter för Enterprise. Och att de inte försöker smyga med det, som för att verkligen betona för mänskligheten hur bortkomna de är ute i rymden.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 670 tv-avsnitt.

ENT: Unexpected. Det där Tucker blir på tjocken med en alienbebis.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Vad är dealen? 

Att man verkligen måste vara försiktig med varenda liten skitgrej när man träffar aliens. Det kan faktiskt räcka att man sticker ner fingrarna i en skål med telepatiska kuber för att bli på smällen. Unexpected är alltså något av en sedelärande historia om vikten av att hålla på sig, men med ombytta könsroller mot hur det brukar vara. Den här gången är det alltså en karl som blir gravid efter en förhållandevis stillsam dejt. I en grabbig serie som den här får man vara glad för det lilla. och faktum är att det här är det första Enterprise-avsnitt hittills som jag blivit riktigt entusiastisk över (det är i och för sig också bara det fjärde eller femte så här långt i serien, beroende på hur man räknar, så det finns förhoppningsvis många avsnitt till framöver som kan göra mig lite glad).

Allt börjar med att maskinchefen Tucker lånas ut till ett xyrillianskt rymdskepp för att fixa deras krånglande warp-motor, Det här är första gången han är på ett alien-rymdskepp, och upplevelsen är minst sagt förvirrande för honom. Jag blev lite imponerad över hur bra den känslan gestaltades här: Förvirringen, ljuden, röken, lamporna. För första gången i Star Treks historia lyckas man skildra en first contact som känns sjukt konstig, och där allt är så annorlunda att den primitiva människohjärnan inte riktigt pallar med att ta in allting.

Men Tucker pillar inte bara på maskiner under sin tid på skeppet, utan lyckas också hinna med att flirta med en kvinna ur besättningen. De roar sig bland annat med vad hon kallar en telepatisk sällskapslek. Kort efter hemkomsten till Enterprise får Tucker utslag på handleden. Det är bröstvårtor! Och efter en närmare undersökning hittar läkaren en alienbaby som börjat växa precis under Tuckers hjärta.

Vad göra? Skeppet där barnets mor finns har redan dragit iväg ut i världsrymden, och hon verkar inte ens ha lämnat ett mobilnummer efter sig! Efter att ha letat ett bra tag lyckas Enterprise spåra upp xyrillianernas skepp. Det ligger och gömmer sig i eftersvallet till ett klingonskt skepp som de på det sättet snor energi från. För att komma åt xyrillianerna tvingas Archer att tjalla på dem för den klingonska kaptenen, men resultatet blir inte riktigt som han tänkt. Klingonens första reaktion är att avrätta alla på det xyrillianska skeppet utom kaptenen, men Archer lyckas efter idogt medlande fixa till en fredlig lösning: Klingonerna får ta del av xyrillianernas holodäcksteknik mot att de får…överleva. Och Tuckers babymama fixar så att det lilla xyrillianska fostret kan transplanteras in på en annan värdkropp.

Några nya kontakter? 

Xyrillianer heter alltså arten som drar över sina partners genom att stoppa fingrarna i en skål. I det här avsnittet introduceras också deras holodäcksteknik, jag antar att det här är origin storyn till det som senare blir Federationens holodäck.

I det här avsnittet tvingas Archer också inse hur svårt det är att ha ett rimligt samtal med en klingon. Det är bara att glömma allt man lärde sig på diplomatikursen i plugget.

Vårdslöst beteende? Jag tycker inte att man ska slutshamea Tucker här, det är ju faktiskt Ah’len som utnyttjar en oskyldig människohane för sina egna behov.

Personlig utveckling: 

Men i och med det här avsnittet blir Tucker också den första i Enterprisebesättningen som börjar bli tydlig som individ. Från att främst ha framstått som en irriterande provinsiell mansgris så får han i och med Unexpected lite mer nyanser.

Han visar till exempel en ovanligt känslig och fåfäng sida när han sitter och flirtar med xyrillianen Ah’len. Visst är det lite Don Juan-takter hos Tucker, men också en öppenhet som vi inte sett tidigare. Sedan kan manusförfattarna förstås inte undvika lite grabbig humor kring hela mansgraviditeten. Men jag tycker trots allt att det ändå görs med viss känslighet. Som att alla i den här besättningen är medvetna om att de måste kunna acceptera att vad som helst kan hända på deras resa.

Matvanor: Vatten i kubform var en rätt soft innovation. Lite som de där planerna som finns nuförtiden på att göra förpackningslösa vattenpåsar som är ätbara.

Sexytime: Tja, hela avsnittet inleds med Jon Archer tyngdlös i duschen. Nu vet vi i alla fall att han inte hoppat över träningen på sistone.

Och sen är det ju Tuckers flirt som slutar med att han faktiskt blir daterapead – utan att ens märka det.

För övrigt tog det bara några minuter efter att folk på Enterprise hört om holodäckskonceptet inan de började fundera på om man kunde skapa sexsimulationer där.

Transportörtrubbel: —

Ordväxlat: (i sjukstugan)

PHLOX: Once the child is born, it may well rely on you in some way to care for it.
TUCKER: I’m the Chief Engineer. I spent years earning that position. I never had any intention of becoming a working mother.
ARCHER: You know, the Doctor was saying that the gestation period will only last another five weeks, six at the most.
PHLOX: You should expect to begin experiencing some unusual symptoms. Hormonal changes mostly, mood swings, heightened emotions.
ARCHER: I suggest you stick with the civilian clothes. Seems to help hide the bulge.
TUCKER: How much bigger is this thing going to get? I’m already the laughing stock of the ship.
(—)
ARCHER: I’d like you to start seeing the Doctor every eight hours. As your delivery date gets closer, he should be able to start figuring out what your postnatal responsibilities might be.
TUCKER: Postnatal responsibilities?
PHLOX: You may very well be putting those nipples to work before you know it.

T’Pol vs Mänskligheten: 3-0. Gissa vem det är som får gå in och rädda Archer och Enterprise när han försöker föra ett diplomatiskt samtal med klingonerna. Jorå. Det var T’Pol som vanligt. När får hon löneförhöjning?

Det här kändes precis som… 

…när Deanna Troi blir gravid i The Child. Där var det ett litet ljusbloss som gör henne på tjocken. Det är dock ett betydligt mer normativt avsnitt än det här.

Jag gillar det lite queera anslaget i det här avsnittet, precis som en lite mer skruvad first contact-skildring än vi är vana vid. Tänk om alla Enterprise-avsnitt hade kunnat vara så här lekfulla, roliga och icke-normativa.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 667 tv-avsnitt.

Extramaterial: Efter att jag sett det här avsnittet drömde jag att jag hade fått magbråck. Sedan drömde jag att jag vaknade och log åt vilka konstiga saker man kan få för sig när man drömmer. Sedan drömde jag att jag gick ut och tittade mig i spegeln. Inte hade jag magbråck, däremot bröstvårtor över hela magen, som på en gris. Har en viss känsla av att det här avsnittet och Tuckers bröstvårtor på armen kan ha lite att göra med den där drömmen.

ENT: Strange New World. Det med planeten med paranoiapollen.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vad är dealen?

Strange new world är ett klassiskt old school-avsnitt! Man besöker en främmande planet, men bakom paradiskulissen finns något jättefarligt. Svårare än så är det inte att knåpa ihop ett genomsnittligt Star Trek-avsnitt tydligen.

 Det är givetvis Archer som inte kan motstå frestelsen att göra ett besök när Enterprise passerar en planet som verkar lik Jorden. Planeten framstår som obebodd, och när man väl landat är det som att komma till rena rama paradiset. Ja, tills en storm bryter ut och drar med sig någon form av pollen som gör att folk hallucinerar och blir paranoida. Det dröjer inte många minuter innan alla människor i patrullen på planeten tror att T’Pol hemlighåller något. Ja, att hon till och med har någon form av konspiration på gång tillsammans med de där mystiska varelserna som verkar bo inuti stenar och klippor.

Det blir Archer som på avstånd från Enterprise får prata ner den mest galne besättningsmannen, Tucker, och som tur är fungerar transportören trots att det är storm, så att man kan skicka ner lite medicin.

First contacts? Det såg ju lovande ut ett tag, men dessvärre visade sig de där klippmänniskorna bara finnas inuti Enterprisebesättningens huvuden.

Vårdslöst beteende? Att ta med sig en hund till en outforskad planet känns inte helt okej. Att inte ens ha den i koppel känns direkt SKANDALÖST. Har Archer aldrig sett den där filmen på Anslagstavlan om att man ska ha hunden kopplad när djur kanske har ungar i närheten.

Överhuvudtaget känns hela gruppen som landsätts på planeten helt naiva och oseriösa. Känns ju nästan barnsligt att tro att det inte finns farligheter på en okänd planet, vad som helst från spindlar till mygg skulle ju kunna ta kål på en alien som kom till Jorden för en snabb rökpaus. Vad kan det då inte finnas för otäckheter på en sånt här ställe? Dessutom är hela avsnittet fullt av irationellt beteende. Folk som går iväg ensamma ut på natten för att hämta proviant, trots att man är på ett ställe man inte riktigt har koll på. Har de aldrig sett en skräckfilm? Så där gör man inte! Det hade kanske varit bättre att kolla på lite skräckklassiker än att lära sig meningslösa spökhistorier?

Matvanor: Dumt att glömma kvar just mat- och vattenransonerna när man flyr från sitt basläger in i en gotta. Man skulle ju ändå kunna tänka sig att man var tränad för nödlägen och att det ingick lite proviantkontroll då?

Personlig utveckling: Tucker är tydligen den som snabbast blir knäpp efter lite centralstimulerande pollen. Och våldsam. Känns inte helt tryggt.

Sexytime: —

Ordväxlat:

T’POL: I was wrong. There is something of interest here. I’ve learned a great deal about human behaviour.

TUCKER: Oh?

T’POL: Under stress, you become volatile. You’re a far more dangerous species than I previously believed.

TUCKER: Your people have been telling us that kind of crap for a hundred years. Looks like you finally found a way to put us back in our cage.

TRAVIS: Sir?

TUCKER: Imagine the news back home, Travis. Enterprise crew found dead. Six weeks into their historic voyage, the bodies of all eighty two crewmembers were located on an uninhabited world. A Vulcan ship made the unfortunate discovery. Cause of death remains a mystery. But what the Vulcans won’t say is they know exactly who attacked us. In fact, they arranged the whole thing. They lured us down here so they could sabotage our mission.

T’Pol vs Mänskligheten: 2-0. Det räcker med lite pollen för att människornas vulcanofobi ska komma till ytan. Den här gången höll en av dem till och med på att döda T’Pol innan hon lyckades oskadliggöra honon. Och tack vare att den vulcanska fysiologin stod emot det där nervgiftet så kunde hon också rädda resten av crewen genom att ge dem hyposprayinjektioner. Vad hade Enterprisebesättningen varit utan T’Pol? Döda! Kommer de att vara tacksamma över det där? Troligtvis inte.

Transportörtrubbel: Att transportera upp en person som befinner sig mitt i en storm innebär visst att löv och grenar också kommer med, inbäddade i huden på människan man försöker förflytta. Tur att grenarna inte hamnade mitt i ett inre organ, i varje fall.

Det här kändes ju precis som… Grattis, där fick vi de första grottscenerna i ett Enterprise-avsnitt. Hoppas det tar ett tag innan vi återbesöker den kulissen.

Det finns ju många avsnitt som liknar det här, men det jag först associerar till är originalserieavsnittet This side of Paradise. Även här råkade besättningen ut för en pollenincident, men här blir man snarare världsfrånvänd och lite hög än paranoid och våldsam. Lite som i The Naked Time. Man kanske kan se Strange New World som en mix av de två.

Det är tydligt att Enterpriseskaparna tänker sig att det här ska vara som en gritty version av Star Treks originalserie. I förra avsnittet var det lik som tömdes på kemikalier, här är det en utdragen scen där en besättningsman hotar att döda en annan. Det där är jag ju helt för. Men på nytt är det Enterprisebesättningens fullkomliga inkompetens som gör mig så irriterad att det är svårt att ha kul när jag kollar. Hur gick uttagningen till den här besättningen egentligen till?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 666 tv-avsnitt.