Vad är dealen?
Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.
Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.
Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.
Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!
Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).
Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.
Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.
Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.
Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.
Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.
En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.
Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.
Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:
T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.
T’Pol vs Mänskligheten:
Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.
Det här kändes precis som… ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!
Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.
Hoppsan! Det var det här avsnittet jag menade när jag pratade om en tidig minnesvärd höjdpunkt. Det innehåller ju ilskna Andorianer, svekfulla Vulcaner och till och med lite pang pang… men ja lite tunt kanske och skådisarna har det definitivt kämpigt. För mig smäller dock skojfaktorn högre.
Aha, jag trodde att det var graviditetsavsnittet som var de första avsnittens höjdare. Ah, jag vet inte. Det beror ju så mkt på dagsform, men jag satt och blev lite uttråkad medan jag kollade. Tyckte att det var jäääääättesegt. Trots att det var förhållandevis mkt action. Tycker ändå fortfarande att näsbedövningen var avsnittets höjdpunkt 🙂