Vad är dealen?
Archer får en kraschkurs i varför det behövs regelverk som Prime Directive när man har kontakt med varelser från andra planeter. Han ställs här inför frågan om det är moraliskt rätt att bota ett folk som håller på att dö ut på grund av en genetisk åkomma, om det samtidigt finns en annan ras på samma planet som skulle kunna utvecklas och ta deras plats? Eftersom Stjärnflottan vid den här tidpunkten inte har några regler kring den här typen av problem så uppstår det en viss osäkerhet kring vad man ska göra. Doktor Phlox vågar knappt ens berätta för Archer att han kommit på ett botemedel, orolig över att han inte kommer att fatta ett korrekt beslut.
Huvuddelen av intrigen handlar dock om Phlox nästan hopplösa arbete med att hitta ett botemedel mot en epidemi som håller på att utrota valakierna. De är ett tekniskt högstående folk som skickat ut bemannade raketer i rymden för att hitta någon längre framskriden civilisation som kan hjälpa dem. De är inte uppe i warp-nivå ännu, men har redan haft besök av bland annat ferengier (ett folk som vid den här tidpunkten är helt okända för både människor och vulcaner). Men ingen har kunnat hjälpa dem. Och nu tycker Phlox att det rätta kanske är att inte rädda dem.
Några nya kontakter? Valakierna samsas alltså på sin planet med Menkerna. Ett lägre stående folk som Valakierna givetvis förtrycker och utnyttjar, men med en jämförelsevis mild hand. De får mat och förnödenheter, men får inte välja själv var de vill bo (inte där den bördigaste jorden finns, till exempel). Men hos Menkerna ser Phlox en stor utvecklingspotential.Så stor att han inte vill ge valakierna botemedlet mot deras genetiska åkomma.
Ordväxlat: Lite långt citat, igen, men tycker att det här meningsutbytet förklarar avsnittets kärna ganska bra.
PHLOX: We’d be interfering with an evolutionary process that has been going on for thousands of years.
ARCHER: Every time you treat an illness, you’re interfering. That’s what doctors do.
PHLOX: You’re forgetting about the Menk.
ARCHER: What about the Menk?
PHLOX: I’ve been studying their genome as well, and I’ve seen evidence of increasing intelligence. Motor skills, linguistic abilities. Unlike the Valakians they appear to be in the process of an evolutionary awakening. It may take millennia, but the Menk have the potential to become the dominant species on this planet.
ARCHER: And that won’t happen as long as the Valakians are around.
PHLOX: If the Menk are to flourish, they need an opportunity to survive on their own.
ARCHER: Well, what are you suggesting? We choose one species over the other?
PHLOX: All I’m saying is that we let nature make the choice.
ARCHER: The hell with nature. You’re a doctor. You have a moral obligation to help people who are suffering.
PHLOX: I’m also a scientist, and I’m obligated to consider the larger issues. Thirty five thousand years ago, your species co-existed with other humanoids. Isn’t that correct?
ARCHER: Go ahead.
Vårdslöst beteende? Ja, det är ju frågan som ställs i det här avsnittet. Vari består det vårdslösa beteendet. Att hjälpa valakierna, eller att inte göra det. Inte ens warptekniken känner Archer att man kan ge valakierna, även om de vill ha den för att söka efter andra raser som kan hjälpa dem med ett botemedel. Utan stor erfarenhet av antimateria kan den kunskapen snabbt förstöra mer än den hjälper.
Till sist bestämmer sig Archer för att ge Phlox rätt. Valakierna får en medicin som botar symptomen, men inte det egentliga botemedlet.
T’Pol vs Mänskligheten: Det här är inte bara avsnittet som förklarar prime directive för Archer. Det är också det avsnitt som faktiskt förklarar varför Vulcanerna varit så försiktiga med att dela med sig av information och kunskap till människorna. De var helt enkelt inte redo för det stora språnget tidigare. Knappt ens nu.
Personlig utveckling:
Förutom det rent etiska tankegodset i det här avsnittet, så innebär Dear Doctor också ett efterlängtat avsteg från formulär 1A-berättandet i Enterprise.Här är det ett ljudbrev som utgör ramberättelsen i avsnittet. Det är Enterprises läkare, doktor Phlox, som brevväxlar med en utbytesläkare, Jeremy Lucas, som tjänstgör på hans hemplanet.
Det gör Dear Doctor till Phlox stora show. Här lär vi känna doktorn lite bättre, och han framstår faktiskt bara som ännu mer sympatisk än tidigare. Eftertänksam, försiktig och storögt observerande mänskligheten. Han och Hoshi står också för avsnittets humoristiska inslag där hon försöker konversera på Phlox språk. Med oväntade felsägningar.
Matvanor: Ja, Phlox är så trevlig att han till och med kommer undan med att käka samma mat som djuren han håller vid liv i sitt laboratorium.
Sexytime: Genom Lucas brev får vi lite indirekt veta lite mer om Phlox ursprungsmiljö. Som att hans folks parningsritualer är intensiva och våldsamma. Kanske är det därför som Phlox inte riktigt förstår att Elisabeth Cutler flirtar med honom. Hennes uppvaktning måste framstår som väldigt trevande och långsam jämfört med vad han är van vid. Och, kanske viktigast av allt, de går och ser film tillsammans på Enterprise filmstudio. Men det hela går aldrig längre än en puss på kinden. I alla fall inte i det här avsnittet.
Filmhistorien: Man tittar på For Whom The Bell Tolls från 1943, med Gary Cooper och Ingrid Bergman. Och Phlox är synnerligen fascinerad av människornas reaktion på en snyftare: ” It’s remarkable, Doctor. Even fictional characters seem to elicit human compassion. My shipmates have calmly faced any number of dangers, and yet a simple movie can bring tears to their eyes.”
Det här kändes precis som… Ett avsnitt som successivt blev bättre och bättre ju mer jag skrev om det. Det har en mer komplicerad berättarstruktur än tidigare, ett mer avancerat tankegods och en utveckling av flera olika karaktärer samtidigt. Sedan kanske Archers slutgiltiga beslut är lite hårdare och brutalare än vi är vana vid. Det känns som att någon kapten i någon annan serie hade hittat på en briljant och gyllene kompromiss. Men sådana verkar inte finnas i Enterprise.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 675 tv-avsnitt.
Det jag gillar med det här avsnittet är att man utnyttjar själva prequel-premissen på ett bra sätt. Den stegrande pampmusiken när Archer håller ett improviserat motivationstal om att det i framtiden kommer behövas en vägledande princip (“ett… direktiv!”) tycker jag är fin fan-service. Vi har hört Picard och Janeway hålla liknande lovtal till primärdirektivet hur många gånger som helst förut, men nu får vi själva uruppförandet.
Man kan tänka sig att de senare (för oss tittare tidigare) kaptenerna helt enkelt har lärt sig det där sen barnsben eller i alla fall på Star fleet-academy, men för Archer är det en samling pusselbitar från egna erfarenheter som får honom att tänka till och ta det hårda beslutet. För det är verkligen hårt.
Etiska dilemman kring primärdirektivet har vi ju varit med om förr, men att låta en hel art dö ut när man har ett botemedel? Och snacket från doktorn är så klart bara mumbojumbo för den som kan något om evolutionsteori. Ett pågående snabbt evolutionärt uppvaknande hos de outvecklade och allmänna lagar om att den ena rasen brukar utrota den andra? Herregud, det låter mer som det tidiga 1900-talets vanföreställningar om rashygien, vilka byggde på missförståndet att evolutionen har en slags högre mening och riktning, ett missförstånd som tycks finnas även hos manusförfattarna. Men vem är jag att döma, 2100-talets vetenskapliga upptäckter kommer kanske återupprätta socialdarwinismen…
Hur som helst så väver man även in vad man skulle kunna kalla kulturell evolution i det här avsnittet på ett snyggt sätt.
Vi som sett de tidigare serierna har redan under säsongens gång upptäckt att det är en bra bit kvar till Federationens utopi, och det fina är att det mesta redan finns på plats om de inblandade bara hade vett att kompromissa lite. Vulcanerna kommer i framtiden bli lite mer som människorna och människorna lite mer som vulcanerna. Och till det kommer en liten dos av dr Phlox kulturrelativism även blandas in i kompotten, men med förnuft.
För ett par avsnitt sedan sa han det själv till T´pol, att människornas upptäckarlusta och vilja att söka vänliga kontakter med andra planeter borde vara förenlig med vulcanernas IDIC-filosofi.
Dessutom sa T´pol något klokt i det här avsnittet. Nämligen att Vulcanerna stannade för att hjälpa människorna på jorden, och de är kvar än idag, 90 år senare. Hon erkände alltså det Archer, Trip och andra alltid sagt, att de hållit dem tillbaka, men Archer å sin sida fattade för första gången vulcanernas position. För detta är ju en annan aspekt av det hela – att den som tror sig vilja göra gott genom att blanda sig i andras problem själva riskerar att förvandlas till översittare som inte vill släppa taget om sina välgörenhetsobjekt. Att leka gud är inte bara dåligt för dem man leker med, utan även för den som tar sig rollen som gud.
Sammantaget utgör allt detta tankegods principerna bakom Primärdirektivet. Denna grundbult för tidigare serier (särskilt TNG) utforskas briljant genom detta tillbakablickande, i säsongen i allmänhet och i detta avsnitt i synnerhet, tycker jag.