Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.
Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.
Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).
Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.
PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy.
TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation.
PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation?
TUVOK: More than you might imagine.
Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.
När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.
Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.
Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.
Betyg: 4/10 .
Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.
