Tag: Rom

DS9: The Dogs of War. Det där Quark tror att han ska bli stornagus.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.

Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.

I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.

QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers? 

ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar? 

QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural. 

ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar? 

QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ? 

ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?

Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.

Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.

I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?

Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.

DS9: The Emperor’s New Cloak. Ferengifars i spegeluniversumet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

The Emperor’s New Cloak är en olycklig kombination av två komiska Star Trek-subgenrer. Dels Ferengiavsnitten, comic relief-avbrotten i de ofta mörka och deppiga Deep Space Nine-intrigerna (jo, det där kriget på Dominion pågår visst fortfarande i bakgrunden, även om det är svårt att förstå när ingen verkar bry sig särskilt mycket om det). Dels är det här ett återbesök i Deep Space Nine-versionen av spegeluniversumet. Det som besvärande ofta verkar kretsa kring att Kiras spegelversion har tajta fodral och är sexuellt utagerande.

Den här gången är det stornagusen som har farit till spegeluniversumet för att kolla om det går att tjäna pengar där. Han blir förstås omedelbart tagen som gisslan, och används nu för att få Quark och Rom att fixa en osynlighetsmantelmanick till den onda alliansen i spegeluniversumet (där existerar tydligen inte möjligheten att göra sitt skepp osynligt). Och den som skickas över till seriens primäruniversum för att fixa fram lösensumman för Stornagusen är alltså spegelversionen av Ezra (en ny rollfigur under seriens sista säsong måste förstås utnyttjas så mycket det bara går).

Quark och Rom går motvilligt med på kraven från kidnapparna, och snor en osynlighetsmantelmanick. Men bestämmer sig också för att följa med till spegeluniversumet för att vara helt säkra på att stornagusen verkligen blir frisläppt. Det har de verkligen inte mycket för, utan riskerar i stället att bli avrättade tillsammans med honom. Spegelversionen av Worf är nu regenten i spegeluniversumet, medan spegel-Kira tillbringar halva avsnittet i finkan med stornagusen (där hon visar sina skills i att dra i ferengiöronhår), och halva på Worfs brygga.

Avsnittet innehåller några en rad turer och förvecklingar, men sammanfattningsvis kan man väl säga att Rom inte är så dum som alla tror, utan fixar ett sabotage på Worfs skepp som gör att han och de andra ferengierna undkommer den stundande avrättningen. Spegel-Ezra är inte heller så ond som man tror, utan hjälper dem så att de ska kunna fara tillbaka till rätt universum.

Bäst med det här avsnittet är väl de lite självironiska scenerna där Rom försöker förstå vad som är logiskt och ologiskt med spegeluniversumet. Ska vi vara helt ärliga så använder han sig faktiskt av uttrycket “alternate universe”, men blir ändå mycket konfunderad när inte allt är precis tvärtom som i hans eget primäruniversum. Det verkar finnas gråskalor. Hur som helst, ändå en lite rolig disclaimer från manusförfattarnas sida, som för att säga att de är medvetna om att de bryter mot spegeluniversumets grundregler:

ROM: Brother! I just realised something. 

EZRI: This should be good. 

ROM: This is suppose to be an alternate universe, but their Captain O’Brien seems as nice as our Chief O’Brien. 

QUARK: So? 

ROM: Don’t you see? It doesn’t make any sense. It’s not alternate. 

QUARK: Go back to sleep, Rom. 

ROM: Right. But it’s all very confusing.

En sak som däremot verkligen är tvärtemot är spegel-Ezras sexuella läggning (så vitt vi vet i varje fall). I spegeluniversumet är hon lesbisk och hinner både nmed att ha ett slags förhållande med Spegel-Kira, och en oerhört explosiv flirt med Spegel-Leeta. Det här är väl andra gången som Deep Space Nine visar en kärleksrelation mellan två kvinnor, och det här gången är det ingen symbiont i magen som har med det att göra eller någon del av Spegel-Kiras orgier.

En annan intressant spegeleffekt är att smörsångaren Vic Fontaine dyker upp som ond alliansallierad. Det känns som om manusförfattarna också är på väg bort från de där första rätt tramsiga konstruktionerna där exakt alla från tv-serien trängdes på liknande poster i det alternativa universumet.

En annan mindre höjdpunkt var att se Quark be om hjälp från sin gud, Ett slags automat som man matar in guld i för att få sina önskningar uppfyllda. Ferengierna förnekar sig aldrig.

Jag märker att det här avsnittet låter lite roligare när jag skriver om det, än vad det egentligen är. För mest är det liksom taffligt, med glimtar av sköj. Det liter av ett slags kaka på kaka-effekt, där det blir lite för mycket att se de tokroliga ferengierna i det redan tokroliga spegeluniversumet. Men visst, några skrock och fniss blir det i tv-soffan. Kanske kan en viss del av min irritation med avsnitt som det här bero på att jag liksom verkligen tycker att seriskaparna borde ta vara på den här sista säsongen och göra den episk. Men tydligen är det utfyllnadsavsnitt som gäller så här halvvägs in i säsong sju (ja, man kan förstås även se det här avsnittet som en kombination av manusförfattarnas farväl till spegeluniversumet och sista chansen att göra ett roligt ferengiavsnitt, men jag hade hellre försökt få till lite action i det här stadiet av serien).

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 583 tv-avsnitt.

DS9: Profit and Lace. Det där Quark slåss för ferengifeminismen. Som kvinna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Skrev ju i förra blogginlägget att jag gillar när man testar olika genrevarianter inom ramen för Star Trek. Låt mig förtydliga, det påståendet gäller för alla genrer utom en – fars. Ett faktum som aktualiserades i och med Profit and lace, ett avsnitt som stavas F som i Ferengi och Fars. Och Feminism. I alla fall till en början.

Den ferengiske ledaren, Stornagusen, har tydligen begått politiskt självmord. Efter att ha blivit övertalad av sin partner Ishka (som också är Quark och Roms morsa) så har han gått med på att införa jämställdhet på Ferenginar. Det betyder att ferengiska kvinnor nu får 1. Bära kläder på offentliga platser, samt 2. göra business. Alla dessa affärssugna kvinnor överbelastade dock kommunikationssystemen inom det Ferengiska riket när det här blev klart, så hela skiten brakade ihop och ingen kan prata med någon längre. Så nu har Stornagusen fått sparken, och Quarks ärkefiende Brunt är t f Stornagus till man kan få till en ordentlig omröstning, vilket lär ta några dagar.

Den före detta Stornagusen och mamman kommer därför till Deep Space 9 för att driva kampanjen om Stornagusämbetet därifrån, men man arbetar i motvind. Av de mer än 400 rådsmedlemmar som man kontaktat är det bara en enda som vill komma och träffa dem.

Undantaget heter Nilva och bossar över det ferengiska läskeblaskmärket Slug-o-Cola. Han vill framför allt träffa Ishka, som han hört är ett fantastiskt ekonomiskt snille. Så synd att hon kollapsar efter att ha bråkat med Quark och blir sängliggande på sjukan. Så vem ska träffa Nilva, som är den enda person som kan se till att ex-stornagusen blir stornagus igen?

Lösningen blir att tillfälligt operera om Quark till en kvinna (man sätter åtminstone dit bröst) och så får han charma colafabrikören med både sexuella inviter och ekonomiskt säljsnack. Och han lyckas nog lite för bra med bägge grejorna. Hans argument är kanske inte världens skarpaste (något i stil med “det är bra om kvinnor får ha kläder, för då kan de ha fickor, och i fickorna kan de ha pengar”) men de funkar för att sälja in en jämställd ekonomi hos Nilva. Kanske för att Nilva blir supersugen på Quark i kvinnlig upplaga. Snart spelas det upp en klassisk farsscen: kåt heterogubbe jagar man-i-kvinnokläder runt ett bord.

Just man-i-kvinnokläder-tropen känns nästan lika gammalt och uttjatat som hällristningar, en sorts automatisk rolighet hos mainstreamheterofilen. Och ibland även hos oss bögar (hej, RuPauls Drag Race). Men man har faktiskt också laddat det här avsnittet med en smula tyngd. Nästan. Avsnittet inleds nämligen med en rätt så obehaglig scen där Quark försöker få sin nya servitris att förstå att hon nog borde ligga med honom om hon vill behålla jobbet. Han ger henne en ferengisk sexinstruktionsbok där det listas olika öronmassagemetoder, och väntar på att hon ska förstå hans inte särskilt diskreta hintar.

När de ses igen efter att Quarks transformerats till kvinna och sedan tillbaka till man igen, så förstår han hur illa han burit sig åt. Han höjer hennes lön och ber skamset om ursäkt. Och förstår alldeles för sent att den där servitrisen blivit supersugen på öronsex när hon läst den där boken. Och så skojar upphovspersonerna bort det lilla allvar som fanns i det här avsnittet.

Ferengierna har verkligen genomgått en enorm utveckling under den här seriens lopp. Från allmänt vidriga med en särskilt avskyvärd kvinnosyn, till manusförfattarnas go-to-comic relief i serien. Det här avsnittet känns väldigt mycket som en sån där “nu ska vi rätta till vad vi gjorde fel i början av serien”-åtgärd. Tydligen finns det någon form av gräns för hur länge kan ha med ett folk som är extremistsexister i ledande roller i Men serie. Men man kan inte låta bli att göra det som en fars, med några av genrens slitnaste grepp. Får ändå ge författarna en eloge över ett visst driv i berättandet i det här avsnittet, den intrig man har avhandlar man åtminstone på ett ytterst effektivt sätt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 554 tv-avsnitt.

DS9: The Magnificent Ferengi. Det där Quark ska frita sin morsa från Dominion.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag brukar med ojämna mellanrum lyssna på podcasten This Week in Trek. Den består ju mestadels av två nördmän som varje vecka sitter och pratar med varandra om allt som är Trek (till sina Discovery-poddar har man faktiskt plockat in två kvinnor också – vilket ger lite välbehövlig omväxling). I varje avsnitt brukar man noggrant gå igenom ett gammalt avsnitt, och jag har för mig att den ene av herrarna, Darrell Skeels, suckar uppgivet varenda gång man kommer till en Ferengiepisod. Han tycker verkligen att de är skräp, och jag har nog inte riktigt förstått varför. Förrän nu. För i och med The Magnificent Ferengi känns det både som att det finns tillräckligt många av renodlade Ferengiäventyr för att kalla det en egen sub-genre. Och tillräckligt med underlag för att döma ut den.

The Magnificent Ferengi var ett så pass dåligt avsnitt att jag i ren panik lyckades somna ifrån det första gången jag försökte kolla. Jag som trodde att Deep Space Nine hade nått sitt lågvattenmärke lite tidigare under den här säsongen, med spegeluniversums– och bröllopsavsnitten. Men det här! Kommer jag någonsin att kunna se en ferengi igen utan att rysa av obehag? Och kommer jag att kunna lyssna på Iggy Pop efter det här? Han spelar ju en vorta i det här avsnittet. I och för sig den överlägset bästa rolltolkningen i hela avsnittet, men ändå.

För The Magnificent Ferengi är ett slags komediactionäventyr där Quark, Rom och Nog ledar en grupp ferengier för att frita en fånge hos Dominion. Och det är inte vilken fånge som helst, utan Quarks och Roms morsa Ishka (det är dock inte helt klart om det är kärleken till familjen eller stormagusens belöning som motiverar de två att ge sig ut på den här räddningsexpeditionen). Och det kanske är värt att nämna att ferengimorsan har blivit tillfångatagen av Dominion på vägen hem från ett loblyft på Vulcan. Lustifikationerna tar liksom aldrig slut, eller hur?

Med sig på expeditionen har Rom och Quark ett gäng mer eller mindre kvalificerade kompanjoner: Nog (som fungerar som överambitiös organisatör), Leck (en mordisk snubbe som är mer intresserad av att få ta livet av folk än pengar – något mycket ovanligt bland ferengier) och kusinen Gaila (vapensmugglaren från Business as usual som nu hamnat i finkan). Lite mot sin vilja tvingas de också ta med sig Quarks ärkefiende Brunt (den finansielle likvidatorn som vi senast såg i Ferengi Love Songs) – han har nämligen ett skepp, en viktig detalj om man ska försöka frita någon en massa solsystem bort.

Eftersom det ganska snart visar sig att det här gänget verkligen suger som beväpnad insatsstyrka, så inser man att dt nog är genom förhandlingar man har störst chans att kunna få Ishka fri. Genom Kira lyckas man lyckas få loss vortan Keevan (han som Sisko tillfångatog på den där nebulosaplaneten) och ska använda honom som bytesvara. Keevan själv är dock inte särskilt upphetsad över att få komma hem igen. Han borde tydligen ha tagit livet av sig snarare än bli tillfångatagen av Federationen, så det enda som väntar honom hemma är tortyr och avrättning (han är faktiskt riktigt bra spelad av Christopher Shea).

Keevan hade inte behövt oroa sig för vad som skulle hända när han överlämnats till Dominion. Gaila råkar skjuta ihjäl honom redan innan fångutväxlingen ägt rum. För ovanlighetens skull i Deep Space Nine är det här ett humoristiskt dödsfall – även om Keevan är ett ärkesvin som själv glatt offrat massor av Jem’Hadar-soldater för att överleva så känns det här som en rätt tydlig genrekrock med resten av serien. En av flera.

Nog löser i varje fall problemet med den döde vortan genom att koppla in elektroner i Keevans kropp. På det viset kan han fjärrstyra Keevans kropp som en slags robot. Tricket fungerar tillräckligt länge för att lura Dominiontruppen, och Quark och de andra kan lämna fångutväxlingen med både Ishka och Iggy Pop-vortan ombord på sitt skepp – den sistnämnde som deras fånge, då.

Actionkomedi, alltså. Med lite buskisinslag. En inte helt bekväm genre för mig, oavsett hur medvetna eller omedvetna referenserna till De sju samurajerna och 7 vågade livet var när man knåpade ihop det här avsnittet. Och, helt ärligt, det här är ju faktiskt ett mindre haveri. Visst finns det några ljusglimtar här och där, men mest känns det tondövt. Mest för att The Magnificent Ferengi inte alls passar ihop med den plats resten av serien befinner sig på just nu, i varje fall inte med den ambitiösa inledningen av säsongen. Deep Space Nine känns som en serie som hela tiden letar efter sin identitet, och kränger extremt mycket år olika håll på färden. Ibland blir det till lysande avvikelser. Ibland blir det platt och konstigt. Som här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 522 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DS9: Behind the Lines. Det där Sisko blir befordrad och Odo tappar intresset för de solida.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I det här avsnittet har de skrivit in en “soldatceremoni” som är så ostig att man tydligen tyckte att det krävdes att den skulle få vara med två gånger i samma episod. Ett slags ritual för att hedra en utbränd kraftcell till en av skepptets fasrar. Cringefest.

SISKO: Take a good look at this, people. It says something about this ship. It says that we will fight and we will keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
SISKO: You don’t just throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Sisko places it against the bulkhead, on some pipework, with six other canisters. Cheers and applause.)

Ge mig blodvin och ett knivslagsmål när som helst, kom tillbaka klingoner – allt är förlåtet. Efter detta motivationstal får Sisko reda på att han blivit befordrad. Amiral Ross på stjärnbas 375 har utsett Sisko till sin adjutant, och det hemliga och superfarliga uppdrag som man ägnat början på avsnittet åt att planera får ske med Dax som Defiants kapten. Det här var en ny variant på Star Treks fejkstarter, fast jag har också en misstanke om att man av budgetskäl var tvungen på att hitta på ett sätt som man kunde visa att kriget i högsta grad pågick samtidigt som man inte behövde visa striderna.

Kiras och Odos motståndsrörelse har också äntligen fått fart på sin verksamhet. Eller, för att vara helt ärlig, så är den första aktiviteten inte godkänd av Odo. Kira försöker så split mellan cardassierna och Jem’Hadar genom att låta Dominions legosoldater komma över en ipad med ett memo av cardassiern Glinn Damar. Där skriver han att han är orolig över att Jem’Hadar-drogen Ketracel White håller på att ta slut (äntligen, en första indikator om att den där attacken mot white-lagret inte var meningslös) och att man därför borde se till att eliminera dominionsoldaterna innan de blir drogfria och farliga. Inte så kul läsning för Jem’Hadar-soldaterna, men det hela utmynnade inte i mycket mer än ett slagsmål.

Odo gillade inte den här insatsen, och stämningen mellan honom och Kira blir inte bättre när den där grundaren från deltakvadranten, hon som dömde Odo att bli solid., kommer förbi rymdbasen på besök. Det hela utvecklas så småningom till något av ett triangeldrama där Kira får Odo att lova att inte länka ihop sig med den andra changelingen, samtidigt som grundarkvinnan lockar med det där sammanlänkandet hela tiden när de är ihop. Odo kan inte motstå den där föreningen, och blir så upptagen av detta att han helt glömmer bort att han lovat Kira att stänga av ett larmsystem när Rom ska utföra ett sabotage.

Rom åker fast, men Odo verkar knappt bry sig. Han är så hög på det där sammanlänkandet med grundaren att varken Roms eventuella avrättning eller Kiras existens egentligen betyder något. Det här öppnar alltså upp för att Odo ÄNTLIGEN slutat vara kär i Kira. Good for you, tänker jag spontant. Det där har varit en av de mest långdragna och smärtsamma crushes jag sett i en tv-serie tror jag.

Samtidigt, på stjärnbas 375, är det nu Dax tur att tala till “sin” besättning på Defiant. Och Sisko står avundsjukt och tittar på.

DAX: Take a good look because this says something about us. That we’re willing to fight and that we’ll keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
DAX: You don’t throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Dax starts a second row against the bulkhead with it.)

Något mer action, inga klingoner samt en Odo som äntligen verkar sluta vara Kiras personliga slav. Och så en avmätt, lakonisk grundare och lite spänning där på slutet när Rom blir fängslad. Saker som piggade upp mig i ett som helhet något ljummet avsnitt. Ett sådant som ska hjälpa till att bygga upp spänningen inför de två avslutande avsnitten av de sex sammanhängande, antar jag. Jag blev kanske sådär halvuppspänd av detta.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 507 tv-avsnitt.

DS9: Ferengi love songs. Det där Quark trakasserar sin morsa och Rom försöker skriva äktenskapsförord.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Vi är inne i ett litet föräldraskov i bägge Star Trek-serierna just nu, med en rad avsnitt med intriger som kretsar kring faders- och modersfigurer – om än med varierande grader av biologiska band till våra huvudpersoner. Förra avsnittet handlade ju om Kiras plastpappa, i det här gör Quark uppror mot sin morsa på ett sätt som håller på att kapsejsa hela Ferengiimperiets ekonomi.

Men låt oss först avhandla Ferengi Love Songs b-handling. Roms planer på att gifta sig med Leeta går framåt, och han förbereder sig noggrannt. Läser in sig på bajoranska profetior och börjar till och med bära ett sånt där örhänge som man har på bajor. Men när Dax och O’Brien ger honom komplimanger för sin anpassningsförmåga till den bajoranska kulturen så blir Rom lite orolig över att han kanske håller på att tappa bort sig själv och sin kulturella bakgrund. Alltså driver han stenhårt linjen att Leeta ska skriva på ett ferengiskt äktenskapsförord, vilket innebär att hon inte kan göra anspråk på sin makes pengar om äktenskapet tar slut (Roms förra äktenskap slutade med att han blev utblottad). Men hans taktik går inte hem och äktenskapet är till och med avblåst en tid. Roms lösning på problemet är okonventionell. Han ger helt enkelt bort hela sin förmögenhet, så finns det inga pengar att bråka om. Själv har jag lite svårt att förstå det oerhörda sveket med delad ekonomi och äktenskapsförord, eller varför det skulle vara enklare för Rom att ge bort alla sina pengar till välgörenhet istället för att dela dem med sin fru vid en eventuell skilsmässa – men så har jag ju heller aldrig lyckats gifta mig.

Avsnittets huvudintrig tar fart när Quark åker till sin mamma för att bli ompysslad och få lite TLC medan hans bar är stängd på grund av en sorkinvasion. Mamman blir inte jätteglad över det oväntade besöket. Orsaken hittar Quark i sin garderob där stornagusen gömmer dig. Morsan och stornagusen har nämligen i all hemlighet börjat dejta. En som inte gillar det här är Quarks gamla fiende Brunt – han som jobbar för ferengiernas handelsmyndighet. Brunt transporterar sig in i Quarks garderob för att göra en deal – om Quark lyckas sabba sin morsas förhållande med stornagusen ska han få tillbaka sin affärslicens.

Quark lyckas prata så mycket skit om sin mamma för stornagusen så att han dumpar henne, men landar också jobbet som stornagusens assistent. Det är då han inser att hans nya chef håller på att bli lite senil. Det är de goda råd han fått av mamma Quark som gjort att han lyckats behålla sin post. Att stornagusen nu gör bort sig gång på gång är precis enligt Brunts plan. Han vill nämligen själv bli stornagus, och när börsen kraschar så ser han till att den gamle stornagusen ska förklara sig offentligt.

Det finns ju en omvänd moral här. Allt dåligt och omoraliskt som Quark gör i det här avsnittet (att förråda sin morsa och bara tänka på sin egen vinning) är ju egentligen exakt vad som krävs för att leva upp till de ferengiska idealen. Men Quark kan ändå inte med att vara fullt lika cynisk som förr. Det där samvetet, som vi ju fick se manifesterat i Business as usual, gör sig påmint på nytt (Quark skyller förstås sin nyväckta känsla för moral på att han tillbringar för mycket tid med människor och har blivit smittad med deras fäbless för empati).

Till sist lyckas Quark och hans morsa rädda stornagusen från att göra bort sig på det förhör som Brunt arrangerat. Det konstiga är bara att vi inte får se scenen när det händer. Avsnittets final sker off-camera och vi får vara med under eftersnacket. Lite märkligt, för det var ju inte som att det var något annat i det här avsnittet som var direkt spännande. Brunt låter i varje fall Quark behålla sin affärslicens. På det sättet kan han fortsätta att trakassera Quark även i framtiden. Ett riktigt oroväckande hot för oss som tittar på serien – jag tycker nämligen att i stort sett alla intriger som inkluderar Brunt är skittrista.

Ferengi Love Songs är ett hyfsat avsnitt, kan ibland ha lite svårt när Deep Space Nine väljer att helt transformeras till en Ferengisåpa, men den här gången var jag road. Mest, förstås, för att jag verkligen gillar Quarks feministiska morsa. Hoppas hon får en egen spinoff-serie någon gång.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 476 tv-avsnitt

DS9: Doctor Bashir, I Presume? Det där Bashirs föräldrar råkar avslöja hans största hemlighet och Rom börjar dejta.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vi kan väl ana oss till ett minitema i de senaste avsnitten av Voyager och Deep Space Nine – alla i produktionsteamet verkar ha fått dille på dubbelgångare och kluvna personligheter. Först de dubbla upplagorna av doktor Bashir i In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s light. Sen “Doktor Jekyll och Mister Hyde”-syndromet hos hololäkaren i Darkling. Och nu, i Doctor Bashir, I Presume, kommer hololäkarens konstruktör (och den person som hololäkaren i Voyager är avbildad efter), doktor Lewis Zimmerman, till Deep Space 9 för att göra en hologramkopia av Bashir. Mycket dubbelspelande blir det att hålla reda på, men producenterna lär ju åtminstone ha kunnat hålla nere skådespelarbudgeten genom att låta den fasta ensemblen spela flera olika upplagor av sig själv.

Det här betyder också att hololäkarskådisen Robert Picardo för första gången dyker upp i Deep Space Nine – som vanligt genomför han något av en uppvisning i sin kanske bästa gren, dryghet och överlägsenhet. Men det här avsnittet är (som namnet på episoden antyder) egentligen främst Alexander Siddigs show. Tror inte att han fått göra så pass mycket Norénskt familjedrama tidigare som i det här avsnittet..

Zimmermans första hololäkare var ju bara tänkt för korttidsbruk, och som assistent till en befintlig läkare (därav de problem man haft på Voyager med läkarprogramvaran som de kört i flera år). Nu finns det en beställning på en hololäkare för långtidsbruk, och tydligen har någon empatisk person inom Federationen känt att det kanske vore bra om man hittade en annan modell än Zimmerman för den läkarens personlighet. Någon lite trevligare. Valet föll på Bashir, som nu alltså officiellt ska bli Stjärnflottans nye posterboyläkare. I skapandet av den psykologiska profilen till holokopian ska Zimmerman intervjua Bashirs vänner, familj och bekanta (något som resulterar i ett rätt kul montage). När Bashir uttryckligen ber Zimmerman om att inte ta kontakt med hans föräldrar för ett sådant samtal så blir effekten den direkt motsatta. Zimmerman bjuder genast in dem till rymdstationen.

Föräldrarna anländer, stolta och förtjusta över att få träffa sin son för första gången på flera år. Han är dock inte lika exalterad. Så småningom får vi reda på vad som ligger bakom konflikten inom familjen. Som barn blev Bashir genetiskt modifierad och förbättrad, något som är förbjudet inom Federationen (efter bland annat det avskräckande exemplet med Khan). Därför har man hållit behandlingen helt hemlig, kommer det ut är Bashirs karriär inom Starfleet troligtvis över. Men Bashir ser också den genbehandlingen som ett svek från föräldrarnas sida. Att de inte tyckte att han dög när han bara var sig själv. Om en än rätt långsam version av sig själv.

Givetvis kommer hemligheten fram. Av misstag. När föräldrarna ska försäkra sin son om att de inte ska berätta något om genmodifikationen för Zimmerman så pratar de visst med fel Bashir. Hololäkar-prototypen förstår inte alls vad de snackar om, men både O’Brien och Zimmerman hör samtalet. Nu har alltså föräldrarna sabbat sonens liv och karriär, på allvar. Pappa Bashir löser till sist hela den här infekterade röran genom att erkänna sitt brott för myndigheterna och ta ett straff på två års fängelse. Bashir får vara kvar på Deep Space 9, men med de där modifikationerna allmänt kända så krävs det bland annat nya regler för dart-turneringarna han har med O’Brien. Bashir har tydligen låtit sin motståndare vinna lite lagom många gånger för att mörka sina egna förmågor, hans motorik är så pass exakt att han kan göra en röd bulle varenda gång han kastar.

Parallellt med det här dramat så pågår också en lite mer lättsam b-handling där Rom inte vågar be Leeta om en dejt. Det krävs att Zimmerman försöker få henne att flytta till en annan rymdstation innan han äntligen får sin tunghäfta att lossna. Lite tjatigt och pubertalt blev det allt, men intressant att få veta den sorgliga historien om hans förra äktenskap.

Doctor Bashir… varvar trots allt mörkt familjedrama med romantisk komeditrubbel och hololäkarhumo på ett ganska avslappnat sätt. Gillar också att vi nu måste ha det där med den genetiska förbättringen i bakhuvudet varenda gång Bashir gör något – han har ju faktiskt lite superhjälteförmågor, helt plötsligt. Smart att man till och med fick in det här med hans supermotorik i det återkommande pilkastningsmomentet. Som om den grejen varit med i serien tjugo gånger tidigare bara för att kunna vara en del av det sista avslutande skämtet i det här avsnittet. Men vart tog konflikten med Dominion och Cardassierna vägen?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 469 tv-avsnitt. 

DS9: The Ascent. Det där Odo och Quark är skeppsbrutna, och Nog och Jake flyttar ihop.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Deep Space Nine fortsätter med avsnitt som, i mitt tycke, består av två b-handlingar. Det vill säga, storylines som är lagom gulliga, roliga och spännande. Men lättviktiga, ingen av historierna i The Ascent kan egentligen riktigt bära det här avsnittet. 

Det här avsnittets ena intrig handlar om Roms och Benjamin Siskos besvär med sina avkommor. Nog har efter sin tid på Stjärnflottans akademi blivit en extremt målinriktad plugghäst och strukturfascist. Jake Sisko, däremot, ägnar sin tid åt sitt skrivande. Bara åt skrivande, och eventuellt datorspel. Men han städar aldrig. Så när de här två kompisarna för en tid ska bli sambos på rymdstationen (Nog ska göra sin praktik där) så blir det inget kul alls. Nog vill gå upp 04.30 och gymma, Jake vill mest ha kul och slappa. Samboskapet blir en katastrof, och de flyttar bägge snart hem till pappa igen. Men papporna är inte helt förtjusta. Rom skulle gärna se att Nog slappnade av lite mer, och Benjamin att Jake blev lite mer målinriktad och ordningssam. Den enkla lösningen; att tvinga de två att flytta ihop igen så bägge kan påverkas lite grand av den andre. En rar liten sedelärande historia. 

Den andra intrigen i det här avsnittet handlar om Odos och Quarks märkliga vänskap. De två är ju ärkefiender, i varje fall kan det ju verka så vid första åsyn. Quark är ständigt sysselsatt med smugglande och andra skumraskaffärer, säkerhetschefen Odo försöker hela tiden sätta dit honom. Men de två är ju också på något vis varandras enda vänner – och gång på gång har det anats en viss ömhet mellan de två. 

Nu har Quark kallats till Federationens åtalsjury, och Odo ska föra honom dit. Odo är märkbart triumferande och uppspelt. Flera års slitande ska äntligen ge lön för mödan – Quark kommer äntligen att hamna i fängelse och få sona sina brott. Men på vägen till domstolen upptäcker de två en bomb på skeppet. Det visar sig att Quark haft samröre med den livsfarliga maffiaorganisationen Orionsyndikatet – och de tänker inte låta honom vittna om det inför domstol. Man lyckas nästan desarmera bomben, men skeppet blir svårt skadad, kraschlandar på en obebodd planet och omgivande berg blockerar all radiotrafik. Återstår för de två att försöka ta sig till en av bergstopparna, utan tillräckligt mycket lämpliga kläder för den kalla planeten eller mer än typ två matransoner. Till råga på allt bryter Odo benet mitt under deras vandringsfärd. 

Det här är en rätt jobbig historia, för de där två gnatar och skäller på varandra konstant genom hela avsnittet. Att se på The Ascent motsvarar ungefär av att vara småbarnsförälder till två ungar i trotsåldern. Man blir lite trött i huvudet, trots att det bakom allt gnatande ändå finns den där märkliga frienemy-kemin. För att överleva behöver de varandra. Ingen av de två hade klarat av vandringen till bergstoppen på egen hand –även om Quark låtsas att det han får ut av sällskapet är möjligheten att använda Odo som matförråd om hungern skulle bli för stor. 

Deras vänskap summeras i avsnittets sista scen, då de två räddats tack vare att Quark använde sina sista krafter till att komma upp på ett berg. 

QUARK: Odo? Odo? Are you awake? 
ODO: I am now. 
QUARK: We survived. 
ODO: We did. 
QUARK: I bet you were surprised I actually made it all the way to the top. 
ODO: Astounded. 
QUARK: You remember back there when I told you I hated you, and you told me you hated me? 
ODO: Vividly. 
QUARK: I just wanted you to know I meant every word of it. 
ODO: So did I.

(avslutas sen med lite höhöhö-ande från bägge två)

Jag är inget stort fan av bergsklättringsstories, varken i bokform eller film. Jag tyckte också att hela intrigen om Odos och Quarks vandrande på den där kalla planeten var hemskt tjatig och ointressant. Storyn om Jakes och Nogs samboskap likaså. Jo, jag förstår att det här är två historier om vänskap – och att få den att överleva ibland kan kännas som att bestiga ett berg. Men det gör inte avsnittet mindre långtråkigt. Och detta trots att utförandet egentligen inte var dåligt. Det var bara trist. 

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 454 tv-avsnitt. 

DS9: Bar Association. Det där Rom startar en fackförening.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

ds9 bar association 2

Okej, det här var kanske inte lika bra som resten av Deep Space Nine, men väldigt överraskande. För subgenren: “amerikansk science fiction-tv om fackföreningar” är väl ändå ganska….smal? Ovanlig? I stort sett unik? Framför allt när man, som här, gör det hela i ett slags pedadogisk stil. Bitvis nästan after school-special lättförståeligt kring arbetsrätt, liksom.

Vi introduceras här för begreppet “bajoransk reningsmånad”. Det innebär bland annat att bajoranerna inte dricker och festar, vilket i sin tur betyder att Quark inte tjänar pengar. Så då sänker han personalens löner. Hans brorsa Rom, som ju steg för steg håller på att frigöra sig från sitt dominanta syskon, klagar för Bashir när han är på läkarbesök. Då får han tipset om konceptet fackförening. Ett så fult ord att ferengis nästan inte kan säga det högt. Och en i deras ögon olaglig företeelse som bekämpas med tuffa medel av FCA – Ferengiernas handelsmyndighet, som ju också var med i avsnittet där Quark och Roms morsa hade tjänat pengar.

Men så vill han ju så gärna imponera på Leeta, så han drar igång en facklig versamhet och går direkt in i stridsåtgärder. Efter strejk, blockad (vilket i det här fallet betyder att Rom betalar kunder för att gå någon annanstans och festa) och FCA:s misshandel av Quark så löser det hela sig till slut. Rom låtsas upplösa fackföreningen, men får igenom alla gruppens krav. Men Roms utveckling är inte slut i och med det. Han säger upp sig från baren och börjar jobba med tekniskt underhåll på Deep Space 9 istället. Ett nytt kapitel i hans liv tar sin början.

Att ett avsnitt av en amerikansk tv-serie är så här pro-facklig är ytterst sällsynt. Kanske är det förutsättningar som att intrigen utspelas på en rymdstation i framtiden och att avsnittet handlar om ferengier som fungerar som förmildrande omständigheter. Men satiren över den amerikanska drömmen går fram ändå:

BASHIR: You know, a trade guild, a collective bargaining association. A union. Something to keep you from being exploited.
ROM: You don’t understand. Ferengi workers don’t want to stop the exploitation. We want to find a way to become the exploiters.
BASHIR: Suit yourself. But I don’t see you exploiting anyone.

Andra detaljer som fick mig att hoppa till lite i tv-soffan:

ds9 bar associationRom är inte bara en fackföreningsman, han är också sexuellt frustrerad. I det här avsnittet får han en öroninfekton. Han tror själv att han ägnat sig åt för mycket Oo-mox, det vill säga örononani. Kanske kan det bli lite mindre av den varan nu när han har någon form av flirt med Leeta?

Och på tal om flirtande, förspelet fortsätter även mellan Worf och Dax, trots att Worf verkligen lever ut sin asociala sida på allvar i det här avsnittet. Han flyttar till Defiant efter att någon gjort inbrott i hans rum på rymdstationen. Gated communitys är en barnlek jämfört med att bo på ett stridsskepp, antar jag.

Det faktum att Quark inte betalar någon hyra till rymdstationen förvånade nog mig ändå en del. Kan ju ha att göra med det prekära läget i seriens början, då det var i Siskos intresse att locka kvar näringsidkare på stationen. Men med tanke på hur mycket skit Quark ställt till med genom säsongerna är det lite märkligt att man inte fört fram det här påtryckningsmedlet tidigare. Jag menar, det är ju det effektivaste sättet att få en ferengi dit man vill – att höja priset!

ds9 bar association3Skämtet med O’Brien och Bashirs roliga kostymer på väg in till holosviterna återkommer i Bar Associtation. När man börjar köra running gags på det här sättet känns som ett bevis på att upphovspersonerna känner sig helt trygga i formatet. Något som ju faktiskt hela den här säsongen är ett exempel på.

Bar Association är ett charmigt och lite flamsigt avsnitt. Men det känns inte riktigt som ett helt nödvändigt comic relief-avbrott i en annars gravallvarlig säsong. Snarare mest lite lättviktigt, trots sitt pro-fackliga budskap. Men jag börjar vänja mig vid att det får lov att vara lite lätt ibland också. Och fortfarande betydligt mer intressant än ett vanligt “Veckans Alien”-avsnitt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 416 tv-avsnitt.