Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?
Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.
Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.
På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.
Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):
[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions.
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game.
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end.
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.
Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).
Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.
Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.
Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.
