Jag misströstade lite efter inledningen på det här avsnittet, för jag trodde mig veta ungefär vad som skulle hända. Men jag hade fel. Och det är nog lite symptomatiskt för den fas som Deep Space Nine nu nått. Det känns som om manusförfattarna är beredda att ta både den här serien och konflikten mellan Dominion och Federationen till nästa nivå. En krigsskildring kan inte bara bestå av lite lama konfrontationer i rymden där man skjuter på varandras skepp på lite avstånd, utan det krävs att man faktiskt också börjar lära känna sina fiender, även om det i vissa fall knappast kan sägas vara en angenäm bekantskap.
Ett tema som återkommit då och då under de senaste säsongerna har varit fascinationen inför Dominions krigarras Jem’Hadar, och deras syn på ära, heder och det fria valet i livet. Kanske är det där allra bäst skildrat i Hippocratic Oath, avsnittet med Jem’Hadar-soldaterna som inte längre vill vara slavar under Grundarna. I Rocks and Shoals återkommer man till en liknande frågeställning, men har försett handlingen med en mer intrikat intrig och en betydligt mer action.
Sisko och de andra är ju fortfarande ute och far med sitt skadade och warp-lösa Jem’Hadar-skepp, efter att ha lyckats förstöra (tror vi i varje fall) Dominions centralförråd av ketracel white. Att utplåna drogen som håller Jem’Hadar-soldaterna lugna och lydiga är förstås ett effektivt sätt att få hela Dominions krigsmaskineri på fall, men innebär inte en omedelbar förändring. Eftersom Sisko & Co befinner sig långt inne i fiendeterritorium så upptäcks de förstås av äkta Jem’Hadar-skepp som genast attackerar dem. De tar sin tillflykt till en outforskad nebulosa och kraschlandar på en okänd planet. Men inte ens på den här avsides belägna klipplaneten slipper man undan fienden. Ett Jem’Hadar-skepp har redan tidigare störtat där och deras förutsättningar är om möjligt sämre än Siskos teams. Deras vorta skadades allvarligt i kraschen, förrådet av ketracel white är minimalt och deras skepps kommunikationssystem är så pass skadat att de inte kan kontakta sin hemmabas.
Precis som i ett annat Jem’Hadar-avsnitt, To the Death, så kretsar handlingen här kring att göra en deal med djävulen. Efter att Jem’Hadar tagit Garak och Nog tillfånga så öppnar vortan Keenan upp för förhandlingar mellan de två parterna. Keevan vill ha medicinsk vård av Bashir, och lovar att som gentjänst skicka sina Jem’Hadar-soldater in i ett bakhåll. Snart, menar han, är hans rör med ketracel white slut, och då kommer soldaterna att förvandlas till vilddjur och döda allt och alla omkring dem. Sisko låtsas gå med på dealen, men ger Jem’Hadar-soldaterna en möjlighet att lägga ner sina vapen för att undvika en massaker. Men han får ett nekande svar.
REMATA’KLAN: I have my orders.
SISKO: Keevan doesn’t deserve the unwavering loyalty you’re giving him.
REMATA’KLAN: He does not have to earn my loyalty, Captain. He has had it from the moment I was conceived. I am a Jem’Hadar. He is a Vorta. It is the order of things.
SISKO: Do you really want to give up your life for the order of things?
REMATA’KLAN: It is not my life to give up, Captain. And it never was.
Efter en nästan massakerliknande fajt där alla Jem’Hadar-soldater dör så får Keenan som han vill. Bashir ger honom vård medan O’Brien försöker få ihop en radiosändare av Jem’Hadar-skeppets teknikskrot så man kan ska kunna kalla på hjälp. Vi får väl se hur det går. Sisko är definitivt inte förtjust i Keenan, som ju uppenbarligen inte har samma syn på heder och ära som de soldater som slåss under honom. Jag undrar också lite över hur Keenan beskrev hur Jem’Hadar-soldaterna uppför sig när de inte längre har ketracel white i blodet. Kan federationens attack mot white-lagret få oanade och våldsamma konsekvenser?
På rymdstationen Deep Space 9 får vi följa hur Kira till sist tröttnar på den pakt hon personligen gjort med djävulen. Till sist får hon insikten om hur det är fullständigt obetydligt vilka moraliskt högstående ideal hon har, samarbete med Cardassierna på rymdstationen blir ändå ett sätt att ursäkta och stödja deras närvaro där. Kiras uppvaknande sker efter att den religiösa ledaren Vedek Yassim hänger sig mitt på stationens promenadstråk i protest mot Dominions ockupation av rymdstationen. Det är som om Kira plötsligt inser hur långt ifrån sin egen övertygelse hon hamnat. Hennes reaktion på det här? Den gamla vanliga, att starta en motståndsrörelse. Den här gången tillsammans med Odo.
Jag har förresten börjat bli lite fixerad vid Jem’Hadars utseende i Deep Space Nine. Det är något med de ledsna ögonen och masken som hos vissa individer får de annars så mordiska legosoldaterna att kännas fromma som lamm. Som Remata’Klan i det här avsnittet, som utstrålar ett slags melankoliskt uthärdande av sin lott i livet. Som om det finns så mycket mer där, utöver den roll som mördare och soldat som tilldelats honom. På samma sätt, fast precis tvärtom, känner jag inför Kira i det här avsnittet. Har nog aldrig sett henne se så avstängd och apatisk ut som hon gör i vissa av scenerna i Rocks and Shoals. Det tar helt enkelt på krafterna att arbeta emot sin egen övertygelse, oavsett om man gör det medvetet eller inte.
Med Rocks and Shoals så doppar Deep Space Nine-författarna på nytt tån i tv-dramatikens potential för det bottenlösa mörkret. Med en massaker, ett självmord och olika unkna överenskommelser med fienden så är det nästan som om man testar hur svart och cynisk den här serien kan bli. Själv tycker jag nog att man hade kunnat våga sig ut på ännu djupare vatten. Kanske låta Kiras politiska depression pågå ytterligare lite längre tid, över några avsnitt, innan hon går till handling. Man tycker ju att det skulle kunna finnas förutsättningar för det här, när manusförfattarna för första gången gett sig på att göra sex avsnitt i följd som har en gemensam intrig och dramatisk båge (det här är alltså avsnitt två). Men jag bara antar att de har ganska mycket handling att pressa in i de här avsnitten, snarare att ödsla en massa speltid med en begynnande depression. Sammanhängande intriger över flera avsnitt ger ju inte bara möjligheten att dra ut på karaktärsskildringar, i en serie som den här ger det också en unik chans att verkligen låta stora saker hända i serien.
Som helhet är jag både imponerad och förtjust av riktningen Deep Space Nine tagit i det här stadiet av serien. Projektet med sex sammanhängande avsnitt är bara ytterligare ett exempel på att teamet bakom den här serien gång på gång är beredda att testa nya arbetsmetoder och berättargrepp. Och den här gången betalade det sig direkt.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 503 tv-avsnitt.
