I det här avsnittet har de skrivit in en “soldatceremoni” som är så ostig att man tydligen tyckte att det krävdes att den skulle få vara med två gånger i samma episod. Ett slags ritual för att hedra en utbränd kraftcell till en av skepptets fasrar. Cringefest.
SISKO: Take a good look at this, people. It says something about this ship. It says that we will fight and we will keep on fighting until we can’t fight anymore.
ALL: Yes, sir!
SISKO: You don’t just throw something like this away.
ALL: No, sir!
(Sisko places it against the bulkhead, on some pipework, with six other canisters. Cheers and applause.)
Ge mig blodvin och ett knivslagsmål när som helst, kom tillbaka klingoner – allt är förlåtet. Efter detta motivationstal får Sisko reda på att han blivit befordrad. Amiral Ross på stjärnbas 375 har utsett Sisko till sin adjutant, och det hemliga och superfarliga uppdrag som man ägnat början på avsnittet åt att planera får ske med Dax som Defiants kapten. Det här var en ny variant på Star Treks fejkstarter, fast jag har också en misstanke om att man av budgetskäl var tvungen på att hitta på ett sätt som man kunde visa att kriget i högsta grad pågick samtidigt som man inte behövde visa striderna.
Kiras och Odos motståndsrörelse har också äntligen fått fart på sin verksamhet. Eller, för att vara helt ärlig, så är den första aktiviteten inte godkänd av Odo. Kira försöker så split mellan cardassierna och Jem’Hadar genom att låta Dominions legosoldater komma över en ipad med ett memo av cardassiern Glinn Damar. Där skriver han att han är orolig över att Jem’Hadar-drogen Ketracel White håller på att ta slut (äntligen, en första indikator om att den där attacken mot white-lagret inte var meningslös) och att man därför borde se till att eliminera dominionsoldaterna innan de blir drogfria och farliga. Inte så kul läsning för Jem’Hadar-soldaterna, men det hela utmynnade inte i mycket mer än ett slagsmål.
Odo gillade inte den här insatsen, och stämningen mellan honom och Kira blir inte bättre när den där grundaren från deltakvadranten, hon som dömde Odo att bli solid., kommer förbi rymdbasen på besök. Det hela utvecklas så småningom till något av ett triangeldrama där Kira får Odo att lova att inte länka ihop sig med den andra changelingen, samtidigt som grundarkvinnan lockar med det där sammanlänkandet hela tiden när de är ihop. Odo kan inte motstå den där föreningen, och blir så upptagen av detta att han helt glömmer bort att han lovat Kira att stänga av ett larmsystem när Rom ska utföra ett sabotage.
Rom åker fast, men Odo verkar knappt bry sig. Han är så hög på det där sammanlänkandet med grundaren att varken Roms eventuella avrättning eller Kiras existens egentligen betyder något. Det här öppnar alltså upp för att Odo ÄNTLIGEN slutat vara kär i Kira. Good for you, tänker jag spontant. Det där har varit en av de mest långdragna och smärtsamma crushes jag sett i en tv-serie tror jag.
Samtidigt, på stjärnbas 375, är det nu Dax tur att tala till “sin” besättning på Defiant. Och Sisko står avundsjukt och tittar på.
DAX: Take a good look because this says something about us. That we’re willing to fight and that we’ll keep on fighting until we can’t fight anymore.
ALL: Yes, sir!
DAX: You don’t throw something like this away.
ALL: No, sir!
(Dax starts a second row against the bulkhead with it.)
Något mer action, inga klingoner samt en Odo som äntligen verkar sluta vara Kiras personliga slav. Och så en avmätt, lakonisk grundare och lite spänning där på slutet när Rom blir fängslad. Saker som piggade upp mig i ett som helhet något ljummet avsnitt. Ett sådant som ska hjälpa till att bygga upp spänningen inför de två avslutande avsnitten av de sex sammanhängande, antar jag. Jag blev kanske sådär halvuppspänd av detta.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 507 tv-avsnitt.
