VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.

DS9: The Search Pt 2. Det där Odo räddar alfakvadranten.

ds9 search 2 2

ds9 search 2 3Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något  eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.

ds9 search 2 8Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för ytterligare ett Bobby-i-dushen-moment i Star Trek.  Det vill säga, en hel handlingstråd visar sig aldrig ha hänt. I det här fallet är det en datorsimulering, ett slags rollspel som större delen av Deep Space 9-crewen är uppkopplade mot och som Grundarna använder för att testa olika scenarion. I det här fallet: att Sisko och de andra är beredda att förstöra maskhålet snarare än att acceptera ett fredsavtal där Dominion-imperiet får ta över Bajor. Jag är inte ett stort fan av sånt här, jag tycker att det är ett berättargrepp som är oschysst mot den som tittar. Det känns lite som om någon har bajsat en i ansiktet när man suttit och engagerat sig i ett halvt avsnitt och man sen får reda på att allt bara var något som hände i ett datorprogram eller en dröm.

Det är helt enkelt ett grepp som måste användas med yttersta sparsamhet. Och ändå…här tyckte jag att det fungerade. Allt var tillräckligt märkligt för att man skulle kunna ana att det var något knepigt på gång, samtidigt som det också bevisade hur engagerad till exempel Sisko numer är när det gäller framtiden för Deep Space 9, maskhålet och Bajor (i förra avsnittet fick vi ju till och med reda på att han låtit transportera sina personliga tillhörigheter till rymdstationen. Han ser nu till och med rymdstationen som sitt hem, och har till och med börjat inreda!). Kanske är det också lite mer relevant den här gången, eftersom Grundarna faktiskt testar konkreta planer de har i den här simuleringen. Eller så föll jag för att Garak i den här påhittade verkligheten kunde släppa all den där vanliga försiktigheten och vara en handlingens man fullt ut.

ds9 search 2 6Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.

Odo är märkbart förvirrad och vet inte hur ska han förhålla sig till det faktum att det är hans folk som ytterst var ansvariga för groteskerier som utplånandet av kolonin New Bajor och nedskjutningen av rymdskeppet Odyssey – med massor av dödsoffer som följd. Dominion är heller knappast något demokratiskt föredöme. Det är centralmakten som sätter upp spelreglerna, följer man bara dem så verkar de underlydande civilisationerna ha ganska stor frihet. Följer man däremot inte reglerna så kommer Jem’Hadar och tar en.

ds9 search 2 1Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet The Chase, och spelas av samma skådespelare. Men det kanske är en annan historia?

Själv längtar jag just nu mest efter att få vara en av Odos people, och bara glida ner i den där sjön med vit vätska där man både kan flyta ihop med sina polare och regenereras till det är dags för nästa förvandling. Betygssättningen….ja, det här avsnittet lider av två saker: Dels “Bobby i duschen”-greppet samt en viss vaghet i upplösningen. Man är helt enkelt inte helt tillfredsställd när man lämnar The Searchs andra del.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 328 tv-avsnitt. 

TNG: Rightful heir. Det om klingon-Jesus återkomst.

tng rightful

Det räckte alltså inte med den där ordentliga dosen av bajoransk religiositet i Deep space nine som jag klagade över för några blogginlägg sedan. Nu var det dags för sprituell efterätt i form av lite klingonmytologi i The Next Generation. Det är Worf som går in i en andlig kris, som bland annat yttrar sig genom  att han tänder en brasa på sitt rum som han stirrar in i så länge att han blir vindögd. Picard gör det enda rätta, skickar den religiöst sökande pyromanen till ett andligt bootcamp på ett klingonskt kloster, och efter sisådär drygt tio dagar så har Worf lyckats locka fram den store, myomspunne klingonske hjälten Kahless,från de döda. Frälsaren som lovat att en gång återvända materialiseras framför Worf, tusen år efter sin död.

Blev lite orolig just där och då över att Star Trek-författarna kanske slutligen hade tappat det. Men det behövs bara begränsade triggervarningar för ateister eftersom Rightful heir kan summeras ungefär med att religion är fejk. Fast, man hävdar också att religion kan vara en bra grej att ta till för att ena ett land, så låt den religiösa charaden fortsätta. Klingon-jesus, Kahless är nämligen både en bedragare och äkta vara. Han är en klon, framtagen ur dna från Kahless torkade blod på en dolk, så han har exakt samma dna som den gamle hjälten. Men all kunskap om den klingonska historien och religionen har han fått programmerat in i sin hjärna av det klingonska prästerskapet. Klon-kahless är främst ett verktyg för dem, som vill ha mer makt och inflytande för att kunna ena det splittrade klingonska folket.

tng rightful 2Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.

Precis som ferengierna nyanserats på sistone, så känns det också som att den andliga dimensionen av det klingonska samhället får lite kött på benen här. Framför allt uppskattar jag när Kahless uppmanar alla i gänget att skratta. Klingonerna har skrattat alldeles för lite på sistone i Star Trek. Worf, som ju sällan ens småler, återvänder i varje fall till Enterprise efter att ha hjälpt till att tillsätta Kahless som kejsare. Tanken är att han ska vara ett slags marionettledare, en symbol för den klingonska enigheten (lite som den svenske kungen). Worfs dröm om att hitta andlig vägledning verkar krossad för alltid. Bäst är väl när Data ställer sina intresserade frågor om religion och tro i det här avsnittet. Stackars Worf!

För mycket klingonbabble, och – faktiskt – ett lite för realpolitiskt slut för min smak. Till en början kändes det som om det här avsnittet innehöll ett visst mått av kritik mot religionens plats i samhället. Istället utmynnade det hela i en uppskattande kommentar om  religionens funktion som smörjmedel i en civilisation. Lustigt nog ungefär samma budskap som i The Storyteller i Deep space nine som sändes bara två veckor tidigare.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 267 tv-avsnitt. 

DS9: Battle lines. Det där Bajors andliga ledare återuppstår från de döda på krigsspelsmånen.

ds9 battle lines 2

Ja, men då har jag fått mitt första verkliga hatobjekt i den här serien. Motsvarigheten till Wesley Crusher och Q är den här gången Kai Opaka, den andliga ledaren på Bajor. Hon får stå som symbol för det märkliga faktum att den fyrkantigt vetenskapliga The Next Generation får en uppföljare som flirtar med religion, profetior och magiska krafter. Jag hoppades att den bajoranska religionen var ett passerat kapitel i serien efter att hela logiken kring den klappade ihop i piloten. Som jag förstår det fick ju Sisko kontakt med en främmande livsform när han hittar maskhålet, inte de gudar som den bajoranska religionen hintat om i sina profetior. Men nu var det tydligen dags för religionen att göra comeback i serien.

ds 9 battle lines 5Kai Opaka dyker oanmäld upp på Deep Space Nine. Hon låtsas att det är ett studiebesök, men har en dold agenda. Hon lyckas relativt enkelt manipulera Sisko att ta med henne på en sightseeingtur genom maskhålet, men eftersom hon kryptiskt muttrar om en vagt formulerad profetia förstår vi att hon har något annat i kikaren. Tydligen ska hon möta sitt öde någonstans i gammakvadranten. Hon gör det på en märklig straffkoloni på en måne. En planet som länge lidit av eviga krig bestämde sig för att iscensätta ett oändligt krigsspel på den där månen som ett avskräckande exempel. Där finns två arméer som utkämpar ett slag utan slut, de kan nämligen inte dö. Någon form av elektroniska molekylära enheter återupplivar nämligen soldaterna varje gång de dött. Lite som det simulerade kriget i originalseriens A taste of Armageddon, men ungefär exakt tvärtom.

ds9 battle lines 1Det här var ett rätt så rörigt avsnitt, som mest verkade ha uppkommit för att man ville knyta ihop tråden med Kai Opaka från pilotavsnittet. Någonstans på vägen verkar manusförfattarna ha villat bort sig. Trots det välmenande temat – krig är dåligt – så var jag extremt ointresserad av det här avsnittet, inklusive Nana Visitors överspelade psykodramasammanbrott där hennes rollfigur Kira skulle acceptera våldsamheten inom sig, eller vad det nu var de sa.

Eftersom de där återupplivande små molekylära robotarna bara fungerar på just den där månen som straffkolonin finns på, så måste Kai Opaka lämnas kvar där, eftersom hon dog ett tag när skytteln kraschlandade på månen. Samma sak gäller alla de krigsströtta soldaterna där. Opaka verkar nöjd med att hennes profetia gått i lås och att hon nu kan ägna en evighet åt att skapa fred där på månen. Hon lovade dock att återkomma i framtiden. Ta god tid på dig, hälsar jag. Stressa inte tillbaks till den här serien!

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 13/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 260 tv-avsnitt.