DS9: Rapture. Det där Benjamin Sisko kommer i kontakt med profeterna.



Det har tagit sin tid, men efter en rätt knölig start har Benjamin Sisko blivit allt mer bekväm med sin titel som The Emissary, budbäraren. Han som är mellanhanden mellan profeterna (alltså varelserna inne i maskhålet) och befolkningen på Bajor.

Men trots en allt mer avslappnad attityd till sin eventuella helighet hade jag nog inte väntat mig att det skulle gå så här långt som det gör i Rapture. Ett avsnitt där Sisko faktiskt går all in i sin roll som profeternas talesperson. ja, man skulle till och med kunna kalla honom för ett slags heligt orakel. Som när han upptäcker en försvunnen ruinstad, ger råd om saker han får reda på när han läser folks tankar och får intensiva, nästan krampartade visioner. Dessvärre så håller inte hans hjärna för all den här extraordinära verksamheten. Det går så långt att Benjamin till sist hamnar medvetslös i sjukstugan, och det blir sonen Jake som får bestämma: låta farsan eventuellt gå under – men dö som en lycklig profet  – eller rädda hans liv, men operera bort hans förmåga att förstå meningen med livet, universum och allting?  

Jag känner mig ju ofta inte helt bekväm med de andliga inslagen i Deep Space Nine. Även om varelserna inne i maskhålet verkar vara relativt ointresserade av det som händer omkring dem, så går ju bajoranerna fortfarande runt och känner sig som ett utvalt folk och följer gamla profetior. Det leder också till att de religiösa ledarna får ett stort inflytande på planetens styre, med ett stort mått av makthunger bakom den skenheliga ytan. Men Rapture är ett oväntat fascinerande avsnitt i den här Deep Space Nine-subgenren. Att se den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Sisko bli en glad, varm och lite småvrickad profet är extremt underhållande i sig. Att de nya visionerna hotar att smälta sönder hans hjärna en väldigt intressant komplikation. Och att visionerna drar igång efter att Sisko fått en elektrisk stöt i en av Quarks holosviter en i alla fall halvvetenskaplig komplikation som leder till att få kontakt med högre krafter. 

Parallellt med berättelsen om Siskos hänryckning så handlar Rapture också om att Bajor till sist äntligen ska bli en del av Federationen. Eller, det var i varje fall meningen. För mitt i slutförhandlingarna raglar en lätt förvirrad Sisko in i konferensrummet och delar med sig av en vision som gör att medlemsförhandlingarna tvärt blåses av. 


WINN: What is it, Emissary? Have the Prophets revealed something to you? 
SISKO: Locusts. They’ll destroy Bajor unless it stands alone. 
WHATLEY: Ben, what the hell are you talking about? 
SISKO: It’s too soon! Bajor must not join the Federation. If it does, it will be destroyed.

Det där blir också Siskos sista profetia, i varje fall i det här avsnittet. Efter att han ropat ut det där så svimmar han av. I sjukstugan ställs sedan Jake inför det där omöjliga valet, och bestämmer sig till sist för att han inte vill bli föräldralös. Även om det innebär att Bajor går miste om sin uppgraderade budbärare. Ett beslut som får Benjamin att skrika rakt ut när han vaknar upp efter operationen. 

Det är lite tur för Jake att Benjamins flickvän Kasidy Yates just kommit ut från finkan och återvänt till rymdstationen, för det är hon som till sist försöker få Sisko att uppskatta att han inte är död och faktiskt fortfarande har en familj att tänka på.


KASIDY: Welcome back. To both of us. Ben, I can’t say I understand what you’ve gone through. I know you feel you’ve lost something important and maybe you have. But believe me, you’ve held on to something important as well. 

Jag uppskattar ändå att manusförfattarna låter det finnas kvar ett litet tvivel om ursprunget till Siskos förutsägelser och spådomar. Det finns i varje fall en möjlighet att spekulera kring hur den där elstöten fick något i hans hjärna att fungera annorlunda. Men för min del hade de gärna fått arbeta lite mer med ambivalensen mellan religiöst hänförd och lite vrickad. 

Å andra sidan tycker jag att den där blicken som Benjamin ger Jake i sista scenen är just ambivalent. Det finns en del av Benjamin som är ledsen, sårad, kanske till och med hatisk gentemot sonen för det beslut han fattade kring operationen. Är det något som varit säkert genom hela den här serien så är det Benjamins kärlek till sin son. Att den på något sätt förändrats efter den här religiösa hänryckningen skapar ett slags dov deppighet till hela det här avsnittet, på ett sätt jag verkligen gillar. 

En liten rolig bonusgrej, förresten. I mitt förra blogginlägg så hittade jag vissa likheter mellan ett Voyager-avsnitt och Alien. Den här gången kom jag att tänka på Närkontakt av tredje graden när Benjamin sitter och leker med maten och börjar göra bajoranska symboler av sin frukost. 

Jäklar, förresten, vad fult de nya uniformerna sitter på Deep Space Nine-crewen jämfört med hur snyggt de sitter på personalen i First Contact

Betyg 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 457 tv-avsnitt. 

VOY: Sacred ground. Det där Janeway letar efter andar för att rädda Kes.

voy sacred ground

En lärdom att ta med sig från det här avsnittet: Om du är på en annan planet och råkar hitta dess kulturs mest heliga altare, spring inte genast fram till det – det kan vara så att det är skyddad av en livsfarlig biogenisk sköld (även om det inte finns en sådan sköld på plats så är det förresten en rätt ouppfostrad sak att rusa rakt in i ett heligt rum utan att kolla eventuella regler och restriktioner först). En annan sak att lägga på minnet inför umgänget med andra civilisationer: Om du ska söka kontakt med andeväsen eller profeter, ha inte för bråttom och var inte för målinriktad. Det kan vara de där gamla gaggiga pensionärerna i väntrummet som hela universum kretsar kring.

Sacred ground är ett avsnitt som ärligt talat känns helt felcastat. Som om ett Deep Space Nine-manus som av misstag skickats till Voyagers produktionskontor och sedan på något oförklarligt sätt ändå hamnat i produktion. Den här typen av andligt sökande som Sacred ground sysselsätter sig med passar liksom mycket bättre på flummiga Bajor än borta i deltakvadranten. Jag vill ha min Janeway rå, logisk och saklig – inte sysselsatt med meningslösheter som att hålla i en sten tills hon får symbolstinna hallucinationer (fast om jag ska vara helt ärlig så är just den där aktiviteten en produkt av Janeways fördomar kring vilken typ av ritualer som leder till tillstånd där man kan snacka loss med andar).

voy sacred ground 4Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.

MAGISTRATE: This is most unfortunate. Please, I must ask you to leave as well.
TORRES: We aren’t going anywhere until we find out what happened to her. What kind of energy was she exposed to?
MAGISTRATE: I have no idea. This is a sacred place. Only the monks truly understand what happens here.
KIM: Then we’ll bring scanning equipment down and investigate for ourselves.
MAGISTRATE: That’s out of the question. It would show disrespect to the spirits.
TORRES: One of our crew has been critically injured. We aren’t going to stand by and do nothing.
MAGISTRATE: There’s nothing you can do. She’s been punished by the spirits. She’s going to die.
TORRES: If you prevent us from helping Kes, we will hold you directly responsible for anything that happens to her.
KIM: I will make a full report to our Captain. I’m sure you’ll be hearing from her.

voy sacred ground 3Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.

Janeway får vara med om en rad prövningar, som olika led i den förberedande ritualen. Men som jag skrev tidigare så är Janeway alldeles för målinriktad och fyrkantig i sitt sätt att tänka för att lyckas med de olika momenten. Det är därför hon missar att de tre gamlingarna i ett slags väntrum hon rusar igenom är just de andar hon är på jakt efter. När hon insett sitt misstag och till sist ger andarna, som mest ser ut som en pro-förening på utflykt, en ny chans så går allt ganska snabbt. Hon kan få allt hon vill om hon klarar ett test. Hon måste korsa barriären på nytt, tillsammans med Kes. Men för att de ska överleva måste Janeway släppa alla sina tankar på fakta och vetenskap och lägga all sin tillit hos de här andevarelserna. Om hon kan göra det så kommer Kes att återfå sitt medvetande. Misslyckas hon så dör de bägge två.

OLD MAN 2: If you believe you’re ready, then you are. There’s no more to it than that.
OLD MAN 1: But if you go in with any doubt, with any hesitation, then you’re both dead. So, what are you going to do, Captain?
JANEWAY: You know I won’t stand by and watch Kes die if there’s anything I can do to save her. I want to believe it’s possible. I’m going to try.

Hur många minuter det tar innan Janeway känner att hon har förberett sig för det här momentet? Det verkar ta ungefär en kvart för henne att lyckas med det som är munkarnas heltidsjobb på planeten.

voy sacred ground 2Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.

Mitt i den här andliga pyttipannan ska vi inte heller missa att Chakotay (som ju annars är Voyagers go to-person när det gäller andlighet på grund av hans riter och ritualer) också började prata om de vetenskapliga grunderna bakom hans utomkroppsliga upplevelser – som han ju också lyckats sälja in till Janeway (glöm aldrig Janeway-ödlan!).

CHAKOTAY: Of course there’s always the possibility that the Ancestral Spirits really do control what happens in the shrine.
JANEWAY: To each his own, Commander, but I imagine if we scratch deep enough we’d find a scientific basis for most religious doctrines.
CHAKOTAY: I remember when my mother taught me the science underlying the vision quest. In a way I felt disappointed. Some of the mystery was gone. Maybe the Nechani have chosen not to lose the mystery.

voy sacred ground 5Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma  till Lena Dunhams rollfigur).

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 447 tv-avsnitt.

VOY: False Profits. Det med ferengier i Deltakvadranten.

voy false profits 6.jpg

Det måste ju ha varit en mörk dag för alla ferengihatare där ute när False Profits sändes. Här hade de gått och känt sig trygga med Voyager. Oavsett vad de tyckte om serien, så känns ju ändå deltakvadranten som något av ett skyddat reservat. Inte fan skulle väl någon ferengi kunna dyka upp där? Men då verkar man ha glömt konstiga saker från tidigare i den här serien, som till exempel att flyglegendaren Amelia Earhart faktiskt var med i Voyagers allra första säsong. Det vill säga: allt kan hända i deltakvadranten. Allt.

Nu är det ju inte så många som är ferengi-hatare. Tvärtom, att de dyker upp i det här avsnittet beror på en direkt begäran från producenterna. Man ville ha ett avsnitt med humor, och dessutom kunna åka lite snålskjuts på våra storörade vänners popularitet. Just i det här fallet är förekomsten av ferengier dessutom en snygg återkoppling till The Next Generation-avsnittet The Price, det som handlar om en auktion på ett maskhål. I slutet av det avsnittet blir en ferengisk rymdskyttel ofrivilligt kvar i deltakvadranten när det visar sig att maskhålet man testar är helt instabilt och opålitligt.

Nu, några år senare, visar det sig att inte ha gått någon direkt nöd på ferengierna som blev lämnade kvar. De hade turen att kraschlanda på en planet där man hade en religiös profetia om gudar som skulle komma från himlen. Så efter att man installerat sig var det bara att förverkliga en ferengisk idealstat i sitt nya hemland. Vilket i praktiken alltså innebär att de två ferengierna kan roffa åt sig allt av värde.

Jag tyckte ganska snart att det var något bekant med rösten hos ferengin Kol, och efter ytterligare en stund kom jag på att han spelas av Leslie Jordan. Denna hysteriska komiker är kanske mest känd för sin insats i rollen som den korte, ettrige och homofobiske bögen Beverly Leslie i komediserien Will & Grace. I False profits lyckas han verkligen gå igenom sin mask. Det är mycket Jordans förtjänst att jag gillade det här avsnittet så mycket.

voy false profits 5Voyager upptäcker ferengierna och deras lilla inkomstbringande koloni när de är på jakt efter det där maskhålet – och ett sätt att kunna styra det så man kan ta sig hem. När Janeway sedan får reda på hur ferengierna utnyttjar folket på planeten så blir hon riktigt förbannad. Till skillnad från i The Chute så anser sig Janeway den här gången ha mandat att ingripa för att stoppa ferengiernas vanstyre. Hon tänjer ännu en gång lite på reglerna, för att få till det som hon själv vill. Men här blir hon för en gångs skull själv överlistad. Tyvärr (eller vad man nu ska säga) så lyckas ferengierna överlista sig själv också. När de två ferengierna lyckats fly med sitt skepp så skickar de ut en gravitonpuls för att inte bli tillbakatransporterade till Voyager. Det gör dessvärre också maskhålets ännu mer instabilt.  Det slutar med att de två ferengierna på nytt dras in i den där interstellära vindtunneln, och den här gången är det omöjligt att säga var de kommer att spottas ut. Och ytterligare en chans att ta sig hem snabbt har gått om intet för Janeway & co.

För den som gillar ferengi-estetik finns det ett och annat att gotta sig över i False profits. Som när ferengierna får sina underlydande på planeten att ropa “Greed is eterna” i kör. Eller när en fattig man som behöver mat och medicin istället får med sig ett ex av ferengiernas bibel Rules of Acquisition (som han dessutom får betala för) samt rådet att gå hem och exploatera sin familj lite mer effektivt. Scenen där de två ferengierna och en till ferengi maskerad Neelix håller på att eldas på bål känns också legendarisk. Trots att döden är på ingående så vägrar Ferengierna att hetsa upp sig. De pratar hellre om sällskapsspel och pratar om sina vinster än att inse stundens allvar.

KOL: Arridor?
ARRIDOR: What is it now?
KOL: We had seven years of pure profit.
ARRIDOR: We did, didn’t we?

Det här är ett lättsamt och kul avsnitt, utan att för den delen bli sådär fånigt som Star Trek kan bli ibland. Jag håller alltså inte med avsnittsregissören Chris Bole som tyckte att han gick för långt med det komiska. Jag har sett mycket tramsigare Star Trek-avsnitt än det här, och om det nu ska vara fars så kan man ju med fördel göra det när ferengierna är inblandade. De har liksom inget ansikte att tappa. Genomnöjd med det här avsnittet, faktiskt.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 441 tv-avsnitt.

VOY: Tattoo. Det där Chakotay hittar sitt urfolks “gudar”.

voy tattoo 6

Ett blogginlägg om dagen var målet under sommaren. Det gick hyfsat lätt så länge jag hade semester. Den här veckan jobbar jag med programverksamhet under Pridefestivalen, och plötsligt finns det visst ingen tid kvar, varken för att sova eller för att skriva om de här fantastiska serierna. I alla fall fram tills nu. För även mitt under den fetaste festen måste man ibland dra sig undan och skriva lite blogg om äventyr i rymden. Framför allt när man till och med under Pridefestivalen springer på bloggläsare som otåligt väntar på att man ska hinna fram till säsong sex av Deep Space Nine. Eller i alla fall en läsare. Så, det här tidiga morgonblogginlägget är för dig, Luka.

Så var det på nytt dags för Star Trek att predika: Gud är en alien! Den här gången är det Chakotay som får träffa samma ras av rymdvarelser som en gång i tiden besökte hans förfäder på Jorden.

voy tattoo 4Urfolksromantiken är i regel ganska tät kring Chakotay i Voyager. Hans riter, drömresor och andliga perspektiv ses med stor respekt bland hans kollegor ombord. Och för serieskaparna verkar han fylla någon slags andlig kvot i serien – ingen annan på Voyager verkar ju ha någon fast religiös övertygelse. Men i Tattoo får vi genom en rad flashbacks se en helt annan Chakotay. Här möter vi en ung, upprorisk yngling som tycker att farsans andliga intresse är världsfrånvänt och meningslöst, och att den febriga pilgrimsfärd där hans pappa söker efter sin stams släktingar på Jorden mest känns pinsam. Det är tydligen först efter faderns död som Chakotay inser att han burit sig åt som en idiot, och därför låter tatuera in samma mönster över ena ögat som både pappan och de där kusinerna på Jorden, gummiträdets folk, hade. Och det är ju tur, för det är just den där tatueringen som gör att ett gäng skeptiska aliens i deltakvadranten faktiskt tar honom på allvar. De har ju samma mönster i sitt ansikte.

Rymdvarelserna som Chakotay stöter på i det här avsnittet besökte Jorden för 45 000 år sedan, och puffade liksom på utvecklingen hos en primitiv stam (Chakotays förfäder, bland annat) så att de skulle ge sig ut och upptäcka världen. Legenden om rymdvarelsernas besök bevarades hos urfolket, som kallade dem för sky spirits. Men bandet mellan Jorden och deras välgörare bröts när urfolken i stort sett försvann (vad de inte visste var att till exempel Chakotays stam flyttade till en planet i närheten av Cardassien) och jordens befolkning struntade i ekologisk hållbarhet och istället begick rovdrift på naturtillgångarna. Så när Voyager kommer farandes genom rymden till rymdvarelsernas planet och skickar bossiga meddelanden om att man gärna vill påbörja lite brytning av ett sällsynt mineral där, så är det inget välkommet besök. Rymdvarelserna sig oanträffbara, sätter igång åskväder när Voyager försöker använda transportören och håller nästan på att låta Janeways skepp förlisa i ett oväder. Allt för att inga människor ska kunna landstiga och börja exploatera deras planet.

voy tattoo 5Det är bara Chakotay som planetens invånare överhuvudtaget är intresserade av att prata med. Orsaken är den där tatureringen. Det är också Chakotay som spårat upp det här märkliga folket och deras hemplanet, efter att ha känt igen en mycket speciell symbol under ett uppdrag. Samma symbol som han såg med sin far på Jorden under jakten på gummiträdsfolket. Och det är också Chakotay som räddar Voyager när Janeway försöker landa på planeten. Han ger sitt ord på att mänskligheten har förändrats, stormen upphör, och han får till och med ta med sig lite av det där mineralet med sig till Voyager. Men något officiellt statsbesök av Federationen blir det inte – man vet ju inte hur det slutar med de där homo sapiens, liksom.

voy tattoo 2I Tattoo finns också ett försök till en b-handling. I den bestämmer sig hololäkaren på Voyager för att testa hur det är att ha en 29-timmars influensa – detta efter att bland annat Kes klagat på hans empatilösa bemötandet av patienterna (han tycker att folk gnäller för mycket och i onödan). Doktorn programmerar in sjukdomen i sitt system, och står ganska stoiskt ut med influensan, om än med en del snörvel och nysningar. I varje fall fram till att de där 29 timmarna gått och influensan sedan ändå inte försvinner. Det visar sig vara Kes som ändrat sjukdomsförloppet i doktorns program. Hon tycker, helt korrekt, att doktorn inte får rätt intryck av ett sjukdomstillstånd om han vet när influensan tar slut. Så hon adderade visst några timmar, för att ge honom den rätta känslan av panik och uppgivenhet som en sjukdom kan ge.

Jag gillar den fördjupning kring Chakotay som Tattoo ger. Lite sprickor i fasaden. Som att hans andliga uppvaknande kom rätt sent. Så pass sent att man kan misstänka att hans  stora intresse för sitt folks ritualer är ett sätt att kompensera för att han inte hade tron som ung. Lite som på samma sätt som Worf försöker vara en mönsterklingon, eftersom han missade så många år av klingonkultur när han växte upp bland människor. Här finns också ett sympatiskt ekologiskt budskap. Men det är ändå något som inte klickar. De där flashbacksen känns rätt kackiga, den unge Chakotay är bara irriterande. Och det där urfadersansiktet som dyker upp ibland i bild är lite väl kackigt. Så ett sympatiskt avsnitt, som liksom aldrig riktigt lyfter för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 399 tv-avsnitt.

VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.

DS9: The Search Pt 2. Det där Odo räddar alfakvadranten.

ds9 search 2 2

ds9 search 2 3Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något  eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.

ds9 search 2 8Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för ytterligare ett Bobby-i-dushen-moment i Star Trek.  Det vill säga, en hel handlingstråd visar sig aldrig ha hänt. I det här fallet är det en datorsimulering, ett slags rollspel som större delen av Deep Space 9-crewen är uppkopplade mot och som Grundarna använder för att testa olika scenarion. I det här fallet: att Sisko och de andra är beredda att förstöra maskhålet snarare än att acceptera ett fredsavtal där Dominion-imperiet får ta över Bajor. Jag är inte ett stort fan av sånt här, jag tycker att det är ett berättargrepp som är oschysst mot den som tittar. Det känns lite som om någon har bajsat en i ansiktet när man suttit och engagerat sig i ett halvt avsnitt och man sen får reda på att allt bara var något som hände i ett datorprogram eller en dröm.

Det är helt enkelt ett grepp som måste användas med yttersta sparsamhet. Och ändå…här tyckte jag att det fungerade. Allt var tillräckligt märkligt för att man skulle kunna ana att det var något knepigt på gång, samtidigt som det också bevisade hur engagerad till exempel Sisko numer är när det gäller framtiden för Deep Space 9, maskhålet och Bajor (i förra avsnittet fick vi ju till och med reda på att han låtit transportera sina personliga tillhörigheter till rymdstationen. Han ser nu till och med rymdstationen som sitt hem, och har till och med börjat inreda!). Kanske är det också lite mer relevant den här gången, eftersom Grundarna faktiskt testar konkreta planer de har i den här simuleringen. Eller så föll jag för att Garak i den här påhittade verkligheten kunde släppa all den där vanliga försiktigheten och vara en handlingens man fullt ut.

ds9 search 2 6Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.

Odo är märkbart förvirrad och vet inte hur ska han förhålla sig till det faktum att det är hans folk som ytterst var ansvariga för groteskerier som utplånandet av kolonin New Bajor och nedskjutningen av rymdskeppet Odyssey – med massor av dödsoffer som följd. Dominion är heller knappast något demokratiskt föredöme. Det är centralmakten som sätter upp spelreglerna, följer man bara dem så verkar de underlydande civilisationerna ha ganska stor frihet. Följer man däremot inte reglerna så kommer Jem’Hadar och tar en.

ds9 search 2 1Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet The Chase, och spelas av samma skådespelare. Men det kanske är en annan historia?

Själv längtar jag just nu mest efter att få vara en av Odos people, och bara glida ner i den där sjön med vit vätska där man både kan flyta ihop med sina polare och regenereras till det är dags för nästa förvandling. Betygssättningen….ja, det här avsnittet lider av två saker: Dels “Bobby i duschen”-greppet samt en viss vaghet i upplösningen. Man är helt enkelt inte helt tillfredsställd när man lämnar The Searchs andra del.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 328 tv-avsnitt. 

TNG: Rightful heir. Det om klingon-Jesus återkomst.

tng rightful

Det räckte alltså inte med den där ordentliga dosen av bajoransk religiositet i Deep space nine som jag klagade över för några blogginlägg sedan. Nu var det dags för sprituell efterätt i form av lite klingonmytologi i The Next Generation. Det är Worf som går in i en andlig kris, som bland annat yttrar sig genom  att han tänder en brasa på sitt rum som han stirrar in i så länge att han blir vindögd. Picard gör det enda rätta, skickar den religiöst sökande pyromanen till ett andligt bootcamp på ett klingonskt kloster, och efter sisådär drygt tio dagar så har Worf lyckats locka fram den store, myomspunne klingonske hjälten Kahless,från de döda. Frälsaren som lovat att en gång återvända materialiseras framför Worf, tusen år efter sin död.

Blev lite orolig just där och då över att Star Trek-författarna kanske slutligen hade tappat det. Men det behövs bara begränsade triggervarningar för ateister eftersom Rightful heir kan summeras ungefär med att religion är fejk. Fast, man hävdar också att religion kan vara en bra grej att ta till för att ena ett land, så låt den religiösa charaden fortsätta. Klingon-jesus, Kahless är nämligen både en bedragare och äkta vara. Han är en klon, framtagen ur dna från Kahless torkade blod på en dolk, så han har exakt samma dna som den gamle hjälten. Men all kunskap om den klingonska historien och religionen har han fått programmerat in i sin hjärna av det klingonska prästerskapet. Klon-kahless är främst ett verktyg för dem, som vill ha mer makt och inflytande för att kunna ena det splittrade klingonska folket.

tng rightful 2Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.

Precis som ferengierna nyanserats på sistone, så känns det också som att den andliga dimensionen av det klingonska samhället får lite kött på benen här. Framför allt uppskattar jag när Kahless uppmanar alla i gänget att skratta. Klingonerna har skrattat alldeles för lite på sistone i Star Trek. Worf, som ju sällan ens småler, återvänder i varje fall till Enterprise efter att ha hjälpt till att tillsätta Kahless som kejsare. Tanken är att han ska vara ett slags marionettledare, en symbol för den klingonska enigheten (lite som den svenske kungen). Worfs dröm om att hitta andlig vägledning verkar krossad för alltid. Bäst är väl när Data ställer sina intresserade frågor om religion och tro i det här avsnittet. Stackars Worf!

För mycket klingonbabble, och – faktiskt – ett lite för realpolitiskt slut för min smak. Till en början kändes det som om det här avsnittet innehöll ett visst mått av kritik mot religionens plats i samhället. Istället utmynnade det hela i en uppskattande kommentar om  religionens funktion som smörjmedel i en civilisation. Lustigt nog ungefär samma budskap som i The Storyteller i Deep space nine som sändes bara två veckor tidigare.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 267 tv-avsnitt.