I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Chosen Realm är en variation på ett ganska vanligt Star Trek-tema. Besökare som kommer ombord på skeppet, och sedan försöker kapa det och använda det för sina egna syften och mål. Den där typen av historier som får en som tittare att göra facepalm på facepalm. “Har de inga säkerhetsrutiner alls på det där skeppet?” Det känns ju som om min telefon har ett mer avancerat säkerhetssystem än Enterprise. Den här gången kombinerar man dock det här temat med lite religiös fanatism, kryddat med självmordsbombare.
Äventyrets början känns också ganska bekant. Enterprise räddar ett rymdskepp i nöd, och låter besättningen komma ombord. Sedan fylls skeppet med pilgrimer från Triannon. De tillber de där gigantiska sfärerna som finns i The Expanse som gudar, och ser rumsanomalierna som de förorsakar som bevis för guds existens. Att få sin kropp deformerad av de där anomalierna är till exempel ett bevis på att man blivit berörd av gud.
Triannon-crowden verkar from och mysig, men har alltså en dold agenda redan från början. Till sin hjälp har de biologiska vapen inbyggda i sina kroppar, man sticker liksom in en skruv och vrider om och sen sprängs man. Så efter lite skönt häng på Enterprise kräver man plötsligt att få ta över skeppet, och låter en självmordsbombare spränga sig själv i luften för att visa att man menar allvar. Nästa gång, varnar man, ställer vi oss sidan om warpreaktorn. Archer har förstås inget val. Om Enterprise går under så finns det ju ingen möjlighet alls att spåra upp Xindierna och rädda jorden.
Triannonerna (eller hur man benämner det här folket) vill ha Enterprise för att kunna göra slut på det religionskrig som rasat på deras hemplanet hur länge som helst. Nu vill man använda Enterprise för att förinta den rivaliserande religiösa riktningen på Triannon. De som tror att Sfärerna skapade deras planet på tio dagar, i stället för de nio dagar som gänget på Enterprise bestämt sig för är den enda tolererbara åsikten. Men som om det inte var illa nog så upptäcker den religiösa ledaren Pri’Nam D’Jamat att Enterprise undersökt de, i hans tycke, heliga sfärerna på ett alldeles för påträngande sätt (både åkt in i en och landat på en annan). Han talar om att man vanhelgat sfärerna, och därför måste besättningen straffats. D’Jamat är på gott humör, så han nöjer sig med att Archer väljer ut en person i besättningen som ska avrättas. Dessutom, och detta verkar göra ännu mer ont i Archer än dödsdomen, så raderar D’Jamat all insamlad data om sfärerna i Enterprises databas.
När Archer ska välja ut en i besättningen som ska avrättas, så väljer han (förstås) sig själv. Men ber om tjänsten att han själv ska få välja hur han ska dödas. Han väljer transportören. Och blir givetvis bara transporterad till en annan del av skeppet, av T’Pol, troligtvis den där extrabryggan man byggde sidan om en av motorerna. Därifrån leder han motståndet ombord och lyckas till sist återta kontrollen över skeppet. En process som lyckas bli en aning långtråkig, trots allt skjutande fram och tillbaka. Eller kanske just på grund av allt skjutande fram och tillbaka. Det tar liksom aldrig slut.
Chosen Realm är inte så svårt att förstå sig på. Religiösa grupper som slåss mot varandra, trots att man egentligen tror på samma Gud. Extremister som tycker att oliktänkades liv inte är värda något. Och profetior om en framtid och ett paradis som bara de rättrogna kommer att få uppleva. Det är alltså dags för Enterprises mest religionskritiska och aggressivt ateistiska avsnitt hittills. Så pass aggressivt att bristen på nyanser gör det hela en smula enahanda.
Man använder sig också av en ganska beprövad lösning när det gäller hur Archer och de andra ska få tillbaka sitt skepp. Tvivlaren. Det verkar alltid finnas någon som är den svaga länken i en grupp, och på något sätt lyckas Archer eller någon av de andra alltid hitta hen, övertala hen och få hjälp av hen. Ja, ni hör. Jag tycker att hela det här avsnittet känns som en upprepning av tidigare teman och berättartekniska grepp. Till och med urtemat i avsnittet påminner väldigt mycket om originalseriens Let that be your last battlefield. Dessutom, om nu D’jamat nu är så pass smart att han kan gå igenom alla Archers loggar – hur kan han då inte förstå vad en transportör är, utan köpa historien om att det som sätts in där bara upplöses på något sätt. Världens dyraste och mest avancerade sophanteringssystem, liksom.
Allt slutar i alla fall i ett pacifistiskt budskap, via total destruktion. Först eldstrid med D’Jamats religiösa motståndare. Sedan visar Archer vad det egentligen finns kvar att slåss för. Planeten och civilisationen är i stort sett utplånad av alla stridigheter kring hur många dagar det tog för sfärerna att skapa universum. Ett dramatiskt och fint slut, även om det också påminner om berättelsen om hur Xindierna sabbade sin planet med ändlösa krig.
Chosen Realm är helt enkelt ett avsnitt som vill väl, men bara blir platt och fullt av upprepningar. Det enda, lite originella här, var att man hade en intrigtråd kring aborter. Men den slarvade man tyvärr bort.
Betyg: 3/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 12/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 727 tv-avsnitt.
Tänker att det här avsnittet lite sammanfattar hela problemet med Enterprise. I TNG finns det ju också ett självmordsbombaravsnitt, The high ground. Det var dock inte svartvitt utan tvärtom, och intressant just därför. Avsnittet censurerades i Storbritannien eftersom Data pratar om att “Irlands enande” skedde genom våld (år 2024 om jag inte minns fel, vi får väl se om de får rätt…).
Hela DS9 kretsar kring det där, när är man terrorist och när är man frihetskämpe? Det är aldrig självklart och det finns en massa underteman att utforska.
En favorit för mig är avsnittet Covenant, det där Gul Dukat blir ledare för en självmordssekt. Det rör det andra stora temat för serien – religion, och även det temat behandlas smart, det är gråskalor.
Men så kommer Enterprise och det här. Terroristerna är fanatiska dårar, de har ingen ideologi utan bara en superfånig bokstavstroende dogmatik, ledaren är ond och hans undersåtar är hjärntvättade. Det är allt. Inget av psykologin i Covenant, inget av politiken eller de moraliska funderingarna från The high ground eller DS9.
Tänker att det som hände var elfte september. Även om man kan se hela Xindiehistorien som ett mer nyanserat sätt att ta sig an terrorn som tema så gjorde nog det politiska klimatet att serien bara kunde bli feg. Vilket det här avsnittet visar med all önskvärd tydlighet.
Dessutom glömde du sätta betyg! Eller var det för att den fick 0?
Oj, måste gå tillbaka och kolla betygen!