VOY: Death Wish. Det med en självmordsbenägen Q.

voy death wish 4

ÅH NEJ, INTE Q I DEN HÄR SERIEN OCKSÅ. (PANIK I TV-SOFFAN!)

Nej, jag reagerade inte så bra på att Q-världen tråcklade sig in även i den här Star Trek-serien. Visst, det var en ny och lite snällare Q, men den andre jäveln (ska vi kalla honom  primär-Q?) joinade ju efter ett tag. Och så hamnade fokus i serien genast på vardagen och livsvalen för supermäktiga, nästan allsmäktiga, varelser i galaxen – ganska långt från Voyagers vanliga problem med ransonering och brist på drivmedel.

voy death wish 2Den första ilskan avtog i och för sig ganska snabbt. Det visade sig att Death Wish så småningom utvecklas till ett rätt så filosofiskt avsnitt, om evigt liv och dödshjälp. Men i bakhuvudet mal hela tiden något harmset. Hela premissen för serien, Voyagers sökande efter en väg hem, blir ju en smula meningslös när man samtidigt introducerar varelser som Q:na, som hade kunnat lösa besättningens problem på ett ögonblick. Kan man förflytta Voyager till ögonblicket för Big Bang så är det förstås en barnlek att skjutsa över skutan till alfakvadranten också. Nu berör man just den problematiken i det här avsnittet – primär-Q erbjuder Janeway en snabb väg hem som en muta – men det mildrar bara min irritation en smula.

När jag lugnat mer mig ytterligare lite grand,  kan jag förstås också se att det finns ett slags filosofisk dimension även när det gäller Q. Att kampen som Voyagers besättning utkämpar för sin överlevnad är en betydelselös bagatell ur någon annan, mäktigare varelses perspektiv. Men de olika upplagorna av Q verkar ju, trots sina enorma förmågor, vara sjukligt intresserade av de olika Federationsskeppen och människornas öden – ja, till och med Woodstockfestivalen bryr de sig om. Deras förhållande till mänskligheten påminner lite om grekiska gudasagor,  och det är tyvärr inte min favoritgenre.

voy death wish 6Nåväl, Death Wish går alltså ut på att Janeway och de andra av misstag räddar en Q-person ur hans fängelse – en komet. Där har han suttit inspärrad i 300 år, och när han nu har kommit ut vill han helst av allt ta livet av sig. Enter: vår vanliga Q (a k a primär-Q) som vill ha tillbaka sin fånge och sätta honom i en ny komet – någon dödshjälp eller benådning vill han inte höra talas om. Varpå nya Q, vi kan kalla honom Quinn, ansöker om asyl på Voyager. Så följer ett slags domstolsförhandling där Janeway ska besluta om Quinn har tillräckliga skäl för flyktingstatus. En förhandling där bland annat Isaac Newton kallas in som vittne, och Janeway erbjuds den ultimata mutan – fatta rätt beslut och primär-Q skickar Voyager tillbaka till Jorden, ögonaböj. Eller om det är så att erbjudandet sedan transformeras till att primär-Q vill ligga med Janeway – saker och ting blir lite grumliga när han dyker upp i Janeways säng på natten.

voy death wishAvsnittets höjdpunkt är den drömliknande sekvens där Quinn-Q försöker visualisera den tillvaro han tröttnat på, och nu vill göra slut på. Han vill att Janeway ska kunna se evigheten som en plats där inget händer, där allt är sagt och gjort. Total stiltje. Dessutom visar han henne hur han brukade vare ett slags filosof i Q-världen, men att han inte längre får skriva sina krönikor eller sprida sina idéer eftersom hans de anses  för radikala. Det där besöket i den stentrista evigheten får Janeway att till slut bestämma sig för att Quinn-Q ska få den där asylen. Med det hoppas hon ändå att Quinn ska kunna se sitt liv som dödlig som en ny utmaning, och inte ta livet av sig det första han gör. Men det är förstås precis vad han gör. Och lite överraskande får han hjälp med självmordet av primär-Q, som efter den där domstolsförhandlingen i sin tur börjat ifrågasätta sig själv och hur lydig han blivit mot de styrande i Q-världen. Så det gamla fejset lär ju med största säkerhet att poppa upp igen framöver. Kan dock säga att kombinationen Janeway och Q känns roligare och vassare än den mellan Picard och Q, i alla fall så här långt. Mer bitchigheter och salta kommentarer – även om greppet med att primär-Q ska uppvakta Janeway känns lite creepy.

voy death wish 2Så, förvirringen är verkligen total efter det här avsnittet. Jag ogillar starkt alla förutsättningarna kring det, men tycker ändå om själva avsnittet – som verkligen pendlar mellan trams och seriositet. Trots att man samtidigt blandar in lite farsartad humor (som när Quinn-Q av misstag trollar bort alla män från Voyager). Är helt förvirrad kring min betygsättning av det här avsnittet. Det känns som om jag själv är på väg in i en existentiell Star Trek-kris.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 417 tv-avsnitt.

TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

tng all good things

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

tng all good things 3Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

tng all good things 2Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

tng all good things 5Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

tng all good things 4Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.

 

 

 

TNG: Tapestry. Det där Picard dör och får chansen att leva om sitt liv.

tng tapestry 4

Det är verkligen mycket Q nu. Inte nog med att han dök upp i Deep Space Nine för några avsnitt sedan, nu är han för andra gången med i säsong sex av The Next Generation. Mycket Q blir det.

tng tapestry 5I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med ett konstgjort hjärta. Även om jag har kluvna känslor till Q så tycker jag verkligen att inledningen är otroligt underhållande och kul. Jag antecknar i mitt lilla block att det här är ytterligare ett sånt där avsnitt där man testar gränserna och tar ut svängarna. Anslaget är perfekt.

tng tapestry 6Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.

tng tapestry 7Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.

Men även om slutsatsen är fin, så är det ett ojämnt avsnitt som ofta känns förutsägbart och långsamt berättat. Galenskapen från inledningen försvinner lite för snabbt och ersätts med lite machoism istället. För sättet man blir kapten på är uppenbarligen genom att vara en opålitlig kvinnokarl och ge sig in i meningslösa slagsmål. Fattade heller inte riktigt varför hans tjejpolare var så taskig mot Picard efter att de legat.

Betyg: 7/10. 

PS Några saker jag har glömt att skriva tidigare.

  1. Worfs nya frisyr. Borta är den skitfula pagen, istället har han nu långt hår. Det här såg jag redan i förra avsnittet, men glömde bort det i bloggen.
  2.  I det här avsnittet får vi på nytt se Troi i sin tajta kroppsstrumpa på nytt. Den har ju annars fått hänga kvar i garderoben ett tag nu, efter att hon fick en uppsträckning om att hon inte hade korrekt klädsel av kapten Jellico i The Chain of command. Å andra sidan så får vi se henne i den på Ten Forward på sin lediga tid. Och i ett parallellt  troligt universum där Picard aldrig avgick som kapten. Det ska bli spännande att se hur hon går klädd i nästa avsnitt av The Next Generation.Det är lite illavarslande att det är det som jag är mest nyfiken på just nu.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 251 tv-avsnitt. 

DS9: Q-less. Det där Q infiltrerar ytterligare en Star Trek-serie.

ds9 q-less 5

ds9 q-lessNej, allt hopp om en Q-fri zon gick om intet här. Nu dök den megalomaniska entiteten upp även på Deep Space Nine. Och visst har han blivit lite tarvligare med tiden. Lite fjantigare. Småsintare. Kåtare? För till en början verkar han mest dyka upp i det här avsnittet i spåren på Vash – arkeolog-kleptomanen som vi tidigare sett i så pass kackiga avsnitt som Captain’s Holiday och Qpid. Efter att hon hookade upp med Q i Sherwoodskogen så drog de tydligen tillsammans till gammakvadranten. Sen hände något, och hon återvänder ensam till alfakvadranten, med en stor bag fylld av (stulna?) dyrbara artefakter som hon ska sälja. Och blir givetvis bästis med sin tvillingssjälv Quark på fem röda sekunder.

Samtidigt som Vash anländer så börjar mystiska strömavbrott inträffa på Deep Space Nine. Något suger kraft ur stationen, på samma sätt som den skyttel som Vash anlände på var helt dränerad på kraft. Hmm. Kan det finnas något samband? Kaaaan det deeeeeet? Star Trek-mysterier är ofta lättgenomskådade, så också det här. Upplösningen är också av standardtyp  med den gamla vanliga countdownlösningen – personalen på Deep Space Nine måste lösa gåtan med energitjuven inom en viss tid, annars kommer hela  rymdstationen att dras in i maskhålet och krossas.

ds9 q-less 3Precis som med de klingonska systrarna i Past Prologue så är Q och Vashs medverkan i det här avsnittet ytterligare en cross over från The Next Generation – Q och Vash. Att man ville trycka in Q som någon slags crowdpleaser kan jag förstå, men Vash är en obskyr rollfigur som förekommit två gånger i serien – senast för knappt två år sedan. Det är som att man medvetet håller sig till b-laget för att upprätthålla någon slags integritet gentemot The Next Generation. Samtidigt verkar den nya regimen för Star Trek besatt av att följa upp lösa intrigtrådar som alla andra har glömt (Enterprise och Picards medverkan i pilotavsnittet ser jag mer som ett slags överlämnande av en stafettpinne, från serie till serie. Om man nu kan använda den liknelsen när bägge serierna går parallellt i två år…).
I det här avsnittet gillar jag särskilt scenerna från Deep Space Nines bankfacksavdelning, Vashs nervösa och giriga blick där när hon vill försäkra sig om att inte en enda av hennes saker kommer bort på vägen säger mycket om vem hon är. Förresten, är det någon mer än jag som tycker att det är lite för kul att tiden i de här serierna går i samma takt som säsongerna?  Som när Vash berättar att hon varit två år i gammakvadranten, och det är två år sedan det senaste avsnittet som hon var med i visades. En annan höjdpunkt är förstås boxningsmatchen mellan Sisko och Q. Det som avslutas med att Sisko yttrar den centrala repliken för hela den här serien: “I’m not Picard”.

 

ds9 q-less 6En tredje höjdpunkt är Vashs kombinerade örhänge och halsband – varför blev inte det trendsättande på 90-talet? Obegripligt. Däremot vill jag helst aldrig mer se en scen där någon gnider på ferengiöron. Att det ska vara den enda sexuella handlingen som är okej att visa i en Star Trek-serie är faktiskt sjukt.

Q-less är ytterligare ett avsnitt att sortera in under fliken för “habilt, men inte jätteupphetsande”. Testade dock att se det här med en Deep Space Nine-virgin som verkade ovanligt fascinerad genom nästan hela avsnittet. Så något måste de ha gjort rätt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 7/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 248 tv-avsnitt. 

True Q. Det med tjejen som verkar vara lite Q.

tng true q 2

Så var Q tillbaka igen. Har fasat lite inför hans återkomst, det där Robin Hood-avsnittet var ju faktiskt ett av hela Star Trek-konceptets absoluta lågvattenmärken. Jag trodde att det var orsaken till Q:s frånvaro under hela säsong fem, men tydligen var han egentligen inplanerad, de fick bara aldrig någon riktig ordning på manuset. Men faktum är att det är en rätt så nedtonad Q vi får möta i True Q. Inte så mycket trollande, liksom. Istället är Q mer av en birollsfigur, om än en birollsfigur som fått i uppdrag att mörda avsnittets huvudroll – skeppets nya praktikant.

tng true qHon heter Amanda Rogers och är gullig och rar, fast ibland dyker det helt oförklarligt upp hundvalpar på hennes rum. Och så räddar hon Riker från att få en stor tunn-liknande sak i hvuudet. Och avbryter en hotande härdsmälta. Det visar sig att hennes biologiska föräldrar var Q, men förklädda till människor. De avrättades på grund av att de bröt mot Q:s regler. Nu ställs Amanda inför ultimatumet att antingen leva som en människa och inte använda sina förmågor, eller följa med och bli en del av Q. Hon vill leva som en människa, varpå det givetvis inträffar en katastrof som Amanda känner sig tvungen att avstyra. Nu återstår det bar att resa till Q, var det nu är.

tng true q 4Som ytterligare en pusselbit kring världsbyggandet i Star Trek och hur allt hänger ihop kring den mystiske Q, så fungerar väl True Q ganska bra. Lite oklart dock om Q-kollektivet fungerar som en  hårdför monopolist och röjer de med förmågor som skulle kunna utmana dem ur vägen. Åtminstone om de väljer att inte gå med i Q. Det här tycker jag kanske inte utreddes och ifrågasattes tillräckligt mycket i det här avsnittet. Skulle det rentav kunna finnas andra, konkurrerande Q-liknande sammanslutningar? I det här avsnittet framstår ju Q:n lite som Marvels mutanter, man föds som det och sedan blir man värvad till ett lag. Då borde det ju även kunna finnas andra Q:n på marknaden. Eller R. Eller S.

tng true q 3Jag tycker att det här avsnittet lider av en extremt stor svaghet. Jag bryr mig inte det minsta om hur det ska gå för Amanda. Hon blir aldrig en mångbottnad person, utan mest en marionett i det lite större intrigspelet. Och eftersom Q också är lite tillbakalutad så blir det ett avsnitt som inte riktigt handlar om någon, i varje fall inte på ett kul sätt. Extra plus till de korta sekunder då en arg doktor Crusher blir en skällande hund. Det hade gärna fått ske under hela avsnittet. Intressant att se vilka hundraser alla på Enterprise skulle bli. Extra minus för att Q är så himla närgången mot Amanda när han ska prata med henne. Han har praktiskt taget tungan i hennes öra. MYCKET CREEPY!

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 234 tv-avsnitt. Det här är mitt sextionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Qpid. “Det är Robin Hood jag vill ha”

tng qpid 6

Härregud.

Det här som äntligen började arta sig. Och så kommer Qpid. Som är en kombination av holodäcks-genren  i TNG och kostymförråds-avsnitten i Originalserien. Som det sämsta av två världar, helt enkelt. Krydda det med den absolut mest irriterande versionen av Q, och du har det sämsta av tre världar i ett och samma avsnitt. Som ett Kinderägg av vidrighet.

Jag måste väl nämna något om intrigen, även om det bär mig emot. Vash, Picards strul från förra säsongens Captain’s holiday, dyker upp på Enterprise för att närvara vid en konferens om arkeologi ombord på skeppet. Hon passar också på att planera en illegal utgrävning av några ruiner och att ligga med Picard. Eftersom dåliga nyheter sällan kommer ensamma så dyker även The Next Generation-veteranen Q upp. Han vill på något sätt betala tillbaka sin skuld till Picard – eftersom Picard på sätt och vis var ansvarig för att Q blev upptagen i Q-entiteten igen sist vi såg till honom. Men när Picard avböjer börjar Q ställa till jävelskap som vanligt.

tng qpidHan förflyttar hela Enterprises järngäng till Sherwoodskogen, där Picard får ta rollen som Robin Hood, Data blir broder Tuck, och så vidare. Vash är Marion, som sitter i fängslad i väntan på sin avrättning. Det ser ut som om hennes enda hopp är att Robin och hans posse kan rädda henne. Antagligen håller det här projektet på att trubba av mig, för jag tycker inte att det här blir fullt så katastrofalt som det finns potential för (det kan också bero på att jag tycker att Patrick Stewart klär i tajts). Men själva grundidén irriterar mig något oerhört.

Originalserien var ju fylld av den här typen av avsnitt, oftast hamnade man ju på en planet som av någon outgrundlig anledning hade haft exakt samma historiska utveckling som Jorden. En jättebra deal eftersom man kunde återanvända gamla kulisser och en del kostymer också. För att inte tala om det bekväma i manusskrivandet, det är ju lättare att utgå från en känd miljö än hitta på en helt ny alienvärld varje vecka. Samma tendenser finns även inom The Next Generation. Oftast löser man det här med iscensättningar på holodäck. Ibland får jag känslan av att manusförfattarna själva börjar tröttna lite på seriens begränsningar, det är då man börjar fantisera om att göra ett eller flera Sherlock Holmes-avsnitt istället. Och precis som Hoffa sagt i kommentarerna tidigare, den här säsongen känns det som om SF-intrigerna får allt mindre utrymme. Oftast på grund av att man fokuserar på att utveckla rollfigurerna i besättningen. I det här fallet, dock, är det mycket oklart vad man tänkte på överhuvudtaget.

Att avsnittet slutar med att Vash och Q finner varandra känns ju inte mer än rättvist. De förtjänar varandra. Det mest oroväckande är väl att det här antyder att de bägge kommer att återvända på något sätt. Rys.

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 196 tv-avsnitt. Det här är också mitt sextonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

 

 

Déja Q. Det där Q fått sparken och söker nytt jobb.

tng deja q 2

Visst var det ett bra tag sedan det var fars-feeling i The Next Generation? Nu är det äntligen dags igen, och lekledare är förstås vår gamla enerverande favorit, Q. Och som vanligt gör han en dramatisk entré – han materialiseras näck på Enterprise brygga. Spritt språngande naken. Och ganska spritt språngande galen, också.

Sist vi såg Q, i Q Who,  ville han bli en del av besättningen på Enterprise. Hans argument då var att han behövdes eftersom mänskligheten inte var mogen för vad de skulle kunna upptäcka ute i galaxen. När han inte fick som han ville kastade han skeppet rakt i famnen på borgerna. Nu har han återvänt till Enterprise med ytterligare en jobbansökan i näven, men ur en betydligt sämre position. Q-nätverket har uteslutit honom, tagit ifrån Q hans krafter och förvandlat honom till en vanlig människa som bestraffning för att han burit sig så illa åt i sin kontakter med olika livsformer runt om i galaxen.

tng deja q 5Där  utvecklades till att bli ett av The Next Generations viktigaste och bästa avsnitt så här långt, så finns det betydligt större utrymme för spex och trams i det här avsnittet. Q upptäcker till exempel successivt sina kroppsliga funktioner som människa, som att han måste sova och ibland äta. Jag är väldigt tacksam för att vi åtminstone inte behövde följa med på toaletten. Data känner sig dock manad att ta hand om Q och introducera honom in i människans värld – han har ju själv kämpat med att bli en integrerad del av släktet – och mellan de två uppstår ett slags vänskap.

tng deja q 3Parallellt med att den smått hysteriske Q virrar runt på skeppet och skapar oordning så försöker Picard och Enterprise rädda planeten Bre’el IV. Deras måne har gått ur sin omloppsbana och håller sakta på att dras ned mot planeten, vilket hotar stora delar av deras situation. Som om inte räddningsuppdraget var tillräckligt komplicerat så attackeras så småningom Enterprise av Calamarainerna. De är ett av många folk som Q kränkt tidigare under sin karriär som maktfullkomligt monster, och nu är de ute efter hämnd. Stackars Picard, hans moral tvingar honom att försöka försvara Q, men innerst inne skulle han nog vilja överlämna Q till vem som helst som vill göra honom illa. Samtidigt vet han ju, vis av erfarenhet, att man aldrig kan lita på Q. Närsomhelst kan det visa sig att hela situationen bara är ytterligare ett test på mänsklighetens förmågor.

tng deja q 4Fast i själva verket är  det Q som testas i det här avsnittet. Q-kollektivet vill pröva hans förmåga att ändra attityd och käka humble pie. Allt som sker övervakas i smyg av Q2 (spelad av Corbin Bernsen – känd från bland annat L.A. Law). När Q har visat att han är beredd att offra sig för Enterprise överlevnads skull får han tillbaka sina krafter. Q fixar i sin tur problemet med den störtande månen, och skänker för ett ögonblick Data förmågan att kunna skratta. Slutet gott, allting gott?  Ja, det kanske dröjer ett tag till nästa farsavsnitt åtminstone.

Det här påminner om: Andra Q avsnitt, förstås. Men det här är knäppare. Och mycket roligare.

Det här är nytt: Vi har fått höra att de finns, men det här är första gången vi får se en annan Q! Samt får se att vår vanlige Q inte alls är så allsmäktig som han gärna velat framstå. O


Höjdpunkten är:
den mexikanska orkestern som Q trollar fram på Enterprises brygga när han blivit förlåten av de andra Q-medlemmarna. Ändå rätt oväntat, till och med för Q. På plats nummer två på min lista kommer scenen där Whoopi Goldberg sticker en gaffel i Q:s hand för att se om han är mänsklig.

Gillade inte: Upplösningen var lite väl sockersöt för mig. Trots Mariachi-orkestern.

Vad har vi lärt oss? Det är synd om människorna. Och att det finns gränser även för hur illa en Q får bära sig åt på jobbet.

Det är nog tur att det här avsnittet kommer först i säsong 3. Nu har jag vant mig vid Q och kan uthärda hela skalan av hans bisarra uppenbarelser. Men samtidigt som hans farsfasoner känns som ett välbehövligt avbrott från mycket av gravallvaret i The Next Generation, så devalveras förstås samtidigt en del av seriens seriositet med ett sånt här avsnitt. Men i just Déja Q blir det så pass crazy att det faktiskt fungerar. Och så är ju Q så himla mycket mer sympatisk att kolla på när han inte har några superkrafter. Det är först när Q och Q2 börjar tramsa tillsammans som det blir lite för mycket Mork & Mindy över det hela för min smak.

Betyg: 7/10 (tydligen har julefriden gett mig ett generöst sinnelag).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 163 tv-avsnit