Lower Decks fortsätter att jobba sig igenom Star Trek-troperna. Den här gången är det dags för den typiska alien-rättegången att hamna i fokus. Men, spoiler alert, det hela visar sig under avsnittet skälvande slutminuter inte alls vara en rättegång utan snarare hur någon från K’Tuevon Prime föreställer sig en överraskningsfest. I det här fallet för att hylla Stjärnflottebefälen som räddat honom från fångenskap hos romulaner. (Vill man vara riktigt pretentiös kan man till och med säga att det här är Lower Decks egen version av Rashomon, men jag är inte helt säker på att det faller ut till den animerade variantens fördel).
Gänget från de undre däcken är kallade (kidnappade, faktiskt) till lokalen för att ge vittnesmål kring vad som hände ett visst datum. Men de är inga drömvittnen, direkt. Antingen så har de inte riktigt koll på vad som inträffat eller så följer de strikt reglerna om sekretess och hemligstämplade uppgifter så att delar av historien blir helt obegriplig. Överlägset mest underhållande är Rutherfords vittnesmål. Dagen i fråga blir han tillsagd att uppdatera sitt implantat med nya uppgifter, detta kräver dessvärre massor av omstarter av programvaran – och varje gång det sker får Rutherford en minneslucka. Hur implantatet samtidigt kan ta över hans kropp (och på köpet göra honom betydligt mer handlingskraftig och hjältemodig än annars) är något som vi kanske inte får riktigt förklarat för oss någonsin. Men det är rätt kul.
Att det uppstår en viss oklarhet kring vad det här är för ett slags event är inte så märkligt. Har man följt Star Trek är det ju så här en alien-domstol ska se ut: avsnittet utspelas till största delen i ett slags bergrum, där de åtalade befinner sig på botten medan åskådarna sitter och ser ner på dem på sittplatser som är placerade längs väggarna. Och i ett slags stråle hänger Cerritos befäl liksom i luften.
Utelämnade förklaringar är också något som kännetecknar det här avsnittet. Att man driver så njutningsfyllt med konceptet att man inte ens bryr sig om att göra en heltäckande story. Efter att avsnittet är slut vet man till exempel fortfarande inte varför de som var dåliga på att vittna skulle tvingas bada med en massa ålar.
Till slut visar det i alla fall sig att mannen som leder förhöret, Clar, är samme person som blir fritagen från sin romulanska fångenskap i den räddningsaktion som vi fått berättat för oss genom de olika fragmentariska vittnesmålen. Clar hade tänkt sig att lower decks-personalen skulle kunna berätta om den ädla och farofyllda undsättning som Stjärnflottan låg bakom – i stället fick han inblick i en slumpartad och lätt kaotisk arbetssituation. Vilken flopp för honom. Å andra sidan hade han bara bokat festlokalen i 22 minuter, så eventuellt var inte det här eventet lika viktigt för honom som han lät påskina.
Man kan förstås glädja sig åt en rad detaljeri det här avsnittet: ett Gorn-bröllop, eller när skeppsläkaren förirrar sig in på ett skepp i en annan dimension. Q dyker också upp två gånger, och som vanligt är det mänskligheten som ska prövas. Ett koncept som ju – som bekant – blivit så tröttsamt tjatigt att den här serien inte ens orkar göra en särskilt omfattande parodi på det. Men en (eller i det här fallet två) blinkningar kan man i varje fall kosta på sig. Och det känns väldigt lagom.
Som helhet, kul tittning om än lite slappt sammanfogat.
Betyg: 7/10.
Det här är avsnitt 8/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 794 tv-avsnitt. Och lite till…
Den första ilskan avtog i och för sig ganska snabbt. Det visade sig att Death Wish så småningom utvecklas till ett rätt så filosofiskt avsnitt, om evigt liv och dödshjälp. Men i bakhuvudet mal hela tiden något harmset. Hela premissen för serien, Voyagers sökande efter en väg hem, blir ju en smula meningslös när man samtidigt introducerar varelser som Q:na, som hade kunnat lösa besättningens problem på ett ögonblick. Kan man förflytta Voyager till ögonblicket för Big Bang så är det förstås en barnlek att skjutsa över skutan till alfakvadranten också. Nu berör man just den problematiken i det här avsnittet – primär-Q erbjuder Janeway en snabb väg hem som en muta – men det mildrar bara min irritation en smula.
Nåväl, Death Wish går alltså ut på att Janeway och de andra av misstag räddar en Q-person ur hans fängelse – en komet. Där har han suttit inspärrad i 300 år, och när han nu har kommit ut vill han helst av allt ta livet av sig. Enter: vår vanliga Q (a k a primär-Q) som vill ha tillbaka sin fånge och sätta honom i en ny komet – någon dödshjälp eller benådning vill han inte höra talas om. Varpå nya Q, vi kan kalla honom Quinn, ansöker om asyl på Voyager. Så följer ett slags domstolsförhandling där Janeway ska besluta om Quinn har tillräckliga skäl för flyktingstatus. En förhandling där bland annat Isaac Newton kallas in som vittne, och Janeway erbjuds den ultimata mutan – fatta rätt beslut och primär-Q skickar Voyager tillbaka till Jorden, ögonaböj. Eller om det är så att erbjudandet sedan transformeras till att primär-Q vill ligga med Janeway – saker och ting blir lite grumliga när han dyker upp i Janeways säng på natten.
Avsnittets höjdpunkt är den drömliknande sekvens där Quinn-Q försöker visualisera den tillvaro han tröttnat på, och nu vill göra slut på. Han vill att Janeway ska kunna se evigheten som en plats där inget händer, där allt är sagt och gjort. Total stiltje. Dessutom visar han henne hur han brukade vare ett slags filosof i Q-världen, men att han inte längre får skriva sina krönikor eller sprida sina idéer eftersom hans de anses för radikala. Det där besöket i den stentrista evigheten får Janeway att till slut bestämma sig för att Quinn-Q ska få den där asylen. Med det hoppas hon ändå att Quinn ska kunna se sitt liv som dödlig som en ny utmaning, och inte ta livet av sig det första han gör. Men det är förstås precis vad han gör. Och lite överraskande får han hjälp med självmordet av primär-Q, som efter den där domstolsförhandlingen i sin tur börjat ifrågasätta sig själv och hur lydig han blivit mot de styrande i Q-världen. Så det gamla fejset lär ju med största säkerhet att poppa upp igen framöver. Kan dock säga att kombinationen Janeway och Q känns roligare och vassare än den mellan Picard och Q, i alla fall så här långt. Mer bitchigheter och salta kommentarer – även om greppet med att primär-Q ska uppvakta Janeway känns lite creepy.
Så, förvirringen är verkligen total efter det här avsnittet. Jag ogillar starkt alla förutsättningarna kring det, men tycker ändå om själva avsnittet – som verkligen pendlar mellan trams och seriositet. Trots att man samtidigt blandar in lite farsartad humor (som när Quinn-Q av misstag trollar bort alla män från Voyager). Är helt förvirrad kring min betygsättning av det här avsnittet. Det känns som om jag själv är på väg in i en existentiell Star Trek-kris.
Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.
Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.
Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?
Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).
I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med
Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.
Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.
Nej, allt hopp om en Q-fri zon gick om intet här. Nu dök den megalomaniska entiteten upp även på Deep Space Nine. Och visst har han blivit lite tarvligare med tiden. Lite fjantigare. Småsintare. Kåtare? För till en början verkar han mest dyka upp i det här avsnittet i spåren på Vash – arkeolog-kleptomanen som vi tidigare sett i så pass kackiga avsnitt som 
Precis som med de klingonska systrarna i 
En tredje höjdpunkt är Vashs kombinerade örhänge och halsband – varför blev inte det trendsättande på 90-talet? Obegripligt. Däremot vill jag helst aldrig mer se en scen där någon gnider på ferengiöron. Att det ska vara den enda sexuella handlingen som är okej att visa i en Star Trek-serie är faktiskt sjukt.
Hon heter Amanda Rogers och är gullig och rar, fast ibland dyker det helt oförklarligt upp hundvalpar på hennes rum. Och så räddar hon Riker från att få en stor tunn-liknande sak i hvuudet. Och avbryter en hotande härdsmälta. Det visar sig att hennes biologiska föräldrar var Q, men förklädda till människor. De avrättades på grund av att de bröt mot Q:s regler. Nu ställs Amanda inför ultimatumet att antingen leva som en människa och inte använda sina förmågor, eller följa med och bli en del av Q. Hon vill leva som en människa, varpå det givetvis inträffar en katastrof som Amanda känner sig tvungen att avstyra. Nu återstår det bar att resa till Q, var det nu är.
Som ytterligare en pusselbit kring världsbyggandet i Star Trek och hur allt hänger ihop kring den mystiske Q, så fungerar väl True Q ganska bra. Lite oklart dock om Q-kollektivet fungerar som en hårdför monopolist och röjer de med förmågor som skulle kunna utmana dem ur vägen. Åtminstone om de väljer att inte gå med i Q. Det här tycker jag kanske inte utreddes och ifrågasattes tillräckligt mycket i det här avsnittet. Skulle det rentav kunna finnas andra, konkurrerande Q-liknande sammanslutningar? I det här avsnittet framstår ju Q:n lite som Marvels mutanter, man föds som det och sedan blir man värvad till ett lag. Då borde det ju även kunna finnas andra Q:n på marknaden. Eller R. Eller S.
Jag tycker att det här avsnittet lider av en extremt stor svaghet. Jag bryr mig inte det minsta om hur det ska gå för Amanda. Hon blir aldrig en mångbottnad person, utan mest en marionett i det lite större intrigspelet. Och eftersom Q också är lite tillbakalutad så blir det ett avsnitt som inte riktigt handlar om någon, i varje fall inte på ett kul sätt. Extra plus till de korta sekunder då en arg doktor Crusher blir en skällande hund. Det hade gärna fått ske under hela avsnittet. Intressant att se vilka hundraser alla på Enterprise skulle bli. Extra minus för att Q är så himla närgången mot Amanda när han ska prata med henne. Han har praktiskt taget tungan i hennes öra. MYCKET CREEPY!