Härregud.
Det här som äntligen började arta sig. Och så kommer Qpid. Som är en kombination av holodäcks-genren i TNG och kostymförråds-avsnitten i Originalserien. Som det sämsta av två världar, helt enkelt. Krydda det med den absolut mest irriterande versionen av Q, och du har det sämsta av tre världar i ett och samma avsnitt. Som ett Kinderägg av vidrighet.
Jag måste väl nämna något om intrigen, även om det bär mig emot. Vash, Picards strul från förra säsongens Captain’s holiday, dyker upp på Enterprise för att närvara vid en konferens om arkeologi ombord på skeppet. Hon passar också på att planera en illegal utgrävning av några ruiner och att ligga med Picard. Eftersom dåliga nyheter sällan kommer ensamma så dyker även The Next Generation-veteranen Q upp. Han vill på något sätt betala tillbaka sin skuld till Picard – eftersom Picard på sätt och vis var ansvarig för att Q blev upptagen i Q-entiteten igen sist vi såg till honom. Men när Picard avböjer börjar Q ställa till jävelskap som vanligt.
Han förflyttar hela Enterprises järngäng till Sherwoodskogen, där Picard får ta rollen som Robin Hood, Data blir broder Tuck, och så vidare. Vash är Marion, som sitter i fängslad i väntan på sin avrättning. Det ser ut som om hennes enda hopp är att Robin och hans posse kan rädda henne. Antagligen håller det här projektet på att trubba av mig, för jag tycker inte att det här blir fullt så katastrofalt som det finns potential för (det kan också bero på att jag tycker att Patrick Stewart klär i tajts). Men själva grundidén irriterar mig något oerhört.
Originalserien var ju fylld av den här typen av avsnitt, oftast hamnade man ju på en planet som av någon outgrundlig anledning hade haft exakt samma historiska utveckling som Jorden. En jättebra deal eftersom man kunde återanvända gamla kulisser och en del kostymer också. För att inte tala om det bekväma i manusskrivandet, det är ju lättare att utgå från en känd miljö än hitta på en helt ny alienvärld varje vecka. Samma tendenser finns även inom The Next Generation. Oftast löser man det här med iscensättningar på holodäck. Ibland får jag känslan av att manusförfattarna själva börjar tröttna lite på seriens begränsningar, det är då man börjar fantisera om att göra ett eller flera Sherlock Holmes-avsnitt istället. Och precis som Hoffa sagt i kommentarerna tidigare, den här säsongen känns det som om SF-intrigerna får allt mindre utrymme. Oftast på grund av att man fokuserar på att utveckla rollfigurerna i besättningen. I det här fallet, dock, är det mycket oklart vad man tänkte på överhuvudtaget.
Att avsnittet slutar med att Vash och Q finner varandra känns ju inte mer än rättvist. De förtjänar varandra. Det mest oroväckande är väl att det här antyder att de bägge kommer att återvända på något sätt. Rys.
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 196 tv-avsnitt. Det här är också mitt sextonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Där utvecklades till att bli ett av The Next Generations viktigaste och bästa avsnitt så här långt, så finns det betydligt större utrymme för spex och trams i det här avsnittet. Q upptäcker till exempel successivt sina kroppsliga funktioner som människa, som att han måste sova och ibland äta. Jag är väldigt tacksam för att vi åtminstone inte behövde följa med på toaletten. Data känner sig dock manad att ta hand om Q och introducera honom in i människans värld – han har ju själv kämpat med att bli en integrerad del av släktet – och mellan de två uppstår ett slags vänskap.
Parallellt med att den smått hysteriske Q virrar runt på skeppet och skapar oordning så försöker Picard och Enterprise rädda planeten Bre’el IV. Deras måne har gått ur sin omloppsbana och håller sakta på att dras ned mot planeten, vilket hotar stora delar av deras situation. Som om inte räddningsuppdraget var tillräckligt komplicerat så attackeras så småningom Enterprise av Calamarainerna. De är ett av många folk som Q kränkt tidigare under sin karriär som maktfullkomligt monster, och nu är de ute efter hämnd. Stackars Picard, hans moral tvingar honom att försöka försvara Q, men innerst inne skulle han nog vilja överlämna Q till vem som helst som vill göra honom illa. Samtidigt vet han ju, vis av erfarenhet, att man aldrig kan lita på Q. Närsomhelst kan det visa sig att hela situationen bara är ytterligare ett test på mänsklighetens förmågor.
Fast i själva verket är det Q som testas i det här avsnittet. Q-kollektivet vill pröva hans förmåga att ändra attityd och käka humble pie. Allt som sker övervakas i smyg av Q2 (spelad av 
ln. Han är precis lika jobbig som vanligt – den här gången söker han jobb på Enterprise, uppenbarligen fortfarande persona non grata inom det Q-kollektiv han tidigare var en del av (eller ska man kalla det enitet non grata?). När Picard tackar nej till hans erbjudande blir han förbannad, och på ett ögonblick kastas Enterprise två års restid bort i galaxen. Och det är där det händer. Första mötet med borgerna – de ultimata maskinmänniskorna.
Borgerna verkar gå genom galaxen som en gräshoppssvärm, där de assimilerar både livsformer och teknik och bara lämnar rester av krossade civilisationer efter sig. Genom att kombinera teknik och biologia, och genom att använda sig av kollektivt tänkande är de en helt annan typ av fiende än vi sett tidigare i Star Trek. Mäktigare, farligare och med mycket mer stilrena estetiska preferenser än tidigare motståndare (tänk lite De förlorade barnens stad och en uppsjö av andra cyberestetiska upplevelser). I det här avsnittet får vi bland annat se den serverhall-liknande insidan av deras skepp, och deras barnkammare – där bebisarna föds helt mänskliga, men mycket tidigt får implantat inopererade.
Borgerna är coola, men i det här avsnittet får vi också en helt ny bakgrund kring vem Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan egentligen är. Hon går från att i stort sett ha varit en mysig bartender, till att nu framstå som en uråldrig och mystisk person med en extremt intressant historia – hon och Q känner varandra sedan 200 år tillbaka, och ett tag ser det till och med ut som om de två ska mäta sina krafter i något slags uppgörelse. Här finns alltså mer än bara schyssta drinkrecept att hämta. Eftersom Guinan är den enda som har någon tidigare erfarenhet av borgerna, hennes folk fördrevs från sin hemplanet av dem, så avancerar hon snabbt i graderna – från barchef till rådgivare i Enterprise verkställande utskott. Delaktig i besluten när man försöker välja taktik mot borgernas och deras kubformade rymdskepp. Men några egentliga förklaringar till hur hon hamnat på skeppet, om Picard och de andra var underrättade om hennes historia på anställningsintervjun och varför hon egentligen jobbar som bartender ges egentligen inte.
Det känns verkligen som om Star Trek: The Next Generation tar ett jättekliv framåt i och med det här avsnittet. Men visst finns det anmärkningar i marginalen. Q är till exempel ännu mer irrationell och neurotisk än någonsin tidigare Samtidigt är jag ändå tvingad att erkänna att hans närvaro tillför något som gör Q Who till mer än bara “Enterprise stöter på en mäktig fiende”-avsnitt. Hans kall är att på något sätt kuva mänskligheten. Få dem att inse att de mitt uppe i all sin självgoda upptäckarglädje kan stöta på faror som de inte ens är beredda på. Och den här gången visar han konkret vad det är han menar. Visst har Enterprise stött på mäktiga varelser tidigare, men de har främst varit välvilligt inställda. Verkar ha sett på människorna och federationen som en trevlig insekt med utvecklingspotential –harmlösa, och inte värd att lägga någon energi på. Borgerna, däremot, spelar på samma spelplan, och extremt intresserade av att assimilera även mänskligheten in i sin bikupa av hjärnor.
Orsaken till Q:s kontaktsökande är att han och han kollektiv nu bestämt sig för att mänskligheten inte alls är några lallande hedningar, utan snarare fascinerande och med en nästan oändlig potential. Därför vill Q värva försteofficer Riker till sitt gäng för att på närmre håll kunna studera människan, och framför allt då hennes inneboende driv efter att lära sig nya saker och den nästan tvångsmässiga driften att upptäcka och utforska. Jag brukar tänka på den där typen av beskrivningar som det tydligaste uttrycket för Star Trek-grundaren Roddenberrys humanromantik. Hans tro och förhoppning om att mänskligheten ska bli en ras som förverkligar sin inneboende potential och lämnar brutalitet, krigföring och våld bakom sig.
Tonåringen Wesley vill inte bli tio år äldre, trots allt. Worf säger nej till att dejta (eller vad man ska kalla den hundslagsmålsliknande föreställningen som han och en klingonska bjuder på), Data vill inte bli människa och La Forge säger nej till att få normal syn. Ingen litar på Q – som i de här scenerna fungerar som ett slags kombination av anden i flaskan och Mefistofeles.
Och avsnittet blir heller aldrig lika bra som man skulle önska. När originalseriens första pilot fick nej av tv-cheferna så tyckte de att det var för lite action och för mycket högstämt tjafs i serien. Om Star Trek skulle föreställa en westernserie i rymden så behövdes det lite mer pangpang. Och nu börjar jag nästan längta efter 60-talsseriens misslyckade slagsmålskoreografier, för det måste bli mer än bara prat, prat, prat hela tiden. Inte ens med de där napoleonmonsterna lbev det någon riktig fajt. Istället blev avsnittets höjdpunkt Q:s olika outfits, en science fiction-version av RuPauls Drag Race, ungefär. Men min Q-fobi botades åtminstone tillfälligt. Ett mäktigt väsen med en ängslig mellanchefsattityd är mer underhållande än en allsmäktig rymdgud, tycker jag.
Det är den mystiske och i stort sett allsmäktige Q som ligger bakom anklagelsen. Han stoppar helt enkelt Enterprise när skeppet är på väg ut i världsrymden och förklarar att människan är en alldeles för aggressiv och primitiv art för att tillåtas resa ut i resten av universum. Vem Q är, vad som ger hen rätt att dra igång rättsprocesser mot olika livsformer samt vad ett eventuellt straff skulle kunna innebära har man fortfarande ingen aning om när avsnittet är slut. Jag har ju sett tillräckligt mycket av Star Trek för att förstå att Q kommer att återvända. Men Q är också en variation på några av Roddenberrys favoritteman i Star Trek: utifrånperspektivet på den nyckfulla och ofta brutala mänskliga rasen, ödmjukheten inför vad vi skulle kunna möta ute i världsrymden, samt en förhoppning om att människan på sikt ska kunna göra sig fri från sina allra mest våldsamma och nyckfulla sidor. Plus en lite allmän fixering vid omnipotenta, gudaliknande väsen.
På så vis utvecklas besöket på rymdbasen Farpoint till ett test på mänsklighetens förmåga och sofistikering. Det visar sig så småningom att hela rymdbasen är byggd av en fängslad rymdmanet som har förmågan att förverkliga olika önskningar. Det tar ett tag innan besättningen på Enterprise förstår konstruktionen och tvingar Bandi-folket som driver stationen att släppa den förslavade maneten fri (efter rymdvalsångsorgien i The Voyage Home så känns det åtminstone konsekvent att Star Trek driver tesen att rymden är fylld av olika havsvarelser. Eller om det är havet som är fyllt av rymdvarelser. Jag vet inte riktigt säkert längre).
Det som gör störst intryck på mig i hela det här avsnittet är en liten detalj som nätt och jämnt syns i bild – Federationens unisexminikjol. Två gånger struttar en man förbi klädd i en liten uniformskjol. Det som är bra med Star Trek är ju att det alltid är någon annan som redan ställt 
Andra höjdpunkter: är till exempel när en åldrad McCoy stapplar runt på det nya skeppet kallat Enterprise. Över hundra år gammal, men fortfarande lika irriterad och förbannad på ungefär allt. Men en snygg blinkning och länk mellan de olika upplagorna av tv-serien. Sen var det lite kul, och obehagligt förstås, att få en glimt av hur det var på jorden efter atomvapenkrigen. Det var en del av Q:s bevisföring kring mänsklighetens uselhet.