Lägesrapport: Star Trek: The Next Generation. Ett nytt Enterprise på upptäcksfärd i galaxen.

st tng enterpriseDet är med viss bävan jag ger mig in i nästa Star Trek-koncept. För det finns ju 176 avsnitt med Star Trek: The Next Generation som visades mellan åren 1987 och 1994. Och även om rymdskeppet fortfarande heter Enterprise så är det en helt ny upplaga av federationens stjärnkryssare. Och jag gillar inte hur den nya varianten ser ut. Allt som var smäckert, vackert och njutbart med utseendet hos den gamla Enterprise är nu borta. Och det gäller inte bara utsidan.

st tng bryggaDet nya maskinrummet verkar till exempel vara placerat mitt i en trapphall. Och hur ser bryggan ut egentligen? Jag antar att de tre fåtöljerna i högsätet markerar ett mer delat och demokratiskt ledarskap på skeppet, men ger för mig ser det mest slappt ut. De edär fåtöljerna ser mest ut att passa i Som ett illa inrett vardagsrum. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen  som jag läste i en bok om hotell-lobby ett bättre sätt att beskriva designen. Och då har jag inte ens börjat att gå igång på den halvliggande position som de som sköter navigationen har i sina fåtöljer.

När en ny upplaga av Star Trek nu når de amerikanska tv-tittarna så är det inte på samma sätt som storserier brukar visas. The Next Generation köptes aldrig in av de stora rikstäckande kanalerna, utan visades istället av mindre, lokala stationer över hela USA. En ovanlig lösning som visade sig mer inkomst åt Paramount än om man sålt serien till en av de stora kanalerna.

En annan avgörande faktor i omstarten av Star Trek är att seriens ursprunglige Gene Roddenberry nu är tillbaka. Efter att han mer eller mindre stängts ute från arbetet med långfilmerna på grund av en massa strul, så återvänder han till chefsstolen under den första tiden med The Next Generation. En rekrytering som visade sig innebära en hög personalomsättning på alla positioner nära honom, onödiga rewrites och en massa bråk. Det finns teorier om att Paramount i slutändan inte vågade dra igång en Star Trek-serie utan Roddenberrys välsignelse, eftersom de var oroliga över att han skulle kritisera och såga allt som gjorts i Star Treks namn utan hans välsignelse.

st tng wesley crusherMycket har förändrats sedan Enterprise sist gjorde sina resor i amerikansk tv, både i det amerikanska samhället och inom tv-världen. Exakt vad jag tycker om den nya besättningen återkommer jag till successivt under serien – jag får väl ge alla inblandade en chans, tänker jag mig. Men en av de stora förändringarna gör mig också orolig. Det finns barn ombord på Enterprise, till och med en ganska stor rollfigur som är en nördig pojkvasker. Betyder det att Next Generation är en barnserie från och med nu? Eller är det tänkt att de äldre nördmännen nostaligiskt ska se sig själva i Wesley Crusher? Det enda som lugnar mig lite med det här är att den nya kaptenen på Enterprise, Picard,  uppenbarligen är lika avigt inställd till barn i Star Trek som jag.

Hej då, The Original Series

IMG_1168

80 avsnitt senare är The Original Series nu slut – tre års tv-produktion konsumerad. Och jag är lite överraskad över hur roligt jag haft det. Det är egentligen bara ett fåtal avsnitt som varit meningslösa och småtrista, men så är det också så mycket roligare att se en sån här serie som en del av ett slags forskningsprojekt. Nästan allt blir ju på något vis betydelsebärande när grunden till det snart 50-åriga populärkulturprojektet Star Trek läggs i och med de här tre säsongerna.

Framför allt tyckte jag att årgång tre var bättre än sitt skamfilade rykte. Jag gillade att den var weird och flippad och underlig. Mer camp och vansinnig än bara fylld av den där hö-hö-hö-humorn som brukar avhandlas i avsnittets sista scen. Att Mr Spock fick mer utrymme än tidigare var också något jag uppskattade mycket. Både Shatner och Kirk är ju synnerligen irriterande i längden.

giphy

Nog så, nu ser vi framåt istället för bakåt. Mot nästa grymma säsong – den animerade tv-serien. ,Jag har ju fortfarande sisådär drygt 640 avsnitt och ett gäng filmer kvar att se innan jag är färdig.

Lägesrapport: #blogg100 är slut, men mitt uppdrag har bara börjat!

st by any other 8

För några dagar sedan korsade jag hundragränsen. Hundra dagar med bloggen och hundra skrivna inlägg, och därmed godkänt i den stora bloggutmaningen #blogg100 som går ut på just det. Och i och med det är också det första delmålet med det här bloggprojektet avklarat. Men mitt egentliga uppdrag har bara börjat. Och jag ligger lite efter.

Allt eftersom jag börjat fördjupa mig i Star Trek så har det dykt upp massor av stickspår: podcasts, musikkarriärer, böcker, fandrivna projekt, seriealbum, merchandise och en hel del annat. Vissa perioder har det varit roligare att skriva om kringverksamheten än själva serien. Vissa dagar har det framför allt gått snabbare än att se och analysera ett helt avsnitt. Vissa har känts helt nödvändiga att täcka – som Leonard Nimoys skivkarriär (som förresten inte är över).

Så samtidigt som det är skönt att slippa bloggutmaningen som #blogghundra innebar så finns det ingen tid för mig att luta mig tillbaka och slappna av. Tvärtom. Enligt mina egna beräkningar borde jag vara en bra bit in på första säsongen av Next Generation nu, för att kunna vara klar i september nästa år. Jag har dock viss förtröstan, tror att tempot i skrivandet kommer att öka, och att texterna om varje avsnitt kommer att bli kortare och rappare så fort vi lämnar The Original Series. Så bara för att #blogg100 är över så betyder inte det att jag inte kommer att blogga lika intensivt här nu. Tvärtom, det är hög tid att ÖKA tempot. Vi ses imorgon! Då skriver jag om ett Star Trek-avsnitt igen.

Lägesrapport: Efter två säsonger Star Trek – hur mår jag?

IMG_1333

Nu är jag äntligen här! Två säsonger och 56 avsnitt avklarade, samt massor av poddradioavsnitt, några fanbaserade spinoffer och två Leonard Nimoy-album senare känns Star Trek-athonen fortfarande som ett bra projekt. Även om det tar mycket mer tid än jag någonsin kunde föreställa mig.

När jag nu ska summera andra säsongen av Star Trek så känns det symptomatiskt att den avslutas med en så kallad back door pilot, ett försök att smyga igång en ny serie baserad på Star Treks popularitet. Roddenberry verkar ha varit extremt klumpig och aggressiv i sina relationer med tv-bolaget NBC, men han var också en strateg – och förberedde sig på att Star Trek när som helst kunde läggas ner. Av den där piloten blev det inget. Men däremot en tredje säsong av Star Trek – fast NBC fick nästan mobbas till beslutet. Fans över hela landet satte igång att skriva brev till NBC, en del demonstrerade till och med. Det var det största fanupproret hittills inom tv-världen, men jag har känslan av att tv-bolagets ledargarnityr inte uppskattade att deras serie hade en så aggressiv publik.

I These are the voyages, Mark Cushmans böcker om Star Trek, så hävdas det att tittarsiffrorna egentligen inte var det stora problemet för Star Treks överlevnad. Att det skapats en myt kring hur dåligt det gick för serien, men att serien egentligen alltid drog en hyfsad publik, även sedan den flyttades till en mycket sämre sändningstid  på fredagkvällar. Det var egentligen Roddenberry som var problemet. Och bland tv-cheferna fanns det säkert en del som trodde att han orkestrerat protesterna.

Även på produktionssidan förändrades förutsättningarna för Star Trek. Det oberoende produktionsbolaget Desilu köptes upp av Gulf + Western och döptes om till Paramount Television. Och det blev genast tuffare tag när det gällde budgetar och övertid.

Själv gottar jag mig lite i att läsa dissningar av William Shatner. Hur birollsinnehavarna klagade på att han snodde deras repliker – allt för att han inte skulle hamna i Leonard Nimoys skugga. Mycket rolig är också Cushmans text om The battle of the bulge. Det faktum att Shatner blev allt mer mullig under säsongens gång, ibland så pass att man inte ens kunde använda helbilder längre. Bilderna där magen putade ut hamnade på klipprumsgolvet. Att Shatner har sin gröna tunika i så många avsnitt i säsong två ska ha haft göra med att den satt lite bättre när the bulge blev lite större. Att konstfibermaterialet i tröjorna krympte i tvätten gjorde väl knappast saken bättre.

Nu bävar jag lite inför säsong tre. Har hört så mycket illa om den sista säsongen av Star Trek…vi får se hur det känns. Resan fortsätter hur som helst.

Star Trek förföljer mig, del 4. Jobbdebatten i DN

Vad sägs om tv-serien ”Star Trek”? I ”Star Trek” är allt äventyr, och den materiella nödvändigheten borta. Det finns förstås fler exempel, men att Lena Andersson inte vill kännas vid ”Star Trek” är närmast skandalöst. Bland oss som tagit del av Anderssons litterära alster är det uppenbart att hennes romankaraktär Ester Nilsson är en rip-off på den överanalytiske och emotionellt handikappade rollfiguren Kapten Spock. Att låtsas som något annat är bara löjligt

Plötsligt dök det upp i mitt Facebookflöde. Ett citat ur Roland Paulsens debattinlägg om Lena Anderssons jobbteorier i Dagens Nyheter. Och det var då jag insåg att det här projektet har förändrat mig. Att jag numera har blivit en sån där. En sån som kommenterar den här typen av citat genom att 1. påpeka att Spock inte är kapten. 2 Påpeka att Spock inte är emotionellt handikappad. Han är bara logisk. 3. Påpeka att allt inte bara är äventyr och att allt materiellt inte kommer ur replikatorer, och påminna om  gruvarbetarna och deras postorderfruar i Mudd’s Women. 

Men man ska inte vara för kaxig, framför allt när man bara är inne i början av säsong två av The Original Series. Snart är det någon som postar ett citat från Startrek.com om Spocks meritlista:

2277 – Promoted to captain, assigned to Starfleet Academy faculty and cadet training with Enterprise

2285 – Relinquish cadet-filled U.S.S. Enterprise to Kirk for rescue of Project Genesis team)

Det är bara att fortsätta plugga på, tydligen…

Lägesrapport: Star Trek-projektet, uppdatering 2

mudd31Nu har jag avslutat den första säsongen av Star Trek, och det känns bra. Alldeles utmärkt faktiskt. Men det är lite märkligt och skrämmande att inse att det faktiskt är mer än ett år kvar innan jag kan avsluta det här projektet. Alltså, att se alla avsnitt och filmer i Star Trek-familjen, med deadline hösten 2016.

På ett sätt är jag positivt överraskad så här långt. Det är mycket roligare att se avsnitten än jag hade väntat mig. Att läsa in mig på berättelsen bakom avsnitten, som i bokserien These are our voyages, gör saker och ting ännu mer kul. Däremot tar själva bloggandet ganska lång tid. Att sträcktitta på fem, sex avsnitt är inga problem. Att blogga är lite mer omständligt.

Precis när jag gav mig in det här projektet så var det någon som skickade olika exempel till mig på hur olika Star Trek-bloggar var utformade. Det var allt från långa, mångordiga inlägg till de som använde sig av färdiga mallar för att skriva om sina Star Trek-upplevelser. Då jag ju har en enorm mängd säsonger och avsnitt att skriva om funderar jag just nu på att byta redovisningsform varje säsong. Då blir det mer omväxling – både för mig som ska skriva och den som vill läsa. Sitter just nu och filar på hur jag ska skriva om säsong två.

En del har undrat vilken version av The Original Series jag tittar på. Precis som Björn, Mikael och Orvar har rekommenderat är det den remastrade versionen med nya effekter som finns på Netflix som jag följer. Det beror också på att det förstås är mer praktiskt än att springa runt med en bärbar dvd-spelare, liksom.

Nu ska jag försöka kurera mig från förkylningen från…ja, någon jobbig ogästvänlig planet, antagligen.I morgon, fredag, drar jag igång ett nytt program i P1 – Wilsons vecka. Och det kanske är bra om jag inte sitter med hög feber i direktsändning….vi får hoppas att lite sömn hjälper.

P.S: Jag berättar dessutom om det här bloggprojektet i filmprogrammet Kino i P1 i morgon, fredag. Vi hörs kanske då!.

Star Trek-athon. Lägesrapport 1.

New York mars 2015 638Så är jag plötsligt 16 dagar in i det här maratontittarprojektet, och det är väl bara att erkänna, bitai det sura äpplet, krypa till kors etc. Jag ligger efter. I skrivande stund har jag sett 11 Star Trek-avsnitt (ett har jag inte bloggat om ännu) när jag borde ha sett ungefär 19. Det betyder att jag ligger 8 avsnitt back. Efter drygt två veckor. Jag tror att jag vet vad jag ska göra i helgen…Ska jag ursäkta mig på något sätt så har jag varit i New York med min mamma under en vecka, och det var visst så många musikaler och bluegrasskonserter som skulle hinnas med, så Star Trek fick stryka lite på foten. Ovan ser ni när vi var på Broadways motsvarighet till Wallmans Salonger, och bilden är tagen strax efter att jag insett att soffan jag sitter på också utgör scenen för de ur personalen som ska uppträda (de stod och dansade på två sammantejpade ryggstödskanter på något sätt)

Annars är jag nästan lite förvånad över hur lätt det går att ge sig in i en Star Trek-athon. Jag tycker att i stort sett varenda avsnitt är intressant, och tycker att det känns lyxigt att följa seriens utveckling på ett så här koncentrerat sätt. Jag har ju försökt se första säsongen av Star Trek en gång tidigare, och då tyckte jag att tempot var enormt lågt och frustrerande och härdade inte ut. En del av er som kommenterat på bloggen har också uppmanat mig att inte låta mig avskräckas. Men så här långt sitter jag som på helspänn under varje avsnitt och skriker rakt ut av upphetsning när någon avsnittsregissör använder sig av en oväntad kameravinkel.

Sedan blev det här projektet lite mer omedelbart seriöst än jag kanske själv hade tänkt mig. Efter att både DN Kultur och svenska Star Trek databas skrivit om mitt projekt gick det liksom inte att balla ur. Och nu kanske jag ska vara med och prata om det hela i fredagens Kino i P1. Så det här måste jag helt enkelt slutföra.

Flera av er som läst bloggen har också varit generösa med tips om liknande sajter, projekt, listor med produktionsdatum etc. Några har till och med sagt att de ska se serien parallellt med mitt bloggande. Så otroligt kul! Och ytterligare ett skäl att lägga in en högre växel i avsnittstittandet.

Redan imorgon får ni veta alla mina tankar kring avsnittet The Corbomite Maneuver. Ser redan fram emot det.