Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

Lägesrapport: Deadlinen som hoppade ut genom ett maskhål och försvann.

tng face of the enemySå, nu har jag precis klarat av mitt första dubbelsäsongspass, och det har faktiskt varit en lättnad att kunna alternera mellan The Next Generation och Deep Space Nine. Jag har laddat blurayspelaren med TNG och min gamla dvd-spelare med DS9 och inte ens behövt lämna tv-soffan när jag växlat mellan serierna – oftast ett avsnitt av varje i taget. Det känns som en bra kombination där serierna kompletterar varandra på ett bra sätt. I längden blir The Next Generations lite sterila värld lite enahanda, samtidigt som jag inte heller skulle vilja ägna mig på heltid åt röran och bråken på Deep space nine.

Det ska bli spännande att se hur betygsgenomsnittet kommer att se ut för de här säsongerna (för visst blir det väl ett diagram den här gången också?). Jag gissar att The Next Generation haft en av sina absolut bästa säsonger, medan Deep Space Nines debutsäsong var betydligt mer svajig – framför kring ungefär den tredje fjärdedelen av säsongen.

Om det var skönt för mig att hoppa mellan serierna, så var kanske inte multitaskandet lika okomplicerat på Star Trek HQ – och det blir knappast bättre under säsongen som kommer.  Inte nog med att man nu producerar två serier parallellt, under det kommande arbetsåret pågår också förberedelserna med att ta fram nästa serie, Star Trek: Voyager, samt en första långfilm med besättningen från The Next Generation. Tydligen ska det här framför allt ha drabbat Picard och gänget. Deras sista säsong på Enterprise verkar inte ha varit särskilt triumfartad. I boken Captain’s logs berättar manusförfattaren och producenten Jeri Taylor att det under det sjunde året ofta rådde rena rama idétorkan. Inte ens skådespelare som Patrick Stewart (Picard) och Brent Spiner (Data) kunde komma på fler aspekter av sina rollfigurer som borde belysas. Pressat läge, alltså. Däremot så hintar min Deep Space Nine companion om att den serien kommer att ha allt mer karaktärsdrivna intriger i andra säsongen. Mindre av Rumpelstiltskin på besök, och mer fördjupning av rollfigurerna.

Tiden går, jag har hållit på med det här projektet i mer än ett och ett halvt år och enligt mina ursprungliga planer så borde jag ha i det närmaste klar nu. I stället har jag bara kommit en liten bit in på vägen – 38 % för att vara exakt. Men, med lite stöd av mina toppkommentatorer så har jag beslutat mig för att det här får ta den tid det tar. Därmed inte sagt att jag inte kommer att försöka öka tempot något. Jag vill ju komma i mål. I januari drar ju nästa Star Trek-serie igång, och börjar ju det totala antalet avsnitt öka igen.

Så. Med viss bävan börjar jag härmed beta av den allra sista säsongen av The Next Generation, och den andra av Deep space nine. Vid sidan om tänker jag också försöka beta av lite Star Trek-litteratur från 90-talet. Det här blir kul, tror jag.

Lägesrapport: Säsong fem är slut, länge leve säsong fem!

tng violations 3

Det här tog tid. Massor av tid. Ända sedan början av april så har jag kämpat mig igenom den här säsongen. Nästan två månader tog det. Det var bara säsong tre av The Next Generation som tagit längre tid för mig att komma igenom och då producerade jag tre olika radioprogram parallellt. Nu, snart 15 månader in på den här bloggen har jag klarat av knappt en tredjedel av den totala produktionen. I den här takten kommer det alltså att ta mig 45 månader att ta mig igenom hela Star Trek-sagan på det här sättet. Nästan fyra år. Men det kunde varit värre. Mission log-podcasten har ju hållit på sen 2012 och de är bara framme vid säsong fyra av The Next Generation. Jag rör mig i varje fall snabbare framåt än det projektet.

tng unification 2 3Precis som några av er har kommenterat tidigare här på bloggen så känns det trots allt bättre att genomföra det här projektet i min egen takt, än att stressa igenom det. Allt det som finns kring Star Trek är så intressant, att sätta på mig skygglappar och bara beta av avsnitt efter avsnitt känns bara dumt.

Däremot är jag betydligt mer missnöjd med årets Blogg 100-projekt. På nittio dagar har jag producerat lite drygt 50 blogginlägg. Det ser jag som mer oroväckande än tidsplaneringen för hela projektet.

Framför oss har vi nu några viktiga datum. Den 22 juli går filmen Star Trek Beyond upp på bio. I september är det 50-årsjubileum för hela Star Trek-företeelsen, och i januari nästa år så är det dags för en ny tv-serier. För min egen del har jag bestämt mig för att fortsätta att se resten av serien i den ordning de sänts på tv. Det vill säga varva The Next Generation och Deep Space Nine. Tror att omväxlingen blir bra, även om det kommer att bli rörigt när jag ska titta på avsnitten. Men min fråga till er veteraner där ute är nu – går det att fuska med filmerna och se dem lite i förväg? Det skulle ju vara kul att ha sett alla filmer som gjorts när det är dags för premiären av Beyond i sommar.

Star Trek: The Next Generation. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 228 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

 

 

 

 

Startrekathon i ett år: en lägesrapport

blogg100I

dag träffade jag mina kompisar från Lundellbunkern i en studio på Sveriges Radio. De är lite lättade, märker jag. I morgon, onsdag, är det dags för sista delen i deras poddprojekt Lundellbunkern. Där har de lyssnat igenom Ulf Lundells samlade produktion, i form av en jättemegabox, och sedan poddat om varenda skiva – samt gjort en del extrapoddar där de pratat om hur det varit att lyssna igenom alla Lundells låtar och göra en podd av det. Totalt kommer det att bli 69 avsnitt som de producerat under tre månader. Men onsdag kväll är det slut. Över. Done with.

Det är inte utan att jag blir lite avundsjuk. Jag har hållit på i ett år och har nätt och jämnt kommit igenom en fjärdedel av mitt eget bunkerprojekt. På ett år har det blivit 241 blogginlägg (inräknat det här) och jag har skrivit om 183 avsnitt av olika Star Trek-serier och om fem långfilmer. Och så en del böcker, skivor, podcaster och fansajter. För Star Trek-universumet är ju otroligt rikt. Så rikt att jag på sista tiden försökt prioritera tv-avsnitten för att överhuvudtaget komma någonstans i min startrekathon. Fortfarande tänker jag spurta de sista månaderna fram till 50-årsjubileumet den 8 september, som var min ursprungliga deadline. Men alternativa scenarion har också börjat föresväva mig. Som att avsluta det här projektet i början av 2017 i stället. När den nya Star Trek-serien ska börja.

Och, för tydlighetens skull. Det är inte att projektet är över som jag är avundsjuk på, när jag ser mina Lundelbunkerkompisars lättade anletsdrag. För jag tycker att det är sjukt kul att sätta mig in i allt som är Star Trek. Det är lättnaden jag är avundsjuk på. Att faktiskt få avsluta det här. För någonstans misstänker jag ju att jag kommer att skriva exakt ett sånt här inlägg nästa år, och sen nästa. För evigt tragglande mig igenom den totala produktionen av allt upptänkligt som är Star Trek 🙂

Förresten, utan glada tillrop från er läsare så hade det här förstås inte blivit något. Ni är mina medfångar i min Startrekathon-bunker. Och det känns bra!

I och med det här ger jag mig också in i #blogg100 på nytt (det vill säga, dagliga blogginlägg hundra dagar i rad). Det var det som gav den här bloggen en kickstart. Jag hoppas att det blir en repris på det.

Statistikextra: The Next Generation, säsong ett.

st hide and q 4

Eftersom den här bloggen har några av bloggosfärens mest ambitiösa läsare så kan jag nu stolt presentera en statistikspecial kring The Next Generations första säsong. Det är signaturen LDL som ytterligare en gång åtagit sig att sätta samman alla mina betyg på avsnitten med hjälp av lättfattliga grafer, tabeller och kommentarer. Stort Tack! Ordet till LDL:

Eftersom det här var säsongsavslutningen för TNG Säsong 1 så är det väl lika bra att köra direkt. Tidigare har jag väntat på slutet på serien, men TNG har till skillnad från de tidigare serierna sju säsonger och en väldans massa avsnitt, så det är nog bättre att dela upp det hela.
Det är alltså dags för lite statistik!
Grafer för TNG:

tng i graf 1

tng säsong 1 graf 2

Jämförelse av medelbetyg mellan serier:

tng jämförelse 2
OBS! (1) De dubbelavsnitt som visas som ett men numreras som två, t.ex. TNGs pilotavsnitt, räknas i statistiken endast som ett enda avsnitt. Därmed blir avsnitten därefter lite felplacerade på X-axeln, så att säsongen endast verkar ha 25 avsnitt istället för 26.
OBS! (2) För större grafer där ni kanske vill titta närmre kan ni högerklicka och öppna bilden i en ny flik, där ni eventuellt kan zooma in ännu mer genom att klicka på bilden igen.
Medelbetyg S01: 4,92
Median S01: 5
Säsong 1 av TNG anses ju av väldigt många som den sämsta säsongen av TNG, och mycket möjligtvis av alla Star Trek serierna. Som lojala läsare av bloggen och det enorma projektet du åtagit dig, så varnade vi i förväg, så att du fick chansen att stålsätta dig. 😛 Med facit i hand så hade folk nog rätt om den här säsongen. Det var en säsong, enligt dina egna betyg, fylld av avsnitt som var så dåliga att du blev arg, långtråkiga och intetsägande avsnitt som du hade svårt att skriva om och rent av något enstaka avsnitt som du hade svårt att ens se. Det positiva är att säsongen samlar en hel del av det sämsta i TNG som nu alltså ligger bakom oss, tack och lov. Men vi går tillbaka och tittar lite noggrannare på säsongen först.
Först och främst kan vi konstatera att medan serien hade en helt okej inledning så föll den snabbt ner i en bedrövlig sekvens av avsnitt som fyllde den första tredjedelen av säsongen. Denna sekvens började typiskt nog med säsongens och – än så länge – Star Treks sämsta avsnitt, 1×04 Code of Honor, som bara fick 1/10. Ett riktigt bottenbetyg hur man än vänder och vrider på det. Detta gjorde att medelbetyget för säsongen rasade ner direkt.
Mitten på säsongen karakteriserades av en liten kvalitetshöjning som gjorde att de flesta avsnitt höjde sig till att iaf vara halvdana eller okej, om än på gräsen till tråkiga och intetsägande i flera fall. Ett undantag var 1×11 Haven som fick en 8/10, mycket tack vare Lwaxana Troi, och därmed också kom att bli säsongens bästa avsnitt.
Den sista tredjedelen av säsongen lyfte sig ännu ett litet snäpp och byggde på avsnitt som var okej eller i en del fall rent av bra. Efter den första bedrövliga tredjedelen av säsongen så började säsongens medelbetyg gå uppåt igen väldigt sakta och det verkade som att det iaf skulle nå en femma. Tyvärr så grusade säsongens näst sämsta avsnitt, 1×24 We’ll Always Have Paris, sent omsider de ambitionerna.
Med tanke på det så är det klart och tydligt att TNG S01 mycket riktigt var den sämsta säsongen av Star Trek så här långt. Säsongen som tidigare höll den titeln, TOS S03 (TAS S02 är för kort för en rättvis jämförelse), slog den med hästlängder och de bättre säsongerna hittills var ungefär en hel poäng bättre i medelbetyg, vilket är enorm skillnad.

Vi får ha i åtanke att de här graferna har en tendens att dras till mitten på skalan, om en säsong inte är väldigt jämn och bra/dålig. Därav att de tidigare betygsatta säsongernas medelbetyg verkar ligga relativt nära varandra, trots att vi minns att det var en hel del skillnad mellan flera av dem i kvalitet och jämnhet. Att den här säsongen ligger så klart sist är en rejäl varningssignal.
Men det är, tro det eller ej, inte det värsta med den här säsongen. För vi kan också se detaljer och mönster som det ackumulerade medelbetyget i slutet på serien inte plockar upp. Den stora kvantiteten av tråkiga eller halvdana avsnitt är något som håller det redan låga medelbetyget ganska stabilt, men kan vara en plåga att ta sig igenom. Dessutom måste man som tittare ta sig igenom säsongen ett avsnitt i taget, därmed blir det relevant att titta på hur medelbetyget utvecklades under säsongens gång. Där måste den första tredjedelen av säsongen ses som katastrofal i början på en serie, där den ett tag hade svårt att hålla ens en fyra i medelbetyg. Vi tittade tidigare kritiskt mot hur det slutliga medelbetyget låg en hel poäng från de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna, men i den första tredjedelen av säsongen så låg medelbetyget t.o.m. ett poäng ifrån TOS S03 och uppemot två poäng ifrån de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna…
Positivt finns inte så mycket att ta med sig som är specifikt för den här säsongen.
Personligen blev jag positivt överraskad av att det faktiskt var kvalitetsskillnad på olika delar av säsongen och att den dessutom verkade ha blivit bättre och bättre under tidens gång. Intrycket som jag alltid hade haft av första säsongen var att det bara var en grå sörja som inte var speciellt bra. Det ger en ändå lite hopp om att serien ska fortsätta bli bättre.
Mot slutet av säsongen så började man väl märka av (väldigt) små tendenser att serien höll på att lämna det helt episodiska tänket lite, genom att öppna upp för fortsättningar och referenser samt att introducera en vettig motståndare i Romulanerna. Även vissa av de främsta rollfigurerna började fyllas ut och bli mer realistiska, tredimensionella personer, till skillnad från hur de var i början på säsongen.
Bästa avsnitten i TNG S01:
8/10 – Haven (1×11)
7/10 – The Naked Now (1×03)
7/10 – Home Soil (1×18)
7/10 – Skin of Evil (1×23)
7/10 – Conspiracy (1×25)
Sämsta avsnitten i TNG S01:
1/10 – Code of Honor (1×04)
2/10 – We’ll Always Have Paris (1×24)
3/10 – The Last Outpost (1×05)
3/10 – Lonely Among Us (1×07)