Shore leave. Det med nöjesfältsplaneten. Och en skitstor kanin.

Ingen kan i varje fall påstå att den första säsongen av Star Trek är enformig. Tvärtom, kasten är nästan lite väl tvära. Efter ett helt avsnitt av gastkramande u-båtsjakt i yttre rymden, så hamnar vi i Shore leave i ett av säsongens mest flummiga och fantasifulla avsnitt.

Delar av Enterprise-besättningen landar på en märklig planet utan att veta att alla deras önskningar kan bli verkliga där. Små diskreta antenner läser av besättningens hjärnvågor och vips så står det du tänkt på framför dig. Men om du inte har koll på vad din hjärna sysselsätter sig med så kan också dina värsta farhågor, fobier och mardrömmar bli till kött och blod.

Det första tecknet på att något är i görningen är när Dr McCoy möter en gigantisk kanin som stressat tittar på sin klocka och beklagar sig över att han är sen, tätt följd av en liten flicka. Ögonblicket innan har han mycket riktigt pratat om Alice i underlandet. Sen flyter det bara på. En tiger dyker plötsligt upp i ett träd, och besättningen attackeras en stund senare av ett flygplan från andra världskriget. Sulu jagas av en Samuraj, medan en av de kvinnliga besättningsmedlemmarna blir antastad av Don Juan, som hon tydligen gått och tänkt på sig. Kapten Kirk får också ett gäng visioner. Som när han ger sig in ett ytters långdraget slagsmål med en gammal plågoande från sin utbildningstid (och hans tröja rivs förstås sönder, överhuvudtaget verkar de där tröjorna vara av dålig kvalité, eftersom de går sönder och blottar hud hela tiden)

.

Sedan släpper han på alla hämningar när…ja, gissa! Vad är det som alltid får Kirk på fall? Givetvis dyker det upp en gammal flamma från förr. Och William Shatner får en chans att visa upp några av sina allra mest fåniga och betuttade ansiktsuttryck.

Shore Leave är ett sånt där bedårande fånigt avsnitt. Ett sånt med en intrig som inte skulle kunna fungera någon annanstans än i Star Trek, och möjligtvis Twilight Zone. Och att effekterna är lite svajiga gör det nästan bara bättre. Som arkivklippen på en tiger och flygplanet. Och när man väl hyrt in en riktigt tiger till inspelningen, så syns kedjan som den är fastbunden med tydligt. Men allt det där går ju att förlåta.

Upplösningen är däremot lite av ett antiklimax. Det visar sig att hela planeten är ett sorts avancerat nöjesfält. Under jord finns något som man skulle kunna likna vid en enormt avancerad 3D-skrivare, som till och med kan framställa människor. Så istället för en uppgörelse med en ondskefull makt som skapar dödliga illusioner så blir det fritidsmys för hela besättningen. Och gubbsjukt värre. McCoy lyckas materialisera två lättklädda pinuppor, medan Kirk – efter en blick på den konstgjorda flickvännen från förr – bestämmer sig för att stanna på planeten i en dag eller två. Trots att han vet att hon inte är på riktigt, utan snarare är att betrakta som en artificiellt framställd sexdocka. Ovanligt sexpositivt och sexliberalt för att vara amerikansk tv på sextiotalet. Men vad är dealen med att männen ta kvinnorna på hakan på ett dominant/mästrande sätt?