Tag: Janeway & Chakotay

VOY: Equinox Pt 2. Det där Janeway nästan tappar det i jakten på Ransom.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag gillade första delen av den här historien. Men upplösningen är faktiskt snäppet vassare. Framför allt när Janeway på allvar verkar hålla på att tappa det. Blir bindgalen. Sätter sina befäl i arresten när de säger emot henne. Så fullständigt uppfylld är hon av jakten på kapten Ransom och hans skepp Equinox. (Den där alienvarelsen från som såg ut att döda henne i slutet av förra säsongen lyckades förstås inte).

Ett exempel på hur Janeways ilska yttrar sig får vi när hon förhör en besättningsmedlem från Equinox som man lyckats kidnappa. När han inte vill svara på hennes frågor sätter hon honom i ett lastrum och avaktiverar sköldarna. Det vill säga, hon tänker kolla hur nära han pallar att de mordlystna arga rymdvarelserna kommer innan han bangar och berättar allt. En förhörsmetod/tortyr som Chakotay inte kan acceptera. Efter att han har ingripit och räddat snubben från varelserna så har han och Janeway ett allvarligt snack. Bägge vägrar att ge sig och hon degraderar honom och sätter honom i husarrest (eller ska man kanske kalla det för hyttarrest?) Troligtvis den allvarligaste brytningen mellan de två under hela serien. Hade gärna sett den här konflikten fördjupas, men Janeway är uppenbarligen inte så sugen på att diskutera i det här läget.

JANEWAY: We’ve had our disagreements, Chakotay, but you’ve never openly opposed me. 

CHAKOTAY: You almost killed that man today. 

JANEWAY: It was a calculated risk and I took it. 

CHAKOTAY: It was a bad call. 

JANEWAY: I’ll note your objection in my log. 

CHAKOTAY: I don’t give a damn about your log. This isn’t about rules and regulations. It’s about right and wrong. And I’m warning you, I won’t let you cross that line again. 

JANEWAY: Then you leave me no choice. You are hereby relieved of duty until further notice. 

CHAKOTAY: What’s happened to you, Kathryn? 

JANEWAY: I was about to ask you the same question.

Men det är fler i besättningen som häpnar över hur Janeway gått från mysig kapten till värsta despoten på bara några dygn. Även Tuvok hotas med samma behandling som Chakotay när han opponerar sig mot Janeway. Den här gången går hon in i en förhandling med de arga flygande rymdvarelserna och lovar dem att de ska få Equinox om de bara slutar att attackera Voyager.

Det finns ju något av en skuggjagstematik här. Att Janeway blir så ursinnig eftersom hon och Ransom varit med om liknande saker, men valt helt olika lösningar. Eller om det som kanske stör Janeway är att hon inser att hon själv, under andra förhållanden, kanske skulle ha fattat liknande beslut. Det komiska i det hela är ju att Janeway i sin ursinnighet över Ransoms moraliska brister själv utvecklas till en känslostyrd och reglementestänjande kapten.

En annan orsak till Janeways extremt stora ilska kan ju vara att hennes ställföreträdande dotter, Seven of Nine, finns på Equinox. Hon arbetade i skeppets maskinrum och blev kvar där när Equinox rymde från Voyager. Nu är hon fånge på kapten Ransoms skepp, men lyckades sätta deras aliendrivna rymddrift ur funktion innan hon blev nerslagen. För att använda den boostade warpdriften behövs det nu koder som bara Seven kan, och som hon förstås vägrar att ge till Ransom. Vilket leder oss till nästa person som visar oväntat mörka sidor i det här avsnittet:

Voyagers hololäkare är ju också fånge på Equinox, men efter att besättningen där kopplat bort de etiska drivrutinerna hos honom (precis som de gjort med sin egen läkare, han som nu befinner sig på Voyager) får vi se en ny och brutal version av även detta hologram. Allra läskigast/mest fantastiska är väl scenerna där hololäkaren rotar runt i Sevens hjärna för att få reda på några koderna, samtidigt som han får henne att sjunga duett med honom till My darling Clementine. En blinkning till HAL och Daisy Bell (A bicycle built for two)?

Till sist får Ransom nog av allt dödande ombord. Och det som (inte helt trovärdigt kanske) får honom att ändra åsikt är när Seven of Nine dyker upp i det fattigmansholodäck som man har ombort på Equinox, ett slags avancerad VR. När Ransom kopplat upp sig till den fridfulla strand där han brukar kunna hitta lugn och ro mitt i kaoset ombord på skeppet, så dyker det plötsligt upp en kvinna där. Snart inser han att kvinnan i hans simulering är Seven. Hon gömmer sig i programmet, säger hon. Men hennes uppmaningar till Ransom om att tänka om i den virtuella verkligheten verkar vara droppen för Ransom. Han ångrar sig, och kontaktar så småningom Voyager och söker fred. Något som resten av hans besättning inte accepterar. Myteri ombord, men vad hjälper det när Janeway och Voyager hinner ifatt Equinox.

Det hela slutar med att Equinox går under, med sin kapten ombord. De snällaste ur besättningen transporteras dock ombord på Voyager. Janeway erbjuder sig att rädda även Ransom, trots sin deal med rymdvarelserna. Men:

RANSOM [on viewscreen]: Things didn’t work out exactly as I planned, but you’ve got everyone worth getting.

JANEWAY: We’re beaming you out of there. 

RANSOM [on viewscreen]: This ship is about to explode. I’ve got to put some distance between us. I’ve accessed helm control. 

JANEWAY: You can set auto-navigation and then transport to Voyager. 

RANSOM [on viewscreen]: There’s no time! You’ve got a fine crew, Captain. Promise me you’ll get them home. 

JANEWAY: I promise. 

De spillror av Equinox besättning som nu finns på Voyager får en ordentlig avhyvling om förbrukat förtroende. Det kommer att ta tid innan Janeway kan lita på dem igen, förklarar hon. För resten av relationerna ombord verkar däremot sviterna från den här krisen vara ganska minimala. Chakotay och Janeway verkar vara vänner igen. Det vill säga, man behöver inte ta ställning till den här konflikten i de kommande avsnitten av den här säsongen. På sajten Memory Alpha läser jag hur förbannad Ronald D Moore var över det här. Han jobbade ju tidigare med Deep Space Nine, men när den serien gått i mål fick han flytta över till systerserien Voyager i stället. Ur hans perspektiv, som kom från en serie sammanhängande storylines, var slutet på det här avsnittet inget annat än ett svek.

I remember writing in the margins, ‘This is a total betrayal of the audience. This is wrong. You can’t end the show like this. If you are going to do all this other stuff, you can’t end the show like this, because it’s not fair, because it’s not true, and it just wouldn’t happen”.

Moore blev inte så långvarig på Voyager, kanske för att han ville göra en annan serie? Själv håller jag med om en del av hans kritik. Men tycker samtidigt att även Deep Space Nine ofta var en inkonsekvent serie. Jag uppfattar nämligen inte det där sveket som så gigantiskt, utan tycker tvärtom att andra delen av Equinox är något av ett mästerverk.

Jag tyckte att det var ovanligt spännande, dynamiskt och mörkt. Jag har ju också en viss förkärlek för de avsnitt där folk blir galna, koleriska och mister humöret. För min del hade man gärna fått ta bort det där “nu ska vi dra ett streck över allting”-slutet. Men det är, på gott och ont, något som förekommer väldigt ofta inom Star Trek. Den biten har jag oftast överseende med numera.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 611 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Coda. Det där Janeway möter Döden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Transportörtrubbelintriger har verkligen fått stå tillbaka för skytteltrubbelintriger på sistone. Rymden känns alltmer ogästvänlig i bägge Star Trek-serierna för ögonblicket, med en massa blixtnedslag, oförutsägbara väderomslag och krashlandningar på ogästvänliga planeter och månar så fort någon ger sig ut i en skyttel (överdriver bara en smula). Så när Janeway och Chakotay störtar med sin skyttel efter att ha överraskats av en hiskelig storm, så känns det verkligen lite som ett dussinanslag för ett avsnitt. När bägge dör ganska omgående höjer jag dock på ögonbrynen. Och när avsnittet börjar om igen efter det, från typ scen två i avsnittet med de två snicksnackande i skytteln igen så lutar  jag mig framåt i tv-soffan. Något konstigt är på gång, om än en smula bekant. 

Tidsloopar har jag ju sett förut. “Måndag hela veckan”-stämningen finns till exempel i The Next Generations Cause and Effect, precis som i Discovery-avsnittet Magic to Make the sanest man go mad. Men den här tidsloopen börjar skeva ganska snart. Ibland är inte Chakotay medveten om att tiden upprepar sig, och sedan accelererar allt lite ytterligare när Janeway börjar stå vid sidan av och se hur resten av crewen försöker rädda hennes liv. 

Den tredje fasen i förvirringen inträffar när  Janeways sedan länge döda farsa plötsligt kommer inknallandes på Voyager, Han förklarar för henne att hon också är död och att det är dags att dra till efterlivet. Men se, det vill inte Janeway, oavsett hur mycket han tjatar och pedagogiskt försöker förklara för henne att det är det bästa för henne. Till slut är han så jobbig att Janeway börjar bli lite misstänksam, och då börjar även små fragment av ytterligare en verklighet komma in i hennes medvetande. I det håller hon på att bli återupplivad av hololäkaren och de andra. Kanske är det den dimensionen som är verkligheten, och den där jobbiga typen som ser ut som farsan som är en illusion, hoppas Janeway (och då måste jag förstås tänka på att det här avsnittet påminner lite om Distant Voices). 

Det finns många rätt härliga scener i Coda, även om härligt kanske inte är riktigt rätt uttryck att använda. Men ändå, hur många får till exempel chansen att , som Janeway, vara med på sin egen begravning och höra alla talen om hur fantastisk man är? Scenen där hololäkaren avrättar Janeway med giftgas eftersom hon är sjuk är också helt bisarr och brutal. Sedan kanske jag tycker att den del av avsnittet där Kes försöker hitta Janeways själ (medan hon sitter bredvid) är en smula seeegt. 

Framför allt är det ändå en ganska rolig idé som man lanserar i det här avsnittet. Den att personen som kommer och vill att du ska följa med in i ljuset när du håller på att dö egentligen är en parasit som vill livnära sig på ditt medvetande. Kanske är alltså själva döden en parasit i din hjärna som tjatar på dig att ge upp och sluta leva (ska genast se om Sjunde inseglet och se om den tolkningen fungerar där) 

Urnöjd med det här avsnittet. Älskar när Star Trek gör de här mardrömsliknande avsnitten, de blir verkligen ofta väldigt lyckade. Sedan kan man ju tycka att det är lite märkligt att Janeway är mer fäst vid sin besättning än vid sin farsa, det vill säga hellre hänger kvar som spöke på Voyager än spenderar (vad han utlovar som) efterlivetkvalitetstid med honom. Men det får hon ta med sin terapeut när hon kommer tillbaka till Jorden. 

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 462 tv-avsnitt.

VOY: The Q and the Grey. Det där Q vill skaffa barn med Janeway.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag brukar ju initalt ha väldigt svårt för avsnitt med Q-varelser, men sedan vekna någonstans mitt i episoden och tycka att det kanske ändå finns någon filosofisk aspekt som inte hade kunnat belysas på något annat sätt än att en supermäktig varelse iscensätter practical jokes med en stackars besättning på ett rymskepp. Men den här gången…hände inte det. Jag blev bara mer och mer irriterad. 

Redan när Q först gör entré tycker jag faktiskt att det är lite obehagligt. Q uppvaktar Janeway på hennes rum och förklarar att han vill skaffa barn med henne. När hon tackar nej och försöker kalla på vakter så visar det sig att han blockat signalen från hennes kom-sändare. Så där sitter hon, inspärrad på sitt rum med en av universums mäktigaste varelser – som inte bara vill ligga med henne utan ockås använt sina krafter till att göra om hennes säng till en uppkastning i röd satin. Redan 1996 borde det här väl ändå ha känts ganska rapeigt, eller? Framför allt eftersom Q inte ger upp efter att ha fått nej den första, andra och tredje gången han ställer frågan. Jo, jag fattar att det är tänkt att vara komiskt och skoj, det här. Men hos mig gör det mest lite ont i magen. Hela den vitsiga dialog som man skrivit mellan Q och Janeway missar sitt mål om man hela tiden tycker att Janeway borde ropa “Stopp, min kropp!” i stället. 

Janeway är ju inte dummare än att hon förstår att det är något Q är ute efter, förutom hennes livmoder. Efter en rad misslyckade uppvaktningsförsök så förklarar han till sist syftet med babyfebern. Efter att en Q tilläts ta sitt liv (i avsnittet Death Wish ) så har nu ett krig brutit ut mellan de olika Q-varelserna – individualism och separatism står mot ett mer kollektivt tankesätt. Q:s tanke är att tillsammans med Janeway skapa ett nytt släkte, där människans fredlighet och konfliktlösande egenskaper skulle kombineras med Q:s makter. Det här är ju lite konstigt, eftersom Q redan första gången han dyker upp i serien anklagar mänskligheten för allt utom att vara fredsälskande. Hur som helst så förklarar Janeway att den typen av kunskaper och inställning inte är genetiska, utan förs vidare från föräldrar till barn. Dessutom, borde inte Q skaffa barn med den där kvinnliga Q-varelsen som står och surar i ett hörn på bryggan på Voyager snarare än uppvakta Janeway? 

Ja, sen händer det en massa. Q förflyttar sig själv och Janeway till en amerikanska inbördeskriget-miljö, för att typ göra kriget mellan de olika Q:na greppbart för en enkel mänsklig existens. De håller på att bli avrättade, men blir räddade av Voyagergänget som kört rakt in i en supernova för att komma in i Q-världen. Det finns någon form av lärdom som ska dras, om hur krig kan leda till förbättringar, men att det är ännu bättre att Q:na skaffar barn med varandra. Men uppriktigt sagt har jag redan tröttnat vid det här laget. Q har i varje fall sex genom att nudda varandra med fingrarna. 

Tydligen så tyckte alla som var med att det här blev ett jättebra avsnitt (ett av producenten Jeri Taylors favoritavsnitt till och med). Jag kan ju inte säga att jag direkt håller med. Jag förstod nog inte riktigt hur det där med att skaffa barn skulle göra slut på Q-kriget, och inte heller varför Q ska trakassera just stackars Janeway med sin tickande “kosmiska klocka” (okej, just det skämtet var faktiskt lite roligt).

Det enda jag egentligen tar med mig från det här avsnittet är att den där väldigt stillsamma åtrån som pågår mellan Janeway och Chakotay verkar fortsätta att göra sig påmind. Dessutom är det också värt att notera att hololäkaren fortsätter att använda sig av den där portabla hologramprojektorn från Future’s End, samt att Kes och Neelix inte verkar ha det så bra ihop efter att hennes kropp intogs av en gammal krigsherre. 

För mig var The Q and the grey mest en jävla soppa. En tramsig soppa, till och med. Jag säger nej tack till fler berättelser om Q:nas fortplantning, Q-intriger som utspelas i gamla dammiga kulisser och uppvaktningar som skulle platsa i en artikel om metoo-övergrepp. 

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 455 tv-avsnitt.

VOY: Resolutions. Det där ett insektsbett tvingar Janeway och Chakotay att leva nybyggarliv tillsammans med en apa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

voy resolutions 2

På ett plan handlar Resolutions om ett ständigt problem ombord på Voyager. Om befälet på rymdskeppet verkligen fortfarande kan organiseras som om skeppet är i kontakt med och en aktiv del av Federationens flotta, eller om det är rimligt att besättningen (som ju består av både Federationspersonal och individer från utbrytargruppen Maquis) åtminstone har ett visst inflytande på de övergripande beslut som fattas kring skeppets framtid. På ett helt annat plan handlar avsnittet också om en annan av de ständiga frågeställningarna ombord på rymdskeppet: Om och när Chakotay och Janeway kommer att ligga med varandra.

Den senare frågan ställs på sin spets efter att Janeway och Chakotay fått mystiska insektsbett efter ett ha landstigit på en obebodd planet. Ombord på Voyager gör bettet dem sjuka, men nere på den aktuella planeten blommar inte infektionen ut. Efter att hololäkaren gång på gång misslyckats med att finna ett botemedel så fattar Janeway ett drastiskt beslut. Att Voyager ska lämna henne och Chakotay kvar på planeten, och fortsätta sin långa resa hem utan dem. Befälet överlämnas till Tuvok som ju, lite oroväckande, är den mest fyrkantiga och reglementsrunkande person man kan hitta ombord. En sista instruktion lämnar Janeway dock till Tuvok och besättningen inför deras färd: kontakta inte Vidiierna för att försöka få tag i ett botemedel åt henne och Chakotay. De må vara i besittning av en väldigt avancerad läkarvård, men att förhandla med en civilisation som satt storskaliga organstölder i system är helt enkelt för farligt (det är ju faktiskt bara några avsnitt sedan de försökte borda Voyager senast). Gissa vad som händer sen?

voy resolutions 6Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.

Tuvok: In general, I believe it demonstrates faulty leadership to be guided by the emotions of a distraught crew. However, as Captain, I must not ignore the sensibilities of those I command. We will contact the Vidiians. This is my decision and mine alone. You are all absolved of responsibility in the matter. I will accept any consequences which may ensue. Lieutenant, set a course for the Vidiian convoy. Mister Kim, let me know when we’re within hailing range.

voy resolutions 5På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt  förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång  “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.

För Tuvok blir det också lite svettigt. Vidiierna låtsas bara vilja hjälpa Voyager, och lägger sig istället i bakhåll. Endast med hjälp av den vidiianska läkaren Danara Pel (hon som räddades till livet Lifesigns) får man det serum som behövs för att rädda Chakotay och Janeway. Och enbart genom att detonera en antimateriabehållare kan man oskadliggöra och undkomma de vidiianska skeppen.

voy resolutions 3Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.

Ett bra avsnitt, med både lite rymdskeppsaction, karaktärsutveckling och bitterljuv “det kan aldrig bli vi”-romantik. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är Janeways stela stunder med apan. Det samspelet känns faktiskt inte helt hundra.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 431 tv-avsnitt.