VOY: Coda. Det där Janeway möter Döden.

Transportörtrubbelintriger har verkligen fått stå tillbaka för skytteltrubbelintriger på sistone. Rymden känns alltmer ogästvänlig i bägge Star Trek-serierna för ögonblicket, med en massa blixtnedslag, oförutsägbara väderomslag och krashlandningar på ogästvänliga planeter och månar så fort någon ger sig ut i en skyttel (överdriver bara en smula). Så när Janeway och Chakotay störtar med sin skyttel efter att ha överraskats av en hiskelig storm, så känns det verkligen lite som ett dussinanslag för ett avsnitt. När bägge dör ganska omgående höjer jag dock på ögonbrynen. Och när avsnittet börjar om igen efter det, från typ scen två i avsnittet med de två snicksnackande i skytteln igen så lutar  jag mig framåt i tv-soffan. Något konstigt är på gång, om än en smula bekant. 

Tidsloopar har jag ju sett förut. “Måndag hela veckan”-stämningen finns till exempel i The Next Generations Cause and Effect, precis som i Discovery-avsnittet Magic to Make the sanest man go mad. Men den här tidsloopen börjar skeva ganska snart. Ibland är inte Chakotay medveten om att tiden upprepar sig, och sedan accelererar allt lite ytterligare när Janeway börjar stå vid sidan av och se hur resten av crewen försöker rädda hennes liv. 

Den tredje fasen i förvirringen inträffar när  Janeways sedan länge döda farsa plötsligt kommer inknallandes på Voyager, Han förklarar för henne att hon också är död och att det är dags att dra till efterlivet. Men se, det vill inte Janeway, oavsett hur mycket han tjatar och pedagogiskt försöker förklara för henne att det är det bästa för henne. Till slut är han så jobbig att Janeway börjar bli lite misstänksam, och då börjar även små fragment av ytterligare en verklighet komma in i hennes medvetande. I det håller hon på att bli återupplivad av hololäkaren och de andra. Kanske är det den dimensionen som är verkligheten, och den där jobbiga typen som ser ut som farsan som är en illusion, hoppas Janeway (och då måste jag förstås tänka på att det här avsnittet påminner lite om Distant Voices). 

Det finns många rätt härliga scener i Coda, även om härligt kanske inte är riktigt rätt uttryck att använda. Men ändå, hur många får till exempel chansen att , som Janeway, vara med på sin egen begravning och höra alla talen om hur fantastisk man är? Scenen där hololäkaren avrättar Janeway med giftgas eftersom hon är sjuk är också helt bisarr och brutal. Sedan kanske jag tycker att den del av avsnittet där Kes försöker hitta Janeways själ (medan hon sitter bredvid) är en smula seeegt. 

Framför allt är det ändå en ganska rolig idé som man lanserar i det här avsnittet. Den att personen som kommer och vill att du ska följa med in i ljuset när du håller på att dö egentligen är en parasit som vill livnära sig på ditt medvetande. Kanske är alltså själva döden en parasit i din hjärna som tjatar på dig att ge upp och sluta leva (ska genast se om Sjunde inseglet och se om den tolkningen fungerar där) 

Urnöjd med det här avsnittet. Älskar när Star Trek gör de här mardrömsliknande avsnitten, de blir verkligen ofta väldigt lyckade. Sedan kan man ju tycka att det är lite märkligt att Janeway är mer fäst vid sin besättning än vid sin farsa, det vill säga hellre hänger kvar som spöke på Voyager än spenderar (vad han utlovar som) efterlivetkvalitetstid med honom. Men det får hon ta med sin terapeut när hon kommer tillbaka till Jorden. 

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 462 tv-avsnitt.

VOY: The Q and the Grey. Det där Q vill skaffa barn med Janeway.

Jag brukar ju initalt ha väldigt svårt för avsnitt med Q-varelser, men sedan vekna någonstans mitt i episoden och tycka att det kanske ändå finns någon filosofisk aspekt som inte hade kunnat belysas på något annat sätt än att en supermäktig varelse iscensätter practical jokes med en stackars besättning på ett rymskepp. Men den här gången…hände inte det. Jag blev bara mer och mer irriterad. 

Redan när Q först gör entré tycker jag faktiskt att det är lite obehagligt. Q uppvaktar Janeway på hennes rum och förklarar att han vill skaffa barn med henne. När hon tackar nej och försöker kalla på vakter så visar det sig att han blockat signalen från hennes kom-sändare. Så där sitter hon, inspärrad på sitt rum med en av universums mäktigaste varelser – som inte bara vill ligga med henne utan ockås använt sina krafter till att göra om hennes säng till en uppkastning i röd satin. Redan 1996 borde det här väl ändå ha känts ganska rapeigt, eller? Framför allt eftersom Q inte ger upp efter att ha fått nej den första, andra och tredje gången han ställer frågan. Jo, jag fattar att det är tänkt att vara komiskt och skoj, det här. Men hos mig gör det mest lite ont i magen. Hela den vitsiga dialog som man skrivit mellan Q och Janeway missar sitt mål om man hela tiden tycker att Janeway borde ropa “Stopp, min kropp!” i stället. 

Janeway är ju inte dummare än att hon förstår att det är något Q är ute efter, förutom hennes livmoder. Efter en rad misslyckade uppvaktningsförsök så förklarar han till sist syftet med babyfebern. Efter att en Q tilläts ta sitt liv (i avsnittet Death Wish ) så har nu ett krig brutit ut mellan de olika Q-varelserna – individualism och separatism står mot ett mer kollektivt tankesätt. Q:s tanke är att tillsammans med Janeway skapa ett nytt släkte, där människans fredlighet och konfliktlösande egenskaper skulle kombineras med Q:s makter. Det här är ju lite konstigt, eftersom Q redan första gången han dyker upp i serien anklagar mänskligheten för allt utom att vara fredsäskande. Hur som helst så förklarar Janeway att den typen av kunskaper och inställning inte är genetiska, utan förs vidare från föräldrar till barn. Dessutom, borde inte Q skaffa barn med den där kvinnliga Q-varelsen som står och surar i ett hörn på bryggan på Voyager snarare än uppvakta Janeway? 

Ja, sen händer det en massa. Q förflyttar sig själv och Janeway till en amerikanska inbördeskriget-miljö, för att typ göra kriget mellan de olika Q:na greppbart för en enkel mänsklig existens. De håller på att bli avrättade, men blir räddade av Voyagergänget som kört rakt in i en supernova för att komma in i Q-världen. Det finns någon form av lärdom som ska dras, om hur krig kan leda till förbättringar, men att det är ännu bättre att Q:na skaffar barn med varandra. Men uppriktigt sagt har jag redan tröttnat vid det här laget. Q har i varje fall sex genom att nudda varandra med fingrarna. 

Tydligen så tyckte alla som var med att det här blev ett jättebra avsnitt (ett av producenten Jeri Taylors favoritavsnitt till och med). Jag kan ju inte säga att jag direkt håller med. Jag förstod nog inte riktigt hur det där med att skaffa barn skulle göra slut på Q-kriget, och inte heller varför Q ska trakassera just stackars Janeway med sin tickande “kosmiska klocka” (okej, just det skämtet var faktiskt lite roligt).

Det enda jag egentligen tar med mig från det här avsnittet är att den där väldigt stillsamma åtrån som pågår mellan Janeway och Chakotay verkar fortsätta att göra sig påmind. Dessutom är det också värt att notera att hololäkaren fortsätter att använda sig av den där portabla hologramprojektorn från Future’s End, samt att Kes och Neelix inte verkar ha det så bra ihop efter att hennes kropp intogs av en gammal krigsherre

För mig var The Q and the grey mest en jävla soppa. En tramsig soppa, till och med. Jag säger nej tack till fler berättelser om Q:nas fortplantning, Q-intriger som utspelas i gamla dammiga kulisser och uppvaktningar som skulle platsa i en artikel om metoo-övergrepp. 

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 455 tv-avsnitt.

VOY: Resolutions. Det där ett insektsbett tvingar Janeway och Chakotay att leva nybyggarliv tillsammans med en apa.

voy resolutions 2

På ett plan handlar Resolutions om ett ständigt problem ombord på Voyager. Om befälet på rymdskeppet verkligen fortfarande kan organiseras som om skeppet är i kontakt med och en aktiv del av Federationens flotta, eller om det är rimligt att besättningen (som ju består av både Federationspersonal och individer från utbrytargruppen Maquis) åtminstone har ett visst inflytande på de övergripande beslut som fattas kring skeppets framtid. På ett helt annat plan handlar avsnittet också om en annan av de ständiga frågeställningarna ombord på rymdskeppet: Om och när Chakotay och Janeway kommer att ligga med varandra.

Den senare frågan ställs på sin spets efter att Janeway och Chakotay fått mystiska insektsbett efter ett ha landstigit på en obebodd planet. Ombord på Voyager gör bettet dem sjuka, men nere på den aktuella planeten blommar inte infektionen ut. Efter att hololäkaren gång på gång misslyckats med att finna ett botemedel så fattar Janeway ett drastiskt beslut. Att Voyager ska lämna henne och Chakotay kvar på planeten, och fortsätta sin långa resa hem utan dem. Befälet överlämnas till Tuvok som ju, lite oroväckande, är den mest fyrkantiga och reglementsrunkande person man kan hitta ombord. En sista instruktion lämnar Janeway dock till Tuvok och besättningen inför deras färd: kontakta inte Vidiierna för att försöka få tag i ett botemedel åt henne och Chakotay. De må vara i besittning av en väldigt avancerad läkarvård, men att förhandla med en civilisation som satt storskaliga organstölder i system är helt enkelt för farligt (det är ju faktiskt bara några avsnitt sedan de försökte borda Voyager senast). Gissa vad som händer sen?

voy resolutions 6Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.

Tuvok: In general, I believe it demonstrates faulty leadership to be guided by the emotions of a distraught crew. However, as Captain, I must not ignore the sensibilities of those I command. We will contact the Vidiians. This is my decision and mine alone. You are all absolved of responsibility in the matter. I will accept any consequences which may ensue. Lieutenant, set a course for the Vidiian convoy. Mister Kim, let me know when we’re within hailing range.

voy resolutions 5På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt  förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång  “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.

För Tuvok blir det också lite svettigt. Vidiierna låtsas bara vilja hjälpa Voyager, och lägger sig istället i bakhåll. Endast med hjälp av den vidiianska läkaren Danara Pel (hon som räddades till livet Lifesigns) får man det serum som behövs för att rädda Chakotay och Janeway. Och enbart genom att detonera en antimateriabehållare kan man oskadliggöra och undkomma de vidiianska skeppen.

voy resolutions 3Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.

Ett bra avsnitt, med både lite rymdskeppsaction, karaktärsutveckling och bitterljuv “det kan aldrig bli vi”-romantik. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är Janeways stela stunder med apan. Det samspelet känns faktiskt inte helt hundra.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 431 tv-avsnitt.