Jag gillade första delen av den här historien. Men upplösningen är faktiskt snäppet vassare. Framför allt när Janeway på allvar verkar hålla på att tappa det. Blir bindgalen. Sätter sina befäl i arresten när de säger emot henne. Så fullständigt uppfylld är hon av jakten på kapten Ransom och hans skepp Equinox. (Den där alienvarelsen från som såg ut att döda henne i slutet av förra säsongen lyckades förstås inte).
Ett exempel på hur Janeways ilska yttrar sig får vi när hon förhör en besättningsmedlem från Equinox som man lyckats kidnappa. När han inte vill svara på hennes frågor sätter hon honom i ett lastrum och avaktiverar sköldarna. Det vill säga, hon tänker kolla hur nära han pallar att de mordlystna arga rymdvarelserna kommer innan han bangar och berättar allt. En förhörsmetod/tortyr som Chakotay inte kan acceptera. Efter att han har ingripit och räddat snubben från varelserna så har han och Janeway ett allvarligt snack. Bägge vägrar att ge sig och hon degraderar honom och sätter honom i husarrest (eller ska man kanske kalla det för hyttarrest?) Troligtvis den allvarligaste brytningen mellan de två under hela serien. Hade gärna sett den här konflikten fördjupas, men Janeway är uppenbarligen inte så sugen på att diskutera i det här läget.
JANEWAY: We’ve had our disagreements, Chakotay, but you’ve never openly opposed me.
CHAKOTAY: You almost killed that man today.
JANEWAY: It was a calculated risk and I took it.
CHAKOTAY: It was a bad call.
JANEWAY: I’ll note your objection in my log.
CHAKOTAY: I don’t give a damn about your log. This isn’t about rules and regulations. It’s about right and wrong. And I’m warning you, I won’t let you cross that line again.
JANEWAY: Then you leave me no choice. You are hereby relieved of duty until further notice.
CHAKOTAY: What’s happened to you, Kathryn?
JANEWAY: I was about to ask you the same question.
Men det är fler i besättningen som häpnar över hur Janeway gått från mysig kapten till värsta despoten på bara några dygn. Även Tuvok hotas med samma behandling som Chakotay när han opponerar sig mot Janeway. Den här gången går hon in i en förhandling med de arga flygande rymdvarelserna och lovar dem att de ska få Equinox om de bara slutar att attackera Voyager.
Det finns ju något av en skuggjagstematik här. Att Janeway blir så ursinnig eftersom hon och Ransom varit med om liknande saker, men valt helt olika lösningar. Eller om det som kanske stör Janeway är att hon inser att hon själv, under andra förhållanden, kanske skulle ha fattat liknande beslut. Det komiska i det hela är ju att Janeway i sin ursinnighet över Ransoms moraliska brister själv utvecklas till en känslostyrd och reglementestänjande kapten.
En annan orsak till Janeways extremt stora ilska kan ju vara att hennes ställföreträdande dotter, Seven of Nine, finns på Equinox. Hon arbetade i skeppets maskinrum och blev kvar där när Equinox rymde från Voyager. Nu är hon fånge på kapten Ransoms skepp, men lyckades sätta deras aliendrivna rymddrift ur funktion innan hon blev nerslagen. För att använda den boostade warpdriften behövs det nu koder som bara Seven kan, och som hon förstås vägrar att ge till Ransom. Vilket leder oss till nästa person som visar oväntat mörka sidor i det här avsnittet:
Voyagers hololäkare är ju också fånge på Equinox, men efter att besättningen där kopplat bort de etiska drivrutinerna hos honom (precis som de gjort med sin egen läkare, han som nu befinner sig på Voyager) får vi se en ny och brutal version av även detta hologram. Allra läskigast/mest fantastiska är väl scenerna där hololäkaren rotar runt i Sevens hjärna för att få reda på några koderna, samtidigt som han får henne att sjunga duett med honom till My darling Clementine. En blinkning till HAL och Daisy Bell (A bicycle built for two)?
Till sist får Ransom nog av allt dödande ombord. Och det som (inte helt trovärdigt kanske) får honom att ändra åsikt är när Seven of Nine dyker upp i det fattigmansholodäck som man har ombort på Equinox, ett slags avancerad VR. När Ransom kopplat upp sig till den fridfulla strand där han brukar kunna hitta lugn och ro mitt i kaoset ombord på skeppet, så dyker det plötsligt upp en kvinna där. Snart inser han att kvinnan i hans simulering är Seven. Hon gömmer sig i programmet, säger hon. Men hennes uppmaningar till Ransom om att tänka om i den virtuella verkligheten verkar vara droppen för Ransom. Han ångrar sig, och kontaktar så småningom Voyager och söker fred. Något som resten av hans besättning inte accepterar. Myteri ombord, men vad hjälper det när Janeway och Voyager hinner ifatt Equinox.
Det hela slutar med att Equinox går under, med sin kapten ombord. De snällaste ur besättningen transporteras dock ombord på Voyager. Janeway erbjuder sig att rädda även Ransom, trots sin deal med rymdvarelserna. Men:
RANSOM [on viewscreen]: Things didn’t work out exactly as I planned, but you’ve got everyone worth getting.
JANEWAY: We’re beaming you out of there.
RANSOM [on viewscreen]: This ship is about to explode. I’ve got to put some distance between us. I’ve accessed helm control.
JANEWAY: You can set auto-navigation and then transport to Voyager.
RANSOM [on viewscreen]: There’s no time! You’ve got a fine crew, Captain. Promise me you’ll get them home.
JANEWAY: I promise.
De spillror av Equinox besättning som nu finns på Voyager får en ordentlig avhyvling om förbrukat förtroende. Det kommer att ta tid innan Janeway kan lita på dem igen, förklarar hon. För resten av relationerna ombord verkar däremot sviterna från den här krisen vara ganska minimala. Chakotay och Janeway verkar vara vänner igen. Det vill säga, man behöver inte ta ställning till den här konflikten i de kommande avsnitten av den här säsongen. På sajten Memory Alpha läser jag hur förbannad Ronald D Moore var över det här. Han jobbade ju tidigare med Deep Space Nine, men när den serien gått i mål fick han flytta över till systerserien Voyager i stället. Ur hans perspektiv, som kom från en serie sammanhängande storylines, var slutet på det här avsnittet inget annat än ett svek.
I remember writing in the margins, ‘This is a total betrayal of the audience. This is wrong. You can’t end the show like this. If you are going to do all this other stuff, you can’t end the show like this, because it’s not fair, because it’s not true, and it just wouldn’t happen”.
Moore blev inte så långvarig på Voyager, kanske för att han ville göra en annan serie? Själv håller jag med om en del av hans kritik. Men tycker samtidigt att även Deep Space Nine ofta var en inkonsekvent serie. Jag uppfattar nämligen inte det där sveket som så gigantiskt, utan tycker tvärtom att andra delen av Equinox är något av ett mästerverk.
Jag tyckte att det var ovanligt spännande, dynamiskt och mörkt. Jag har ju också en viss förkärlek för de avsnitt där folk blir galna, koleriska och mister humöret. För min del hade man gärna fått ta bort det där “nu ska vi dra ett streck över allting”-slutet. Men det är, på gott och ont, något som förekommer väldigt ofta inom Star Trek. Den biten har jag oftast överseende med numera.
Betyg: 10/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 611 tv-avsnitt.
