I samma veva som jag kollade på …Nor the Battle to the Strong höll jag också på att läsa den femte och avslutande delen i Peter Englunds nya, utökade version av WW1-skildringen Stridens skönhet och sorg. En rätt passande kombination, visade det sig. Just det här avsnittet måste ju vara det närmaste Star Trek kommit (så här långt) när det gäller att försöka skildra konsekvenserna av krig på ett realistiskt sätt. Den huvudsakliga spelplatsen i …Nor the Battle to the Strong är därför inte slagfältet, utan i stället ett tillfälligt fältsjukhus. Det finns ekon av klassiska krigsskildringar när Jake Sisko här stapplar runt bland sårade och förblödande soldater. Egentligen är det bara kläder, vapen och medicinsk utrustning som skiljer scenen i Deep Space Nine från ett av kapitlen i Englunds bok. Så var också avsnittet delvis inspirerat av Ernest Hemingways upplevelser av första världskriget.
Faktum är att jag till och med hade praktiskt nytta av läsningen i Stridens skönhet och sorg för att förstå allt som hände i …Nor the Battle to the Strong. I en av Englunds fotnoter fick jag nämligen reda på vad begreppet triage, som nämns i …Nor the Battle to the Strong, är för något. Sedan är jag kanske personligen inte helt övertygad om det sannolika i att framtida rymdkrig kommer att föras just så här. Redan nu har ju till exempel drönare spelat en stor roll i krigen i Afghanistan och Irak, och många tror ju att det snarare är olika former av robotar och fjärrstyrda vapen som kommer att utkämpa många av framtidens konflikter. Å andra sidan är ju klingonerna alltid väldigt old school. Deras förkärlek för att utkämpa strider med sina bat’leths har ju mer att göra med gammalmodig bajonettstrid än hyperteknologisk krigföring, liksom. Så då kanske det blir så här gammalmodigt och brutalt per automatik.
I …Nor the Battle to the Strong är det för en gångs skull Jake Sisko som är huvudperson. Den unge, aspirerande författaren har lyckats sälja in en porträttartikel om doktor Bashir till en tidskrift, men jobbet som journalist är inte lika kul som Jake tänkte sig. I avsnittets inledning är de två på väg hem från en läkarkonferens. Jättespännande tycker Bashir att det varit, medan Jake tyckte att hela grejen kändes urtrist. Resten av researchen flyter inte heller vidare bra. Bashir är helt enkelt lite för bekväm med att vara huvudpersonen i ett idolporträtt och hans självupptagna babbel gör bara Jakes jobb ännu svårare. Och plågsammare. Den stela intervjusituationen avbryts dock av ett nödrop från kolonin Ajilon Prime. Vapenvilan med klingonerna från säsongspremiären höll tydligen bara i fyra avsnitt, och nu råder det akut läkarbrist på den sargade kolonin. Bashir tvekar inför att ta åka dit med chefens son i släptåg, men Jake övertalar honom. Den scoop-sugne reportern vill nämligen ha en spännande inramning till sin artikel. Man kan väl säga att han får mer än han vågat drömma om.
Beskedet om att Jake nu befinner sig vid det klingonska krigets frontlinje leder till ett nytt lågvattenmärke när det gäller Dax förmåga att skämta vid fel tidpunkter. När Benjamin Sisko våndas inför Jakes situation tycker Dax att lite humor säkert kan lätta upp stämningen.
SISKO: According to the latest reports, Klingon ground troops have captured two settlements in the northern hemisphere.
WORF: Half the colonists are still trapped on the planet. There are no ships in the area to evacuate them.
O’BRIEN: We’re three days away at best.
SISKO: The Farragut will get there the day after tomorrow. Bashir says that he and Jake will leave as soon as the relief teams are in place.
DAX: That means they’ll be home by Thursday. Doesn’t give you much time to snoop through Jake’s things.
Situationen på Ajilon Prime blir mer desperat än någon kunnat förutse. Farragut, som skulle ha kommit till undsättning, skjuts ner och kolonisterna ansätts av attack efter attack från klingonerna. Jake konfronteras hela tiden med svårt skadade och döende patienter när han hoppar in och hjälper till att bära bårar på sjukhuset. En soldat går bort framför hans ögon: En annan visar sig ha skjutit sig själv i foten, skräckslagen inför tanken på att möta klingonerna i strid.
När Jake och Bashir ska hämta en portabel generator vid deras Runabout så är det dags för Jake att inse sina egna brister och svagheter. När de två överraskas av ett regn av granater får Jake panik och lämnar en troligtvis skadad Bashir åt sitt öde. Han springer utan att riktigt veta vart han är på väg, och hamnar till slut hos en dödligt sårad soldat som inte direkt lindrar Jakes skuldkänslor kring det som hänt.
BURKE: The doctor. You left him.
JAKE: It was a mistake.
BURKE: That’s what you call it.
JAKE: I didn’t mean for it to happen.
BURKE: And now you think bringing me back is going to make everything all right. Sorry, kid. Life doesn’t work like that.
(Burke dies coughing up blood, and Jake flees the crater.)
För att vara Star Trek är det här en ovanligt krass berättelse om den tunna linjen mellan mod och feghet i krig. Av misstag lyckas nämligen Jake bli en hjälte. När han i panik skjuter mot klingoner i en grotta lyckas han riva hela taket, något som visar sig rädda massor av patienters liv. Men istället för att nöja sig med att bli hyllad för sitt mod, så skiver han ner en text om alla sina upplevelser. En orädd text om att bli rädd, som får pappa Benjamin att bli ännu mera stolt.
(Sisko is reading.)
JAKE [OC]: The battle of Ajilon Prime will probably be remembered as a pointless skirmish, but I’ll always remember it as something more. As the place I learned that the line between courage and cowardice is a lot thinner than most people believe.
JAKE: I wasn’t sure whether to show it to you or not.
SISKO: Anyone who’s been in battle would recognise himself in this, but most of us wouldn’t care to admit it. It takes courage to look inside yourself and even more courage to write it for other people to see. I’m proud of you, son.
Även i en berättelse om krigets brutalitet finns det plats för lite Star Trek-gull på slutet. I övrigt får vi i det här avsnittet reda på att en graviditet bland ferengier ses som ett slags hyreskontrakt, och att Odo ibland skadar sig när han fortfarande får för sig att han har förmågan att förvandla sig till en kondor. Sedan kan jag tycka att det är lite synd att inte Andrew Kavovit fick en återkommande roll i serien. Han har ett slags härlig high school-filmkänsla i allt han gör i det här avsnittet. Ett obekymrat anslag mitt i krigets kaos. Ett lite piggt inslag i den här serien, tycker jag.
Som man kanske anat så gillade jag det här avsnittet, som man i sitt lite mer realistiska anslag kan se som ett slags fortsättning på The Ship. Det hade nog kunnat bli en nia i betyg om man skippat det lite för gulliga slutet.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 445 tv-avsnitt.
