Det här är ett unikt avsnitt. Inte bara för att det är det allra sista där med rollfiguren Lwaxana Troi, utan också för att hennes storyline för en gångs skull inte är den mest campiga i ett avsnitt. Den här lite nedtonade Lwaxana överträffas definitivt av den överspelande och kulturkåta rymdmusan Onaya. En varelse som i och för sig inspirerar Jake Sisko att i stort sett färdigställa en roman på några dagar, dessvärre suger hon samtidigt ur honom livskraften. Art by murder, liksom.
Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat, stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt asmr-exploitation. Onaya halvviskar ju fram sina inspirerande tillrop på ett sätt som är rätt så likt det sättet som folk pratar på i asmr-videor. Som en liten bonus kan jag ju dela med mig av en länk till en asmr-youtubefilm med rymdtema.
Onaya är ju dock helt gränslös och håller nästan på att ta livet av Jake i jakten på att suga ut mer av hans kreativa energi. Pappa Benjamin lyckas till sist rädda honom, men det går inte att fånga Onaya. Hon bara löses upp inför hans ögon, och ger sig ut på jakt i galaxen efter en ny yngling med kreativa ambitioner (man undrar ju mycket över här om det också finns manliga musor, för jag har för mig att Onaya inte nämner några kvinnliga genier från sitt cv). I eftersnacket tvekar Jake på om den där romanen verkligen är hans, men Benjamin peppar honom. Jake döper den i varje fall till Anslem, vilket tydligen betyder far på bajoranska. Det är också den roman som nämndes redan i The Visitor.
Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.
Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.
LWAXANA: You’ve gotten used to having me around, haven’t you? Oh, you dear, sweet man. Don’t you see? What you want is company, someone to take care of.
ODO: Is that so wrong?
LWAXANA: No, of course not. The problem is I want much more than that from you. You see, I can’t help it. I’m still in love with you. And as much as I wish that you were in love with me, I know you’re not. I could stay, I try to make you fall in love with me, but we both know that won’t happen. Then I’d end up resenting you, and our friendship is far too important for me to let that happen. That’s why it’s better for both of us if I leave now.
(Lwaxana kisses Odo.)
LWAXANA: Goodbye, husband.
ODO: Goodbye, wife.
The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 426 tv-avsnitt.
Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på 
Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…
Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.
Alltså det här avsnittet var värt de dryga tre åren som jag hållit på med det här projektet. Det är det här jag gått och väntat på. Lite äkta tv-serieguld.
Sorgearbetet är förstås tungt för den unge Jake Sisko, och det blir inte lättare av att pappa Benjamin återvänder till Jake, om än bara för korta stunder. Hos Benjamin har tiden stått stilla, men varje gång han återvänder är han som vilken skitjobbig förälder som helst (det vill säga tjatar mest om barnbarn). De där besöken gör Jake inte kan släppa tanken på att rädda sin pappa från att vara fången i det där subrymdsfragmentet där hans tidssignatur ballat ur (tror det var så som hans hoppande fram och tillbaka förklarades). Jake bestämmer sig för att skippa skrivandet, och istället satsa helt och hållet på forskning kring pappans försvinnande.
Rent generellt är jag, som man kanske märker på den här texten, väldigt såld på den här historien. Det är något djupt gripande med hela berättelsen, och serieskaparna vågar nästan hålla den seriösa tonen avsnittet igenom (lite banter mellan de åldrade upplagorna av Dax och Bashir släpper man igenom). I The Visitor känns det för ovanlighetens skull som om alla inblandade faktiskt tar både serien och dess tittare på allvar. Dessutom vill jag ge en eloge till Tony Todd som spelar den vuxne Jake. Han ger liksom ett djup till sin rollfigur på ett sätt som jag ofta saknar i Deep Space Nine. Och det behövs, för en gångs skull tycker jag också att dramat verkligen går fram, och att man lyckas gestalta Jakes utdragna lidande och sorg över det som hänt pappan.
Life Support är ett sånt här avsnitt, och mycket riktigt lyckas man slarva bort ett råmaterial som på pappret är extremt dramatiskt: Kiras pojkvän Vedek Bareil skadas under transporten från Bajor till Deep Space 9. Doktor Bashir dödförklarar först honom, men inser sedan att allt hopp inte är ute, och lyckas genom en metod som inbegriper en rad flummiga förklaringar (om än faktiskt godkända av en fackexpert) återuppliva honom igen. Den svage Bareil är en viktig spelare i pågående fredsförhandlingar mellan Bajor och Cardassien, och han prioriterar dem framför vila och hälsa. När Bashir upptäcker skadliga bieffekter av behandlingen väljer Bareil fortfarande att hellre ge sina sista dagar i livet åt förhandlingsarbetet än att sövas ner tills man hunnit kolla upp andra behandlingsmetoder.
B-handlingen lämnar också ett och annat att önska, framför allt som bihandling i ett avsnitt där producenterna och manusförfattarna tar livet av en rollfigur. Intrigen här handlar om Jake, som ska gå på dejt med en tjej. Hans ferengipolare Nog tvingar honom att göra om den till en dubbeldejt, och som tack för besväret totalsabbar Nog hela dejten genom att uppföra sig som en riktig mansgris. Helt i linje med hur Ferengier behandlar sina kvinnor, bland annat får vi reda på att kvinnorna i deras kultur både skär upp och tuggar maten åt sina män. Under Deep Space Nines gång har vi successivt sett hur ferengierna blivit allt mer nyanserat skildrade, men det här avsnittet är verkligen en återgång till hur det var förr. Ännu konstigare är att kapten Sisko försvarar Nog och skyller hans kassa stil på ferengikulturen. Som om inte Nog skulle vara tillräckligt assimilerad för att förstå hur man ska bete sig mot det motsatta könet.
Sisko vill börja utnyttja de utrymmen ombord på basen som användes för de straffarbetesliknande arbetetsuppgifterna där man hanterade det som man brutit i de bajoranska gruvorna. En symboliskt viktig ommöblering, alltså. När Jake och O’Brien försöker rensa bort gamla cardassiska datorprogram från en av terminalerna där så i råkar man också utlösa ett dolt säkerhetssystem. Ett förinspelat videomeddelande med basens förre cardassiske befäl Gul Dukat dyker upp på skärmarna, I det uppmanar han arbetarna i gruvavdelningen att avbryta sin revolt, annars kommer de att bestraffas. Samtidigt låses alla dörrar till lokalerna.
Som ett led i det här säkerhetssystemet har datorn också låst in alla våra olika rollfigurer på olika platser på rymdstationen, varpå intrigen utvecklas till tre parallella kammarspel. Ett är på rymdbasens brygga där bland annat Kira, Dax, Bashir och så småningom Garak försöker hitta nya sätt att lösa det här problemet på. Samtidigt är Odo och Quark är instänga på Odos kontor, medan Sisko och de andra försöker ta sig fram på egen hand genom stationen. Till sist transporterar självaste Gul Dukat sig ombord, men han vill inte hjälpa till att lösa problemen (han har den viktiga säkerhetskoden som skulle kunna stänga av hela processen)utan att först få något tillbaka. Han väljer den här pressade situationen för att försöka förhandla till sig en fast cardassisk militär närvaro ombord på Deep Space 9 i en förhandling med Kira. Hon vägrar.
Jag tycker att det här avsnittet är upplagt på ett ganska raffinerat sätt. Att varje åtgärd leder till att man är ännu djupare i trubbel är ganska kul i en serie där alla alltid verkar fatta optimala beslut. Sen finns det flera minnsvärda scener och situationer här. En favorit är scenen där Gul Dukat ska transportera sig över till sitt skepp från stationen, och cardassiernas dator tolkar det som ett flyktförsök, med hård åtgärd som svar. Det var en twist som fick mig att sitta och flina i tv-soffan, såklart att säkerhetssystemet har ytterligare ett säkerhetssystem som övervakar det första. Vi får också reda på ytterligare detaljer kring 
Svaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.
Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.
Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i 
Trots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.
Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.
Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.
Note to self. Om du blir uppraggad av mystisk okänd kvinna med generös urringning och rolig frisyr mitt i natten på Promenaden på Deep Space Nine, var lite misstänksam. Börja inte genast le lystet med ansiktet förvridet i värsta förförarvarggrinet. Framför allt inte om du för befäl över rymdstationen och skulle kunna bli utsatt för utpressning, kidnappning eller andra typer av bestämda påtryckningar från främmande makt. Om den där heta donnan dessutom inte kan berätta något om vem hon är, var hon kommit ifrån och vart hon är på väg, vrid upp den där misstänksamhetknappen ytterligare några snäpp. Om hon till på köpet har för vana att med jämna mellanrum försvinna spårlöst – ibland mitt framför ögonen på dig – ja, då ska du nog ta dig ur den där flirten så snabbt som möjligt. Annars kan det gå som för kapten Sisko i Second Sight. 
