Backstory-dags igen. Vad döljer sig bakom Neelix glada och käcka yttre. En massa mörker, död och lögner, visar det sig.
Jetrel är ett av de där avsnitten med en rätt krånglig intrig att återberätta – fylld av backstory, technobabble och lite hemkört terapisnack. Men man kan också se Jetrel som Voyager-producenternas försök att diskutera vetenskap och vapen – kopplingen mellan det här avsnittets moraliska dilemma och atombombsdetonationerna i Hiroshima och Nagasaki är lätta att göra. Och det är frågorna kring vetenskap och moral som gör det här avsnittet intressant. Ovanligt välskriven och argumenterande dialog i ett seriöst ämne – precis de ambitioner som jag förväntar mig av Star Trek (men kanske mer sällan får vara med om).
Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.
Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.
NEELIX: Well, there’s one good thing that will come from all this. When I first met you I didn’t know that your species lived only eight or nine years. I fell in love with you without knowing how lonely it would be to live without you after you’re gone. Now that I’m going to die first, I don’t have to worry about it.
KES: Before I met you, eight or nine years seemed like an eternity. It never occurred to me that anyone could live longer. Now that we’re together, no matter how many years we have left, it doesn’t seem like enough. But the important thing is to cherish whatever time we have together, whether it’s a day or a decade.
Det här kanske ser okej ut i skrift, men faktum är att alla scener där Kes, det vill säga skådespelaren Jennifer Lien, är med i känns skitjobbiga. Hennes uppgift på sistone har varit att agera lilla fröken rättrådig exakt hela tiden. Gärna med några populärpsykologiska punchlines om att till exempel leva i nuet och så vidare. Outhärdligt.
Det känns förresten som om Voyager-producenterna fått det här med holodäcksscener på hjärnan nu. Att ta till en holoscen i teasern känns som ett lite billigt trick, en nödlösning när man inte kan hitta på ett mer spännande anslag, och nu har man gjort det i två av de tre senaste avsnitten. Är alla möjligheter på själva Voyager verkligen redan uttömda? Vi har ju fortfarande inte sett några scener från sophanteringen eller toalettrengöringsdivisionen – det hade väl blivit en bra teaser+
Betyg: 8/10
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 15/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 378 tv-avsnitt.
