Det här avsnittet försökte jag se lite för sent på natten, så jag slumrade till här och där. Så det kanske inte var så underligt att jag tyckte att storyn verkade lite fragmentarisk. Eller? I bland är det ju faktiskt så att man faktiskt kan få en ganska klar bild av ett verk, även om man inte lycksas hålla sig vaken distansen ut. Ja, man kan ju till och med vara så fräck att man skyller de kippande ögonlocken på att det var något fel med filmen eller tv-serieavsnittet. Långsamt, osammanhängande eller allmänt oengagerande. till exempel. Mitt första intryck av The Fight var dock mest att det var lite osammanhängande. Så jag bestämde mig för att det nog krävdes ett andra försök innan jag kunde skriva om det här.
Och visst blev allt lite klarare när jag var vaken genom hela avsnittet, samtidigt som stora sjok av storyn är helt vrickade. Chakotays väldigt långa och väldigt knarkiga vision quest förstod jag helt ärligt mig inte på ens när jag satt och såg den på dagtid. Och hela avsnittet känns som om ansvarig redaktör gått igenom det en eftermiddag när han ville gå tidigt från jobbet, och inte orkade ta tag i alla oklarheter och konstigheter.
Grundförutsättningen i The Fight är i varje fall att Voyager fastnar i något som man kallar för kaosrymden, en plats där sensorerna är värdelösa och man inte kan navigera. Dessutom riskerar den fluktuerande gravitationen att krossa skeppet. Men samtidigt som man närmar sig kaosrymden så börjar Chakotay få märkliga hallucinationer, först under en boxningsmatch på holodäck och sedan i formen av både syn- och hörselvillor.
Allt det här triggar en gammal oro hos Chakotay, minnen av en farfar som miste förståndet och som såg och hörde saker som inte fanns. Medan hololäkaren lite mer nyktert konstaterar att det finns en genetisk förutsättning för de här hallucinatinerna hos Chakotay. Så småningom upptäcker man att hans tillstånd beror på att en livsform i kaosrymden försöker kontakta honom. Och just den här genetiska svagheten hos Chakotay gör att just han är mottaglig för deras anrop. Efter en jättekonstig vision quest och en ännu konstigare transliknande dröm så ger Chakotay till sist efter och låter sig själv bli ett verktyg för den främmande livsformen. De förklarar då för honom exakt hur man ska göra för att ta Voyager ut ur kaosrymden.
Det kanske bästa med hela det här avsnittet är scenerna där den här livsformen kommunicerar genom Chakotays minnesbilder, där lösryckta repliker klipps ihop till ett nytt meddelande. Lite samma teknik som i den här fanvideon där Picard tycks sjunga Let it snow, fast med en lite annorlunda text.
The Fight var definitivt inte fullt så virrig som jag tyckte när jag sov igenom vissa bitar, men det här är definitivt inte heller någon av franchisens tydligaste storyline. Även i klarvaket tillstånd är det hela minst sagt grumligt. Framför allt verkar manusförfattaren varit helt fixerad vid att Chakotays visioner ska yttrar sig som olika versioner av den boxningsmatch han var inne i när rymdvarelserna första gången kontaktade honom. Krystat? Jajamensan!
Veckans alien fick vi alltså inte ens se den här gången, och personligen har jag vissa begränsningar när det handlar om hur länge jag kan tycka att ett energifält i rymden kan vara kul att se på. En sak till som jag irriterar mig på, och som jämnt händer i den här serien: i en situation där alla möjligheter har testats och en säker död väntar några minuter bort, då ska ändå alla ha självklara invändningar mot den person som är den ende som lanserar en lösning. En konvention som är avsedd att höja spänningen, antar jag, men som den här gången bara gjorde mig skitförbannad i tv-soffan, skrikandes: men kom på en bättre idé själv då, om du nu är så jävla bra!
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 593 tv-avsnitt.
