Tag: Borger

VOY: The Gift. Det där Kes löser upp sig själv och blir utskriven från serien.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ska man nu bli utskriven ur en tv-serie så får det ju gärna ske på ett storslaget och lite spektakulärt sätt. Som här, där Kes förvandlas till ett slags mäktigt och kraftfullt väsen utan fysisk kropp och flyger ut i galaxen på egen hand. Men den här gången väger inte det storslagna riktigt upp den snopna känslan som infinner sig hos mig när en person som successivt blivit allt viktigare för serien bokstavligen löses upp i atomer. Det blir inte ens den där chockartade effekten av sorg som i avsnittet där Tasha Yar dog, eftersom Kes inte bara håller på att lösa upp själv utan också hela Voyager. Man är liksom ganska glad och tacksam när hon äntligen lyckas ta sig på en skyttel och styra iväg från skeppet.

Men The Gift är egentligen framför allt en illa förklädd stafettväxling. För samtidigt som Kes blir allt mer kosmisk så pågår ju parallellt återassimileringen av Seven of Nine i det här avsnittet. Hon ska bli mer mänsklig, har Janeway bestämt, vare sig Seven vill det eller ej (hint: hon vill verkligen inte). För produktionens innebär det här att Seven-skådespelerskan Jeri Ryan från och med det här avsnittet ersätter Kes-skådisen Jennifer Lien i rollistan.

Varför Lien blev utbytt finns det lite olika teorier om, men när alla artighetsfraser och undvikande formuleringar silats bort så står det väl hyfsat klart att huvudskälen var att man 1 tyckte att man nått vägs ände med Kes rent intrigmässigt (man utforskade ju till och med hennes liv ända fram till döden i ett avsnitt, om än med en man som man nu tänkt gifta bort med någon annan). Dessutom har man redan tidigare skrivit in repliker som tyder på att Kes funderar på att lämna Voyager, så det är ju uppenbart att man har funderat på den här förändringen även tidigare under manusdiskussionerna. 2, Man ville verkligen ha någon mer drop dead gorgeous på bryggan. Med större…behag. Eller hur ska man annars tolka det där silverfärgade fodralet som man klär Seven of Nine i så snart hon kommit ur sina borg-applikationer? Det finns faktiskt uppgifter, 3, om att man egentligen hade tänkt skriva ut Harry Kim ur serien. Men så valdes han till up-and-coming sexsymbol i någon tidning, och så kändes det onödigt. Voyager måste verkligen ta vara på varje möjlighet till sexvibbar som man kan hitta i den där ensemblen. Och en sak till. Eftersom, 4, Kes och andra ocampas livsläng är så kort (i genomsnitt nio år), så skulle det eventuellt snart börja bli dags att ålderssminka henne innan den här serien nått sitt slut. Det verkar ju som en betydligt jobbigare process att schemalägga än att limma på två metallfärgade plastbitar i Seven of Nines ansikte.

Man kan egentligen se hela det här avsnittet som en provkarta på vilka val producenterna stod inför, rent storylinemässigt, med de här två rollfigurerna. I The Gift utvecklas ju Kes mentala förmågor i rasande takt, snart så avancerade att inte ens Tuvok kan undervisa henne längre. Första steget i den här snabba utvecklingen är när hon här går rakt in i Seven of NInes hjärna och tar bort ett Borg-implantat genom telekinesi. När hon sedan ska träna telepati med Tuvok så nöjer hon sig inte med att gå in och granska hans fina ljusstake på subatomnivå, hon vill gå bortom det. Något som startar en process som kan hota att upplösa både henne och det omkring henne. Ingen förmåga som man vill att någon tränar ombord på ett rymdskepp, helt enkelt. Dramatiskt och lite spejsat, på gränsen till fantasyartat.

Seven of Nine, däremot, hinner skapa helt annan typ av dramatik omkring sig. Dels får vi följa hennes egen process in i sitt förmänskligande. Paniken när hon inte har kollektivets tankar i sin hjärna, och efter det hennes försök att hantera den helt nya känslan av ensamhet. Utöver det psykologiska så genomgår hon också en fysisk förändring när hennes mänskliga immunförsvar piggar på sig och börjar stöta ut hennes inopererade Borg-delar, vilket nästan dödar henne. Och sedan har vi det där med de mellanmänskliga relationerna. Att säga att B’Elanna inte gillar att ha att göra med Seven of Nine i maskinrummet är förstås en underdrift. Plus att Seven of Nine genast också visar att hon inte är att lita på. Så fort hon får en chans så försöker hon kontakta Borgerna, för att tipsa dem om var de kan hitta henne och Voyager. Att Seven of NIne kanske inte går att lita på, gör ju bara henne ännu mer spännande.

Jag tycker också att det är lite snyggt att man låter det här med Janeways mission kring att göra Seven of Nine till människa kännas lite ambivalent. Hur det nu än är så fattar Janeway ju ett beslut om att göra Seven of Nine mer lik henne själv, och Seven ges faktiskt en chans att hyfsat välformulerat kritisera det beslutet:


SEVEN: You have imprisoned us in the name of humanity, yet you will not grant us your most cherished human right. To choose our own fate. You are hypocritical, manipulative. We do not want to be what you are. Return us to the Collective! 
JANEWAY: You lost the capacity to make a rational choice the moment you were assimilated. They took that from you, and until I’m convinced you’ve gotten it back, I’m making the choice for you. You’re staying here. 
SEVEN: Then you are no different than the Borg.

Fast det där ambivalenta får inte vara hur långdraget som helst. Redan i slutet av det här avsnittet bryter Seven of Nine först ihop, och sen får hon det där silverfodralet. Ny-assimilerad, även om det är på ett annat sätt än tidigare. Jag är ändå lättad över att Seven of NIne inte gick med på att Janeway skulle få använda hennes gamla människonamn, Annika Hansen, som tilltalsnamn. Någon måtta på hyperassimilerandet får det ändå vara.

Kes sista present till sina gamla besättningskollegor, den som gett det här avsnittet sitt namn, blir att supersnabbt skjuta Voyager genom rymden. På bara några sekunder kommer skeppet tio år närmre sitt slutmål, Jorden. Snällt. Fast, å andra sidan, när Kes förvandlades till fri energi i rymden råkade hon spränga sin skyttel i luften också. Och nu börjar jag faktiskt bli lite orolig. Det känns som om skyttlarna försvinner, exploderar eller kraschlandar på planeter stup i kvarten. Hur många skyttlar har Voyager ombord, egentligen? Hur ska det gå?

Ska jag sammanfatta mina känslor inför det här avsnittet, så är jag ändå glad över producenternas val att göra lite förändringar i rollistan. Tycker att Seven of Nines transformering är mycket intressantare än Kes möjliga storylines om att bli ett väsen eller morsa.

Jag tycker också att The Gift har en väldisponerad intrig, när det gäller vändpunkter och starka känslor. Men tycker fortfarande att det nästan är lite pinsamt att producenterna gjorde sig av med Kes på det här abrupta sättet. Det hade ju kunnat vara så mycket snyggare om de bara inte hade stressat så mycket. Kes förvandling hade ju blivit lite mer rimlig om den fått växa fram under några avsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 494 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion del 2. Slutet för pakten med borgerna. Och början på lidvet med Seven of Nine.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Det känns ju lite märkligt att komma dragandes med ett sånt här gammalt avsnitt, när det enda jag egentligen vill göra just nu är att läsa artiklar, lyssna på poddar och kolla på youtube-analyser om det senaste avsnittet av Discovery. Men trots all den där hysterin så måste min ordinarie resa genom Star Trek fortsätta även under de 14 veckor som Discovery pågår. Precis som Janeway och hennes crew har jag inte råd att stanna upp någonstans särskilt länge, utan måste ständigt stäva vidare. Så nu förflyttar vi oss nästan 20 år tillbaka, till den 3 september 1997 och säsongspremiären av Star Trek: Voyagers fjärde säsong. Den sista halvan av cliffhanger-dubbelavsnittet Scorpion. Som för övrigt är extra allt action-packat. Här finns lika mycket handling, vändpunkter och dramatik som i en halv säsong av den vanliga serien, känns det som.

Janeway är förstås fortfarande sysselsatt med samarbetet med borgerna, och arbetet med att ta fram ett vapen mot den övermäktiga fienden Art
8472. Det här måste ju eventuellt vara hennes sämst förankrade beslut någonsin. Det räcker med att hon hamnar i koma en kort stund för att Chakotay ska ta chansen att förklara koalitionen avslutad och öppna portarna till ett av lastdäcken för att blåsa ut borger i rymden. Okej, just det drastiska beslutet var i och för sig framprovocerat av att borgerna försökte ta kontrollen över Discovery Voyager, men ändå. Man tycker ju att han ändå borde uppskattat en del av de umbäranden som hon utstått för att få den här dealen i hamn.

Som när hon blev tvungen att snacka sig ur situationen när borgerna plötsligt ville assimilera henne och Tuvok när de kommit till borgkuben, eftersom människors sätt att kommunicera på var för primitivt för borgerna. Att ens förhandla med borger är nästan en omöjlighet, men här lyckades hon, bokstavligt talat på knä, få till en lösning där borgerna avsatte en särskild kontaktperson för den ineffektiva kommunikationen med människorna. Valet föll på Seven of Nine, Tertiary Adjunct of Unimatrix Zero-One, en assimilerad människa som kommer att spela en stor roll under resten av säsongen. Och hon är så pass skilled i kommunikation med underlägsna arter att hon förstår att namnet Seven of Nine kanske är lite enklare för individer att använda. Hon är också den enda av borgerna som inte hamnar ute i rymden när Voyager öppnar portarna på den där lastbryggan.

Det var när borgerna offrade sin kub för att skydda Voyager från ett anfall från art 8472 som en del av dem transporterades över till federationsskeppet för att fortsätta samarbetet med att utveckla ett vapen mot fienden. Ett arbete som försvårats av att Kes nyttjats som en telepatisk övervakningskamera från art 8472:s sida. De vet vad som är på gång, alltså. När borgernas förluster börjar räkna i miljoner individer sätter de sin hemliga plan i verket: att möta fienden på deras planhalva. Utan att rådfråga Chakotay assimilerar man tekniken på Voyager och öppnar en singularitet till 8472:ornas dimension. Och det är då det går upp för Chakotay vems fel det här kriget egentligen är. Att det var borgerna som inledde konflikten med att försöka assimilera art 8472, men misslyckades. Något som nu satt allt liv i galaxen i fara.

Lyckligtvis fungerar de där supervapnen som borgerna och Voyager-crewen tagit fram tillsammans. Art 8472:s skepp sabbas förstörs och de verkar avskräckta, åtminstone för nu. Men det betyder inte att faran är över. Nu visar det sig att Seven of Nine och borgerna inte har något intresse av att följa det avtal som först upprättades med Janeway. Sån tur att kaptenen vaknat från sin koma och upprättat en plan. Seven of Nines försök att ta över skeppet stoppas av att Chakotay lyckas ta sig in i hennes medvetande genom en av borgernas uppkopplingar. Där hittar han gamla människominnen i hennes hjärna. Det och en stor, fet elektrisk urladdning knockar Seven of Nine. När hon är medvetslös kopplas hon också ur borgernas kollektiva medvetande, och Janeways avsikt är att assimilera henne tillbaka till mänskligheten.

Ja, det blev mycket refererande där, men det hände ju så mycket. Förutom Seven of Nines entré som återkommande rollfigur är det förstås också väldigt tydligt att Janeway och Chakotay har svårt att enas om någonting alls just nu. Deras flirtiga relation är verkligen ett minne blott. Scorpion II lyckas också vara ett sånt där avsnitt som både samlar upp första delens många intrigtrådar, men samtidigt skapar en framåtrörelse in i den fortsatta säsongen.

Med Seven of Nine har Voyager nu fått sin egen version av Spock och Data. Visst har hololäkaren varit inne och tassat på frågeställningar som “vad är skillnaden mellan ett datorprogram och en människa?” och “vad gör någon mänsklig?” tidigare, men med Seven of Nine får vi en rollfigur som faktiskt överträffar honom i förmågan att vara burdus och kantig (han har ju trots allt utvecklats till att bli mer och mer av ett charmtroll). Seven of Nine är dessutom lite farlig, och det finns väldigt mycket information om allt möjligt lagrat i hennes hjärna. Hon är också, till skillnad från hololäkaren, föraktad av många ombord. Det här ska bli spännande att följa framöver!

PS. Är det okej att skriva borger? Borde jag egentligen använda singularformen konstant när jag skriver om dem? Den? Hen? Det gör de ju själva. Förlåt. Det gör hen/den själv?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 493 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion, Part 1. Det där man säger hej till Art 8472.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Även Voyager drar upp ambitionsnivåerna några pinnhål till när det nu är dags för säsongsfinal. Eller man kanske egentligen ska kalla det för det där vanliga cliffhangeravsnittet som avslutas först i nästa säsong.

Borgerna gör här på allvar entré i Voyager, men överskuggas snabbt av en ännu vidrigare värsting: Art 8472, ett slags ödleliknande monster med telepatiska krafter och otroligt effektiva bioskepp och biovapen. Det formligen kryllar av dem i just den passage genom Borgterritorium som Voyager tänkt använda sig av för att undvika de assimilerande steampunkarna och deras kubformade skepp. Så Janeway står helt enkelt inför valet att antingen vända om och försöka hitta en mysig planet som Voayger-crewen kan bosätta sig på. Eller komma på en kreativ lösning för att ta sig igenom ett område där två övermäktiga fiender slåss om herraväldet.

Hennes val är att försöka förhandla med borgerna, byta forskningsdata om den mystiska Art 8472 till dem mot fri lejd genom borgernas område. Men det inkluderar två stora problem. 1: Hur förhandlar man med en fiende vars enda egentliga försök till dialog brukar vara att “resistance is futile”. 2: Hur lyckat är det att förhandla med en fiende som i sin tur håller på att förlora sitt krig mot Art 8472? Hinner man ens göra en deal innan de är utrotade?

Precis som i Deep Space Nine-avsnittet Empok Nor så lyckas man få till en rätt så bra skräckfilmsstämning när Voyager-crewen äntrar en övergiven Borg-kub. Även här finns lite märkliga gore-inslag, som högen med döda och lemlästade Borger, till exempel. Art 8472 känns också som ett monster som bryter av mot hur Star Trek-aliens brukar se ut. Det här är något helt annat, från ett helt annat universum, och de vill inte snacka eller ens assimilera– bara döda. Extra bonus för att Kes också får varsel och visioner om alla hemska saker som ska hända. Horror-Voyager seglar igen!

Scorpion känns som ett kliv framåt i Voyagers utveckling. Både när det gäller specialeffekter och storylines. En öppen konflikt verkar ha skapats mellan Chakotay och Janeway – som jag faktiskt tolkar lite som en komplikation i deras kärlekshistoria. Chakotay har hela tiden varit mer positiv till att slå sig ner och kanske starta ett nytt liv med Janeway. Medan hon ständigt letar efter sätt att fara hem på.

Det känns också fräscht med en ny fiende som verkar som tagen ur en helt annan slags serie (Babylon 5, anser en del). Och att klegg från deras vapen liksom håller på att käka upp Harry Kim känns också otäckt på ett bra sätt. Holodäckskonversationerna med Leonardo da Vinci tillhör däremot inte mina favoritscener i det här avsnittet (rätt pinsamt att Janeway-skådisen Kate Mulgrew är superstolt över att hon lyckades få in Leonardo i serien). Jag tror faktiskt till och med att jag kanske hatar Leonardo. Precis som alla andra gamla gubbar som man återuppväcker från de döda på holodäcket. Å andra sidan kan jag ju förstå att besättningen börjar längta efter lite omväxling i umgänget.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 485 tv-avsnitt.

VOY: Unity. Det där Voyager råkar på snälla borger.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Vad är det egentligen som är så skräckinjagande med borgerna? Jo, jag är givetvis medveten om de uppenbara riskerna med att de assimilerar personer och raderar deras personligheter, utplånar civilisationer och är praktiskt taget oövervinneliga. Men vad jag menade var kanske snarare vad Star Treks borger symboliserar med sitt kollektiva medvetande, semi-artificiella intelligens och implantatförsedda kroppar?

Hade den här serien spelats in på femtiotalet skulle jag nog inte tveka en sekund inför att tolka borgerna och deras kollektivistiska samhälle som en symbol för socialismen och östblocket. Nu, i en serie som spelades in i slutet av 90-talet, är jag inte lika säker. Vid den här tidpunkten var Berlinmuren sedan länge ett minne blott, och det var svårt att uppbåda ens ett symboliskt hot mot kapitalismen. Efter att vi i långfilmen First Contact dessutom fick reda på att borgerna har en drottning så känns den där socialistiska hotbilden allt mer långsökt. 

Tvärtom är det kanske snarare läge att börja fundera över Federationens symbolvärde i de här banorna –  en organisation som verkar i ett post-kapitalistiskt samhälle vars statsskick är lite oklart. Jag kan inte på rak arm påminna mig om att jag hört talas om allmänna val – mer än på Bajor. Nej, borgernas symboliska värde verkar nog snarare handla om det här med sammansmältandet av människa och maskin. En teknologidystopi i raden genom Star Trek-seriernas historia. I det här fallet en teknologi som tar övervinner individens fria vilja och assimilerar allt som kommer i dess väg, de som vägrar förintas.  

I Unity får vi trots allt en lite ny insyn i borgernas hemliga liv. Voyager hittar en död borgkub på drift i rymden. Någon form av överlastning har gjort att den kortslutits och Janeway är extremt sugen på att åka till den för att kartlägga borgernas teknologi. Samtidigt, på en närliggande planet, stöter Chakotay på ett gäng ex-borger. Överlevande från den där kuben som försöker skapa sig ett nytt liv, fria från borgernas aggressiva drivrutin. Men när individualismen fått nytt spelrum har också olika delar av den förr så samkörda gruppen börjat bekämpa varandra på den planet man valt att slå sig ner. Chakotay hamnar mitt i en sån väpnad uppgörelse, men den grupp som till sist tar hand om honom när han är skadad är den del av postborgerna som tror på ett mångkulturellt samhälle skapat med fredliga medel. De har också en människokvinna som medlem, och en ganska seriös flirt uppstår snart mellan henne och Chakotay. 

Det stora kollektiva Borgmedvetandet är postborgerna inte längre uppkopplade emot, men de har fortfarande förmågan att dela sina medvetanden med varandra i smågrupper. Det är genom en sån medvetandedelning som den mångkulturella gruppen räddar Chakotays liv efter att han blivit skadad, och det är också så de tänkt sig lösa striderna mellan olika fraktioner på. De drömmer om att skapa ett nytt borgfritt kollektivt stormedvetande för att skapa fred på planeten, men det måste kickstartas genom en sändare på borgkuben. Janeway vägrar att tillåta något sådant, varpå postborgerna tar saken i egna händer (eller egentligen någon annnans) och fjärrstyr Chakotay mentalt för att få honom att sätta igång sändaren. De här postborgerna, alltså. Liksom både mysiga och extremt skräckinjagande samtidigt.

Efter att den där sändaren kommit igång är dock postborgerna nöjda med sitt nyskapade kollektiv. Man spränger borgkuben i luften (en massa elaka borger vaknade också till liv när sändaren gjorde det) och tackar Voyager för hjälpen. När Chakotay och Janeway ska sammanfatta det som hänt är de kluvna. Är ex-borgerna goda eller onda? Och hur farliga kan de bli i längden? Och det här här jag anar lite vibbar av kommunistskräck i Janeways kommentar.

JANEWAY: I’m not saying I’m happy about what happened, but so far they haven’t acted like typical Borg. They saved us from that Cube, and they let you go. 
CHAKOTAY: But they didn’t hesitate to impose their collective will on me when it served their interests, did they? 
JANEWAY: No, they didn’t. 
CHAKOTAY: I wonder how long their ideals will last in the face of that kind of power.

Men kanske överdriver jag lite i den politiska analysen här. Det är väl egentligen främst de mentala krafterna som kollektivet behärskar som är själva hotet, snarare än kollektivet i sig. Framför allt sett i seriens perspektiv, där ex-borgerna löper risken att bli neo-borger – och därmed ytterligare en fiende för Voyager och Federationen att oroa sig över. 

Unity innehåller en handfull riktigt bra scener, som när Chakotay inser att hans välgörare på planten egentligen är borger (de håller det hemligt först). Eller när hololäkaren startar en avstängd borg som man hittat livlös i kuben, och den genast startar sitt våldsamma backup-program. Men det är något med tempot som får mig att bli bitvis lite uttråkad. Helt på egen hand, däremot, sitter jag och oroar mig över att de “riktiga” borgerna ska hitta sin gamla kub och därmed också Voyager. Men det hände ju inte. Inte i det här avsnittet i varje fall. Helt otroligt är det ju ändå inte att det kan finnas fler borger i närheten, elaka sådana.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 466 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.

Star Trek VIII: First Contact. Det med tidsresan, borgdrottningen och mänsklighetens första kontakt med aliens.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.

First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.

Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).  

Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation. 

Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen. 

Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom. 

Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus den här gången? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam kanonrespekterande tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?

Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?

Betyg: 8/10

Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.

TNG: Descent del 2. Det med Lores hämnd och Crushers resa in i solen.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

tng-descent-2-1I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. Hugh, den avprogrammerade borgen som Enterprise besättning skolat om till en enskild individ, har fört med sig individualismen som en smitta ombord på sitt borg-skepp och det har fått deras civilisation att ruttna inifrån. I en scen beskriver Hugh hur ingen längre kunde samarbeta ombord på borgernas skepp, inga beslut blev fattade och hur de bara drev genom rymden eftersom ingen visste vart de var på väg.

tng-descent-2-3Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.

På den hyfsat marknadsliberala (understatment) sajten Foundation for Economic Education hittar jag en gammal artikel från 1997 av författaren och akademikern Stephen Yates där han bland annat tar upp borgernas assimileringstaktik. Det vill säga att Borgerna varje gång de möter en ny civilisation inkorporerar både individerna och dess teknik in i sin jättelika, kollektiva kunskapsbas. Jag tolkar honom som att det här är en ren överlevnadsstrategi för ett kollektivistiskt samhälle av det här slaget, eftersom civilisationer som förtrycker individens initiativförmåga har svårt att generera tekniska framsteg och utvecklas.

The Borg conform well to the notion that collectivism is essentially parasitic. The Borg subsist by assimilating other cultures, adding new technologies to their own. The Borg are the ultimate users, Q had explained to Captain Picard in the earlier episode. They’re not interested in humans. They just want your technology. They’ve identified it as something they can consume.

Längre fram i Star Trek ska jag tydligen få reda på hur manusförfattarna får ihop det kollektiva tänkandet och associationerna med socialism med att borgerna rent formellt verkar vara en monarki. Det ska bli spännande. Yates menar i alla fall att Star Treks borger är bland de mest skrämmande skildringarna av hur ett kollektivistiskt pk-samhälle skulle se ut.

Anyone who finds collectivism tempting ought to seek out those Next Generation episodes featuring the Borg. Thanks to Star Trek, it is no longer impossible to imagine what a society controlled by an actual collective mind would be like. It isn’t pretty.

Å andra sidan finns det stora möjligheter att läsa in vad man vill i borgerna och deras kubformade rymdskepp. På den här sajten hävdar en ateist till exempel att himmelriket är som borgernas skepp. Dessvärre verkar hen inte superinsatt i Star Trek (det finns ju kvinnliga borger).

Än en gång går jag händelserna lite i förväg men argumentationen går lite i den här stilen:

In explaining the purpose within the collective, the Borg Queen replies to Lt. Commander Data:

“I am the beginning. The end. The one who is many. I am the Borg… I am the Collective. I bring order to chaos.”

Note how similar this is to Jesus in Revelation 21:6:

“I am Alpha and Omega, the beginning and the end. I will give unto him that is athirst of the fountain of the water of life freely.”

tng-descent-2-4Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror Lore som den starke och visionäre ledare som använder förvirringen för att få makt. Kanske en oligark. Eller en populistisk politiker. De viljelösa borgerna vill i vilket fall bli styrda och hyllar sin nya ledare som viljelösa får. Men det finns några borger där individualismen utvecklats så pass att de inte vill tjänstgöra som legosoldater för en ny härskare. Deras ledare är förstås Hugh, som bland annat visar upp de borger som skadats när Lore gjort medicinska experiment i sin strävan att skapa en ny, icke-biologisk livsform. Den slutgiltiga vision som Lore har för borgerna i framtiden.

tng-descent-2-5Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek).  Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.

Det var väldigt mycket olika strålar en bit in i avsnittet, som liksom skulle skickas ut mot Data för att tvinga honom till en omstart, samtidigt som Lore hade fräcka saker dolda under naglarna som också påverkade Datas känsloliv. Att Data slutligen skulle ta sitt förnuft till fånga var väl ingen överraskning för någon, däremot gillade jag att den individualistiske borgen Hugh gick vara hjälte för en gångs skull.

Etng-descent-2-6xakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?

Descent 2 är  däremot ett välgjort avsnitt, snäppet bättre men når inte riktigt upp till en nia tycker jag (har velat fram ocj tillbaka tre gånger). Visserligen känns avsnittet påkostat och innehåller fler statister , utomhusscener och en resa ini en sol, men också med en något mer fabriksproducerad känsla. Twisten på slutet, där Data ger upp drömmen om att få ett känslochip inopererat i sig eftersom känslor fick honom att nästan döda Geordi känns lite ofärdigt tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 275 tv-avsnitt. 

TNG: Descent, del 1. Det där Data blir arg, borgerna mordiska och Stephen Hawkins spelar poker.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Stephen Hawking TV Show 1993

Varför förändra ett vinnande koncept? Ännu en gång avslutas en säsong av The Next Generation med första delen av ett dubbelavsnitt. Och varför inte köra borgerna i repris när man ändå håller på och återvinner lyckade säsongsavslutningar?

tng descent 1 5Fast. Något har hänt med borgerna. När besättningsmedlemmarna från Enterprise hamnar i eldstrid med dem så är de hämndlystna istället för känslokalla, de använder pronomet “jag” och har namn på varandra. Riktiga namn. Som Bosus, till exempel. Okej, det kanske inte låter som ett “riktig” namn, men är betydligt bättre än typ “third of five” som borger brukar heta. Men även borgernas beteende i stort har förändrats. De är inte längre intresserade av att assimilera främmande civilisationer, utan vill istället utrota alla lägre stående samhällen och raser. Federationen och mänskligheten ingår där.

När hjärntrusten ombord på Enterprise spekulerar kring det som hänt pekar alla indicier åt ett och samma håll. Borgen Hugh som vi fick möta i avsnittet I, Borg. Det där Enterprisegänget hittar en skadad borg som de nästan blir lite kompis med. Tanken från början var att använda honom som en trojansk häst, ett sätt att infektera Borgernas kollektiva medvetande med ett datorvirus. Men när Picard och de andra hängt lite med Hugh (som de så småningom döpte honom till) så kunde inte Picard med att använda honom som en smittbärare. Picard lät honom återvända i stället återvända som individen Hugh – någonstans med baktanken att det i sig skulle fungera som ett slags virus för borgernas civilisation. Nu verkar det som om individualismen har spritt sig, men att det bara lett till att borgerna är ännu mer blodtörstiga och aggressiva än förut.

tng descent 1 2Borgerna i alla ära, men det stora mysteriet i det här avsnittet är att deras närvaro gör Data förbannad. Alltså, jättearg. På riktigt. Det är faktiskt första gången som Data känner en riktig känsla, och det är ett trauma som han har svårt att komma över. Inga genomgångar av hans mekanik eller databaser kan förklara hur känslorna uppstod, och trots att Data lägger ner en massa timmar på holodäck för att rekonstruera situationen som gjorde honom superarg så går det inte att framkalla känslan på nytt.

tng descent 1 3Svaret på alla frågor stavas Lore. Datas onde androidtvilling, som manusförfattarna nu plockar in i serien igen – sist han var med var i början av säsong fyra. Och den här gången verkar Lore ha kommit på ett sätt att få sin snälle bror att också välja ondskan. Kicken av att kunna känna något verkar sätta allt förnuft hos Data ur spel.

Hur det går? Ja, det får vi se i nästa säsong! Ska Lore, Data och borgerna tillsammans försöka ta över galaxen, eller har Picard och gänget något att sätta emot? Som helhet ett väl genomfört avsnitt. Och när jag nu ska sätta betyg så är det framför allt avsnittets inledande parti poker med Data, Albert Einstein, Stephen Hawkins och Isaac Newton tillsammans på holodäck som gör att det här blir en definitiv åtta, snudd på nio!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 274 tv-avsnitt. 

 

I, Borg. Det om Borgen Hugh och individualismen som ett datavirus.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

tng i, borg

Det känns som staben bakom The Next Generation drabbats av ett slags kollektiv attack av välvilja och optimism under den här säsongen. Det här avsnittet handlar ju om ganska förskräckliga saker – om hur man hittar en skadad borg som man sedan under fångenskap planerar att infektera med ett datorvirus, som sedan ska spridas till alla borger och sprida död och förstörelse. Trots doktor Mengele-feelingen på den intrigen så är känslan genom hela det här avsnittet den totalt motsatta. Det känns mest som att jag tittar på en historia om hur en övergiven och skadad hundvalp hjälps tillrätta i livet. Borgen Hugh är helt enkelt den gulligaste borgen i universum, och hans hundögon, förlåt hundöga, får till och med den hämndlystne Picard att smälta.

tng i, borg 4Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till,  är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.

tng i, borg 3Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att assimilera hela mänskligheten. Annars är väl det mest minnesvärda i det här avsnittet när Picard går in i sin borg-persona när han ska prata med Hugh. Hur mycket borg finns det kvar inuti Picard egentligen? Och varför hade han ett personnamn som borg, när stackars Hugh bara hette tredje av fem?

För att vara en huvudfiende till Federationen så har borgerna varit högst frånvarande under nästan två säsonger. Så det blir nästan lite trevligt att på nytt se en steampunkare ombord på Enterprise. Också lite av en lättnad med ett avsnitt som åtminstone är okej, efter den senaste tidens bottennapp.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 225 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Best of Both Worlds – pt 2. Hacker-romantik och upplösningen på dramat.

~ rogerwilson ~ 11 Comments

tng both worlds 2 3

(För att hänga med på vad som händer i det här avsnittet rekommenderas läsning av blogginlägget om den första delen av detta dubbelsavsnitt)

Jag såg förstås del 1 och del 2  i följd av The Best of Both Worlds. Trodde, lite naivt, att de spelats in back to back, vid samma tillfälle. Men så enkelt går det förstås inte att göra saker och ting på TNG-kontoret. Man måste ta lite semester mellan del ett och två. Och kanske vänta på att serien förnyades ytterligare en säsong. Men trots att upplösningen inte var skriven när del ett spelades in, så känns avsnitten väl sammanhållna. Picard har lite mer svart smink i ansiktet, det är väl den största skillnaden.

Mest i det här avsnittet gillade jag det faktum att borgerna assimilerat Picard och fått tillgång till hans minnen och erfarenheter. Rikers utmaning blir alltså att göra en attack och en manöver som Picard inte skulle kunna förutse. För nu är det dags för Den Stora Upplösningen. Mänsklighetens hela överlevnad står på spel, och stämningen ombord på Enterprise har väl aldrig påmint mer om den i Battlestar Galactica  –  det vill säga folk är fullt medvetna om att det kommande slaget mot borgerna kan bli det sista de gör i livet. Vad ägnar sig manusförfattarna då åt? Tja, de skriver en scen med ett lite halvformellt möte, till exempel. Där Riker utser sin efterträdare som försteofficer ombord på Enterprise. Ibland blir jag bara sjukt trött på hela det här militäriska systemet ombord på Enterprise. Det känns som att det viktigaste budskapet i det här avsnittet är vikten av formalia och rangordning ombord. Att den här hypermilitära organisationen går humanismens ärenden är egentligen det mest osannolika med hela The Next Generation.

tng both worlds 2 5Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen,  men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?

Andra lösningar känns mest lite enklare än de borde. Borgernas märkligt slappa inställning till säkerhet ombord på sin kub (det vill säga att de uppfattar Enterprise besättning som ett så obetydligt icke-hot att de långa stunder fått spatsera omkring nästan ostörda ombord på borgskeppet) har i och för sig skärpts något. Men det verkar ändå lite för enkelt för Worf och Data att kidnappa tillbaka Picard, nästan lika simpelt som det var när borgerna snodde honom från Enterprise i förra avsnittet.

tng Best of Both Worlds 2 2Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.

Men min största invändning är nog trots allt det egentliga slutet där borgerna SPRÄNGER SIG SJÄLVA I LUFTEN. Inte ens det smutsiga arbetet måste Enterprise-crewen besvära sig med ta itu med. Otroligt….bekvämt för alla inblandade. Framför allt med tanke på hur vida överlägsna borgerna varit jämfört med Federationen så här långt. Nå, faran är väl inte helt och hållet över, jag antar att vi lär ju se mer av borgerna framöver. Eller vänta, det vet jag helt säkert. För jag hann ju inte inte stänga av trailern för säsong fem tillräckligt snabbt när jag påbörjade säsong fyra.

Okej, så jag raljerar lite. Men trots gnället ovan så är det här ett helt okej The Next Generation-avsnitt. Man är åtminstone konsekventa i den anti-estetik som jag skrev om i förra inlägget. Det här är inte en serie som andra. Här är det hjärnkapacitet som ska imponera på tittaren, snarare än action. Och en scen där skeppets ledningsgrupp har möte smäller alltid högre än smetigt känslotjafs.

Förresten, blev helt lycklig när jag häromdagen lyssnade på den nya podcasten Saturday Morning Trek och de drog ett skämt om det futtiga ingripandet mot borgerna i  The Mars defence perimeter (det hela var över på cirka tio sekunder) och….jag förstod det. Det hade jag inte gjort för bara en vecka sedan. Ibland tror jag att det här projektet är värt att genomföra bara för lyckan av att förstå ytterligare ett internt Star Trek-skämt i en podcast.

Betyg: (en svag) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 177 tv-avsnitt.