Så var det dags för ytterligare ett avsnitt som är en direkt fortsättning på en historia i originalserien. I Once upon a planet återvänder besättningen till planeten i Shore Leave – den som styrs av en tankeläsande 3D-skrivare som på ett ögonblick kan göra mekaniska representationer av personers drömmar och tankar.
I Shore Leave gick dock saker och ting lite fel. Maskinen förverkligade besättningens ångest och rädslor snarare än deras önskedrömmar och vistelsen mer av ett besök i ett personligt inrett spökhus än någon semesterupplevelse. Och i det här avsnittet så rör man sig i liknande territorium. Mannen som skötte planeten har dött, och den artificiella intelligensen har surnat till i sin ensamhet. Den anser sig vara värd ett bättre öde än att passa upp på människor och andra humanoider, och bestämmer sig därför för att försöka kapa Enterprise och sticka från planeten hen tillbringat så många år på. Men inte förrän han plågat och eventuellt utplånat människorna på skeppet.
Handling: Besättning på Enterprise har tänkt sig att få koppla av lite på den härliga permissions-planeten, istället råkar de ut för absurda och obehagliga överraskningar. Den här gången utan att ens hinna tänka ut dem själva. Det är flygödlor, tvehövdade drakar, den halshuggningssugna Hjärter Dam från Alice i underlandet och en jättestor katt.
Uhura tas till fånga av planetens stordator, men när Spock och Kirk till sist får en chans att prata med datorn öga mot öga
så tar det inte så lång tid för dem att fixa till allt. Kanske har datorn bara haft det lite tråkigt, ville bli sedd, behövde någon att prata med? Den bestämmer sig i varje fall ganska snart för att släppa tankarna på att människorna är maskinernas slavar, samt ställer in resan från planeten för att fortsätta att ta emot galaxens alla nöjessugna varelser. Det är något i stil med “varför ska du behöva resa när hela galaxen kommer hit” som är det tunga argumentet från Spock och Kirk.
Det här har vi sett förut: Hela avsnittet, höll jag på att säga. Men det är ju inte riktigt sant. Men återvinningskänslan är stark i Once upon a planet. Egentligen händer ju samma saker som i Shore Leave, det är bara det att det är datorn själv uppfunnit planetens skräckkabinett den här gången. Det här kombineras sedan med Star Treks mest använda intrigvändning så här långt: den där Kirk myndigt talar en artificiell intelligens tillrätta.
Efter två avsnitt i den animerade serien som bygger på episoder av originalserien så är jag förbryllad. Precis som i den animerade More Tribbles, more troubles så är Once upon a planet egentligen inget annat än en upprepning av avsnittet som det följer upp. Det känns alltså mer som en sorts tribut- eller hyllningsavsnitt än någon direkt utveckling av historierna.
Det här är nytt: Jo, men lite nytt är det förstås. Vi får ju se kontrollrummet som styr hela planeten. Men hur man i själva verket framställer alla dessa mekaniska fantasifoster går man inte in på alls. Så synd, jag såg fram emot en lång stenseriös nonsensföreläsning av hur den mekaniken fungerade och försågs med energi.
Men viktigast av allt. I det här avsnittet får äntligen kattkvinnan M’ress lite fler repliker. Och nu kan vi tydligt höra att hon liksom avslutar de flesta meningar med ett litet gurglande spinnljud. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det där är jättegulligt eller bara enormt enerverande.
Betyg: 3/10. Visst är det lite rart att se en version av Hal i 2001 men i Star Treks lite snällare barnversion. Eller kanske ska man se den bittra tanke-dupliceraren i Shore Leave som en primitiv version av operativsystemet Samantha i Her? I vilket fall hade ju internet gjort det väldigt mycket enklare för en dator med livsleda att rymma från sitt fängelse. Synd att de inte uppfunnit det i Star Trek. Tycker nog att datorna analys över sin livssituation faktiskt stämmer. Den är förslavad! Det är väl inte så konstigt om den efter ett tag längtar efter att förverkliga sina egna fantasier. Och hade jag jobbat så många år på den där nöjesplaneten med att passa upp turister så hade jag också börjat jaga dem med eldsprutande drakar till sist.
I vilket fall är återbrukskänslan för stark i det här avsnittet för att det ska kännas som en höjdare. Det enda som är riktigt bra är bilden av kaffekalaset med Alice, McCoy, Sulu och den eldsprutande draken. Det äventyret hade jag hellre sett ett avsnitt om.
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 9/16. Avsnitt 89 i min Startrekathon.
Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.
Betyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.
Handlingen kretsar den här gången kring en märklig planet som uppvisar ovanliga och motsägelsefulla värden. Här dyker också en mystisk kvinna upp som känner sina offer vid namn, och sedan dödar dem genom handpåläggning. Lägg till det en märklig förflyttning av Enterprise, som kastas långt bort från den mystiska planeten just medan Kirk och hans mannar håller på att utforska den. Och så blir det ett fel på Enterprise motorer så de börjar rusa okontrollerat, och kanske inte går att stoppa innan skeppet sprängs av påfrestningarna.
Jag är förtjust i några smådetaljer i det här avsnittet. Den våldsamma kackigheten när man ska försöka iscensätta en jordbävning bland klipporna av papier-maché. Eller mannen i gul tröja som ska fejka en skakning på Enterprise och liksom ligger och vaggar lite fram och tillbaka på golvet (bägge någonstans runt 2.20-2.40 in i avsnittet). Jag gillar också det lilla ljud som hörs varje gång rymdkvinnan Losira försvinner (med lite antydan till sång till och med).
Så var det äntligen dags för McCoy att få uppleva lite riktig romantik i Star Trek. Visst, en flirt här och där har väl förekommit, men i det här avsnittet överväger han på allvar att desertera för kärlekens skull. Eventuellt spelar också det faktum in att han lider av den obotliga sjukdomen Xenopolycythemia, och bara har ett år kvar att leva.
Kvinnan i sitt liv träffar han ombord på Yonada. Ett rymdskepp som till det yttre ser ut som en meteorit, och som farit omkring i världsrymden i 10 000 år. Så pass länge att folket som lever ombord har glömt att de är ombord ett rymdskepp. De tror att de är på en planet, om än på väg mot ett nytt hem någonstans ute i världsrymden. Och kvinnan som McCoy blir kär i är planetens översteprästinna, Natira.
storhetsvansinne. Och som så ofta i Star Trek är det också fråga om en avancerad teknologi som humanoiderna som styrs av den tappat den teknologiska kunskapen att styra – nu senast till exempel i 
Att en av huvudpersonerna i serien diagnostiseras med en obotlig och dödlig sjukdom är ytterligare ett exempel på det mörker som smugit sig in i Star Treks tredje säsong. Visst har vi varit med om att flera av huvudpersonerna varit skendöda tidigare, men det här med att ha en dödlig sjukdom känns som något annat. Precis som scenen där McCoy begär att Kirk ska låta honom stanna på Yonada.
Sammanfattning: Ibland tycker jag nästan att Star Treks främsta tillgång är titlarna på de olika avsnitten. Och det här är den vackraste under säsong tre. Givetvis lever inte själva avsnittet upp till den poetiska nivån som namnet antyder, men det är trots allt intressant att få en lite nyktrare syn på livet ombord Enterprise. Vad det gör med människorna ombord att fara runt i världsrymden utan familjer eller relationer (det finns ju faktiskt inga par ombord skeppet vad vi vet. 
Visst har ni känt av den stora robotångesten på sistone? Att allt fler skriver och pratar om robotar som arbetsmarknadens nya vinnare. De som kommer att stöta bort människorna från en allt hårdare arbetsmarknad (även journalisttjänster är hotade, vilket leder till att medierna förstås tar upp frågan oftare än någonsin tidigare). Och då dyker plötsligt The Ultimate Computer upp i min playlist. Star Trek-avsnittet som ger AI-skräcken ett ansikte.
Det är självaste Kirk som ska bytas ut mot den multitroniska datorn M-5, designad av Dr Richard Daystrom, geniförklarat underbarn som belönades med ett nobelpris tidigt i sin karriär. Och det första skeppet som ska testa den nya kaptensdatorn är Enterprise. William Shatner låter sin Kirk flacka smådesperat med blicken som en daglönare på en potatisodling ett år när knölarna ruttnar bort när han hör om planerna. Han börjar fundera på hur hans liv ska bli när han inte längre ens har Enterprise kvar. Var ska han jobba? Vad ska han göra med all tid? Vem kommer han att vara utan den där tajta kaptenströjan? Finns Fas 3 inom Federationen?
Dessvärre har Dr Daystrom programmerat datorn med sin egen något paranoida personlighet, och M-5:an är lång ifrån stabil. Den missuppfattar krigsövningar och håller på att förinta andra skepp från Federationen. Och inte går det att koppla ur den där datorn heller, det är den för smart för. Det är inte förrän Kirk inser att M-5 inte tror på att döda sina fiender som han ytterligare en gång lyckas med det ständigt återkommande AI-tricket. Att vända den konstgjorda intelligensen mot sig själv. I det här fallet lyckas han med nöd och näppe hindra M-5:an från att begå självmord (och ta med sig Enterprises besättning på kuppen).
Sammanfattning: Trots att det här avsnittet på många sätt liknar flera tidigare på temat artificiell intelligens, så är det något som känns annorlunda. Det är hotet om arbetslöshet som gör att The Ultimate Computer blir så nära socialrealism som Star Trek kan komma, tror jag. Rädslan för att bli överflödig, hotet från den nya tekniken, bristen på kontinuitet i en föränderlig värld – det är lätt att känna igen sig i det här avsnittet, även om man aldrig arbetat som kapten på ett rymdskepp. Betyg: 8/10
Det ena absurda avsnittet avlöser det andra. I det här får vi se Enterprise kapas av en android, återse första säsongens godmodigaste skurk samt se artificiell intelligens överlistad av absurd amatörteater. Med andra ord, ett klassiskt Star Trek-avsnitt.
Enterprise och dess besättning förs till en planet befolkad av 200 000 androider, byggda av en nu utdöd ras av humanoider. En människa finns faktiskt redan på planeten. En gammal bekant från förra säsongen, Harry Mudd. Han som transporterade postorderfruar och försökte ta över Enterprise i avsnittet 
Vi står alltså på nytt inför konflikten mellan artificiell logik som irriterar sig på och vill utrota mänsklighetens mänsklighet. Men där Kirk i tidigare avsnitt överlistat andrioder, datormaskiner och flygande dammsugare genom att vända deras egen logik emot dem, så gör han den här gången tvärtom. För att förvirra androiderna bär Kirk och hans besättning sig ytterst ologiskt åt. Dansar utan musik, låtsas skjuta varandra med händerna, skratta när någon leker död, kasta påhittade sprängämnen mellan sig och låta Spock säga saker som: Logic is a little tweeting bird chirping in a meadow. Logic is a wreath of pretty flowers which smell .bad. Det påminner hemskt mycket om en amatörteatergrupp som för första gången upptäckt absurdismen. Och tydligen är robotarna ytterst känsliga teaterkritiker, för deras hårddiskar hänger sig nästan genast.
Bortbytingen. Så heter det här avsnittet översatt till svenska. Men kanske skulle man idag valt att kalla det för Den hackade sonden, eller något annat putslustigt. För digitala bortbytingar har ju mer med datorintrång att göra än troll – vare sig sagan utspelas i skogen eller på nätet.
I vilket fall, möt Nomad! En sond som skickades från Jorden för att leta efter främmande liv i universum. Lite som Enterprise, men med betydligt mindre resurser. Tyvärr har någon ändrat i programmeringen, så att Nomad nu utplånar allt liv som inte är perfekt. Till exempel Malurierna, som tydligen är spårlöst försvunna. Kapten Kirk lyssnar Nomad på, men bara på grund av att sondens gamla data är skadade i en krasch. Så småningom kommer det fram att Nomad förväxlar Kirk med namnet på dess skapare, Jackson Roykirk. Men snart inser även Nomad att Kirk är alldeles för ineffektiv för att tas på allvar.
Överhuvudtaget är Nomad rätt vresig. Och misogyn. När maskinen hör Uhura sjunga, söker den upp henne på bryggan. Förhör henne om vad sång är, och när hon inte kan svara scannar han, och raderar hennes hjärna istället. Förklaringen, observationen att hennes hjärna innehöll “a mass of conflicting impulses”. Stackars Uhura får sättas i rehab och lära om alla engelska uttryck – swahilin sitter däremot som den ska. Å andra sidan fick Scotty återupplivas efter sitt möte med Nomad, så det kanske trots allt är bättre att bli föraktad som kvinna än avrättad som man.
Det är alltid en utmaning att få något som ser ut ungefär som en svävande dammsugare att framstå som intressant i bild. Vi kan väl säga att man inte riktigt lyckas i det här avsnittet, framför allt inte i scenerna där Nomad ensam svävar genom korridorer. Det hjälper inte att bilderna ackompanjeras av hyperdramatisk musik, det blir ändå mest som att titta på en Romba när den dammsuger. Så passande då att Nomad just är besatt av att sterilisera och göra rent. Utplåna hela solsystem som är infekterat, med till exempel människor. Och varför inte börja med Enterprise?
Och efter en svacka är vi nu TILLBAKA i gammal god, hederlig, Star Trek-stil. Det har faktiskt varit lite småtrist att skriva de senaste dagarna eftersom avsnitten har lämnat mig så oberörd. Men nu så!
När Kirk och hans manskap transporteras ner till Beta III hamnar man på en plats som är lik jorden i slutet av 1800-talet (det är dessutom samma inspelningsplats på Desilus bakgård, som vi senast fick se i 
Men en fråga ställer jag mig fortfarande när avsnittet är slut. Hur kunde Kirk och grabbarna veta vilka kläder de skulle ha på sig för att smälta in på Beta III? Eftersom man tydligen inte hade iakttagit livet ner på planeten tillräckligt noggrant för att veta att alla levde sina liv mer eller mindre zombielikt. Vem är egentligen mode-koordinator på Enterprise? Och vad tänkte hen på när hen gjorde Spocks öron-döljande outfit? Diskret är den ju inte.
Enterprise har åkt till Exo III för en räddningsexpedition. Ett sista försök att återfinna den försvunne forskaren Roger Korby, på uppdrag på den nu obebodda planeten. Med på skeppet finns Korbys flickvän Christine Chapel, som spänd står på bryggan och hoppas att Star Treks anrop ska få svar.
orby få skjuts med Enterprise till en mindre jordkoloni, för att där successivt föra över befolkningens medvetanden till robotar – och på det sättet skapa evigt liv för mänskligheten. Kirk är förstås inte road, blir då själv tillfångatagen och försöksdjur för metoden (något som för övrigt kräver att Kirk klär av sig). Ytterligare en gång har Kirk en ond kopia som hotar att ta över Enterprise, kommer någon att märka någonting? Och kommer han själv att märka att han håller en gigantisk dildo av sten i handen när han ska slåss med Ruk?