Ja, men det här var ju ett avsnitt på ett tema som vi sett några gånger nu– där en dator eller artificiell intelligens blir en egen, självständigt tänkande livsform. Den här gången är det Enterprise skeppsdator som bestämmer sig för att bli oberoende från de där jobbiga livsformerna som springer runt på skeppet,, och helt enkelt stänger ute dem från styrsystemet. Det hade säkert känts jättespännande för mig att se om jag inte hela tiden fick den där känslan av déjà vu.
Jag tänker på de intelligenta reparationsrobotarna i The quality of life. Jag blir påmind om den mästerliga rättegången som avgjorde om Data var en maskin eller inte. Jag tänker på hur Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty plötsligt tog kontroll över sitt eget liv på holodäck, Och nu på senare tid, DS9-avsnittet med byn med hologrammänniskorna. Ska man återbesöka ett tema ska man åtminstone göra det bättre än det gjorts tidigare. Så är det inte riktigt här. En ledtråd till varför får jag i boken Captain’s Logs. Där pratar manusförfattaren Brannon Braga om Emergence som det slutgiltiga holodäcksavsnittet, snarare än som ett avsnitt om AI. Det räckte tyvärr inte för att vinna över mig på hans sida.
För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i Phantasms om vi nu ska diskutera originalitet och upprepningar). Det är jätteflippat och konstigt och fyllt med symboler. Och ganska ointressant.
Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.
Lite påminde faktiskt den här “varelsens” tillkomst om ett avsnitt av Vetenskapsradion som jag lyssnade på i veckan. Det handlade om hur parasiter som intar ett värddjur kan förändra sättet som värddjuret uppför sig på. En parasit som finns i en råtta och som måste hamna i en katts tarmystem för att fortplanta sig verkar kunna påverka råttans uppförande så att den tar större risker. Kanske har Enterprise haft en digital parasit i sitt datorsystem?
Nej, det här var lite av ett nonsensavsnitt. Att man inte ägnar de sista värdefulla avsnitten av en serier åt att knyta ihop löst hängande handlingstrådar är nästan lite oansvarigt, även om man har en film på gång. Mitt problem med det här avsnittet handlar kanske främst om att Picard & co var så extremt oprovocerade och avslappnade kring att de just blivit kapade av sin egen skeppsdator – även om det är i och för sig verkar vara i linje med den respekt för nya former av tänkande existenser som blivit allt tydligare under den senare produktionen av Star Trek-serierna.
Betyg: 4/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 319 tv-avsnitt.
Här återvänder man hem till Enterprise efter några sköna stunder på Deep Space Nine bara för att inse att man är tvungen att se det tröttaste av det trötta i The Next Generation. Ett avsnitt på holodäck där datorsimuleringarna strular. Och när Barclay ska fixa felet det så tar han fram gömda filer och….VI ÄR TILLBAKA I SHERLOCK-LAND. Rättare sagt i Moriarty-land. En sorts dubbelmacka av Star Trek-fatigue uppstår. Hur ska jag orka nästan femhundra avsnitt till när det här är det bästa man kan erbjuda?
Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.
Det här är ett systeravsnitt till 
Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i 
Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.
Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.
Om förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.
I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?
Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.
På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).
Det här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i 
Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa 
Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise
I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens 
Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!
Jag kanske är lite barnslig, men ofta känns det som att varje introduktion av en ny ras av rymdvarelser automatiskt innebär ett till två steg uppåt på betygsskalan. Inte bara för att kostym- och sminkavdelningarna fått lägga ner lite extra jobb, utan för att det är i skapandet av nya livsformer som manusförfattarna tvingats konkretisera sina fantasier och drömmar om vad livet är och kan vara. Och så vet man liksom aldrig riktigt var det ska sluta
Bynarerna, som introduceras i det här avsnittet, måste nog ändå ses som ett av de mer komplicerade påhitten. Små, humanoida varelser som verkar sakna kön, men arbetar och lever i par (tänk frivilliga siamesiska tvillingar). De har också leasat ut större delen av sin hjärnverksamhet till en huvuddator på sin hemplanet, och när den lägger av så kan de inte överleva (hur man kan färdas ute i rymden och ändå hålla kontakt med hemdatorn förstod jag inte riktigt). Det är när datorn på deras planet hotas av en strålningschock av en supernova som bynarerna helt enkelt bestämmer sig för att kapa Enterprise och använda skeppet som en enda stor säkerhetskopia av sin centraldator. Allt medan Enterprise ska få en rutinöversyn .
För att uppehålla kapten Picard och försteofficer Riker under själva kapningen (vilket bland annat omfattar en evakuering av hela besättningen på Enterprise) så trixar binär… förlåt, bynarerna med holodäcket och skapar Minuet, en kvinna som tydligen är så pass intelligent och fängslande att både Riker och Picard liksom inte kan slita sig. Det blir en smula gubbigt, ostigt och obehagligt. När en holodäcklivsform är så pass smart pratar vi då om något mer än enkla reproduktioner. Är det till och med fråga om artificiell intelligens och något som snarare liknar en tänkande individ? Och blir då Rikers skapande av en idealhångelpartner till någon form av AI-trafficking? I vilket fall blir Riker så till sig att han första gången överväger att ha sex med någon av de digitalt skapade holo-personerna.
Eller, vänta. Kanske har de faktiskt sex, det är bara det att avsnittsregissören valt att gestalta det lite mer symboliskt. Jag menar, att Riker går upp på scenen på holodäckets jazzbar och spelar TROMBON för Minuet – kan det bli mer övertydligt vad som är på gång?
Hur som helst. Ett avsnitt som kombinerar en ny typ av rymdvarelse med ett hyfsat innovativt holodäcksscenario får plus i kanten av mig. Det här avsnittet lyckades vara både lite spännande, fånigt och intressant.
Men mitt till en början lite loja intresse för filmen förvandlades snabbt till fascination i samband med upplösningen. Då avslöjas identiteten på den mystiska V’ger – varelsen/kraften som kontrollerar energifältet/skeppet. Det visar sig att V’ger är en 
Vi har alltså att göra med ytterligare en variation på Roddenberrys favorittema i Star Trek – det om artificiell intelligens. Och V’ger är en ganska tydlig kombination av två andra självsvåldiga maskiner som vi sett tidigare i olika Star Trek-serier. Den ena är 
För mig var det där med Voyager-sondens återkomst trots allt filmens stora styrka. Precis som några av Nasa-föregångarna i 
När jag igår såg om The Motion Picture (för tredje gången) så är det ju långsamheten och det pompösa anslaget som är det mest anmärkningsvärda. När Kirk åker ut till den nyrenoverade Enterprise så kan kameran liksom inte se sig mätt på skeppet. Det är lite som om man försöker låtsas att Star Wars aldrig hände. En annan teori som dyker upp i huvudet är att det är en av modellmakarna som fick ansvaret för final cut (“nej, men några minuter till av åkning längs Enterprise kan vi väl ändå kosta på oss efter allt arbete som vi lagt ner”). Det är inte för inte som filmen går under smeknamnen Star Trek: The Motionless Picture, eller Star Trek: The Slow Motion Picture. Om man vill ha en mer komprimerad version kan man ju till exempel se på den här tiominutersvarianten.
Handling: Enterprise hamnar i ett romulanskt bakhåll och måste fly in i ett mystiskt och sprakande energifält. När man skakat av sig förföljarna börjar en rad märkliga incidenter inträffa ombord på skeppet: bestick böjer sig, matreplikatorn vräker ut mat över den som beställer och någon har skrivit “Kirk is a Jerk” på ryggen på kaptenens nytvättade uniformströja. När datorn själv börjar högljutt börjar skratta åt skämten i skeppets högtalarsystem inser man att det är den som iscensätter alla practical jokes ombord.
När Kirk och Spock försöker ändra programmeringen slår datorn tillbaka. Lustgas pumpas ut genom ventilationssystemet, och en trevlig promenad på 
Det här är nytt: För första gången får vi här se ett holodeck i Star Trek, även om det fortfarande kallas för recreation room i det här avsnittet – en uppfinning som sedan återkommer i The Next Generation-serien. Jag tycker nog också att den som kom på idén med en uppblåsbar version av Enterprise borde få ett specialpris för den mest bisarra idén någonsin.