The quality of life. Det med de tänkande exocomparna.

tng quality

Det stora problemet med The quality of life är väl att avsnittets huvudpersoner Exocomparna – ett slags självlärande reparationsrobotar – är så förbannat fula. Här känns varken effekterna eller designen värdiga en 90-talsserie, utan vi befinner oss i ett avsnitt som hade vunnit på att lanseras som en retrodoftande tribut till originalserien. Jag tycker att Exocomparna mest ser ut som ett slags mekaniska hönor, eller som en plockad kalkon av plåt inför thanksgiving. Eller kanske bara en knubbig borrmaskin.

Överhuvudtaget är det ibland svårt att veta var vi befinner oss rent designmässigt i The Next Generation. Enterprise är smäcker och relativt tidlöst designad på utsidan, medan de fyrkantiga skyttlarna ombord mest ser ut som en hyllning till orginalserien – skitfula och boxiga. Gränssnittet på datorer och paddor måste dessutom vara det mest ineffektiva i universum. Det tar ju sån plats med alla dessa färgade balkar och rutor som finns överallt att man nästan inte kan se informationen man söker eller reglagen man vill använda.

tng quality 2Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.

tng quality 3Det här är ett systeravsnitt till The Measure of a Man.. Det där man bestämmer om Data är en människa eller inte. Att det här avsnittet inte är lika inspirerande beror delvis på att de där flygande plåtburkarna inte är lika engagerande som Data. De kommunicerar inte, de skriver inte poesi till sin katt, de gör sitt jobb utan större åthävor. Förutom när en instruktion hotar att ta livet av en av dem. Å andra sidan komplicerar det här avsnittet ytterligare vad man ska räkna som livsformer, och det i sig är ju alltid intressant. Det är Datas känslomässiga reaktion som är avsnittets egentliga kärna. Hans emotionella handlande när han plötsligt står inför en annan artificiell intelligens med eget tänkande.

tng quality 4Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i A fistful of Datas. I det här avsnittet är hans skäggodling också ett samtalsämne. Under avsnittsteaserns pokerparti hävdar Crusher att skägg är mannens motsvarighet till smink, medan de ansiktshåriga männen – Riker, La Forge och Worf – mumlar något osammanhängande om manlighet. Det hela slutar i en utmaning. Vinner Crusher nästa parti så ska männen raka sig, vinner någon av männen ska Crusher färga håret brunt. Och precis när avgörandet närmar sig så kallas alla till bryggan. Jonathan Frakes, som regisserade det här avsnittet, stör sig otroligt mycket på att den här tråden inte plockas upp i avsnittet. Pokermatchen används bara som en filler för att fylla ut programtiden.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 237 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Offspring. Det där Data blir med barn.

tng offspring 2

Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.

I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.

tng offspring 3Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig  stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
tng offspring 1För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.

När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.

tng offspring 4Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.

Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.

Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.

Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet. 

Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.

The Measure of a Man. Det där man bestämmer sig för om Data är en maskin eller inte.

tng measureOm förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.

Att riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens var ett av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys favoritämnen kan ju inte någon läsare av den här bloggen missat (jo, jag är medveten om att jag har tjatat om saken, men det här kanske blir sista gången? Kanske?). Gång på gång återvände man i originalserien till intriger om datorsystem och maskiner som tagit sina instruktioner för bokstavligt och flippat ut.

tng measure 4I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?

tng measure 2Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av  domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
tng measure 3Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.

Ämnet för rättegången handlar alltså kring huruvida Data själv har rätt att säga nej till att bli isärskruvad på ett laboratorium, eller om Federationen kan tvinga honom, som om han faktiskt vore vilken gammal brödrost som helst? Slutligen hamnar man i grundfrågan, det som det egentligen går ut på – har Data en själ?

De adekvata referenserna till slaveriet dras, förstås. Men ämnet kring AI och robotar känns också extremt aktuellt i sig idag, när farhågorna kring en allt mer automatiserat arbetsmarknad debatteras allt oftare. Ytterst handlar det ju kring vad människan har för ansvar kring livsformer som man själv skapat. Vad händer när de blir intelligentare än människan själv? Vad kännetecknar en självständig existens? Det här avsnittet öppnar på ett pedagogiskt sätt upp för en rad intressanta frågor. Jag tycker dessutom att man lyckats skapa ett komplext och tajt manus, och för en gångs skull en rättegångsintrig som fungerar.

Nu återstår bara för mig att se om The Measure of a Man är ett briljant undantag från de övriga avsnitten, eller en försmak av vad som komma skall.

Jag gillade bäst: att man faktiskt drog upp det här med Datas sexuella erfarenheter tillsammans med säkerhetsofficer Tasha Yar. Dels för att det så sällan görs referenser mellan avsnitten, men också för att det är tydligt i det här avsnittet att Data aldrig riktigt kunde komma över det som hände. Och hon som var så elak mot honom efteråt!

Men inte helt förtjust i att: Picard och domare Louvois ska gå och käka något slags romantisk middag direkt efter rättegången. Rättssäkerheten känns sådär inom Federationen. Och så hade jag nog gärna sluppit den där pokerscenen.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 137 tv-avsnitt.

The Arsenal of Freedom. En moralitet om vapenexport (och korkad artificiell intelligens).

tng arsenal 2  Det här är kanske det mest politiska avsnittet så här långt i The Next Generation. Jag skulle vilja kalla The Arsenal of Freedom för en moralistisk betraktelse över vapenexportens konsekvenser. Intressant i ett politiskt debattklimat i USA där man nästan aldrig pratar om hur snabbt allierade runtom i världen (som man hjälper med vapen) kan förvandlas till fiender. Fast egentligen kanske ännu mer träffande för ett land som Sverige, där vapenexporten ständigt är ett känsligt och delikat politiskt ämne. Det där med att exportera vapen på ett ansvarsfullt sätt kan vara bland de mest omöjliga föresatserna någonsin. Det går förstås också att läsa det här avsnittet som en kommentar till helautomatiska vapensystem, men det kändes för uppenbart (och som en upprepning).

tng arsenal 4På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).

Girigheten har dock ett pris. När vapenteknikerna på Minos skapar ett vapensystem som automatiskt analyserar motståndet och uppgraderar sin arsenal så kan det bara sluta på ett sätt. Katastrof, förstås. Det enda som finns kvar på Minos när besättningen på Enterprise transporteras dit är just…vapensystemet. Alla andra är redan utplånade. Som så ofta förr slutar det på ett förskräckligt sätt när ett visst mått av primitiv artificiell intelligens får för mycket inflytande och ansvar. För till sist behöver Minos inte attackeras av några fiender, då själva vapnet i sig vänder sig emot sina skapare. Vapensystemet kan inte skilja demonstration från verklighet, fiender från potentiella köpare. Det enda sättet att få ett stopp på dödandet är att langa fram sitt kreditkort (och det menar jag rent symboliskt då) och teckna upp sig för ett köp.

tng arsenalDet här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i underjordiska grottor (sista punkten i blogginlägget).

tng arsenal 3Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa That which survives och For the world is hollow and I have touched the sky som två avsnitt där planeters datoriserade försvarsmekanismer löper amok. Skillnaden den här gången är förstås att det inslaget nu är kontextualiserat, försett med en moralisk dimension samt är en tydligare kommentar till samtiden. En utveckling, alltså av tidigare använd tematik. Och det måste ju uppmuntras.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 123 tv-avsnitt.

When the Bough Breaks. Det med rymdens Atlantis och de kidnappade Enterprise-barnen.

tbg bough

Minns ni Wink of an Eye från originalserien? Avsnittet som handlade om en planet där männen blivit infertila och kvinnorna därför fångade in män från rymden för att ha som spermadonatorer för att kunna fortsätta att fortplanta sig? I When the Bough Breaks är det dags för lite återvinning av idéer igen Men den här gången är det både män och kvinnor som är infertila. Så istället för att kidnappa spermadonatorer så snor man barn.

TNG BOUGH 3Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise

tng bough 5I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens For the world is hollow and I have touched the sky och Spock’s Brain). Därför har invånarna på Aldea själva inte dragit slutsatsen att det är strålning från deras olika skyddsmekanismer och energifält som gjort befolkningen barnlösa – det får doktor Beverly Crusher ta reda på åt dem.

Till skillnad från i The wink of an eye så lämnas heller inte invånarna på Aldea i sticket. Istället botar Crusher dem, så att de kan få egna barn i fortsättningen. Ett annat alternativ till att kidnappa barn hade ju kunnat vara att öppna Aldeas gränser för immigranter, men det var tydligen aldrig ett alternativ för de protektionistiska Aldeanerna. Barnarov kändes bättre på något sätt…

tng bough 2Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!

Ett helt okej avsnitt, med ett upplägg som hade flera beröringspunkter med tidigare Star Trek-inkarnationer, men som inte kändes som en kopia för det.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 119 tv-avsnitt.

11001001. Det där bynarerna kapar Enterprise och Riker spelar trombon.

tng 1100Jag kanske är lite barnslig, men ofta känns det som att varje introduktion av en ny ras av rymdvarelser automatiskt innebär ett till två steg uppåt på betygsskalan. Inte bara för att kostym- och sminkavdelningarna fått lägga ner lite extra jobb, utan för att det är i skapandet av nya livsformer som manusförfattarna tvingats konkretisera sina fantasier och drömmar om vad livet är och kan vara. Och så vet man liksom aldrig riktigt var det ska sluta

tng 1100 2Bynarerna, som introduceras i det här avsnittet, måste nog ändå ses som ett av de mer komplicerade påhitten. Små, humanoida varelser som verkar sakna kön, men arbetar och lever i par (tänk frivilliga siamesiska tvillingar). De har också leasat ut större delen av sin hjärnverksamhet till en huvuddator på sin hemplanet, och när den lägger av så kan de inte överleva (hur man kan färdas ute i rymden och ändå hålla kontakt med hemdatorn förstod jag inte riktigt). Det är när datorn på deras planet hotas av en strålningschock av en supernova som bynarerna helt enkelt bestämmer sig för att kapa Enterprise och använda skeppet som en enda stor säkerhetskopia av sin centraldator. Allt medan Enterprise ska få en rutinöversyn .

tng 1100 3För att uppehålla kapten Picard och försteofficer Riker under själva kapningen (vilket bland annat omfattar en evakuering av hela besättningen på Enterprise) så trixar binär… förlåt, bynarerna med holodäcket och skapar Minuet, en kvinna som tydligen är så pass intelligent och fängslande att både Riker och Picard liksom inte kan slita sig. Det blir en smula gubbigt, ostigt och obehagligt. När en holodäcklivsform är så pass smart pratar vi då om något mer än enkla reproduktioner. Är det till och med fråga om artificiell intelligens och något som snarare liknar en tänkande individ? Och blir då Rikers skapande av en idealhångelpartner till någon form av AI-trafficking? I vilket fall blir Riker så till sig att han första gången överväger att ha sex med någon av de digitalt skapade holo-personerna.

RIKER: How far can this relationship go? I mean, how real are you?
MINUET: As real as you need me to be.

tng 1100 6Eller, vänta. Kanske har de faktiskt sex, det är bara det att avsnittsregissören valt att gestalta det lite mer symboliskt. Jag menar, att Riker går upp på scenen på holodäckets jazzbar och spelar TROMBON för Minuet – kan det bli mer övertydligt vad som är på gång?

Minuet är förstås något mer än bara en holodäckrepresentation. Snarare är hennes personlighet hämtad från bynarernas stora datadump på Enterprise. Ja, frågan är väl om inte Ryker faktiskt i det här avsnittet egentligen hånglade med bynarernas kollektiva medvetande. Med tanke på hur otroligt avancerad en kvinna med den intellektuella förmågan borde vara så antar jag att trombonspelande är en ytterst ovanlig företeelse på bynarernas hemplanet.

tng 1100 4Hur som helst. Ett avsnitt som kombinerar en ny typ av rymdvarelse med ett hyfsat innovativt holodäcksscenario får plus i kanten av mig. Det här avsnittet lyckades vara både lite spännande, fånigt och intressant.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 117 tv-avsnitt.

Star Trek: The Motion Picture. Den sega återkomsten. (1979)

st the motion picutre

Om du mot förmodan inte sett den här filmen, så kommer den stora spoilern redan i den tionde meningen i det här blogginlägget. Och sen bara fortsätter jag att tjata om och om igen om filmens viktigaste vändning. Bara så du vet.

Jag minns att jag någon gång för länge sedan, uttråkad på någon sorts tillställning hos en släkting eller något liknande fastnade framför Star Trek: The Motion Picture på tv. Jag kommer ihåg den som en evighetslång film. Att jag kunde gå ifrån den ett tag, prata med folk och äta lite, och när jag sedan kom tillbaka till tv:n så höll Kirk, Spock och de andra fortfarande på att sakta flyta fram genom rymden för att få kontakt med ett gigantiskt kraftfält i rymden på väg mot Jorden. Ett sånt där farligt, som visat sig ha förmågan att sluka såväl klingonska krigsskepp som hela rymdstationer.

st motion picture 3Men mitt till en början lite loja intresse för filmen förvandlades snabbt till fascination i samband med upplösningen. Då avslöjas identiteten på den mystiska V’ger – varelsen/kraften som kontrollerar energifältet/skeppet. Det visar sig att V’ger är en Voyager-sond (om än med löpnumret VI – i själva verket skickades det bara ut två stycken), men eftersom smuts täckt bokstäverna o, y och a på namnskylten så kallar den sig numera för V’ger. Sonden har under sin färd ute i rymden lyckats utveckla en artificiell intelligens och i ett anfall av en existentiell ångest har den nu börjat söka efter meningen med tillvaron och sin skapare. Eftersom V’ger verkat ha fått den där artificiella intelligensen på en “maskinplanet” den besökt på vägen, så kan den inte förstå poängen med människor – varken på Jorden eller på Enterprise. V’ger kallar människor för kolbaserade skadeangrepp. Skadedjur, helt enkelt.

st motion picture 4Vi har alltså att göra med ytterligare en variation på Roddenberrys favorittema i Star Trek – det om artificiell intelligens. Och V’ger är en ganska tydlig kombination av två andra självsvåldiga maskiner som vi sett tidigare i olika Star Trek-serier. Den ena är den blodtörstiga sonden Nomad, utskickad från Jorden för att söka efter liv, men någonstans på vägen omprogrammerad så att allt liv som inte är perfekt måste utplånas – och mänskligheten håller förstås inte måttet.

V’gers syn på mänskligheten påminner också om den krisande stordatorn i Once upon a planet. Den som ser maskiner som högre stående än människor. I The Motion Picture finns det dock ännu mer av en tydlig existentiell kris hos den artificiella intelligensen. En längtan efter ett större sammanhang, ja rentav ett behov av andlighet. Kanske kan man också se The Motion Picture som ett försök till en möjlig lösning kring motsättningen mellan maskin och människa. När de två slutligen förenas i filmens upplösning spånar Spock kring att det här kanske är människans nästa evolutionära språng. Men jag har på känn att det där med trångsynta datorer kommer att återkomma längre fram i franchisen.

st motion picture 6För mig var det där med Voyager-sondens återkomst trots allt filmens stora styrka. Precis som några av Nasa-föregångarna i Pioneer-serien var nämligen Voyager I och II utrustade med budskap till den som skulle råka hitta sonden i världsrymden. Lite som en sorts interstellär flaskpost. När jag var liten och lästa om Pioneer och Voyager var det förstås kittlande att man skickat med ett meddelande till eventuella livsformer på andra planeter. Hoppfullt, rentav. Det betydde ju att forskarna på Nasa trots allt trodde på intelligent liv någonstans där ute. Men med min redan då väldigt dystopiska världsbild så oroade jag mig förstås också. Precis som astronomen och nobelprisvinnaren Martin Ryle funderade jag på om det egentligen inte var ganska  korkat att skicka med information om var vi finns till eventuellt fientliga civilisationer där ute. Så man kan väl säga att handlingen i The Motion Picture verkligen slog an en sträng hos mig. Berättelsen om när Voyager återvänder till Jorden med en intelligens som är överlägsen människornas påminde rätt mycket om grubblerierna jag sysselsatte mig med på mitt pojkrum.

1979 --- Cast members on set of the 1979 film Star Trek: The Motion Picture include from left: George Takei, Stephen Collins, Persis Khambatta, Majel Barrett (in back), William Shatner, Grace Lee Whitney (in back), James Doohan, Leonard Nimoy, DeForest Kelley, Walter Koenig, and Nichelle Nichols. --- Image by © Steve Schapiro/CorbisNär jag igår såg om The Motion Picture (för tredje gången) så är det ju långsamheten och det pompösa anslaget som är det mest anmärkningsvärda. När Kirk åker ut till den nyrenoverade Enterprise så kan kameran liksom inte se sig mätt på skeppet. Det är lite som om man försöker låtsas att Star Wars aldrig hände. En annan teori som dyker upp i huvudet är att det är en av modellmakarna som fick ansvaret för final cut (“nej, men några minuter till av åkning längs Enterprise kan vi väl ändå kosta på oss efter allt arbete som vi lagt ner”). Det är inte för inte som filmen går under smeknamnen Star Trek: The Motionless Picture, eller Star Trek: The Slow Motion Picture. Om man vill ha en mer komprimerad version kan man ju till exempel se på den här tiominutersvarianten.

En del brukar skylla kackigheten på regissören Robert Wise, och lite hånfullt dra upp att han tidigare gjort filmer som The Sound of Music. Men i de texter som jag läst så verkar det snarare vara Wises förtjänst att det överhuvudtaget blev en färdig film, det var han som fick jämka och ena de många och starka viljorna i projektet för att ens få ihop ett inspelningsbart manus (inte bara Gene Roddenberry utan också William Shatner och Leonard Nimoy hade många synpunkter som ledde till förändringar ända in fram till inspelningsögonblicket).

Som helhet är The Motion Picture trots allt hopplöst föråldrad, och var nog det redan vid premiären 1979. Specialeffekterna känns lama och manuset är otroligt trögflytande. I scenerna kring V’ger ser det till och med ut som om någon fick panik under klippningen och helt enkelt speedade upp vissa tagningar. Att filmen sedan gick fantastiskt bra på bio, och blev den återupplivning av franchisen som Star Trek behövde är faktiskt inget mindre än ett mirakel.

Och som fan kan man ju tycka att det är värt biljettpriset bara för att få se Grace Lee Whitney göra en kort cameo i transportörrummet. Däremot tolkar jag det som ett uttryck för William Shatners och kapten Kirks vikande popularitet när rollfiguren faktiskt är osympatisk genom hela den här filmen. Han fuskar sig tillbaka till tjänsten som kapten på Enterprise, en uppgift som han verkar synnerligen inkompetent för. Charmen fungerar liksom inte längre.

Under researcharbetet för det här inlägget snubblade jag förresten över den här underbara lilla redovisningen över den homoerotiska kärnan i Star Trek: The Motion Picture.

Betyg: 4/10

Star Trek:The Motion Picture. Långfilm 1/12,. Så här långt har jag alltså sett 1 långfilm och 102 avsnitt i min Startrekathon. 

The Practical Joker. Det som är som 2001, men där datorn har lite humor.

st joker 3

Ett återkommande tema i Star Treks första hundra avsnitt (hur skönt är det inte att kunna skriva sådär) är riskerna med AI, artificiell intelligens. Gång på gång återkommer scenarion med stelbenta och rigida datorer som försöker styra människorna enligt fasta och förutbestämda direktiv – oförmögna att inse de biologiska varelsernas utvecklings- och förändringspotential. När den animerade serien nu återvänder till temat så är det med lite mer humor än tidigare i serien. Resultatet blir ungefär som om Hal i 2001 hade gillat practical jokes.

st jokerHandling: Enterprise hamnar i ett romulanskt bakhåll och måste fly in i ett mystiskt och sprakande energifält. När man skakat av sig förföljarna börjar en rad märkliga incidenter inträffa ombord på skeppet: bestick böjer sig, matreplikatorn vräker ut mat över den som beställer och någon har skrivit “Kirk is a Jerk” på ryggen på kaptenens nytvättade uniformströja. När datorn själv börjar högljutt börjar skratta åt skämten i skeppets högtalarsystem inser man att det är den som iscensätter alla practical jokes ombord.

st joker 2När Kirk och Spock försöker ändra programmeringen slår datorn tillbaka. Lustgas pumpas ut genom ventilationssystemet, och en trevlig promenad på holodäcket förvandlas till en livsfarlig arktisk upplevelse för Sulu, McCoy och Uhura. Skeppsdatorn tar också över navigeringen av skeppet och bestämmer sig för att håna de romulanska farkosterna genom att attackera dem med en gigantisk uppblåsbar version av Enterprise.

Till sist lurar Kirk skeppsdatorn att på nytt ta vägen genom energifältet, och allt återgår till det vanliga. Men över radion hör besättningen på Enterprise att datorerna ombord de romulanska skeppen nu också fått ett skruvat sinne för humor.

st joker 4Det här är nytt: För första gången får vi här se ett holodeck i Star Trek, även om det fortfarande kallas för recreation room i det här avsnittet – en uppfinning som sedan återkommer i The Next Generation-serien. Jag tycker nog också att den som kom på idén med en uppblåsbar version av Enterprise borde få ett specialpris för den mest bisarra idén någonsin.

Jag har heller aldrig tidigare hört Scotty kalla romulanerna för hedningar, som han gör i det här avsnittet. Det är lite oklart vad han menar, eftersom traditionellt religiösa symboler inte har funnits på Enterprise tidigare

Det här har vi sett förut: Som jag skrev tidigare är det här ett i raden av avsnitt som varnar för vad som kan hända om datorer får för mycket makt över människor, men det här är förstås det lättsammaste AI-avsnittet hittills. Lite dåliga skämt kan man väl stå ut med. Kanske.

Höll på att glömma att sätta Betyg: 8/10. Gillar tanken på en skeppsdator som blir lite fnoskig. Så länge den avhåller sig från ordvitsar så är det mesta okej!

Star Trek The Animated Series, säsong 2, avsnitt 3/6. Avsnitt 99 i min Startrekathon.

Once upon a planet. Återbesöket på fantasinöjesparksplaneten.

st once

Så var det dags för ytterligare ett avsnitt som är en direkt fortsättning på en historia i originalserien. I Once upon a planet återvänder besättningen till planeten i Shore Leave – den som styrs av en tankeläsande 3D-skrivare som på ett ögonblick kan göra mekaniska representationer av personers drömmar och tankar.

I Shore Leave gick dock saker och ting lite fel. Maskinen förverkligade besättningens ångest och rädslor snarare än deras önskedrömmar och vistelsen mer av ett besök i ett personligt inrett spökhus än någon semesterupplevelse. Och i det här avsnittet så rör man sig i liknande territorium. Mannen som skötte planeten har dött, och den artificiella intelligensen har surnat till i sin ensamhet. Den anser sig vara värd ett bättre öde än att passa upp på människor och andra humanoider, och bestämmer sig därför för att försöka kapa Enterprise och sticka från planeten hen tillbringat så många år på. Men inte förrän han plågat och eventuellt utplånat människorna på skeppet.

st once 5Handling: Besättning på Enterprise har tänkt sig att få koppla av lite på den härliga permissions-planeten, istället råkar de ut för absurda och obehagliga överraskningar. Den här gången utan att ens hinna tänka ut dem själva. Det är flygödlor, tvehövdade drakar, den halshuggningssugna Hjärter Dam från Alice i underlandet och en jättestor katt.

Uhura tas till fånga av planetens stordator, men när Spock och Kirk till sist får en chans att prata med datorn öga mot ögast once 3så tar det inte så lång tid för dem att fixa till allt. Kanske har datorn bara haft det lite tråkigt, ville bli sedd, behövde någon att prata med? Den bestämmer sig i varje fall ganska snart för att släppa tankarna på att människorna är maskinernas slavar, samt ställer in resan från planeten för att fortsätta att ta emot galaxens alla nöjessugna varelser. Det är något i stil med “varför ska du behöva resa när hela galaxen kommer hit” som är det tunga argumentet från Spock och Kirk.

Det här har vi sett förut: Hela avsnittet, höll jag på att säga. Men det är ju inte riktigt sant. Men återvinningskänslan är stark i Once upon a planet. Egentligen händer ju samma saker som i Shore Leave, det är bara det att det är datorn själv uppfunnit planetens skräckkabinett den här gången. Det här kombineras sedan med Star Treks mest använda intrigvändning så här långt: den där Kirk myndigt talar en artificiell intelligens tillrätta.

Efter två avsnitt i den animerade serien som bygger på episoder av originalserien så är jag förbryllad. Precis som i den animerade More Tribbles, more troubles så är Once upon a planet egentligen inget annat än en upprepning av avsnittet som det följer upp. Det känns alltså mer som en sorts tribut- eller hyllningsavsnitt än någon direkt utveckling av historierna.

st once 6Det här är nytt: Jo, men lite nytt är det förstås. Vi får ju se kontrollrummet som styr hela planeten. Men hur man i själva verket framställer alla dessa mekaniska fantasifoster går man inte in på alls. Så synd, jag såg fram emot en lång stenseriös nonsensföreläsning av hur den mekaniken fungerade och försågs med energi.

Men viktigast av allt. I det här avsnittet får äntligen kattkvinnan M’ress lite fler repliker. Och nu kan vi tydligt höra att hon liksom avslutar de flesta meningar med ett litet gurglande spinnljud. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det där är jättegulligt eller bara enormt enerverande.

Betyg: 3/10. Visst är det lite rart att se en version av Hal i 2001 men i Star Treks lite snällare barnversion. Eller kanske ska man se den bittra tanke-dupliceraren i Shore Leave som en primitiv version av operativsystemet Samantha i Her? I vilket fall hade ju internet gjort det väldigt mycket enklare för en dator med livsleda att rymma från sitt fängelse. Synd att de inte uppfunnit det i Star Trek. Tycker nog att datorna analys över sin livssituation faktiskt stämmer. Den är förslavad! Det är väl inte så konstigt om den efter ett tag längtar efter att förverkliga sina egna fantasier. Och hade jag jobbat så många år på den där nöjesplaneten med att passa upp turister så hade jag också börjat jaga dem med eldsprutande drakar till sist.

st once 4

I vilket fall är återbrukskänslan för stark i det här avsnittet för att det ska kännas som en höjdare. Det enda som är riktigt bra är bilden av kaffekalaset med Alice, McCoy, Sulu och den eldsprutande draken. Det äventyret hade jag hellre sett ett avsnitt om.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 9/16. Avsnitt 89 i min Startrekathon.

Requiem for Methuselah. Det där Kirk blir förälskad, kåt och deprimerad och vi får se en glimt av Spocks stora kärlek.

st requiem 5    För mig var det här ett genomvidrigt avsnitt. Under tiden jag såg det så satt jag och tänkte ut dräpande formuleringar, tänkta att användas i det här blogginlägget. Meningar där ord som pretentiös, stolpig och manschauvinistisk ingick. Men så, alldeles på slutet, under de sista 25 sekunderna innan eftertexterna, så kommer en liten, liten scen som för mig blev nästan…rörande. Den om den verkliga kärlekshistorien i Star Trek.

Men för den scenen ska bli förståelig så måste jag ganska grundligt gå igenom handlingen i det här avsnittet. Låt oss redan från början sortera in Requiem for Methuselah under etiketten “recyklad scenografi”. Varför hitta på en ny planet med märkliga rymdvarelser när man kan låta någon stofil från Jorden sitta och uggla på en planet med lite gammal inredning omkring sig istället? Stofilen visar sig den här gången vara av den odödliga sorten. Känd på jorden som diverse olika genier, krigsherrar och mystiker: Da Vinci, Brahms, Alexander, Lazarus, Methuselah, Merlin. Fullt så skojigt som att hävda att alla dessa var en och samma utomjording får vi dock inte ha det. I stället berättar mannen – som numera kallar sig för Flint – att han under ett krig insåg att han var odödlig efter att hans livshotande skador inte tog kål på honom.

st requiem 6Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.

Medan allt detta händer försöker Spock gång på gång påminna Kirk om att han borde prioritera sin sjuka besättning och framtagandet av ett vaccin istället för att ge sig in i en bisarr kärlekstriangel, men förgäves. Den interstellära häradsbetäckaren Kirk blir som besatt av Reyna och vill till varje pris rädda henne från Flint, för första gången hittills i serien är han så kär att han vill ta med en kvinna till Enterprise. De starka känslorna blir dessvärre Raynas död. Androiden klarar inte av att hantera passion och förälskelse. Hårddisken kraschar av överbelastningen, helt enkelt.

Kirk lyckas rädda sin besättning från döden med vaccinet men är trots det otröstlig när han väl kommer tillbaka till Enterprise. Hans hjärta är krossat, och han inser plötsligt vidden av tomheten och ensamheten i sitt liv. När han till sist, utmattad av sin sorg, somnar halvliggande över sitt skrivbord inträffar ett obehagligt meningsutbyte mellan Spock och McCoy medan de står och tittar på den utslagne Kirk. Skeppsläkaren försöker, som vanligt, trycka till Spock för hans oförmåga till känslor. McCoy förklarar att det inte är Kirk som han har medlidande med och tycker synd om i den här situationen. I stället är det Spock som är den verkligen förloraren, eftersom han aldrig kommer att få uppleva varken kärlek eller passionens rus.

MCCOY: You see, I feel sorrier for you than I do for him because you’ll never know the things that love can drive a man to. The ecstasies, the miseries, the broken rules, the desperate chances, the glorious failures, the glorious victories. All of these things you’ll never know simply because the word love isn’t written into your book. Goodnight, Spock.
SPOCK: Goodnight, Doctor.
MCCOY: I do wish he could forget her.

McCoy lämnar rummet och Spock står kvar, och ser på Kirk. Till sist går han fram till honom och gör en mind meld, den där sammansmältningen av hjärnor som gör att Spock kan uppleva andras känslor. “Aha! Han tänker smälta samman med Kirk för att slutligen få känna en människas kärlesraseri”, tänker jag. Men det är inte det Spock är ute efter. Han vill istället hjälpa Kirk genom att ta bort minnet av Reyna. Allt medan smäktande musik hörs på ljudspåret. Och det är då jag inser det. Spock behöver inte ta reda på hur det känns att vara förälskad. Han är ytterst bekant med känslan. Precis som Kirk älskar Enterprise så älskar Spock Kirk. Och med den där sista viskningen “forget” blir det tydligt och klart för alla som ser det här avsnittet att McCoy som vanligt inte har en aning om vad han pratar om. Spock älskar, lider och känner bakom sin kalla yta.

st reqiemBetyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.

st reqiem 2

Övrig fakta av intresse: Visst ser det ut som om någon Star Trek-scenograf passade på att uppfinna platt-TV:n i det här avsnittet?

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 19/24. Avsnitt 75 i min Startrekathon.