Som ni märkte hade jag en liten komplettistkris för några veckor sedan. Hur skulle jag kunna slutföra projektet med att läsa alla tecknade Star Trek-serier när de sista 18 serietidningarna som Gold Key gav ut inte fanns i någon samlingsutgåva? Att köpa massor av Eaglemoss-album bara för att de tryckt in de gamla serierna som ett slags extramaterial kändes rätt surt (och kostsamt). Och jag vet faktiskt inte ens om jag har plats för så många seriealbum som en total genomgång av Star Trek-s tecknade historia skulle kräva. Det såg mörkt ut, ett litet tag. Tills jag googlade runt lite mer fokuserat och hittade en DVD-Rom-utgåva med samlade serier från årgångarna 1967 till 2002. Och, när jag fick den på posten igår visade det sig att det gick alldeles utmärkt att använda skivan med min dator.
DVD-Rom-skivan är fylld av PDF:er, som man till och med kan skriva ut om man skulle få för sig det. Själv är jag mest glad över att jag hittat ett extremt utrymmessnålt sätt att ta del av massor av tecknade serier framöver. En liten extra bonus är att även annonserna från serietidningarna finns med på den här disken. Kan ju rapportera att det främst handlar om reklam för olika skämtartiklar, transfertryck till tröjor, posters och tygmärken med olika seriefigursmotiv. Det här blir lite som min egen amerikanska version av boken Serietidningsreklam som kom ut för några år sedan.
Dags att beta av ytterligare en stor tugga av den brittiska upplagan av Star Trek-serier. Ett Trekiversum där Kirk använder uttryck som “steady now, lads” och rymdskepp och hela planeter gömmer sig bakom anti-video screens. Ja, faktum är att hela den här versionen av Star Trek-världen är så pass annorlunda jämfört med allt annat inom franchisen att det i IDW:s andra volym av The Classic UK Comics påbörjas en särskild ordlista med specifika begrepp, platser och personer som bara förekommer i den här versionen av Star Trek-serier. Som planeten Kappa Zeta. Eller en klingonsk granulator.
Samlingsvolym #2 innehåller 16 äventyr, två färre än i volym ett. Men fortfarande varierar längden på varje story ganska mycket. Ska jag vara helt ärlig så är det väl bara i de längre berättelserna som de här serierna på allvar kan mäta sig med den amerikanska Gold Key-upplagan. Det blir för korthugget och komprimerat när man försöker få in ett helt Star Trek-avsnitt på bara några sidor. Följetongsformen (serierna var uppdelade på olika nummer av tidningarna de publicerades i) gör också att äventyren ofta känns avhuggna och hackiga. Men kreativiteten och anarkin verkar inte ha varit någon bristvara bland de brittiska serieskaparna, här kan det verkligen hända lite allt möjligt. Och ofta hann de före sina amerikansk/italienska kollegor på Gold Key när de utforskade olika storylines. Så, ja, det blir ett nytt SUPERLÅNGT BLOGGINLÄGG OM SERIER NU!!!
Where Giants Threadär den första berättelsen i den här samlingen. Skrev ju tidigare om det Gullivers Resor-inspirerade lilleputt-äventyret i den amerikanska serieversionen av Star Trek. Britternas Enterprise besökte däremot jättarnas land flera år tidigare, redan 1970.
Eftersom de här serierna publicerades som följetonger så kretsar dramaturgin främst kring olika cliffhangers, som ska få läsarna att köpa även tidningens nästa nummer. Det gör att olika delar av storyn fokuserar på helt olika saker. Här får vi till exempel först vara med om mysteriet med de märkliga meteorskurarna som skadar både Enterprise och Kirk, den senare så illa att han måste skickas hem till jorden med transportören (trots att man befinner sig lite orimligt långt bort från Jorden för den tekniken). Sedan introduceras vi för Kirks hemske vikarie (ett annat återkommande tema i både tv-serien och de olika tecknade serierna), kapten Hensham, som inte lyssnar på någon annan utan kör rakt in i de där metoritsvärmarna på nytt, och sedan försöker överge skeppet när det ser ut som om man kommer att kraschlanda.
Men Spock bryter mot Henshams order och landar skeppet på en planet bebodd av jättar. En hemlig sort som håller sig gömda genom meteorerna och den tidigare nämnda anti-video-utrustningen. De är så pass hemlighetsfulla att de vägrar låta Spock och de andra lämna planeten.
Den allt mer förvirrade Hensham försöker då spränga sig fram till frihet, men att gå över till en väpnad konflikt med ett gäng jättar kanske inte är en så himla bra idé – hans attentat resulterar bara i en enda röra. Men när Spock räddat jätteledarens son så ordnar allt upp sig och han ser till att Enterprise kan lämna planeten. Häpnar dock över seriens sista ruta, där Spock tycker att det är lika bra att Hensham visst dog på kuppen, eftersom det hade blivit så jobbigt för honom med krigsrättegång och allt sånt där vid återkomsten till Jorden. Förutom det lite snöpliga och avhumaniserade slutet så är nog det här det mest genomarbetade äventyret hittills ur den brittiska produktionen.
Ett helt annat sätt att bygga en historia på är I, Emperor, där man bara öser på med spektakulära händelser och sedan struntar i att ens försöka hitta på en förklaring till allt som hänt.
Här stöter Enterprise på en rymdstation täckt av ett slags mossa med hallucinatoriska krafter. Vår kära besättning bevittnar en massa skräcksyner – både monster och skräckinjagande dödskallar. Men ombord finns också en mekanisk spindel och ett jättekletigt spindelnät – som alltså då inte är en fantasi utan en verkligt iscensatt ruskighet. Rätt konstigt, men inte lika underligt som att Spock, Kirk och McCoy mot sin vilja transporteras till något som visar sig vara antika Rom, där de tävlar i en hästkapplöpning på liv och död inför en kejsare som egentligen är en robot. När Kirk lyckas slå sönder roboten så försvinner rymdstationen, samtidigt som Kirk återfår radiokontakten och kan ge order om att man ska transporteras tillbaka upp till Enterprise. Vad som egentligen hände? Ingen aning. Och det verkar inte manusförfattaren heller ha haft.
Något som alla inblandade i den här brittiska utgåvan däremot är sugna på är monster och ruggiga aliens. Så efter spindelfrossan i förra serien så öser man på med lite olika kräldjur i nästa äventyr. I Slaves of the Frogmen så blir något fel med transportören efter en explosion på en sol. Spock och Kirk hamnar då på en planet i ett annat solsystem än de tänkt, och snart jagas de av någon form av grodliknande aliens. De har i sin tur invaderat den här planeten, och som tur är hittar Kirk & Co några av de få återstående motståndsmännen från urbefolkningen. Jo, alla är väldigt mycket män i den brittiska utgåvan – förutom Uhura som vid säöllsynta tillfällen får vara med på ett hörn ibland. Den amerikanska motsvarigheten känns nästan jämställd i jämförelse.
Allt ordnar i varje fall sig för Kirk och Spock när grodornas bas på stationen totalförstörs. Men det roligaste med hela det här äventyret är faktiskt just de olika varianterna av kräldjursterror här. Det känns som om Star Trek varit en renodlad creature feature-serie om de brittiska upphovspersonerna fått bestämma.
Key Witness är ett lite udda avsnitt i sammanhanget, något som nästan känns som en Deep Space Nine-idé i sin blandning av krimstory och en lite deppig syn på en till viss del korrupt Stjärnflotta och Federation. En av besättningsmännen på Enterprise råkar bevittna en uppgörelse mellan olika gangsters när han är på permission på Jorden. Livrädd för att själv förlora livet om han hamnar i vägen för maffian flyr han till Enterprise utan att säga något till någon. När han trots det blir kallad som vittne till en rättegång får han panik och kapar transportskeppet som ska ta honom till Jorden. Han drar iväg in på romulanskt område för att söka asyl, där man förstås plockar in skeppet på nolltid. Men skeppet som han kapat har en massa hemlig teknik ombord, så Kirk och Spock skickas iväg dit på ett hemligt uppdrag för att i första hand sno tillbaka skeppet från romulanerna, i andra hand rädda de fängslade besättningsmännen. De lyckas förstås, men det är rätt mycket slagsmål och skottlossning på vägen.
Romulanerna i det här äventyret bär romerskinspirerade kläder och hjälmar, precis som i andra tecknade Trek-serier – som om tv-serien, med sina fashionabla romulaner aldrig hände, liksom (i den här serien äter romulanerna till och med druvor på sin brygga på ett lite härligt bacchus-avslappnat sätt). Annars ett lite tradigt äventyr, det mest spännande är när ett romulanskt vildsvin hamnar i vägen för romulansk eldgivning och de tror att det är Kirk och Spock eftersom resterna luktar bränt kött. Det här äventyret ger också en rätt deppig bild av Federationen och Jorden. Inte bara har kriminella gäng informatörer inom Federationen, gangsters dör också i fängelseceller under mystiska omständigheter. Eller så var just den detaljen bara ett bekvämt sätt att göra slut på intrigen utan att behöva ödsla en massa serierutor.
Sen, ännu fler monster i Nova-thirteen. Gigantiska cykloper som styrs av små blå aliens som spelar flöjt för dem. Det är i varje fall vad Kirk och Scotty möter när de ska undersöka vad som hänt med en vetenskapsrobot som skickats till planeten men som man förlorat kontakten med.
Roboten är hemskt gullig, monsterna fula och de små blå rymdvarelserna rätt irriterande. Det var väl ungefär vad jag tog med mig av det här avsnittet.
Prison-Break är vad den heter. En besättningsman på Enterprise blir skadad, och närmsta stället med ordentlig sjukvårdsutrustning är ett stort fängelse. Givetvis har en av fångarna en plan för hur han ska ta fly från finkan med hjälp av rymdskeppet. Den här rätt så förutsägbara plotten har ändå några överraskande inslag. Som när de förrymda fångarna vill bomba sitt gamla fängelse med en havererad reaktor från Enterprise. Eller hur McCoy är avsnittets actionhjälte, som neutraliserar rymdskeppskaparna med en kombination av sprutor och slagsmåls-skills. Och så den där skadade och döende besättningsmedlemmen som offrar sina sista månader i livet för att rädda Enterprise från strålningen från den där reaktorn som flyter runt i rymden. Det här äventyret gick från förutsägbart till melodrama (på ett bra sätt) på bara några sidor!
I Vibrations in Time blir det tidsresa igen! Man förflyttas åttahundra år tillbaka i tiden, precis i tid för att varna befolkningen på planeten Zeltok om att deras hem kommer att sprängas i bitar om någon vecka. Men när man letar efter intelligent liv på planeten hittar man först bara jättemyror. Rätt farliga myror, visar det sig, som bedrivit ett utrotningskrig mot humanoiderna på planeten, så effektivt att bara en enda man finns kvar i livet. Han gömmer sig hos ett gäng intelligenta gorillor, som hjälper honom att försvara sig mot myrpatrullerna.
Trots att Kirk och hans crew alltså stöter på massor av intelligent liv både smarta gorillor och myror – på den där planeten så är det bara den blå mannen som man är intresserade av att rädda. Så typiskt. Hade ju varit mycket roligare om man försökt rädda de extremt ilskna myrorna i stället. Den blå mannen väljer i alla fall att stanna kvar på den dödsdömda planeten och slåss mot myrorna in i det sista tillsammans med sina gorillakompisar. Kirk och hans mannar flyr däremot till Enterprise, som lika slumpartat och mystisk far framåt i tiden igen. Tillbaka i sin egen tid minns ingen på Enterprise något av det som hänt. Ett komplett meningslöst litet äventyr, alltså. Även om jättemyror alltid är häftiga. Creature-feature vibben i det här äventyret gjorde mig sugen på att se om Them! En av mina starkaste skräckfilmsupplevelser när jag var liten pöjk.
Och så kommer det ett skrivet äventyr, mitt i alltihopa! Novellen Gateway to the Future verkar ha varit en del av någon form av årligt album av TV21, liksom de två följande serieäventyren. Novellen är rätt skum. Den handlar om en Guardian of the Future som bjuder in Spock och Kirk att kolla på framtiden. Och den är lite konstig. På något sätt verkar Jorden ha blivit ockuperad av aliens, medan ett gäng hippies utgör en rebellarmé som bekämpar dem. Men om det där faktiskt är Jorden, framtiden eller en parallell verklighet verkar oklart. Det mesta var rätt otydligt den här storyn, där Spock dessutom plötsligt har förmågan att läsa folks tankar. Konstigt och hyfsat obegripligt, faktiskt.
Captives in Space är alltså det första av två kortare äventyr som också fanns med i den här årliga utgåvan, anno 1971. En story som vi sett berättad även på andra håll i Trekiversumet, men kanske inte fullt lika humanoidcentrerad och kattfobisk som här. Kirk och de andra blir inbjudna att besöka en planet. Väl där inser man att här är det katter som är den intelligenta rasen, medan (grott)människorna som lever där behandlas som djur (påminner alltså lite om det amerikanska äventyret som publicerades några år senare, och som även det hade vissa likheter med Apornas Planet ).
Scotty kan inte riktigt hålla tillbaka sin ilska över denna omvända maktordning, och lyckas förolämpa värdarna på planeten så pass grovt att han och de andra från Enterprise skickas till ett Zoo där de sätts i bur till allmän beskådan. Man lyckas fly, och vinner en allierad när Kirk skjuter en av de där grottmännen när han är i färd med att döda en kattman. Till sist enas man om att ingendera civilisation kanske är redo för katt/människa-relationer på lika villkor. Själv tänker jag att det framför allt är diplomatin inom Stjärnflottan som inte kommit särskilt långt. Vem som helst förstår väl det ofina i att klaga på katters bordsskick. Undrar vad Scotty sagt om han sett vad de här kattvarelserna tar sig till efter att de gått på toaletten.
Planet of Rejects är också en story som känns bekant. Enterprise-crewen undersöker en planet där det finns en massa vrak, men inser lite för sent att det är en fängelseplanet för rebeller som förvisats dit från sin hemplanet Thax. Några av rebellerna kapar Enterprise för att få skjuts till sin gamla planet för att fortsätta sin revolt där. Kirk försöker varna regimen på Thax, men inser lite för sent att regeringen där är beredda att spränga hela Enterprise i luften för att förhindra att rebellerna kommer hem igen.
Det finns en smula eftertanke här. Kanske satsade Kirk faktiskt på fel häst i det här racet, eventuellt var rebellerna egentligen den goda sidan i konflikten? Alla kaparna dör i alla fall, och Enterprise drar iväg bort från Thax så snabbt man bara kan.
Både det här och förra äventyret skildrar ett Enterprise med en besättning som har lite svårt att navigera bland världar där intelligent liv kanske inte ser ut som man är vana vid, och där alla regeringar kanske inte är så snälla. Klumpiga, plumpa och lite korkade drar man runt och “upptäcker” främmande livsformer. Kanske var det här äventyret rentav grundmaterialet till det som sedan blev tv-serien Enterprise. Den går ju i ganska hög utsträckning ut på just det där scenariot.
The Aging World
Och i och med det här avsnittet så byter hela den tecknade serien uttryck. TV21 slås samman med tidningen Valiant, och hela serien blir liksom fyrkantigare, på flera sätt. Inte bara när det gäller serierutorna, utan hela bildberättandet känns tamare.
Den här storyn är kanske inte en av de smartaste som gjorts i den här franchisen. Man är ute för att undersöka en planet när en av besättningsmännen börjar åldras, Han får panik och drar iväg med skytteln som kraschar in i ett berg. De andra transporteras hem, och då stoppas även deras snabbt accelererande åldrande. De blir lika unga som förut. Det är ungefär allt man hinner berätta på ynka fyra seriesidor.
By Order of the Empire
Men efter det superkorta formatet, kommer här ett ganska långt. Enterprise är på väg till planeten Lothor för att vinna en allierad i kampen mot klingonerna, men deras fiender hinner dit för dem. Klingonerna får snabbt lothorianerna på sin sida, genom en Mechano-hypnosis-maskin som förvandlar alla som kommer i närheten till viljelösa slavar, och effekten sitter i superlänge.Den klingonska planen är därför inte bara att invadera Lothor, man tänker också låta hypnotisera Enterprises besättning, och sedan låta dem fara hem till Jorden och kraschlanda rakt in i Stjärnflottans högkvarter.
Hade det inte varit för Spocks mentala krafter hade det kanske kunnat bli så. Spock lyckas inte bara bryta sin egen och Kirks hypnos (tydligen är de två nästan är som “syskon”), utan fixar också till sist att förstöra klingonernas maskin. Så fort den är röjd ur vägen bryts genast förtrollningen hos hela Enterprise-besättingen (maskinen måste antingen vara magisk eller ha en enorm styrka i sina sändningsfrekvenser).
Creeping Death: Enterprise och dess skyttlar beskjuts med ett svampar, ett biologiskt vapen med sen snabbväxande svamp som snabbt täcker Enterprise och sätter motorer och kommunikation ur spel. Fast det visar sig senare att attacken sker av misstag. Graktanerna misstog Stjärnflottans utsända för sina ärkefiender från Themere. Samma fiender som sedan angriper det graktanska skeppet när man försöker undsätta Enterprise, som i sin tur håller på att driva rakt in i en sol. Det låter mer komplicerat än det är. Men det blir åtminstone en del action i den här serien, även om själva intrigen är rätt platt och intetsägande.
I Ground Zero får Enterprise-besättningen lära sig en av de jobbiga sakerna med att vara pigga på att utforska främmande planeter. Man kan, till exempel, hamna mitt på det som är en testsajt för vapen. Som tur är hinner de talande svamparna som arrangerat det här vapentestet rädda Kirk, Spock och ytterligare en person genom att ta dem bort från testplatsen och ner i en underjordiska grotta via en sandfylld tunnel. Tja, mycket mer än det innehåller inte det här avsnittet. Hade gärna sett en fortsättning med och om de där svamparna, de kändes…intressanta. Observera också att det givetvis också är en jätteödla inblandad här någonstans.
The Collector är ett JÄTTELÅNGT äventyr som förklarar fenomenet med försvunna flygplan, båtar etc. Ni vet BERMUDATRIANGELN och sånt. Det är en samlares fel, alltsammans. Han bor på en annan planet, men har lyckats fånga in ett antal tekniska föremål från Jorden som han ställer ut i sin stora fordonssamling. En sann samlarmaniker, verkar han vara, eftersom han är helt ensam och aldrig visar sina föremål för någon annan. Och när Enterprise kommer på besök för att undersöka ett försvunnet testflygplan så blir den där samlaren förstås superintresserad av att komplettera sin samling med Enterprise.
Eftersom det även finns en massa jättegamla grejor i samlarens kollektion så kan serieskaparna här passa på att återskapa en riktigt urgammal flygduell med stridsplan från förr. Mycket spektakel i en annars ganska förutsägbar historia.
To Swiftly Go…
Volym två av de brittiska Trek-serierna både börjar och slutar med besök på planeter där befolkningen är mycket större än människor.
I det här fallet har man blivit inbjudna till nya bekantskaper på planeten Kwettir, men först när man anländer dit upptäcker man att den här planeten har ett helt annat format än Jorden. Allt är jättestort. Det blir en hel del Antman/Älskling jag krympte barnen-situationer med såväl myror som dammsugare inblandade (även om förstås vi även kan dra paralleller till när tropen använts i Star Trek, både i den animerade tv-serien och andra serieäventyr).
Bäst gillar jag när en liten småsadistisk kille hittar de små männen från rymden och tvingar dem att åka i hans modelljärnväg. Eller att anropet från Enterprise till den främmande planeten går via en växeltelefonist som kopplar vidare samtalet till deras ledare. Cute. Som helhet ett avsnitt med ovanligt mycket humor.
Så var två tredjedelar av den brittiska Star Trek-serieproduktionen avklarad. Mycket kul här, faktiskt. Även om det var lite upprepningar med fängelseplaneter och romerska outfits. Men alla monster och kräldjur älskar jag – den typen av återkommande motiv kan man aldrig bli mätt på.
Det här är det fjortonde seriealbumet jag skriver om på den här bloggen. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner och 774 tv-avsnitt.
Jag fick vänta så länge på att den här filmen äntligen skulle komma infarande genom brevinkastet. Jag beställde den på E-bay, men så kom Coronan i vägen, och mitt paket låg på en amerikanska flygplats i några månader i väntan på transport. När den väl kom fram i somras hade jag nästan glömt bort att jag beställt någon form av lyxutgåva – den australiska versionen av The Captains, med totalt 5 dvd-skivor med bonusfilmer och extramaterial.
Dokumentären The Captains är regisserad av William Shatner, och dokumentären påminner ganska mycket om honom själv: Excentrisk, ojämn och självupptagen – med små glimtar av genialitet här och där. Men det här är väldigt mycket av en blandad kompott, ömsom vin och ömsom vatten, och så vidare. Fast även det som känns krystat och konstigt blir ofta faktiskt intressant.
Grundidén är alltså att Shatner ska ge sig ut på en roadtrip och träffa sina kaptenskollegor från Star Trek i deras naturliga miljöer. Han börjar med Patrick Stewart, som helt uppenbart är den i gänget som han har mest respekt för. Den som tror att det här ska bli en vanlig intervjufilm inser snabbt att det är Shatner, i rollen som utfrågare, som har huvudrollen. Poängen med mötena att han ska kunna spegla sig i sina intervjuoffer. Och kanske lite tvärtom. Men inte nödvändigtvis.
Lyckligtvis blir det ändå en hel del intressant sagt. Och det är i snacket med Patrick Stewart som filmens egentliga centrala scen inträffar. Shatner berättar om insikten han alldeles nyss fått. Att han genom åren faktiskt alltid skämts lite för att ständigt bli associerad med Kirk, men att han – när han såg det allvar och den seriositet som Stewart tog sig an sin roll som Picard med – insåg att han faktiskt nu, till hundra procent, kunde förlika sig med att bli förknippad med Kirk även efter sin död. Att det faktum att rollen som kaptenen på Enterprise påverkat så många människor är långt viktigare än status och högkulturella markörer. Lite väl sent påkommet, kanske – men vad gör man inte för en dramatisk effekt? Ska bli intressant att se hur väl det där uttalandet stämmer överens med Shatners många andra biografier och dokumentärfilmer i ämnet.
Mötet med Avery Brooks från Deep Space Nine är mer kaotiskt. Brooks svarar på frågor med en outtömlig arsenal av abstrakta och pretentiösa utläggningar. Ibland utvecklas samtalet till ett slags verbal pingpong-match där de improviserar tillsammans. Som när Avery bara besvarar frågor med ett “Tell me!” och Shatner själv får fylla i. Eller så sjunger han något när han sitter vid pianot, och bjuder in Shatner att improvisera fram texten med honom, för att sedan korrigera hans förslag med egna textrader. Väldigt märkligt. Här mötte Shatner kanske sin överman, tänker jag.
Kate Mulgrew är, inte oväntat, mest spännande som person i det här gänget. Hon berättar om pappans ovilja mot att låta henne börja inom teatern, och hur hon försökte balansera rollen som kapten Janeway med den som ensamstående morsa. Allt är liksom superfängslande tills Shatner börjar fråga henne om hur det är att vara kvinna, och hur man kan ta sig an stora uppgifter inom arbetslivet samtidigt som man har moderskapet och alla hormoner i kroppen att ta hänsyn till. Och Mulgrew, hon håller liksom med i hans gubbiga resonemang. Jag blir mest lite trött. Som om inte hormoner och annat ställt till det för män i alla tider.
Men problemen med att vara förälder och hålla ihop ett äktenskap samtidigt som man spelar huvudrollen i en tv-serie med oregelbundna arbetstider är också temat för samtalet med Scott Bakula – även om kaptenen för den gamla Enterprise-kärran först verkar ha fått en kris i äktenskapet i samband med rollen i serien Quantum Leap. Medan Shatners snack med Chris Pine handlar en del om skådespelartraditionen i Pines familj. Men också om hur Pine försökte ta sig an rollen som Kirk utan få varken för mycket eller för lite William Shatner i mixen. Och så ska de två – Shatner och Pine bryta arm (kunde de inte bara ha börjat jämföra storleken på kukarna direkt, i stället?)
William Shatner har hur som helst beslutat sig för att ett sätt att göra den här filmen unik är genom ett lite komiskt intro till varje intervju. Intervjun med Patrick Stewart börjar till exempel med att Stewart sitter på en bänk i skogen och Shatner blir “jätteförvånad” över att se honom där. Som jag tidigare nämnt spelar Brooks piano och sjunger med Shatner. Som sedan sitter i en papplåda och väntar på Kate Mulgrew på en gata i New York. Och så får den gode William ge Bakula en ridlektion innan det är dags för deras intervju. Inte helt säker på hur lyckade de här greppen är, men visst, annorlunda är det. Papplådan kanske är det som är svårast att förstå i sammanhanget – eller är det en Star Trek-referens som jag inte förstår?
Shatner kämpar hårt för att identifiera likheter och paralleller mellan de olika kaptenerna. En är att de alla varit aktiva inom teatern (men det gäller väl ganska många skådespelare från de här generationerna, tänker jag mig). En annan är de extremt pressade arbetsförhållandena. Samtalen med kaptenerna varvas sedan med bildmaterial från något konvent, där vi får se Shatner ta emot fansens kärlek. Men vi får också se honom ta upp mötena med alla kaptenerna i sin stå-upp-show, och då är han inte fullt lika snäll och mysig emot dem som han är när han möter dem face to face.
Jag har ju tidigare sett Chaos on the Bridge, också det en Star Trek-dokumentär regisserad av Shatner. Och precis som när jag sett den så tänker jag, “jisses, vad bra det här hade varit om Shatner inte fått bestämma för mycket”. Nu är det väl säkert så att Shatners namn är det som fått filmerna finansierade, men att han fått så mycket inflytande på hur historieskrivningen kring Star Trek ser ut genom de här dokumentärerna är faktiskt lite sorgligt. Nu kompletteras det ju i och för sig, typ medan jag skriver det här, av ett stort gäng avfilmade Zoompaneler som så här i Coronatider blir ett slags nätbaserad historieberättande kring serien. Det som tidigare mest varit tillgängligt på konvent finns nu för alla att se. Fler berättelser om de olika franchisen, sett ur ett annat perspektiv än William Shatners. Och med andra frågor än: “Vad händer när man dör?” (en av de frågeställningar som jag faktiskt inte tror att ens Kate Mulgrew kan ge ett vettigt svar på).
Det här är den sjunde Star Trek-dokumentären jag bloggat om. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 13 seriealbum. Och lite till.
Jo, jag nämnde ju lite i förbifarten det här med Eaglemoss Star Trek-utgivning i mitt förra blogginlägg. Ett fenomen som jag först stötte på när jag gick på Star Trek-konventför flera år sedan. Då var bokserien ganska nystartad, även om tanken bakom den följde ett väldigt väl beprövat bokklubbskoncept. Att få en att hoppa på en deal som man sedan aldrig skulle kunna komma ur. Erbjudandet från början var att man skulle prenumerera och få två album och en leksak varje månad. Men för att göra allt lite extra lockande för den som vill ha ordning och reda i bokhyllan så bildade bokryggarna tillsammans en bild som byggs på för varje ny bok. Ingen som ens har minimala tendenser till OCD står ut med att inte köpa alla böcker i serien (lite extra svettigt blir det förstås att nu upptäcka att flera av albumen är slutsålda, så den som hoppar på tåget så här sent kanske aldrig kan få ihop “hela bilden”).
Nu har man gjort om prenumerationsdealen, men böckerna säljs också en och en på Eaglemoss hemsida i Storbritannien. Och så vitt jag förstår kan i varje fall en del av innehållet även köpas förpackade på annat sätt i främst amerikanska utgåvor. Men inte allt.
I de första av de här lite lyxigare hardback-samlingsalbumen mixar man gammalt och nytt, och kombinerar ett modernt avsnitt med en gammal sextiotalsserie från Gold Key-samlingen – och efter ett tag kommer man fram till de där utgåvorna från just det förlaget som aldrig getts ut som samlingsalbum.
Som ni förstår är ju upplägget rena rama triggerfesten för köpgalna komplettister. Kanske är det därför som jag in i det längsta struntade i att ens bläddra i de där utgåvorna som jag fick med mig hem från konventet. För jag vet ju att om jag ens börjar titta åt deras håll så kommer jag genast att få impulsen att beställa hem alla de, i skrivande stund, 120 delarna och den handfull specialutgåvor som man gett ut (eller, i alla fall de som finns inne på lager).
Nu känns ju inte alla de serier som man samlat i seriens senare delar lika angelägna eller intressanta som de som gavs ut de första åren. Men, och det här är lite viktigare, här finns flera samlingar av de serier som gavs ute efter att Golden Key lagt ner sin utgivning och andra förlag tagit över (både DC och Marvel). Så att några spridda ryggar av Eaglemoss-samlingen kommer att stå där i bokhyllan och irritera mig för alltid kommer nog inte att kunna undvikas.
I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.
I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.
Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.
The Psychochrystals
Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.
Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.
A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.
Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.
Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.
Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.
På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.
Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.
Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.
Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.
Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.
The Evictors
På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .
Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!
World against Time
Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.
I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.
The World Beneath the Waves
Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)
Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.
När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.
Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.
Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.
Ja, det här året är ju lite som det här. Ingenting blir överhuvudtaget som man tänkt sig. Till exempel är det supersvårt att fylla femtio, om man nu råkade ha sin födelsedag mitt under den värsta pandemipaniken. Men efter att jag flyttat fram datumet två gånger, gjort om det sena partyt till en lite mer städad eftermiddagsbjudning utomhus så fick jag till sist fylla 50. Och vissa av gästerna hade ju snappat upp det där med mitt Star Trek-intresse. Av Jerry fick jag en hel hög med Star Trek-litteratur, allt noga avstämt mot min blogg så att jag inte redan hade hunnit skriva om böckerna. Och av Karin fick jag egenstickade Star Trek-vantar. En vanlig tumvante för vänstra handen, men en särskild Vulcan-hälsningsanpassad högervante.
Och om ni tycker att det varit lite dåligt tryck på bloggen ett tag så kan jag ju underrätta er om att jag just nu tillbringar min tid med att läsa tecknade Trek-serier, kolla originalavsnitt och jämföra dem med novellerna som producerades utifrån manuset, samt ligger i startgroparna för att dra igång min stora Discoveryrepristittning, inför starten på säsong 3. Och försöker se vilka av dessa aktiviteter som jag kan göra med mina Star Trek-vantar på! Men den därna presenten All I really need to know I learned from watching Star Trek spurtade visst också upp i topp på min läslista.
Någon gång nästa år (2021) är det tänkt att barnserien Star Trek: Prodigy ska sjösättas. Ytterligare ett sätt för CBS/Paramount att expandera Trek-varumärket till ännu en av sina plattformar. Och det är ju klart att jag tänker att de sista två avsnitten på den här Short Trek-samlingen är någon form av test inför det där. Både när det gäller animationsteknik och tilltal.
The Girl Who Made the Stars är däremot betydligt bättre grundad i Star Trek: Discovery än Ephraim and Dot. Här spinner man nämligen vidare på sagan om flickan som skapade Vintergatan, den som nämns i första avsnittet av Discoverys andra säsong.
Sagan berättas här av Burnhams pappa, och är en rätt gullig grej. För att bota mini-Michaels mörkrädsla berättar han historien om en liten flicka från förr i tiden. Hon som trotsade sin stams förbud mot att resa på nätterna, hittar ett rymdskepp som störtat och får ett slags magiskt ägg som skapar stjärnorna på himlen. Mmm, kanske inte världens mest vetenskapligt korrekta berättelse, men den verkar få den lilla flickan att tro mer på sitt inre ljus och kompass. Nattlampan behöver inte längre vara tänd när hon ska sova.
Sött som socker, det här, och med ett lite härligt, om än kanske övertydligt, feministiskt patos som grund. Men, kanske viktigare, en stolthet och medvetenhet kring afrikansk historia och ursprung, som vi inte sett så mycket av i Star Trek tidigare.
Som en extra kanonbonus har mini-Michael dessutom en tygdocka med sig i sängen som ser ut att vara….ett BJÖRNDJUR!
Gulliga sagor är kanske inte min grej, och som helhet är det här lite väl tamt (och kort) tycker jag. Men ett rart försök att försöka expandera Burnhams backstory, och skapa nya referensramar i trekiversumet.
Betyg: 7/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 4/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt.
Okej, här fick vi oss lite oväntat ett Short Trek-avsnitt som handlar om originalserien. FAst berättat ur ett björndjurs perspektiv. Ja, faktiskt just det björndjur som Michael Burnham släppte fri från Discovery i ett avsnitt från första säsongen. Vad som hände sedan? Jo, björndjuret behövde hitta en plats att lägga sina ägg på. Tydligen var det inte avskräckt från federationsrymdskepp efter vistelsen på Discovery, utan när Enterprise kommer i dess väg är det där som äggen ska läggas. Det finns bara ett problem, en sån där liten underhållsrobot som tänker göra allt vad den kan för att hålla björndjuret utanför skeppet. Det går sådär.
Det här, det första animerade Short Trek-äventyret faktiskt, är en enda lång retrofest. Medan björndjurets gör sina envisa försök att ta sig in på Enterprise så skymtar en rad legendariska detaljer från originalserien förbi. Khan, den stora gröna handen i rymden och ett gäng tribblar, för att bara nämna några exempel.
Det är gulligt och rart och dessvärre rätt intetsägande. Ett slags Short Trek i barnupplaga, men som kräver att man gillar både gamla animerade filmer och kan sin originalserie om man ska få ut något av avsnittet. Faktum är att jag nästan var mest förtjust dvd:ns extramaterial om Epraim and Dot. Michael Giacchinio har både regisserat och skrivit musiken, och berättar engagerande om blandningen av loungemusik och TOS-estetik. Musik som förstås blir ännu viktigare i ett avsnitt som det här, där dialogen är ytterst sparsam. Så ett bra avsnitt att göra en filmmusikanalys av, alltså.
Är man intresserad av mer om björndjuret och dess världsbild rekommenderas Discovery-romanen Dead Endless.
Betyg: 5/10
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 5/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 773 tv-avsnitt.
Det är förstås ren smärta att den nya, animerade Star Trek-serien drar igång i USA idag – helt utan sändningsfönster i Europa. Laggandet är lite extra påtagligt när jag dessutom sitter här och skriver om gamla Short Treks-äventyr, som nyligen kommit ut på DVD. Så mycket bakvattenkänsla här. Men, det är bara att bita ihop och komma igen. Tillbaka till Enterprise-universumet igen.
I Ask Not får vi vara med om vad som väl ändå måste vara en av stjärnflottans mest bisarra rekryteringsprocesser. Ett brutalt och vidrigt test av en blivande medarbetare. Fast att det är ett test får varken tv-tittarna eller huvudpersonen reda på förrän allt är slut. Både vi som kollar och stackars kadett Sidhu tror att hon måste vakta kapten Pike som anklagas för myteri. Han försöker på olika sätt få henne att bryta mot de order hon fått, att allt handlar om ett ödesdigert misstag, en felbedömning som kan kosta många liv. Ömsom hotfullhet, ömsom logiska argument används för att hon ska hjälpa honom att få tillgång till komsystemet och prata med besättningen. Här kastas det paragrafer och reglementen mellan de två när de diskuterar vad det korrekta sättet att hantera situationen är. När inget annat fungerar försöker Pike till och med ge intrycket av att han kan rädda Sidhus man, vars liv han säger är i fara på grund av en attack från Tholianerna.
Men allt visar sig vara ett test för att se om Sidhu är rätt virke för att tjänstgöra på Enterprise. Som någon som gått på en och annan jobbintervju så har jag förstås noll sympati för det här sättet att rekrytera personal på. Att ge folk PTSD är liksom ingen bra början på någon anställning.
Det här var inte superspännande tycker jag, förutom på slutet där Spock ger Number One en känga. Eller är det en komplimang – man vet aldrig helt säkert. “We’ve all learned to expect no mercy from Number One” (det är alltså hon som kommit på den här planen).
Extramaterialet består av en audiocommentary av Anson Mount (som ju spelar Pike). Inte supermycket intressant blev väl sagt där, mer än att de tydligen använde för mycket rök första gången de spelade in, och fick göra ett andra försök för att de skulle få ihop ett okej kort-trek-avsnitt. Mount gör däremot sin Pike på samma trygga säkra sätt som vanligt.
Betyg: 3/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 3/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 771 tv-avsnitt.
Det är egentligen konstigt att det inte gjorts ännu fler avsnitt om tribblar. Det är ju faktiskt ett av de bästa påhitten som någonsin gjorts inom Star Trek-universumet. Gosiga på utsidan, men med en förökningstakt som gör att de inte går att ha i möblerade rum. Eller rymdskepp. Livsfarligt gos, helt enkelt.
Men hur kan ens en art med en sådan explosiv fortplantning existera? Vilken planet kan ens härbärgera en sådan art? I det här Short Treks avsnittet kommer då äntligen en backstory som känns lite mer logisk än den vi fått leva med så här långt. En rimlig förklaring till hur tribblarnas biologi och förökning går till. Allt är nämligen Edwards fel. En stjärnflotteforskare som tänkte att de där gulliga pälsbollarna skulle kunna vara en bra proteinkälla. Framför allt om man kunde boosta deras fortplantningsförmåga. Så Edward tillför sitt eget dna till tribblarnas. Resultatet är en katastrofal förökningstakt – tydligen föds de till och med gravida.
I The Trouble with Edward förvandlas de gulliga tribblarna till rena rama skräckfilmsmaterialet. Det ursprungliga, mer lustifika sättet att angripa tribble-fenomenet känns långt bort när en VÅG av tribblar vräker fram genom ett skepp och tvingar besättningen till att evakuera för att undkomma dem. Ja, alla utom Edward då, som typ drunknar i gosiga pälsbollar. Men avsnittet är förstås inte en renodlad skräckis, den allra största delen är väl att beteckna som en arbetsplatskomedi som dryper av svart humor.
Men vad är kopplingen till Star Trek Discoverys-universum då? Jo, den egentliga huvudpersonen i avsnittet är Lynne Lucero som lämnar sitt jobb som vetenskapsofficer på Enterprise för att istället jobba som kapten för ett forskningsskepp. Men det som verkade vara ett ganska lätt jobb blev en mardröm, tack vare Edward. Sen tycker jag faktiskt inte att Luceros ledarstil är optimal. Varför skulle man inte kunna äta tribblar? Och varför låter hon inte ens Edward tala till punkt om sitt forskningsprojekt? Även om Eddie visar sig vara både unikt illojal och korkad, så känns kanske inte Lucero direkt som en lyssnande boss.
Omdömet? Briljant! Det här är ett riktigt smart avsnitt, och exakt vad tribble-konceptet behövde.
Det är också extremt viktigt att ingen missar den ovanligt roliga post-creditsscenen i det här avsnittet:
Extramaterialet på dvd-utgåvan handlar den här gången främst om tribblarna själva, som den här gången fått nya former och färger. Ett smart sätt att variera extramaterialets vinklar på.
Betyg: 9/10.
Short Treks. Säsong 2, avsnitt 2/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 770 tv-avsnitt.
