Står man bara framför en tidningshylla tillräckligt länge så brukar det nästan alltid dyka upp något Star Trek-relaterat. Den här gången var det konstmagasinet Elephant som lagt en ikonisk bild från originalserien på sin förstasida. Eller, rättare sagt, en bild av en bild från originalserien. Konstnären Luke Butler hämtar nämligen gärna sina motiv från film och tv, och en av de barndomsserier som dykt upp i hans konstnärsskap är just Star Trek.
I artikeln inuti tidningen berättar hon om hur kapten Kirk var en av hans första manliga förebilder – ett bossigt machoideal som hans mamma pedagogiskt försökte få honom att överge. Fast numera är det snarare Kirks svagare och mer känsliga ögonblick som hamnar i hans bilder. Då och då målar Luke Butler även in sig själv i motiven, men då som någon av rödskjortorna – det vill säga de utbytbara statisterna som alltid var de som gick åt när någon ur Enterprises besättning dog under ett uppdrag.
Läs mer om Luke Butler här.
Det här är mitt femte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
I
Jag pratar lite om min #startrekathon i podcasten 
Den mysiga återföreningen mellan Data och dr Soong blir dessvärre inte särskilt långvarig. Det visar sig att Soongs signal även aktiverat Datas onda tvilling, Lore. Honom mötte vi ju senast i avsnittet 
Visst är det trevligt när rollfigurer återvänder från det förgångna och på det här sättet knyter samman de olika säsongerna. Men det här avsnittet lämnade mig dessvärre med fler frågor än jag hade innan jag såg det. Vad var det för saker som dr Soong opererade in i Datas och Lores munnar? Varför aktiverade Soong Lore när han vet vilket rötägg han är? Och var verkligen dr Soong så döende som han sa i början av avsnittet, eller lurades han igen? Men störigast av allt är att det här avsnittet så tydligt pekar fram emot en upplösning i ett kommande avsnitt. Hade avsnittet döpts till Brothers part one hade det väl varit okej, men nu vet man ju inte om det kommer att ta två och ett halvt år tills Lore kommer tillbaka (även om jag ju förstår att det inte kommer att ta så lång tid, men ni förstår vad jag menar). Förresten, på tal om störiga rollfigurer som återkommer med ojämna mellanrum – var det inte länge sedan vi såg till Q?
Borgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).
Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.
Barclay roar sig dessutkm med att skapa olika scenarion på holodäck, där det genomgående temat är att han läxar upp sina överordnade och kollegor. Ofta med Riker som objekt för frustrationen. Ibland yttrar hans önskedrömmar som fäktningsmatcher eller regelrätta slagsmål, och han har dessutom erotiska fantasier om Troi som han lever ut på holodäck. på lediga stunder. Ja, så starkt är suget efter hans påhittade verklighet att han ibland drar dit trots att han behövs på skeppets teknikavdelning. Inte riktigt en del av det väloljade självuppoffrande maskineri som Enterprise besättning brukar bestå av.
Det hela uppdagas när La Forge tar sig in på holodäck mitt under en av Barclays fantasier. Men trots Barclays oroväckande aktiviteter där, så bestäms det att man ska försöka få Barclay att växa på jobbet, snarare än att fortsätta att mobba och trycka ner honom. Och det är ju tur, eftersom det visar sig att han är den som räddar hela Enterprise besättning när en kemisk reaktion håller på att få hela skeppet att gå under.
Höjdpunkten är: förstås när Troi möter sitt inställsamma och sexuellt tillmötesgående alter ego ombord på holodäcket. Det väl tänkt att det är de olika holodäcksfantasierna med skådespelarna utklädda i historiska outfits som ska bära det här avsnittet. Men jag tycker inte riktigt att de lyckas göra något riktigt bra av det där, trots skägg, kostymer och mask. Det känns lite för mycket som maskeraddag på jobbet. Och så skulle jag vilja se Riker förödmjukas lite mer.
Minns ni Den vilda jakten på stenen? Eller Romancing the Stone, som filmen hette i original. Åttiotalsrullen med Michael Douglas och Kathleen Turner i huvudrollerna. De spelar två främlingar som tvingas samarbeta – och förstås så småningom blir kära i varandra – medan de flyr från skumma typer i Columbias djungel. Captain’s Holiday känns lite som Star Treks remake av den där filmen. Exotiska miljöer, lite romantik och porriga vibbar. Picard och en ung tjej följer en skattkarta för att hitta en värdefull kristall, samtidigt som de jagas av en ferengi som själv vill lägga vantarna på dyrbarheten. Eller för att sammanfatta det hela i en mer kärnfull formulering: vilken jävla smörja det här avsnittet är.
Det här påminner om: De mest katastrofala höhöhö-avsnitten i originalserien, samt några av TNG:s lågvattenmärken under första och andra säsongen. Nu är vi visst tillbaka på samma urusla nivå som förr. Det blir ju inte bättre av att jag läser mig till att det var Patrick Stewart som själv efterlyst lite mer pang-pang och romantik för sin rollfigur. Det slutar sällan bra när manusförfattarna lyssnar för mycket på skådespelare – se bara hur det gick när Shatner fick för mycket inflytande över orginalserien.
Gillade inte: Var ska jag börja? Okej, om jag måste välja något så är det väl de taffliga sexskämten som bygger på något slags missförstånd kring en kruka som är en fruktbarhetssymbol. Som om Picard skulle göra en sån miss, någonsin? Avsnittet är väl uthärdligt så länge Picard spelar den ovillige turisten som hatar alla andra varelser på resorten han bor på. Men när kättjan blandas in i det hela mår jag faktiskt lite illa.
Bloggen fick ett julkort, från serietecknaren 
Ral är på Enterprise för att göra just det där. Genomskåda och bilda pakter, och i förlängningen vinna en budgivning om ett maskhål. Det finns nämligen ett sånt ute på interstellär auktion och federationen är bara en av parterna som är intresserade av att köpa sig till kontrollen över vad som verkar vara en gräddfil genom galaxen. Något som man förstås också kan tjäna pengar på, eftersom man kan inkassera vägtullar (eller heter det kanske maskhålstullar) av andra som också har bråttom. Allt verkar avlöpa relativt sansat tills några ferengier oinbjudna kraschar tillställningen, de vill också var med och bjuda på maskhålet. Sedan tar en ganska förutsägbar vända med tjuv- och rackarspel sin början, där både Ferengierna och Ral försöker rigga och sabotera hela auktionen.
Nej, det är Trois kärlekshistoria som är avsnittets behållning, även om det är lite svårt att förstå vad som gör Troi så besatt av Ral. Är det hans psykiska dragningskraft som vi inte förstår (han är en kvarts betazoid). Eller är stackars Troi så uthungrad, såväl känslomässigt som rent sexuellt, av att gå, dag ut och dag in, och ha en “varm och nära vänskap” med Riker. Till sist måste ju även hon slänga överjaget överbord och släppa ut håret. Eller något.
Till slut visar sig maskhålet inte alls hålla vad det lovade, medan Troi kväser sin romantiska sida och avslöjar Rals empatiska förmågor för de andra budgivarna. Kort sagt: slutet gott, allting gott. Troi kan avsluta sin slampiga period med rent samvete, medan Ral har köpt ett helt värdelöst maskhål åt sina uppdragsgivare. Syndern straffar sig själv!
Höjdpunkten är: Först tänkte jag på de olika hångelscenerna med Troi som avsnittets klimas. Sedan på det märkliga utseendet och uppläggningen av maten när hon och Ral ska ha en romantisk middag. Mycket inspirerande. Dukningen, alltså. Maten låg liksom på något slags bädd av pärlor.
Betyg: 5/10 Ytterligare ett helt okej avsnitt, men handlingen är lite för förutsägbar. Jag brukar ju i och för sig ge extra plus för introducerandet av nya folkslag i rymden. Denna princip har bara ett undantag: när kvinnorna i detta folk har betsel på sig. framför allt i kombinantiojn med våfflat hår. Dessutom äts det där plusset upp av att det dessutom är trista och tjatiga ferengier med. Ett nollsummespel, alltså.