Så kom det till sist. Avsnittet där Star Trek gick fullkomligt loss på rasistiska klichéer, kolonialt tänkande och allmän smaklöshet. Centralt i Star Trek-universumets interna logik är ju federationens direktiv om hur man inte ska ingripa i främmande civilisationers tillvaro i onödan. Godtyckligheten i tolkningarna av det direktivet framgår kanske tydligast hittills i det här avsnittet. Kirk har ju, som vi även sett i tidigare avsnitt, en tydlig tendens att styra upp och korrigera de civilisationer som han anser “gått i stå” och där befolkningen inte är produktiv eller inte tillåts uttrycka sin individualitet. Så gjorde han i avsnitten The Return of the Archons och This Side of Paradise. Och man kan väl beskriva The Apple som en mix av de två avsnitten – spetsad med en rejäl dos kolonialism och rasism.
Den består inte bara i att befolkningen på planeten Gamma Trianguli VI skapats genom kostym och smink utifrån någon sorts infödingslookens ABC, komplett med spraytan och minimala kläder (dock försedda med vitt hår och vita ögonbryn för att skapa den där alienesqua känslan). De är också sådär glatt naiva som ju infödingar ofta är i Hollywoodskildringar. De vet förstås inte hur de ska försvara sig eller hur man slåss. Och givetvis förstår de egentligen inte heller sitt eget bästa. Åtminstone inte lika bra som kapten Kirk förstår allting. Han tvekar inte många sekunder innan han slår sönder hela deras uråldriga civilisation. Tanken är att de ska bli individer med potential att utvecklas. Ja, utvecklas till att bli som Kirk då. Hade det bara funnits en twist till på slutet hade det här kunnat vara ett avsnitt om alla de förevändningar och argument som använts genom historien för att berättiga kolonialism. Det är dock inte en fullständig idiot som skrivit det här avsnittet. Invändningar emot Kirks planer kommer gång på gång från Spock, som avråder från intervention. Men han avfärdas av Kirk och McCoy. Om inget annat funkar kan man ju alltid skoja om att Spock har roliga öron och ser ut som en djävul. Så slipper man svara på alla jobbiga frågor.
Avsnittet följer annars rent dramaturgiskt Star Treks standardupplägg. Kirk och hans manskap transporteras ner till planeten, men efter en stund uppstår förstås komplikationer. I det här fallet är det något på planeten som suger energi från Enterprise och sakta drar skeppet mot planetens yta (har vi sett förut, va?), och det är omöjligt att använda transportören (att det finns en rymdskyttel ombord verkar alla ha glömt bort). Ungefär samtidigt visar det sig att planeten inte alls är det paradis som Team Enterprise trott. Här finns till exempel blommor som skjuter iväg dödliga projektiler (jämför med haschsporerna i This Side of Paradise) och explosiva stenar. Och befolkningen visar sig vara helt och hållet styrd av något som verkar vara en maskin (jämför med The Return of the Archons).
Kommunikationen mellan befolkningen och den mystiska maskinen sker via en drakliknande avgudabild (papier-maché-fest). En i lokalbefolkningen har antenner och kan kommunicera direkt med maskinen, som kallas Vaal. Han samordnar också befolkningens offrergåvor till drakhuvudet, som ger maskinen det drivmedel den behöver för att försvara sig själv och planeten. Förutom att dra rymdskepp ur omloppsbanor kan Vaal också starta feta åskväder och ha ihjäl folk med pricksäkra blixtnedslag. Men Vaal verkar också vara den som ger planeten ett gynnsamt klimat och dess befolkning ett välmående liv. MEN, och det är det här som Kirk verkar vara mest indignerad över, befolkningen tillåts inte fortplanta sig. Inte ens ha sex för skojs skull. Ja, de vet inte ens hur man hånglar innan de ser Chekov och hans flickvän Landon idka salivutbyte.
Sååååååå…..Kirk har till sist att välja mellan att Enterprise går under eller att försöka få Vaals mekanism att kollapsa. Det är kanske inte så konstigt att han väljer att rädda sitt skepp och dess besättning. Men kanske kan han då låta bli att hojta “we come in peace” stup i kvarten. Hur det nu än går till så slutar det sällan med fred när han och Enterprise är inblandade.
Sammanfattning: The Apple är avsnittet som urholkar de flesta argumenten om att Star Trek är en progressiv tv-serie. Det är ett riktigt unket avsnitt, där de koloniala undertoner som finns i Star Trek TOS kommer i dagen. För mig är det ingen tvekan om vem som är ormen i det här paradiset. The Apple måste vara det avsnitt som åldrats allra sämst av de jag sett hittills. Dessutom är upplösningen där drakgapet skyddssköld överbelastas ohyggligt seg. Men jag gillade i varje fall dödsprojektilblommorna. Betyg 2/10
Fotnot: I och med det här inlägget har jag bloggat 50 av de 100 dagar som ingår i bloggutmaningen #blogg100. Halvvägs! Och när det gäller hela bloggprojektet – efter 50 dagar har jag skrivit om 35 avsnitt – det betyder att jag ligger cirka 25 avsnitt efter min tidsplan så här långt.
I den här parallella verkligheten har den hyfsat fredliga federationen ersatts av ett krigiskt imperium. Och aggressiviteten riktas inte bara mot fienden. Det är ett understatement att säga att kårandan bland besättningen är obefintlig. Befordran fixar man till exempel enklast genom att lönnmörda en kollega. Sexuella trakasserier på bryggan är vardagsmat. Och för att ingen tittare ska missförstå budskapet i avsnittet så hejar man på varandra ombord på skeppet med något som är väldigt likt en hitler-hälsning.
Och det finns mer! Den onda versionen av Kirk styr och ställer på Enterprise tack vare en sorts fjärrdödsmaskin. Genom övervakningskameror kan han se allt som händer, och faller det inte honom i smaken kan han utplåna en person genom att bara trycka på en knapp. Men det finns förstås också lindrigare sätt att bestraffa. Befälen läxar till exempel upp sina underlydande genom en så kallad pinare, agonizer, en sorts elpistolliknande grej. Pinare. Smaka på det ordet. Den svenska översättaren som kom på det borde få något sorts litet pris.
Varje avsnitt måste ju få ett slut, och ganska mycket av intrigen går förstås åt till att ta sig hem till rätt dimension igen. Givetvis kan de blödiga, snälla goda Enterprise-människorna inte överlista Spock, men även i en ond dimension är han resonabel. Bara det finns någon sorts av logik i det du säger. Jag har bara sett det här avsnittet en gång, men enligt fansidorna som jag läst så finns det en rad skillnader mellan dimensionerna, till exempel på bryggan och i designen av själva skeppet (tydligen ska man ha använt modellen av Enterprise som användes i piloten). Men till sist faller hela intrigen på en rad orimligheter kring det samtidiga i en rad skeenden och händelser.
Bortbytingen. Så heter det här avsnittet översatt till svenska. Men kanske skulle man idag valt att kalla det för Den hackade sonden, eller något annat putslustigt. För digitala bortbytingar har ju mer med datorintrång att göra än troll – vare sig sagan utspelas i skogen eller på nätet.
I vilket fall, möt Nomad! En sond som skickades från Jorden för att leta efter främmande liv i universum. Lite som Enterprise, men med betydligt mindre resurser. Tyvärr har någon ändrat i programmeringen, så att Nomad nu utplånar allt liv som inte är perfekt. Till exempel Malurierna, som tydligen är spårlöst försvunna. Kapten Kirk lyssnar Nomad på, men bara på grund av att sondens gamla data är skadade i en krasch. Så småningom kommer det fram att Nomad förväxlar Kirk med namnet på dess skapare, Jackson Roykirk. Men snart inser även Nomad att Kirk är alldeles för ineffektiv för att tas på allvar.
Överhuvudtaget är Nomad rätt vresig. Och misogyn. När maskinen hör Uhura sjunga, söker den upp henne på bryggan. Förhör henne om vad sång är, och när hon inte kan svara scannar han, och raderar hennes hjärna istället. Förklaringen, observationen att hennes hjärna innehöll “a mass of conflicting impulses”. Stackars Uhura får sättas i rehab och lära om alla engelska uttryck – swahilin sitter däremot som den ska. Å andra sidan fick Scotty återupplivas efter sitt möte med Nomad, så det kanske trots allt är bättre att bli föraktad som kvinna än avrättad som man.
Det är alltid en utmaning att få något som ser ut ungefär som en svävande dammsugare att framstå som intressant i bild. Vi kan väl säga att man inte riktigt lyckas i det här avsnittet, framför allt inte i scenerna där Nomad ensam svävar genom korridorer. Det hjälper inte att bilderna ackompanjeras av hyperdramatisk musik, det blir ändå mest som att titta på en Romba när den dammsuger. Så passande då att Nomad just är besatt av att sterilisera och göra rent. Utplåna hela solsystem som är infekterat, med till exempel människor. Och varför inte börja med Enterprise?
En jättestor grön hand materialiserar sig mitt ute i rymden, vinkar lite och grabbar sedan tag i Enterprise och hindrar skeppet från att förflytta sig Sämsta idén till en specialeffekt någonsin, om du frågar mig. Tacka vet jag traktorstrålar. De är åtminstone osynliga. Ser nu fram emot kommande avsnitt av Star Trek där till exempel ett gigantiskt hundkoppel dyker upp i omloppsbana utanför en planet, och träs över Enterprise. Eller, om vi ska vara mer inne på livets kretslopp eller något sånt, hade det inte varit supersymboliskt med en stor navelsträng i rymden? Äh, jag vet inte. En grön hand i rymden känns bara så himla ovärdigt när säsongen öppnade så fint med T’Pau i förra avsnittet.
Kanske gav jag aldrig jättehanden en ärlig chans. Jag var ju redan irriterad över den gubbsjuka stämningen i avsnittets inledning. Den här gången är det för en gångs skull Scott som är hals över huvud förälskad i skeppets nya antropolog, Carolyn Palamas, medan de andra snubbarna omväxlande kommenterar och står och dreglar lite själva. Trogna bloggläsare och Star Trek-kännare vet ju också av erfarenhet att när det dyker upp en skeppsantropolog/historiker på Enterprise brygga så kommer det snart att hända märkliga saker. Minns bara 
Mycket riktigt. Vem dyker upp om inte den antika guden Apollon. Han försöker tvångsrekrytera Palamas, Kirk, McCoy. Scotty och säsongens nya profilerade besättningsman Chekov till att bli hans egen personliga församling som ska tillbedja honom. Det berättar han för kvartetten först efter att de transporterat ner sig till planeten Pollux IV. Dit tänker sig Apollon på sikt att hela Enterprises besättning flyttar. Apollon i sin tur lovar att ta hand om sin nya församling, och förklarar att Palamas ska bli hans nya gudinna. Hon är förtjust. Scotty inte fullt lika till sig i trasorna.
Förutom det gudomliga triangeldramat så finns det trots allt en del intressanta frågeställningar i det här manuset. Historien kring en rad gamla, förlegade gudar som dör ut när de glöms bort är fascinerande. Att Star Trek lanserar teorin att forna gudar egentligen var aliens känns också radikalt – von Däniken släppte inte sin bok på samma tema förrän året därpå. I Who mourns for Adonais? är det Kirk som driver den här tesen. Han vägrar tro på att det är något gudomligt över en halvnaken man som kan förvandla sig till jätte och med tankekraft smälta ner vapen.
Det finns så mycket gött i det här avsnittet. Alltså så mycket megagött att jag inte ens hinner komma på något nytt redovisningskoncept för hur jag ska blogga om andra säsongen. Hur ska man kunna tänka på sånt när man just sett ett avsnitt där Spock plötsligt blir brunstig och arg och hela hans kropp håller på att kollapsa av kättja. Han får till och med Kirk att låta Enterprise ta en omväg till Vulcan trots att ett viktigt uppdrag väntar. Förklaringen är något i stil med att Spock är som en lax, och måste återvända till stället han blev till på för att föra släktet vidare.
Väl på plats på Vulcan får vi reda på att det vi egentligen ska få bevittna är Spocks bröllop. Fast eftersom folk på Vulcan är så oromantiska så blev det visst en tvekamp på liv och död istället. Spocks tilltänkta fru är helt enkelt inte så pigg på att gifta sig med honom och utnyttjar sin rätt att välja ut en krigare som ska slåss med Spock om vems egendom hon ska bli – en så kallad koon-ut-kal-if-fee. Ett ord jag bara vill säga om och om igen: koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee. Den ovilliga bruden är extremt fiffig och väljer Kapten Kirk som sin kombattant. På det sättet riskerar hon inte att den Vulcanske älskare som hon redan verkar börjat hångla med mister sitt liv. Kirk får göra grovjobbet utan någon chans till belöning, helt enkelt.
Varför Vulcaner med all sin hyper-logik skulle behålla primitiva och brutala sedvänjor som den här förklaras inte. Alla Spocks dömande kommentarer kring människor framstår ju som en smula hycklande efter att man sett ett rituellt slagsmål med någon sorts stryphängslen. Ja, ja. Kirks tröja råkar som vanligt illa ut, men på ett nytt sätt. Ett vertikalt hål så vi får se bägge bröstvårtorna, inklusive lite blod. Inte konstigt att Spock blir som tokig under tvekampen.
Trots att det här är avsnittet där vi får se Leonard Nimoy tolka Spock som: arg, kåt, uppriktigt glad samt muttrande som en dåre, så får han se sig utkonkurrerad den här gången. Avsnittets egentliga stjärna är ju Celia Lovsky som spelar den Vulcanska matriarken T’Pau. ÄLSKAR HENNE! Sur, vresig, xenofob och kringburen i bärstol! Och det faktum att hon fått ge 
Bromancen mellan Spock och Kirk har väl aldrig tidigare varit så här tydlig i serien. Spock vill ha med sig Kirk till sitt bröllop som sällskap och stöd. Kirk bryter mot order och riskerar hela sin karriär för att rädda livet på den allt mer brunstgalne Spock. Och jag väljer att tolka Spock och Kirks tvekamp på Vulcan som en förtäckt parningsakt. Varför skulle annars hela Spocks blodsfeber och brunstsymptom försvinna efter deras fajt? (Visst skulle man kunna hävda att han helt enkelt inte är särskilt kåt längre efter att han dödat sin bäste vän. Men det är det lite tristare svaret. Se istället hela slagsmålet som ett samlag, och jag lovar dig att det blir mycket mer kul).