Här gick jag runt och trodde att tv-formatet Gladiatorerna introducerades i amerikansk tv under det sena 80-talet. Men det visar ju sig att det, precis som nästan allt annat inom amerikansk populärkultur, är ett koncept som fötts fram ur Star Trek. Hur ska man annars förklara likheterna med det här avsnittet: vi pratar om nästintill identisk kostymdesign, liknande slagsmål med stora pinnar, och märkliga regler om var man får och inte får ha fötterna under fajterna.
The Gamesters of Triskelion är också ett sorts kidnappningsdrama. Uhura, Kirk och Chekov förs utan förvarning bort från Enterprise. Det säger bara blip och så är har de försvunnit (från början var det meningen att deras rymdskyttel skulle dras in mot en främmande planet, men det var både lite tjatigt och dyrare än den här MYCKET smidiga lösningen). På en sekund förflyttas de tre till en gladiatorarena på en främmande planet, får en sorts digitala fotbojor runt halsen och får sig tilldelade varsin tränare. I Uhuras fall är det en man som också ska ligga med henne – men hon lyckas skjuta upp den schemalagda parningen genom våldsamt motstånd (bara idén att introducera någon sorts våldtäktskultur i ett förhållandevis barnvänligt program som Star Trek förvånar en del.). Chekov får en kvinnlig tränare med mörk röst – och hans skräck inför att kanske tvingas ha sex med henne är tänkt att vara avsnittets stora transfobiska/humoristiska inslag. Och Kirk får förstås en babe med minimal outfit och långt, grönt hår.
Enterprisarna har fraktats till planeten för att vara det mänskliga inslaget i ett slags gladiatorspel, vars syfte är att underhålla planetens härskare. Det visar sig vara tre självlysande hjärnor – varelserna har nått en så hög nivå att de helt enkelt avskaffat sina kroppar. Men nu verkar de ha glömt vad de skulle göra med all den där förfiningen, och istället utvecklat ett gravt spelberoende. Varje gladiatorfajt går ut på att de slår vad om vem som kommer att vinna. Någon nytta av pengarna de satsar har de däremot inte, förutom för att köpa nya slavar/gladiatorer till nästa omgång.
Kirk lyckas rädda sin besättning på de enda sätt han egentligen vet. Han slåss i gladiatorispelen och hånglar med sin tränare. Och genom att slå vad med de spelmissbrukande jell-o-hjärnorna så lyckas han få hela sin besättning fri. Veckans flickvän måste han däremot lämna kvar på planeten – lika bra tycker jag. Man ska inte stanna kvar hos pojkvänner som slår en i huvudet.
Sammanfattning: Fajting, hångel och hjärnor gjorda av Jell-O. Känner att jag börjar bli otålig och längtar efter längre dramaturgiska bågar och avsnitt som hänger samman. De här olika singelavsnitten som utspelas på olika planeter blir lätt lite enahanda om de inte utvidgar Enterprise-universumet och det sammanhang serien utspelas i, alternativt har något verkligt spektakulärt att bjuda på. Grönt hår och självlysande hjärnor räcker inte så långt längre! För övrigt är jag astrött på det här att McCoy alltid ska tjafsa emot när någon försöker fatta beslut (framför allt Spock) och att Scotty ska säga att allt är omöjligt. Jo, jag vet att det blev roliga klichéer efter ett tag. Men ändå. Jag hade sparkat så tjatiga medarbetare om jag varit Kirk.
Någon öppen strid med klingonerna blir det heller inte fråga om. Här hänvisar man till det fredsavtal som slöts i 
Jag anar oråd redan i första scenen. Magdans. Ett så himla dåligt tecken. Det här kan bli hur gubbsjukt som helst. Och det är det faktiskt. Ett tag, åtminstone. Sedan förvandlas avsnittet till ett “Mord och gamla visor” med Kirk som Angela Lansbury. Vi bjuds också på en riktigt långdragen uppvisning av Enterprises Siri-funktion. Jack Uppskäraren kommer dessutom förbi och säger hej. Och så slutar det med en ghost in the machine. På riktigt.
Trots att det där låter som ett riktigt omväxlande avsnitt, så är det också ett bitvis ganska långtråkigt sådant. Framför allt de där Angela Lansbury-bitarna som mest handlar om att Kirk vandrar runt i ett rum och tänker högt när han försöker hitta ett svaret på en omöjlig kriminalgåta. För att inte tala om de segdragna förhörsscenerna där skeppsdatorn på Enterprise med sin entoniga röst får svara på olika frågor. Massor av frågor. Inte så bra tv.
Skälet till förhören är att Kirks högt älskade besättningsman Scotty råkat i trubbel. Han är misstänkt för en rad bestialiska kvinnomord. Scotty själv minns inget av vad som hänt, och planeten som morden begåtts på bestraffar mördare med långsam, plågsam tortyr. Ja, ni förstår. Kirk måste hitta mördaren! Avsnittet utspelas på Argelius II som till en början verkar vara den intergalaktiska motsvarigheten till Red Light District i Amsterdam. Eller som man uttrycker det i Star Trek: “hedonistiskt”. I Star Trek betyder det att klubbens magdanserska som avtalat kommer förbi Kirks bord efter sin show, och sedan lämnar stället med Scotty efter cirka två minuters konversation. Det är oklart om han förväntas betala för det roliga, men oavsett håller Scotty, McCoy och Kirk på att spricka av gubbig förnöjsamhet. Först lite senare i avsnittet får Argelius en något mer hippieartat feeling (betänk att vi befinner oss på slutet av 60-talet) när vi får reda på att planeten avskaffat både svartsjuka och våld. Därför blir förstås de brutala kvinnomorden på knullplaneten än mer skrämmande och främmande.
För att besättningen inte ska mata den märkliga mördarorganismen med sin rädsla inför den nära förestående döden delar McCoy frikostigt ut lugnande medel till besättningen. Vilket innebär att alla fnissar sig igenom hoten, ja, de är faktiskt ännu mer höga nu än de var efter sporattackerna i 
För det är med lukten det börjar. Kirk och några av hans mannar är ute på rekognoseringsuppdrag på en planet när han plötsligt känner doften från förr. Men trots hans alerta doftminne dör några av besättningsmännen hastigt. Kirk blir då besatt av tanken att fånga och utplåna mördaren från Farragut. Den som materialiserar sig som ett…gasmoln. Ja, det är väl specialeffekterna som är det här avsnittets stora svaghet, gasmoln är nu en gång för alla inte särskilt karismatiska. Avsnittet har också uppenbara likheter med
Men det är Kirks besatthet som ger det här avsnittet djup, framför allt genom det enorma gravallvar som Williams Shatner genomför sin rolltolkning med. Som scenen där hans mest trogna medarbetare, Spock och McCoy söker upp honom för att berätta att de tror att han håller på att förlora förståndet. Väldigt tungt och mörkt för att vara Star Trek. Kirk undviker att bli instängd på hispan genom att hänvisa till en princip kring ledarskap inom federationen som inte jag hört talas om –att intuition är lika viktigt som att följa reglementen. Att Kirk riskerar hela Enterprise besättning i sin jakt på sin vita val, verkar vara ett mindre problem.
Sammanfattning: Ovanligt mörkt avsnitt av Star Trek TOS. Men allvaret klär besättningen på Enterprise, och en galen befälhavare är alltid intressant. Gasmolnet utan namn lär dock inte platsa i Star Trek-bovarnas House of Fame. Däremot tänker jag att Obsession borde vara mumma för alla 
Om ni följt den här bloggen så har ni säkert sett att jag flera gånger hänvisat till These are the Voyages-böckerna. De har blivit mina egna personliga snuttefiltar under det här projektet. Något att hålla i (eller framför allt kolla i) när jag behövt bonusinfo, tydliga fakta och nördiga detaljer. Faktum är att det är en fantastisk serie böcker. Tre tjocka volymer om The Original Series som varit den perfekta inkörsporten in i ett tyngre Star Trek-missbruk för mig. Det känns som om det aldrig kan bli långtråkigt att titta på ett avsnitt när jag har all bakgrundsinfo om dramatiken bakom kulisserna – om man höll inspelningsschemat, tittarsiffrorna vecka för vecka och exakt hur många tusentals dollar varje avsnitt gick över budget.
Mest fascinerad är jag över dissekeringen av manusarbetet. För varje enskilt avsnitt finns det en utförlig beskrivning av hela manusprocessen. Ofta har det varit ett mödosamt arbete att knåda fram det som ska bli ett färdigt Star Trek-avsnitt. Jag trodde till exempel att en historia som The Deadly Years borde vara säsongens lättaste att få ihop. Dramaturgin är ju självklar – besättningen transporteras ner till en planet, utsätts för strålning, åldras sedan med flera år per dag till de blir senila och dementa, ett botemedel måste hittas innan alla dör av hög ålder. Men det visar sig att man varit inne och pillat i en massa detaljer. Bytt ut rollfigurer i manus (Uhura fick inte bli gammal i avsnittet eftersom Roddenberry var rädd att hon skulle förstöra sin image), jobbat på att skapa tydliga konflikter (Spock fick hålla i förhöret som skulle avsätta Kirk som kapten, för att anstränga relationen mellan de två vännerna) och diskuterat fram och tillbaka hur snabbt de olika individerna ska åldras och i hur många steg (Spock måste åldras långsammast eftersom Vulcaner blir äldre än människor).
Men viktigast av allt i ett avsnitt som det här är ju trots allt kapaciteten i sminket. Trots vissa problem med kontinuiteten tycker jag att rynkorna och åldrandet ser ovanligt bra ut för en 60-talsproduktion. Själva intrigen håller däremot inte riktigt ihop, trots allt petande från manusteamet. Flirten mellan Kirk och Dr Janet Wallace är bara rolig när det framgår att hon är gerontofil, det vill säga blir mer och mer tänd på Kirk ju äldre han blir. Och riktig action blir det inte förrän Kirk tvingas gå i pension mot sin vilja, och den nye kaptenen styr Enterprise rakt in i ett romulanskt bakhåll. Och botemedlet mot åldrandet, och dess snabba och exakta effekt är ju ett skämt.
Sammanfattning: Jag har förstått att det här avsnittet egentligen handlar om hur rädslan för åldrande gjort att man i västvärlden behandlar gamla på ett allt sämre sätt (redan på 60-talet, uppenbarligen). Om man verkligen hade velat få fram det budskapet borde man kanske inte ha gjort kapten Kirk fullt så dement som han faktiskt blir. Avsnittet räknas ändå till de klassiska eftersom man leker och driver med de rollfigurer som man annars tar på så enormt allvar. Men det som verkligen gör avsnittet sevärt är sminkavdelningens uppenbarliga frosseri i att få göra sina huvudpersoner riktigt rynkiga. Det och DeForest Kelleys allt mer utsökt stofiliga skådespeleri. Betyg: 7/10
Det är egentligen mest ur modesynpunkt som det här avsnittet är intressant. Jag menar, att hitta på utomjordiska kostymer måste ju ha varit den roligaste arbetsuppgiften i hela Star Trek-produktionen. Äntligen fick man någon nytta av alla de där stuvbitarna som legat och dammat längst in i någon hylla i ateljén. I det här avsnittet var utmaningen att designa kläder åt ett storvuxet folk på planeten Capella IV, en civilisation som verkar befinna sig på någon sorts medeltidsnivå (minus pilpågar, men med kaststjärnor). Resultatet blev en sorts trikåbaserade outfits med fuskpälsdetaljer i glada färger. Men det som gör hela outfiten komplett är förstås hårpiskan som sticker ut högst på en tajt huva. Såååååå chickt. Och väldigt 
Här får jag äntligen se Julie Newmar in action. Hon spelar Eleen, fru till capellanernas ledare, eller teer som kungatiteln tydligen heter. Hon är den unga, höggravida frun, som släpper all sin motvilja mot modersrollen när hon får se sitt barn. Att hon ens får uppleva moderslyckan beror enbart på kapten Kirk. Hennes man, han som är teer, blir nämligen mördad av konkurrenter om tronen. Enligt traditionen betyder det att även frun måste avrättas. Det här kan förstås inte Kirk acceptera, men dessvärre råkar han röra vid Eleen när han ska rädda henne, vilket enligt en annan del av den där traditionen betyder att även han måste dö. Då flyr Kirk, Spock och McCoy upp i bergen, tillsammans med den höggravida Eleen, som dock är fortsatt skeptisk till Enterprise-besättningens olika försök att rädda henne. .
Sammanfattning: När det gäller STar Treks kanon är det här främst ett viktigt avsnitt eftersom klingonerna här gör comeback som federationens fiende nummer 1. Den klingon får vi se i bild är dock inte alls lika 
Jag gillar också att det här avsnittet inte känns så klaustrofobiskt som serien ibland kan bli, här ingår Enterprise i ett större sammanhang. Man är verkligen en del av federationen, inte bara ett ensamt skepp som färdas i en glest befolkad del av galaxen. Kort sagt, det blir mindre av sagan om Enterprise på upptäcksfärd i underlandsrymden, istället får vi en inblick i den realpolitiska verkligheten inom federationen. Fast den diplomatiska polishen verkar ganska tunn, även i de storpolitiska sammanhangen i galaxen. Smockan hänger i luften när de olika folkslagens representanter möts på ett mingelparty..
Andra höjdpunkter: Kirk tar helt omotiverat av sig sin tröja, det var ett tag sen sist. Vi får också se att sjukstugan använder sig av någon sorts högteknologiskt dragqueenförband – bandagen är nämligen försedda med glitter. Och, kanske störst av allt, visst är det här första gången vi får se en alien med antenner på huvudet i Star Trek? Som jag längtat.
Sammanfattning: Välskrivet, tajt avsnitt som lyckas fördjupa rollfiguren Spock och vidga Star Trek-universumet ,samtidigt som det innehåller något så pass kontroversiellt som ett politiskt lönnmord. Det är väl egentligen bara den där konstiga grismasken som drar ner betyget. 9/10
Jag inbillar mig att Metamorphosis var tänkt att kännas lite open minded, kanske till och med upplyftande om kärlekens ostoppbara kraft över alla gränser. Men inte ens på 60-talet kan väl det här ha känts riktigt okej? I det här avsnittet lär vi oss nämligen att heteronormativiteten och den binära könsindelningen gäller för hela universum – till och med för energifält. Och att en flicka som är kär gör bäst i att anta en form som en kille tycker är snygg om det ska bli något förhållande till slut.
Allt börjar med Kirk, Spock och McCoy som är ute och åker i Star Treks rymdskyttel. De har hämtat en viktig kvinnlig federationsdiplomat som fått Sakuros sjukdom och ska behandlas på Enterprise. Då dyker ett energifält upp i rymden, rakt framför dem. Fältet tar på ett mystiskt sätt kontroll över skyttelns styrsystem och far iväg med den till en avlägsen mindre planet. Här bor det redan någon (skrev jag inte ungefär exakt samma intrigsammanfattning igår?). En rätt ensam snubbe, som förstås blir otroligt glad över att få någon att prata med. Det tar ett tag innan Kirk och de andra lyckas dentifiera honom som en osannolikt ung version av Zefram Cochrane, warpdriftens uppfinnare. Under sina 150 år på planeten har Cochrane bara blivit yngre och fräschare. Gått från gammal gubbe till stilig medelålders karl. Hans enda sällskap genom åren har varit “energifältet”, som för övrigt är gult med små mönster på. Fältet brukar då och då omsluta honom, och då kommunicerar de utan ord.
Skälet till att energifältet har kidnappat Kirk & Co är för att de ska hålla Cochranes sällskap, eftersom han höll på att bli galen av ensamhet. Något som förstås inte roar Enterprisarna särskilt mycket, och definitivt inte den döende diplomaten som nu inte kan få någon hjälp. För att lösa dilemmat meckar Spock med besättningens översättningsmaskin så att den kan kommunicera även med energifält (!), och då visar det sig att fältet talar med en kvinnoröst. Poletten ramlar ner hos Kirk – energifältet är förstås förälskat i Cochrane, det är därför det tagit hand om honom i alla dessa år! “Man och kvinna är universella konstanter” förklarar han för Cochrane, som blir hemskt upprörd när han inser att energifältet är en kvinna. Han känner sig rentav utnyttjad. Jag förstår inte riktigt varför. Hade han hoppats att hans energifält skulle vara en man? Eller är det själva könandet av energifältet som gör deras omslutande relation smutsig? Eller är det bara hans 150 år gamla moral som gör sig gällande? Cochrane kanske åtminstone vill bli bjuden på middag innan ett energifält börjar tafsa?
Sammanfattning: Energifält har det jobbigt i det normativa Star Trek-universumet. Precis som den där räkfågeln som försökte förvandla sig till Kirks drömkvinna i Catspaw. Kärlek mellan universums olika raser verkar svår att få till. Och ständigt denne Kirk som vägrar njuta när drömtillvaro efter drömtillvaro erbjuds honom, ständigt detta tjat om att människan behöver hinder och motgångar för att kunna överleva – han får lutheraner att framstå som bekymmerslösa latmaskar. Och så hans självgoda attityd när han ska förklara för det stackars energifältet att dess kärlek är omölig. I slutändan handlar alla hans resonemang bara om en sak – att han vill återvända till sin egen stora kärlek: Enterprise. Som han förresten kallade kvinna i förra avsnittet. Vem är det som är avvikaren här, egentligen?
För min egen del är det William Windom i rollen som Matt Decker som är grejen med det här avsnittet. Han är den ende överlevande när Enterprise upptäcker sitt systerskepp USS Constellation drivande i rymden. Skeppet är skadat, och runt omkring det finns rester av det som brukade vara planeter i ett solsystem. Det är den så kallade planetätaren som varit framme och käkat sig mätt. Den har också lyckats med att både skjuta sönder Constellation och sedan totalförstöra planeten som skeppets besättning transporterats ner till. Kvar blev bara en ångestfylld Decker som inte kan sluta att anklaga sig själv för det som hände.
och hämndlystnad är Decker att han tvingar till sig befälet på Enterprise när Kirk är på Constellations vrak. Han ska försöka skjuta ner planetätaren som plötsligt dyker upp på nytt. Decker har liknats vid kapten Ahab på jakt efter Moby Dick,själv ser jag honom som ytterligare ett offer för den rymdgalenskap som så ofta grasserar i Star Trek. Men Windom gör ett bra jobb med att göra sin Decker både bräcklig och arrogant. Ett fint porträtt av en bruten man.