Who mourns for Adonais? Det med Apollon och den jättestora gröna handen i rymden.

st adonais 2

st adonais 10En jättestor grön hand materialiserar sig mitt ute i rymden, vinkar lite och grabbar sedan tag i Enterprise och hindrar skeppet från att förflytta sig Sämsta idén till en specialeffekt någonsin, om du frågar mig. Tacka vet jag traktorstrålar. De är åtminstone osynliga. Ser nu fram emot kommande avsnitt av Star Trek där till exempel ett gigantiskt hundkoppel dyker upp i omloppsbana utanför en planet, och träs över Enterprise. Eller, om vi ska vara mer inne på livets kretslopp eller något sånt, hade det inte varit supersymboliskt med en stor navelsträng i rymden? Äh, jag vet inte. En grön hand i rymden känns bara så himla ovärdigt när säsongen öppnade så fint med T’Pau i förra avsnittet.

st adonais 4Kanske gav jag aldrig jättehanden en ärlig chans. Jag var ju redan irriterad över den gubbsjuka stämningen i avsnittets inledning. Den här gången är det för en gångs skull Scott som är hals över huvud förälskad i skeppets nya antropolog, Carolyn Palamas, medan de andra snubbarna omväxlande kommenterar och står och dreglar lite själva. Trogna bloggläsare och Star Trek-kännare vet ju också av erfarenhet att när det dyker upp en skeppsantropolog/historiker på Enterprise brygga så kommer det snart att hända märkliga saker. Minns bara Space Seed.

st adonais 6Mycket riktigt. Vem dyker upp om inte den antika guden Apollon. Han försöker tvångsrekrytera Palamas, Kirk, McCoy. Scotty och säsongens nya profilerade besättningsman Chekov till att bli hans egen personliga församling som ska tillbedja honom. Det berättar han för kvartetten först efter att de transporterat ner sig till planeten Pollux IV. Dit tänker sig Apollon på sikt att hela Enterprises besättning flyttar. Apollon i sin tur lovar att ta hand om sin nya församling, och förklarar att Palamas ska bli hans nya gudinna. Hon är förtjust. Scotty inte fullt lika till sig i trasorna.

st adonaisFörutom det gudomliga triangeldramat så finns det trots allt en del intressanta frågeställningar i det här manuset. Historien kring en rad gamla, förlegade gudar som dör ut när de glöms bort är fascinerande. Att Star Trek lanserar teorin att forna gudar egentligen var aliens känns också radikalt – von Däniken släppte inte sin bok på samma tema förrän året därpå. I Who mourns for Adonais? är det Kirk som driver den här tesen. Han vägrar tro på att det är något gudomligt över en halvnaken man som kan förvandla sig till jätte och med tankekraft smälta ner vapen.

I en av avsnittets sista replikväxlingar förklarar Kirk att mänskligheten vuxit ifrån sina gudar. Det finns inte längre behov av en Apollon i framtiden. Själv tror jag att Kirk som vanligt drivs av sin svartsjuka. Ingen på Enterprise får någonsin ha det bra, eller vara lycklig. När han inte förstör Spocks kärleksliv så saboterar han en ung besättningskvinnas chans att få bli en gudinna. Snålt, tycker jag. Däremot spelar Leslie Parrish break-up scenen med guden på ett mycket fint sätt. Varför kunde hon inte fått vara en återkommande rollfigur? Istället satsade Star Trek denna säsong på ännu fler farbröder i alla återkommande roller.

Sammanfattning: Ytterligare ett av de där avsnitten som balanserar på gränsen till att bli extremt pinsamt. Handlingen är också lite för outvecklad för att räcka till för ett helt avsnitt. Det sker en rad upprepningar för att fylla ut speltiden. För de som tänker se avsnittet; missa inte den så kallade våldtäktsstormen – Palamas blir tydligen våldtagen av ovädret efter att hon bråkat med Apollon. I originalmanuset slutar historien med att hon är gravid, men det ströks till slut.  Att avsnittet innehåller ett filosofiskt budskap om relationen mellan gudar och människor kan bara delvis styra upp värdet av det här avsnittet. Betyg: 5/10

5 thoughts on “Who mourns for Adonais? Det med Apollon och den jättestora gröna handen i rymden.

  1. MGHG says:

    Tor och de andra asarna är mäktiga aliens i Marvel Comics universum. Marvels “Thor” introduceras 1962 i tidningen Journey into Mystery som 1966 bytte namn till The Mighty Thor, året innan hade Hercules också dykt upp. Jag vet dock inte hur explicit uttalat det var på sextiotalet att asarna och olympierna är mäktiga aliens och att det som människor uppfattat som magi egentligen är mycket avancerad vetenskap och teknik (Arthur C. Clarkes tredje lag).

    Like

    • rogerwilson says:

      Fast jag har nog alltid sett Tor & Co. som mer gudar än aliens. Men kanske har missförstått allt! Känns ju också som Apollon i det här avsnittet faktiskt ÄR en Gud. Att han får sin kraft från templet talar väl ändå inte emot der?

      Like

  2. MGHG says:

    Det dräller av aliens i Marvels universum och på omslaget till den första berättelsen om Thor bekämpar han aliens i modern stadsmiljö. Men Thor kallas också “The Thunder God” så det är lite tvetydigt om han är en gud eller ej. Stålmannen är också en utomjording. Min tanke är att superhjälteseriernas uppsving i början av 60-talet kan vara det som ligger till grund för både “Who mourns for Adonais?” och Dänikens teorier. Vad säger Star Trek-litteraturen? Jag håller med dig om att avsnittets historia kring förlegade gudar som dör ut när de glöms bort är fascinerande.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s