The Deadly Years. Åldersnoja, senilitet och romulaner.

Om ni följt den här bloggen så har ni säkert sett att jag flera gånger hänvisat till These are the Voyages-böckerna. De har blivit mina egna personliga snuttefiltar under det här projektet. Något att hålla i (eller framför allt kolla i) när jag behövt bonusinfo, tydliga fakta och nördiga detaljer. Faktum är att det är en fantastisk serie böcker. Tre tjocka volymer om The Original Series som varit den perfekta inkörsporten in i ett tyngre Star Trek-missbruk för mig. Det känns som om det aldrig kan bli långtråkigt att titta på ett avsnitt när jag har all bakgrundsinfo om dramatiken bakom kulisserna –  om man höll inspelningsschemat, tittarsiffrorna vecka för vecka och exakt hur många tusentals dollar varje avsnitt gick över budget.

Mest fascinerad är jag över dissekeringen av manusarbetet. För varje enskilt avsnitt finns det en utförlig beskrivning av hela manusprocessen. Ofta har det varit ett mödosamt arbete att knåda fram det som ska bli ett färdigt Star Trek-avsnitt. Jag trodde till exempel att en historia som The Deadly Years borde vara säsongens lättaste att få ihop. Dramaturgin är ju självklar – besättningen transporteras ner till en planet, utsätts för strålning, åldras sedan med flera år per dag till de blir senila och dementa, ett botemedel måste hittas innan alla dör av hög ålder. Men det visar sig att man varit inne och pillat i en massa detaljer. Bytt ut rollfigurer i manus (Uhura fick inte bli gammal i avsnittet eftersom Roddenberry var rädd att hon skulle förstöra sin image), jobbat på att skapa tydliga konflikter (Spock fick hålla i förhöret som skulle avsätta Kirk som kapten, för att anstränga relationen mellan de två vännerna) och diskuterat fram och tillbaka hur snabbt de olika individerna ska åldras och i hur många steg (Spock måste åldras långsammast eftersom Vulcaner blir äldre än människor).

Men viktigast av allt i ett avsnitt som det här är ju trots allt kapaciteten i sminket. Trots vissa problem med kontinuiteten tycker jag att rynkorna och åldrandet ser ovanligt bra ut för en 60-talsproduktion. Själva intrigen håller däremot inte riktigt ihop, trots allt petande från manusteamet. Flirten mellan Kirk och Dr Janet Wallace är bara rolig när det framgår att hon är gerontofil, det vill säga blir mer och mer tänd på Kirk ju äldre han blir. Och riktig action blir det inte förrän Kirk tvingas gå i pension mot sin vilja, och den nye kaptenen styr Enterprise rakt in i ett romulanskt bakhåll. Och botemedlet mot åldrandet, och dess snabba och exakta effekt är ju ett skämt.

Sammanfattning: Jag har förstått att det här avsnittet egentligen handlar om hur rädslan för åldrande gjort att man i västvärlden behandlar gamla på ett allt sämre sätt (redan på 60-talet, uppenbarligen). Om man verkligen hade velat få fram det budskapet borde man kanske inte ha gjort kapten Kirk fullt så dement som han faktiskt blir. Avsnittet räknas ändå till de klassiska eftersom man leker och driver med de rollfigurer som man annars tar på så enormt allvar. Men det som verkligen gör avsnittet sevärt är sminkavdelningens uppenbarliga frosseri i att få göra sina huvudpersoner riktigt rynkiga. Det och DeForest Kelleys allt mer utsökt stofiliga skådespeleri. Betyg: 7/10