The Savage Curtain. Det med president Lincoln och den pratande bajskorven.

st savage 2Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.

st savage 3Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!

st savage 4Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.

När det sedan äntligen är dags för Death Match: goda vs onda blir det jättemärkligt på så många olika plan samtidigt. Det är förstås fullständigt orimligt att se en åldrad Abraham Lincoln i en slagsmålsscen, men å andra sidan är det knappast konstigare än att varelser av sten och lava på något mystiskt sätt kan återskapa personer ur minnesbankerna på ett rymdskepp. Och det blir egentligen aldrig så mycket av det där gladiatorspelet, det är som helhet underväldigande. Man kastar lite hemmagjorda spjut och sten på varandra i en miljö som aldrig känns som något annat än en fattigt inredd filmstudio. Och den där moraliska poängen på slutet som ska förklara meningen med hela spektaklet infinner sig inte riktigt. Om jag verkligen anstränger mig kan jag hitta någon tanke kring det komplicerade med att använda våld för att kämpa för det goda, men det utvecklas aldrig ordentligt.

st savage 1Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.

Däremot är den excalbiska representanten Yarnek det enda egentliga skälet att se det här avsnittet. Yarnek ska föreställa en varelse gjord av rykande lava och sten. Men hen ser mest ut som en levande bajskorv med klor. Och det är ju alltid roligt.

Betyg: 2/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 22/24. Avsnitt 78 i min Startrekathon. 

The Cloud Minders. Det om de revolutionära gruvarbetarna och överklassen som bor i molnen.

st cloud 2Till en början ser det här ut att vara The Original Series första (och enda) socialistiska avsnitt. Klassperspektivet är inte bara närvarande, utan snarare övertydligt. På planeten Ardana bor överklassen i en stad bland molnen, medan underklassen kämpar i gruvor på planeten nedanför – i gruvgångar fyllda av en gas som gör att de blir korkade.

st cloud 3Men alla accepterar inte sakernas tillstånd. När Kirk och Spock anländer till Ardana blir de nästan tagna som gisslan av den gerillaarmé som gruvarbetarna startat för att få sin beskärda del av överskottet uppe bland molnen. De besuttna svarar med att använda sig av tortyr när de tillfångatar gerillasoldater – trots att de i nästa andetag hävdar att våld är helt utrotat i deras civilisation.

Det hela påminner otroligt mycket om Neill Blomkamps ganska orättvist utskällda Elysium, där ju överklassen också lämnat jordytan och bor på en rymdstation. Men i motsats till Elysium så sjabblar Star Trek-versionen ganska snart bort den fördelningspolitiska sprängkraften i upplägget. Som vanligt ägnar man sig åt genetik och rasism istället. Befolkningen i molnstaden Stratos anser sig nämligen vara av en annan sort än de som arbetar i gruvorna. Förfäderna till invånarna i Stratos lyckades bygga en stad i molnen, medan gruvarbetarna – Troglyterna – och deras civilisation fortfarande är primitiva. Och så länge de inte utvecklas har de inget att göra i Stratos, resonerar man.

st cloudIntrigen fortsätter inte med att  peka på möjligheten till en rättvisare fördelning av planetens resurser eller ojämlikheter när det gäller tillgång till utbildning. I stället har man uppfunnit en gas som frigörs vid gruvbrytningen, och som helt enkelt förhindrar en intellektuell utveckling hos Troglyterna. Något som ska bevisas genom att Kirk stänger inne Stratos ledare, en gerillakvinna och sig själv i en grotta utan syretillförsel. Eftersom de alla tre blir knäppa så har man bevisat existensen av gasen och dess konsekvenser. Själv tyckte jag att Kirk betedde sig mer eller mindre som vanligt.

Sammanfattning: Känslan jag hade av att se konturerna av ett annat avsnitt skymta bakom en lite urvattnad storyline bekräftas efter lite research. Den ursprungliga manusidén från författaren David Gerrold var mycket mer hardcore. Hollywood-elitens liv i Beverly Hills hade fått honom att fundera över klassamhället och han ville skriva om det verklighetsfrånvända att bo isolerade i lyxvillor fyllda med uppassare, utan att veta något om villkoren för livet utanför murarna. Men halvvägs in i manusprocessen lämnades hela beställningen över till Margaret Armen, som fick en muntlig överlämning. Hon fick alltså inte ens se Gerrolds mer socialistiska manusversion.

Sedan är förstås inbitna trekkers förbannade på att Spock diskuterar pon farr med en kvinna i en flirtig scen. Pon farr ju är precis som fight club – det är inget som man snackar om. Men avsnittet har några andra grejor som jag inte heller gillar, här sammanfattade i tre små punkter.

1. Intrigen förklaras en bit in i avsnittet genom att Spock sitter och tänker för sig själv, bildsatt med klipp ur olika scener. Det är lite som en resumé av ett avsnitt medan det fortfarande håller på. Otroligt otajt berättarlösning.

2 Jag tyckte att det var lite obehagligt när den kvinnliga gerillasoldaten försöker döda Kirk i hans säng, varpå det ganska snart förvandlas till en scen där han ligger och brottas med henne på ett lite vällustigt sätt. Ew!

st cloud 53. Det andningsfilter som skyddar människor från den fördummande gasen är det kanske mest otäta jag någonsin sett. Däremot är hattarna hos Stratossoldaterna en intressant hybrid av duschmössa och skoskydd.

Som helhet är The Cloud Minders ett avsnitt som har alla ingredienserna som krävs för att bli intressant, men lyckas sjabbla bort precis alla sina förutsättningar (lägg till valfritt skämt om hur producenterna borde haft bättre ett munskydd som skyddade mot Hollywoods fördumningsgas än de som Enterprise-besättningen bär). Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 21/24. Avsnitt 77 i min Startrekathon. 

The Way to Eden. Det som är en hippiemusikal. Med onda hippies.

st eden 2

Star Treks tredje säsong går från klarhet till klarhet. Eller ska jag kanske kalla det från weirdness till weirdness. I vilket fall tycker jag att det är alldeles fantastiskt bedårande. Som i The Way to Eden som inte bara handlar om interstellära hippies och en ond sektledare – det rymmer också flera rena musikalnummer. Plus ett antal repliker där logiske och behärskade Spock säger sig tro och känna för hippiesaken. “De känner sig som aliens i sina egna världar”, förklarar Spock, “och det är ju ett tillstånd jag har viss erfarenhet av”.

eden 1Från hippiesarna yttras det också för första gången i serien kritik mot hela livsstilen ombord Enterprise, ja faktiskt mot hela Federationens koloniala projekt – hur man skapar atmosfären på koloniserade planeter genom artificiella processer, hur maten på Enterprise är syntetisk och hur livet ombord helt styrs av olika datorprogram. Plötsligt framstår Kirk och de andra som slavar under en opersonlig teknologisk diktatur. I varje fall för ett ögonblick – tills jag fick reda på att hippieledaren dessvärre var galen.

Men innan vi går vidare i handlingen – lite pausmusik:

st eden 5Det har funnits musikinslag då och då i Star Trek, redan i första säsongen framförde till exempel Uhura en liten sång om Spocks sataniska öron och oemotståndliga charm. Men aldrig tidigare har det varit flera sånger på rad i ett och samma avsnitt, framförda ungefär som om Hair hade flyttat ut i rymden. Det är chockerande kackigt, men också helt oemotståndligt camp. Precis som när hippiesarna ombord på Enterprise skriker “Herbert, Herbert, Herbert” till alla som de tycker är för fyrkantiga och stela. Eller när de iscensätter en sittdemonstration utanför sjukavdelningen där deras ledare hålls kvar för undersökning.

st eden 3För även om The Way to Eden är en kärleksfull drift med hippierörelsen så handlar det också om hur goda avsikter och idealism kan utnyttjas av onda krafter. I det här fallet är det mannen med blomkålsöronen, Dr Sevrin, som är besatt att till varje pris hitta planeten Eden, där han vill leva på ett primitivt sätt – trots att hans egen överlevnad hänger på att han kan hålla en kronisk sjukdom under kontroll genom kontinuerlig medicinering. Och att han riskerar att smitta ner en eventuell urbefolkning i Eden med sin sjukdom. Jepp, Sevrin är en inbiten vaccinförnekare, trots att hans agerande kan få galaktiska konsekvenser.

Sevrin och hans gäng tar efter ett tag kontroll över ett av maskinrummen och kan på det sättet kapa hela skeppet. Eftersom de också har kontroll över de livsuppehållande systemen på Enterprise vågar inte Kirk gå till attack (Vet inte för vilken gång i ordningen som bryggan tappar kontrollen när någon tar över maskinrummet. En sån himla irriterande säkerhetsrisk). För att kunna lämna Enterprise och ta sig ner till Eden använder sig hippiesarna av högfrekventa ljud som gör hela besättningen medvetslösa (Sevrins plan är i och för sig att typ döda alla ombord med det där ljudet, men Kirk hittar av-knappen i sista minuten).

st eden 6Men alla dessa besvär visar sig vara förgäves. Tyvärr visar sig Edens lustgård vara allt annat än ett paradis. Växtlivet innehåller syra, och när gitarristen (symboliskt döpt till) Adam tar ett bett av ett päron i Lustgården faller han död till marken.

Sammanfattning: Den typ av camp som det här avsnittet innehåller är oemotståndligt. Fula peruker, löjliga kostymer, samhällskritik förklätt i kitschiga outfits. Beyond the Valley of the Dolls möter Hair möter Star Trek. Samtidssatir möter samhällskritik möter rockmusikalestetik. Älskar det! Betyg: 8/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 20/24. Avsnitt 76 i min Startrekathon. 

Requiem for Methuselah. Det där Kirk blir förälskad, kåt och deprimerad och vi får se en glimt av Spocks stora kärlek.

st requiem 5    För mig var det här ett genomvidrigt avsnitt. Under tiden jag såg det så satt jag och tänkte ut dräpande formuleringar, tänkta att användas i det här blogginlägget. Meningar där ord som pretentiös, stolpig och manschauvinistisk ingick. Men så, alldeles på slutet, under de sista 25 sekunderna innan eftertexterna, så kommer en liten, liten scen som för mig blev nästan…rörande. Den om den verkliga kärlekshistorien i Star Trek.

Men för den scenen ska bli förståelig så måste jag ganska grundligt gå igenom handlingen i det här avsnittet. Låt oss redan från början sortera in Requiem for Methuselah under etiketten “recyklad scenografi”. Varför hitta på en ny planet med märkliga rymdvarelser när man kan låta någon stofil från Jorden sitta och uggla på en planet med lite gammal inredning omkring sig istället? Stofilen visar sig den här gången vara av den odödliga sorten. Känd på jorden som diverse olika genier, krigsherrar och mystiker: Da Vinci, Brahms, Alexander, Lazarus, Methuselah, Merlin. Fullt så skojigt som att hävda att alla dessa var en och samma utomjording får vi dock inte ha det. I stället berättar mannen – som numera kallar sig för Flint – att han under ett krig insåg att han var odödlig efter att hans livshotande skador inte tog kål på honom.

st requiem 6Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.

Medan allt detta händer försöker Spock gång på gång påminna Kirk om att han borde prioritera sin sjuka besättning och framtagandet av ett vaccin istället för att ge sig in i en bisarr kärlekstriangel, men förgäves. Den interstellära häradsbetäckaren Kirk blir som besatt av Reyna och vill till varje pris rädda henne från Flint, för första gången hittills i serien är han så kär att han vill ta med en kvinna till Enterprise. De starka känslorna blir dessvärre Raynas död. Androiden klarar inte av att hantera passion och förälskelse. Hårddisken kraschar av överbelastningen, helt enkelt.

Kirk lyckas rädda sin besättning från döden med vaccinet men är trots det otröstlig när han väl kommer tillbaka till Enterprise. Hans hjärta är krossat, och han inser plötsligt vidden av tomheten och ensamheten i sitt liv. När han till sist, utmattad av sin sorg, somnar halvliggande över sitt skrivbord inträffar ett obehagligt meningsutbyte mellan Spock och McCoy medan de står och tittar på den utslagne Kirk. Skeppsläkaren försöker, som vanligt, trycka till Spock för hans oförmåga till känslor. McCoy förklarar att det inte är Kirk som han har medlidande med och tycker synd om i den här situationen. I stället är det Spock som är den verkligen förloraren, eftersom han aldrig kommer att få uppleva varken kärlek eller passionens rus.

MCCOY: You see, I feel sorrier for you than I do for him because you’ll never know the things that love can drive a man to. The ecstasies, the miseries, the broken rules, the desperate chances, the glorious failures, the glorious victories. All of these things you’ll never know simply because the word love isn’t written into your book. Goodnight, Spock.
SPOCK: Goodnight, Doctor.
MCCOY: I do wish he could forget her.

McCoy lämnar rummet och Spock står kvar, och ser på Kirk. Till sist går han fram till honom och gör en mind meld, den där sammansmältningen av hjärnor som gör att Spock kan uppleva andras känslor. “Aha! Han tänker smälta samman med Kirk för att slutligen få känna en människas kärlesraseri”, tänker jag. Men det är inte det Spock är ute efter. Han vill istället hjälpa Kirk genom att ta bort minnet av Reyna. Allt medan smäktande musik hörs på ljudspåret. Och det är då jag inser det. Spock behöver inte ta reda på hur det känns att vara förälskad. Han är ytterst bekant med känslan. Precis som Kirk älskar Enterprise så älskar Spock Kirk. Och med den där sista viskningen “forget” blir det tydligt och klart för alla som ser det här avsnittet att McCoy som vanligt inte har en aning om vad han pratar om. Spock älskar, lider och känner bakom sin kalla yta.

st reqiemBetyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.

st reqiem 2

Övrig fakta av intresse: Visst ser det ut som om någon Star Trek-scenograf passade på att uppfinna platt-TV:n i det här avsnittet?

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 19/24. Avsnitt 75 i min Startrekathon. 

The Lights of Zetar. Det om hur man mår när man får in hundra Zetarer i sitt huvud.

st zetar 2

Hundra Zetarers själar far fram genom rymden på jakt efter en kropp, eller framför allt en hjärna, som kan hysa dem alla. Medvetandet hos person efter person bränns ut av deras mentala energi, tills de kommer fram till Enterprise och Mira Romaine, Hon är någon sorts bibliotekarie i yttre rymden och verkar ha precis den typ av välorganiserad hjärna som de där discoljussjälarna är ute efter. Nu måste Kirk och de andra hitta på ett sätt att få ut Zetarerna från hennes huvud, innan hennes medvetande helt trängts ut.

st zetarPrecis som förra avsnittet så har The Lights of Zetar en ganska enkelt konstruerad intrig, fylld av en hel del logiska luckor. Som till exempel varför Zetarerna far vidare och dödar en massa människor på biblioteksplaneten Memory Alpha när man redan tagit sig in i Miras huvud? Och hur man kan få ut dem genom en tryckkammare? Jag har tidigare klagat en del över okarismatiska fiender i den här serien. Här har vi på nytt en billig ljuseffekt som far runt, först i rymden och sen på skeppet, ungefär som i Day of the Dove. Den här gången har man försökt kompensera discobolleffektens opersonliga drag genom att göra Scotty hals över huvud förälskad i Mira Romaine. Eller som Kirk uttrycket det i sin logg:

“When a man of Scotty’s years falls in love, the loneliness of his life is suddenly revealed to him. His whole heart once throbbed only to the ship’s engines. He could talk only to the ship. Now he can see nothing but the woman.”

Det känns ju ganska så mycket som att Kirk pratar om sig själv här, eller?

st zetar 6Sammanfattning: Ett ganska snällt och utslätat avsnitt. Vi har träffat på så många konstiga existenser ute i rymden så här långt att en discoboll liksom inte fungerar längre. Även om Zetarernas jakt på ett värddjur känns helt rimlig till en början så kan jag ändå inte riktigt förstå mig på hur deras tanke med att alla trängas i en enda person skulle fungera. Vem skulle bestämma? Vad händer om man inte kan enas kring vilken tv-serie man vill följa? Och vem av de hundra får bestämma vad man ska äta till middag.

Det bästa med det här avsnittet är egentlige främst att ytterligare en pusselbit av Star Trek-pusslet nu hamnat på rätt plats. Nu förstår jag ju varför den stora Star Trek-sajten heter Memory Alpha. Den är ju döpt efter den biblioteksplanetoid som Zetarljusen skövlar på sin jakt efter lite själsfrid i just det här avsnittet. Betyg 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 18/24

That which survives. Ett till om en dator som är lite bonkers.

st that

Har vi sett det här förut, eller? Ett datorstyrt försvarssystem som nästan av misstag råkar ta livet av besättningen på Enterprise? Det enda som känns riktigt originellt i det här avsnittet är väl datorns kvinnliga avatar, Losira, som har en väldigt avancerad ögonsminkning och kommer i flera olika genetiska och dödliga uppsättningar – om än med samma utseende.

st that 3Handlingen kretsar den här gången kring en märklig planet som uppvisar ovanliga och motsägelsefulla värden. Här dyker också en mystisk kvinna upp som känner sina offer vid namn, och sedan dödar dem genom handpåläggning. Lägg till det en märklig förflyttning av Enterprise, som kastas långt bort från den mystiska planeten just medan Kirk och hans mannar håller på att utforska den. Och så blir det ett fel på Enterprise motorer så de börjar rusa okontrollerat, och kanske inte går att stoppa innan skeppet sprängs av påfrestningarna.

Mycket känns igen, och själva intrigen i That which survives är också ganska enkelt och rakt uppbyggd. Även i detta avsnitt märks det att författarna fått upp ögonen för Spocks popularitet, som får allt fler repliker och en allt mer avgörande roll i avsnittens handling. Det här avsnittet är till exempel fyllt av bitchiga Spock-ismer, där han dissar folk som inte är exakta ner till decimaler, berättar om sina känslor eller försöker skämta. Även kapten Kirk verkar vara på ett osedvanligt dåligt humör, och lyckas trycka till stackars Sulu flera gånger under avsnittet.

st that 2Jag är förtjust i några smådetaljer i det här avsnittet. Den våldsamma kackigheten när man ska försöka iscensätta en jordbävning bland klipporna av papier-maché. Eller mannen i gul tröja som ska fejka en skakning på Enterprise och liksom ligger och vaggar lite fram och tillbaka på golvet (bägge någonstans runt 2.20-2.40 in i avsnittet). Jag gillar också det lilla ljud som hörs varje gång rymdkvinnan Losira försvinner (med lite antydan till sång till och med).

Sammanfattning:  Högst ordinärt avsnitt med bara några kitschiga detaljer som stack ut. Inte så mycket mer att säga om det faktiskt. Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 17/24

The Mark of Gideon. Det om en planet som längtar efter döden.

st gideon 1Vad händer med en värld utan sjukdomar? Ska man tro The Mark of Gideon blir resultatet en värld som lider av en massiv överbefolkning. En planet täckt av människor. Överallt! Ett folk som till sist är så desperata i sin längtan efter döden att de kidnappar kapten Kirk för att få tag i resterna av en sjukdom som simmar runt i hans blodomlopp – vegan choriomeningitis. Veganska sjukdomar, alltid så mycket mer hardcore än alla andra.

Fast nu börjar jag visst från slutet igen. Till en början fick jag ju nästan intrycket att det här skulle vara ett avsnitt om diplomati, byråkrati och toppstyrningen inom Federationen. När sedan Kirk vandrar runt på ett öde Enterprise, när han borde ha landat i Gideons rådssal – ja, då var jag helt säker på att det här var ett sånt där multidimensionsäventyr. Men det visar sig vara betydligt mer raffinerat än så. Ett mycket komplicerat kidnappningsdrama med sjukvårdsmotiv.

st gideon 3Så småningom visar det sig att Gideons regering har försökt lura Kirk att tro att han fastnat i en annan dimension, när de egentligen bara byggt upp en exakt kopia av Enterprise på sin planet. Som en sorts kaninbur för rymdfarare. I den hade de tänkt hålla Kirk som ett försöksdjur, för att med jämna mellanrum ta lite blodprover och hämta hem några omgångar av veganskt virus. En sjukdom som de tror skulle kunna ta livet av ett antal frivilliga. Ett sorts frivilligt självmord för att lösa planetens problem med överbefolkningen.

En helt vansinnig plan. Och så otroligt omständlig. Kanske hade de kunnat fått ett virus om de bara frågat snällt. Eller bara lanserat p-piller och kondomer.  st gideon 2Men konstigast av allt är att det verkar som om de äldre männen i rådet har bestämt sig för att satsa på att unga människor ska vilja bli infekterade med den där veganska sjukdomen. Kanske var det något jag missförstod. För jag tror inte att det är rätt plats att börja trimma ållderstrappan. I alla fall inte om man tänkt sig att ha personal på äldreboendena på Gideon i framtiden.

Sammanfattning: Det finns ett schysst perspektivbyte i det här avsnittet. Att en plats utan sjukdomar och död är ett fruktansvärt ställe att leva på. Överallt människor, inte en chans till privatliv. Och inte verkar det som om någon uppskattar det där långa sjukdomsfria livet heller. När Kirk kollar ut genom fönstret på fejk-Enterprise möts han av en mur av dystra ansikten.

Avsnittsförfattarna verkar dessutom haft lite svårt att bestämma sig vad det är man vill komma fram till. Ska det vara ett avsnitt om att livet behöver mörker för att man ska uppskatta ljuset, det vill säga: i en värld utan sjukdomar och död är livet meningslöst. Eller är planeten Gideons problem snarare av det mer praktiska slaget. Var ska alla få plats om ingen dör? Hur hanterar man 300 års kötid hos bostadförmedlingen för en liten etta? Och ännu värre: var ska man egentligen bygga nya hus om det redan finns folk på varenda ledig yta? Sa jag förresten att det var Spock som räddar hela avsnittet i slutscenerna, ytterligare en gång. Betyg: 7/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 16/24

Let that be your last battlefield. Svart på vitt om rasism.

st battlefield

Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?

st battlefield 3

Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.

På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.

Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.

st battlefield 2Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.

När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.

Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.

Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.

Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24

Whom Gods Destroy. Det där patienterna tar över mentalsjukhuset.

st gods 2Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.

Det här påminner lite om…det finns en del likheter med första säsongens Dagger of the Mind – som att avsnittet utspelas på en fängelseplaneten som styrs av en galen despot, och att det finns en maskin som utsätter hjärnan för tortyr. Men i jämförelse med Dagger…kännas Whom Gods Destroys som en mer konsekvent och utvecklad. Här får både Steve Ihnat och Yvonne Craig gott om utrymme för att spela över i sina roller som kriminella psykopater. Att lägga till shapeshiftning-prylen skapar fler dramatiska möjligheter – även om förstås dubbelgångargreppet använts flera gånger tidigare. När det är dags för upplösningen visar det sig på nytt att Spocks uppgift blir att ordna upp hela sörjan. Något som sker allt oftare i den tredje säsongen.

st gods 5Brutalitet…Den sena kvällstiden som den tredje säsongen visades på har tydligt påverkat innehållet. Det blir både mer hångel och våld – det här är ett av flera avsnitt i den sista säsongen som inte tilläts visas i Storbritannien när serien gick där 1971. Det dröjde fram till 90-talet innan de förbjudna avsnitten äntligen visades där. Orsaken? Antagligen scenen där den onde Garth bestämmer sig för att spränga sin flickvän, en av medpatienterna på fängelseplaneten, i luften. Även jag var lite förvånad. Tortyr har jag ju sett tidigare, men regelrätta avrättningar är mer sällsynta.

Trovärdighetsproblem…Det som stoppar Garth att ta över Enterprise är att Kirk lösenordskyddat sin tillbakatransport från fängelseplaneten till Enterprise. Han måste svara rätt på ett schackdrag för att Scotty ska låta honom komma tillbaka till skeppet. Så praktiskt att han gjorde det innan han åkte till en fängelseplanet där han blir tillfångatagen av en shapeshifter. Problemet är att jag aldrig sett Kirk göra det här någonsin tidigare. Mycket skumt!

En annan märklig grej i det här avsnittet är att Federationen lyckats ta fram ett vaccin mot psykisk sjukdom.  Alla varianter! I en enda vaccination!!

st gods 3Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.

Sammanfattning… Efter ett lovande upplägg trampar dessvärre intrigen lite vatten mot slutet. Att hitta på ett rimligt sätt som Kirk lyckas överlista Garth och hans hejdukar på visar sig vara svårt. En intrigtråd om möjligheten för Enterprise att ta sig igenom planetens energisköldar ältas lite, men leder ingenvart. Hade det inte varit för Spocks Vulcan nerve pinch så hade antagligen Kirk fortfarande suttit och ruttnat på Elba II.

I och med det här avsnittet trillade också äntligen poletten ner för mig när det gäller det crowdfundade projektet Star Trek: Axanar. Jag har både läst och lyssnat på podcaster om det, men aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Som vanligt när det gäller Star Trek så hittar man svaren om man bara orkar kämpa sig igenom ytterligare sjuttio avsnitt av serien. Axanar visar sig vara en prequel till det här avsnittet, och handlar om Garth of Izar innan han blev galen.

Betyg 6/10 .

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 14/24

Elaan of Troyius. Det med det arrangerade äktenskapet och de förtrollade tårarna.

st elaan 3Just när du inte trodde att kostymerna kunde bli mindre och Star Trek mer sexistiskt så kommer Elaan of Troyius. Avsnittet där Kirk bland annat hotar en kvinna med smisk, när st elaanhan får en örfil av henne svarar han med att ge en tillbaka, och när hon försöker förklara sin ångest och ilska över att giftas bort till en annan planet i ett arrangerat äktenskap så visar han noll förståelse. Det är också ovanligt, även för Star Trek, att introducera en rollfigur med att kameran går från fot till ansikte – och på vägen bjussar på en närbild på både paljettklädd trosa och en futuristiskt minimal topp. Nya topp-poäng i gubbighet.

Kvinnan i fråga, Elaan, har titeln som Dohlman på planeten Elas. För att skapa fred med grannplaneten Troyius ska hon skickas dit för att bli bortgift. Något hon inte är särskilt road med. Hennes sätt att visa det på är att bråka, kasta saker, agera arrogant och ställa orimliga krav på inkvartering och uppassning. Skitjobbigt, ja. Men att ges bort som fredsgåva kanske inte är världens roligaste sak att vara med om.

st elaan 2Mycket står dock på spel i och med det här äktenskapet. Inte bara när det gäller freden mellan de bägge planeterna, utan även Federationen har stort intresse av att allt går i lås – eftersom de tävlar med Klingonerna om vem som ska ha inflytande över de bägge planeterna. Kirk verkar för första gången rädd för att mista sitt jobb och går på den hårda linjen. Tycker att man får skylla sig själv om man är Dohlman, det går alltid att hoppa av om det inte passar, säger han. Och uppför sig lite grand som om avsnittsnamnet istället vore Så tuktas en argbigga. Bland annat är Elaan inte tillräckligt kvinnlig, och äter för slaskigt. Och så var det där med smisket som han hotade med också. Och örfilen han ger. Så f   räscht.

st elaan 4Så vad ska en flicka göra när ingen lyssnar? Svaret är att använda sig av sin kvinnliga list, och de magiska tårar som kvinnorna på Elas är utrustade med. Varje man som rör vid en tår från en kvinna från Elas är bunden till henne för resten av sitt liv. Alla, utom Kirk. Inte ens Elaans tårar kan komma mellan honom och hans kärlek till Enterprise.

Sammanfattning: Manschauvinistiskt, gubbigt och med en kvinnlig huvudroll som beskrivs som en häxa med tårar som förslavar mannen. Ja, det där med könsrollerna verkar inte ha utvecklats sådär jättemycket i alla hörn av galaxen, eller ens i serien Star Trek. Arrangerade äktenskap har i och för sig förekommit fram till modern tid inom kungliga familjer, men den moderna synen på mänskliga rättigheter på andra håll i serien innefattar tydligen inte tvångsäktenskap. Lite empati med Elaan kanske hade varit på sin plats, snarare än att hota henne med stryk. Även om hon visst lyckades knivhugga en ambassadör från Troyius. Och efter att avsnittet är slut inser jag att Elaan definitivt är Star Treks roligaste kvinnoroll hittills. Synd bara på manuset hon placerades i. Betyg: 4/10.

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 13/24