Man skulle kunna sammanfatta det här avsnittet i tre punkter. 1. Data ska plocka upp radioaktivt drivmedel från en störtad sond på planeten Barkon IV, men strålningen gör att han tappar minnet. 2. Han stapplar in i en liten by där civilisationen befinner sig på någon form av medeltida nivå. För att få in pengar säljer Data lite av de radioaktiva stenar han har med sig (och som han alltså inte längre minns riskerna med). De blir snart till populära smycken, som i sin tur ger folk strålskador. Ganska jobbig stämning gentemot Data. 3. Samtidigt ombord på Enterprise: Deanna Troi försöker vidareutbilda sig, men är till en början för långsam med att offra sina kollegors liv för att bli en karriärskvinna inom Starfleet.
Civilisationen på Barkon IV måste vara ett av de mer fantasilösa utomjordiska samhällen upphovspersonerna bakom Star Trek tagit fram. Lite generisk medeltidsmiljö och pyttelite smink i pannan för att signalera att befolkningen är en främmande ras. Men Star Trek-universumets tristaste problem – att så många av civilisationerna Enterprise stöter på ute i galaxen verkar ha en utvecklingskurva som är mycket lik den på jorden, både biologiskt och kulturellt, orkar jag inte ens reagera på längre.
Att avsnittet ändå fungerar hyfsat beror nog främst på två rollfigurer/skådespelare. Dels den ärtiga lokala läkaren Talur, som utifrån sitt begränsade perspektiv ändå försöker resonera vetenskapligt kring saker och ting. Dels flickan Gia. Hon blir Datas enda egentliga vän i den lilla byn, på ett sätt som blir både rart och sorgligt.
En lite lustig detalj är att regissören till det här avsnittet, Winrich Kolbe, också gjorde Pen Pals – ett annat avsnitt som till stor del bygger på Datas vänskap med ett barn. Fast det här avsnittet håller en betydligt högre klass. För övrigt regisserade Kolbe totalt 48 fördelade på fyra olika Star Trek-serier (och dejtade Kate Mulgrew – men det kanske vi kommer till senare).
Som helhet ett måttligt inspirerat, men trots det väl utfört avsnitt. Fast även så här i efterhand verkar man ha saknat riktning. För andra avsnittet i rad läser jag i min Star Trek-litteratur att ingen riktigt visste vad avsnittet handlade om – egentligen. På ett liknande sätt kommer mitt nästa blogginlägg att handla om ett avsnitt av Deep Space 9 som är lite för likt Thine own Self för sitt eget bästa. För övrigt är namnet på det här avsnittet en lite onödig Shakespearereferens.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 305 tv-avsnitt.
Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!) där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).
På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med 
För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.
Men det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.
Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!
Men. Riktigt lika pinsamt som det där 
Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:
Ett rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst 
Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. 
The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om 
Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.
Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.
Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, 
Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.
Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.
Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…
Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av 
Steg 1. Enterprise har blivit kallade till en planet vars kärna håller på att svalna vilket leder till katastrofala konsekvenser för befolkningen där. Den sympatiska kvinnliga forskaren som har bett om Federationens hjälp visar sig vara Datas “mamma”. Hon heter Juliana Tainer och är ex-fru till Datas skapare Noonian Song. Fast nu visar det sig att även Juliana var involverad i utvecklingen av Datas funktioner och personlighet. Hon berättar små historier och anekdoter, men Data verkar vara ovanligt ointresserad, nästan distanserad. Kanske för att hon påminner honom om att han är en programmerad maskin, snarare än en egen, unik individ.
Steg 2. Chocken! Datas mamma är också en android!! Hon röjer sig för Data genom att lösa komplicerade beräkningar i huvudet och spela fiol exakt lika från gång till gång. Dessutom upptäcker han att hon blinkar enligt samma slumpartade system som styr Datas ögonfunktioner. En uträkning som ska få dem att verka mänskliga avslöjar alltså hennes hemligheter. Små och exakta detaljer som bara en androidson kan upptäcka hos en mor. När Tainer är med om en olycka öppnas höljet på hennes skalle och avslöjar hennes mekaniska inre. Och när Data analyserar de tekniska lösningarna inuti Tainer-boten så inser han att hon är tillverkad efter honom. Rent tekniskt betyder det att hon är hans lillasyster, tänker jag, men det kanske är en oviktig detalj i sammanhanget.
Jag tycker nog att Troi är lite hård mot Data, hans morsa har i alla fall fått pröva på att vara människa innan hon blev en android. Och för min del hade det där moraliska dilemmat gärna fått ta lite mer tid i avsnittet. Det är så pass intressant. Å andra sidan är jag positivt överraskad av den här trestegsraketen i stort. Det är ett ovanligt piggt manus för att vara den här säsongen av The Next Generation. Förresten, älskar fortfarande skådespelerskan 
Men så kommer nästa avsnitt, Force of Nature som avslutas med att Federationen av miljöskäl lägger en hastighetsbegränsning på alla sina skepp. Från och med nu får de bara köra i warp 5, om det inte är ett extremt nödläge, eller någonting annat skitviktigt. Med en enda replik i avsnittets sista scen ändrar man alltså förutsättningarna och spelreglerna för hela Star Trek-universumets kommunikationer. Ja, alltså om manusförfattarna nu hade brytt sig om den där regeln även i fortsättningen. Efter vad jag förstått av de artiklar jag läst i ämnet på nätet så ignorerades den där hastighetsbegränsningen ganska omgående, lite som vår tids löften på klimatkonferenser, typ. Eller, det finns en efterkonstruktion som är något i stil med att man snabbt lyckades hitta på ett sätt att köra sina warpmotorer utan att sabba galaxen och därför kunde sätta plattan i mattan som vanligt igen.
Det som tvingar fram de interstellära fartbegränsningarna är upptäckten att ett allt för flitigt användande av warpmotorer så småningom skapar revor i underrymden, 
Tanken att försöka kommentera miljöförstöringen genom en intrig i Star Trek-universumet hade flutit omkring under arbetet med den sjätte säsongen, men idén hade inte riktigt passat in någonstans. Så här i efterhand kan man nog slå fast att det fanns ett skäl till det. Ibland är sådana där omöjliga historier ett tecken på att man bra ska lägga mer. Dessutom blev avsnittet för kort när man väl gjorde manus av idén. Därför var tvungen att spä ut det med andra, inte särskilt nödvändiga, intrigtrådar.
Men innan det är dags för förhör så får Picard och Crusher hjälp att rymma genom en kes-agent. De får en karta som hjälper dem att ta sig förbi och igenom en rad hinder – alla verkar inspirerade av något generiskt datorspel. Men under tiden de tar sig igenom den hinderbaneliknande flyktvägen så börjar deras respektive tankar liksom läcka in i varandras medvetande. Det som börjar med några spridda ord och fraser utvecklas snart till att de börjar dela medvetande. Dessutom är det telepatiska bandet mellan dem så pass starkt att de inte kan gå mer än några steg bort från varandra innan de blir extremt illamående och svimfärdiga. Jag undrar förstås genast hur de gör när de ska bajsa, men detta redovisas inte i avsnittet.
Trots det uteblivna liggandet så tycker jag att det här var ett bra avsnitt. Berättat med lätt hand, viss humor och ett högt tempo i manuset så blir det faktiskt lite bättre än vanligt. Extra plus också för att de där prytterna har klätts ut i något som man annars mest brukar ha på sig när man tävlar i skridskoåkning (fast fulare), samt några kuriosapoäng för att avsnittet är skrivet av Carl Sagans son.
Phantasms kan man se lite som en fristående fortsättning på den första delen av dubbelavsnittet 
Det är verkligen lite shizofrent att hoppa mellan Deep Space Nine och The Next Generation just nu. Avsnitten i TNG är mera välskrivna, medan man saknar känsloutbrotten och de öppna konflikterna från DS9. Så trots ett visst sömngångaraktigt tempo och spelstil i det här avsnittet så avrundar jag uppåt när jag sätter betyg. Surrealism är nästan alltid bra.