Interplanetära fredsförhandlingar verkar ha en tendens att flippa ut i Star Trek. I The Journey to Babel ledde det till lönnmord. Och kom ihåg allt drama kring det arrangerade bröllopet i Elaan of Troyius. Att den diplomatiska polishen är ganska tunn där ute i världsrymden bevisas ytterligare en gång i Lonely among us där delegatar mellan två krigande folk, anticanerna och selayerna ska transporteras till federationens mötesplanet Parliament. Bägge sidor smugglar med sig vapen ombord och gillrar fällor för varandra. Det diplomatiska förhandlingarna når ett väldigt bokstavligt dödläge när anticanerna fångar och dödar en av selayerna, och ger en av kockarna på Enterprise i uppdrag att tillreda hen som middag.
Det verkar liksom bara finnas två sorters civilisationer som Enterprise stöter på i The Next Generation, antingen extremt överlägsna mänskligheten, eller så är de att likna vid kusinerna från landet – inte bara primitiva utan dessutom djupt chockerade och indignerade över människornas vanor. Som till exempel att kvinnor har kläder på sig eller att man äter syntetiskt framställd mat.
Nu är det här med de blodtörstiga diplomaterna egentligen bara en sidohandling i det här avsnittet. Tyvärr, tycker jag. För den är åtminstone underhållande. Den något invecklade huvudploten handlar istället om ett energifält (ytterligare ett, höll jag på att skriva, för det har varit ett och annat så här långt i hela Star Trek-franchisen), som på något sätt tar sig in i Enterprise – både maskinerna och människorna. Men det är först när energin kommer in i kapten Picards hjärna som kärlek uppstår. Energifältet lyckas kidnappa Picard och ta med sig hans själ ut i rymden genom transportören på Enterprise.
.Men i nästa intrigvändning ångrar sig Picard – som nu också är förvandlad till ett energifält – han vill tillbaka in på skeppet. Så nu är det hans tur att ta sig in i Enterprises datorer. På något sätt lyckas han sen överföra sin själ in den molekyl-säkerhetskopia av hans kropp som finns lagrad i transportören (denna deux ex machina-lösning på alla möjliga osannolika problem i serien, från den animerade serien och framåt). Någonstans häremellan klär dessutom Data ut sig till Sherlock Holmes.
Som jag skrivit i några av kommentarerna till ett av inläggen här så tycker jag att det är så märkligt att man inte skapar lite starkare bakgrundshistorier kring ensemblen så här i början av TNG. Istället är det fortfarande ett manskap av ganska anonyma figurer som färdas tillsammans ut i världsrymden på ett väldigt oklart uppdrag. Till och med det ansiktslösa energifältet gjorde ett större intryck på mig i det här avsnittet än den egentliga ensemblen. Och det är ju inte ett så bra omdöme.
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 109 tv-avsnitt.
Inget väcker mitt intresse som en riktigt osympatisk rollfigur i Star Trek. Alla är ju så mysiga och sansade hela tiden (undantaget McCoys eviga rants i originalserien förstås). Därför hajar jag till av intresse när den arrogante och otrevlige Mr Kosinski bordar Enterprise. Han är på skeppet för att finjustera warp-motorerna och verkar tycka att ombord på skeppet är obildat slödder. Hans tekniska kunnande befinner sig på en nästan filosofisk nivå jämfört med vad teknikerna på Enterprise behärskar, om han får säga det själv. Men vad varken han eller någon annan vet är att hans assistent (som har ett så utomjordiskt namn att det inte går att uttala) kommer att ta med Enterprise på en åktur till universums slut. Eller om det var tidens slut. Det hela var lite för mycket abstrakt fysik för att jag skulle kunna hänga med på alla vändningar.
Assistenten är nämligen en “Traveler” – en resande. En utsänd representant för civilisationer som nått mycket längre än mänskligheten. Ja, det är till och med så förödmjukande att den resande mannen förklarar att det bara är alldeles nyss som människorna blivit så pass intressanta som art att de var värda att hålla koll på. Men de resande är inte bara überutvecklade skrythalsar. Man skulle också kunna kalla dem för intergalaktiska pandimensionella talangscouter, på jakt efter underbarn och blivande genier. Och gissa vem på Enterprise som lever upp till de kriterierna? Just det. Den odräglige tonåringen Wesley Crusher.
För om vi ska vara helt ärliga, vad händer egentligen i det här avsnittet? Jo, Enterprise tar flera osannolikt långa skutt genom världsrymden i hastigheter som inte ens går att föreställa sig. Sedan åker dom tillbaka igen. och sen är det slut. Inte direkt fängslande, tycker jag. Att någon sedan känt sig tvungen att inkorporera handlingen i originalseriens avsnitt 
Jag har ju redan skrivit om mina farhågor om att The Next Generation lite för ofta påminner om en barn- eller ungdomsserie. Och Ferengierna är ytterligare ett tecken i den riktningen. I all sin uselhet påminner de mest om något slags råttliknande skurk i en Walt Disney-film Ja, även till utseendet faktiskt, eftersom de sportar en sorts gnagarlook (den ursprungliga inspirationskällan var tydligen att de skulle se ut som fladdermöss). Fast jag gillar i och för sig den här replikväxlingen, när ferengierna ska förklara varför människor är så vidriga och barbariska:
Det nya är att den där mäktiga kraften/försvarsmekanismen faktiskt går att diskutera med den här gången. I det här fallet tar den formen av en väktare (som ska se extremt gammal ut med hjälp av en helt fruktansvärd plastmask som sitter helt löst på ansiktet, så dålig sminkning hade de faktiskt nästan aldrig i originalserien) Efter en stunds samtal med försteofficeren ombord på Enterprise, Ryker, bestämmer sig väktaren för att människorna är en intressant och filososfiskt framstående art som han inte tänker ta livet av. Även ferengierna får komma loss ur hans traktorstråle, med förhoppningen om att även de någon gång ska växa till sig som art.
Bägge avsnitten utspelas på planeter med en utpräglad hederskodex och gamla ritualer och sedvänjor som är extremt betydelsefulla. I bägge episoderna ingår också en tvekamp på liv och död som ett viktigt spänningsmoment. I originalserien utkämpas den mellan Kirk och en brunstig Spock, i det här avsnittet är det istället den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får gå en rond mot en svartsjuk kvinna från Ligon II. Det finns till och med en plotdetalj kring skendöd i slutet av fajten i bägge avsnitten. Och den här gången känns det mer som en karbonkopia än en tribut.
Om jag försöker jämföra tonen i berättandet i Amok Time och Code of Honor så tycker jag att det alltid finns det alltid en form av respektfullhet och högtidlighet i skildringen av Vulcans ofta brutala sedvänjor. Huvudpersonerna på Ligon II är däremot förslagna och lögnaktiga, och använder sig av den gamla hederskulturen för egen vinnings skull. Korruption, mygel och sexism är några saker som kännetecknar planetens civilisation. Trots att den ska föreställa teknologiskt avancerad, så känns den mest som Hollywoods vanliga bild av “afrika” och det “afrikanska”. Så vitt jag kommer ihåg är det här första gången som svarta skådespelare får gestalta invånarna på en främmande planet. Så osedvanligt typiskt för Hollywood att låta välja just en sån här civilisation för den mångfalds-framstöten (och nej, de blackface-målade skådespelarna i 
För er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en
Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.
Det är den mystiske och i stort sett allsmäktige Q som ligger bakom anklagelsen. Han stoppar helt enkelt Enterprise när skeppet är på väg ut i världsrymden och förklarar att människan är en alldeles för aggressiv och primitiv art för att tillåtas resa ut i resten av universum. Vem Q är, vad som ger hen rätt att dra igång rättsprocesser mot olika livsformer samt vad ett eventuellt straff skulle kunna innebära har man fortfarande ingen aning om när avsnittet är slut. Jag har ju sett tillräckligt mycket av Star Trek för att förstå att Q kommer att återvända. Men Q är också en variation på några av Roddenberrys favoritteman i Star Trek: utifrånperspektivet på den nyckfulla och ofta brutala mänskliga rasen, ödmjukheten inför vad vi skulle kunna möta ute i världsrymden, samt en förhoppning om att människan på sikt ska kunna göra sig fri från sina allra mest våldsamma och nyckfulla sidor. Plus en lite allmän fixering vid omnipotenta, gudaliknande väsen.
På så vis utvecklas besöket på rymdbasen Farpoint till ett test på mänsklighetens förmåga och sofistikering. Det visar sig så småningom att hela rymdbasen är byggd av en fängslad rymdmanet som har förmågan att förverkliga olika önskningar. Det tar ett tag innan besättningen på Enterprise förstår konstruktionen och tvingar Bandi-folket som driver stationen att släppa den förslavade maneten fri (efter rymdvalsångsorgien i The Voyage Home så känns det åtminstone konsekvent att Star Trek driver tesen att rymden är fylld av olika havsvarelser. Eller om det är havet som är fyllt av rymdvarelser. Jag vet inte riktigt säkert längre).
Det som gör störst intryck på mig i hela det här avsnittet är en liten detalj som nätt och jämnt syns i bild – Federationens unisexminikjol. Två gånger struttar en man förbi klädd i en liten uniformskjol. Det som är bra med Star Trek är ju att det alltid är någon annan som redan ställt 
Andra höjdpunkter: är till exempel när en åldrad McCoy stapplar runt på det nya skeppet kallat Enterprise. Över hundra år gammal, men fortfarande lika irriterad och förbannad på ungefär allt. Men en snygg blinkning och länk mellan de olika upplagorna av tv-serien. Sen var det lite kul, och obehagligt förstås, att få en glimt av hur det var på jorden efter atomvapenkrigen. Det var en del av Q:s bevisföring kring mänsklighetens uselhet.
Det är med viss bävan jag ger mig in i nästa Star Trek-koncept. För det finns ju 176 avsnitt med Star Trek: The Next Generation som visades mellan åren 1987 och 1994. Och även om rymdskeppet fortfarande heter Enterprise så är det en helt ny upplaga av federationens stjärnkryssare. Och jag gillar inte hur den nya varianten ser ut. Allt som var smäckert, vackert och njutbart med utseendet hos den gamla Enterprise är nu borta. Och det gäller inte bara utsidan.
Det nya maskinrummet verkar till exempel vara placerat mitt i en trapphall. Och hur ser bryggan ut egentligen? Jag antar att de tre fåtöljerna i högsätet markerar ett mer delat och demokratiskt ledarskap på skeppet, men ger för mig ser det mest slappt ut. De edär fåtöljerna ser mest ut att passa i Som ett illa inrett vardagsrum. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen som jag läste i en bok om hotell-lobby ett bättre sätt att beskriva designen. Och då har jag inte ens börjat att gå igång på den halvliggande position som de som sköter navigationen har i sina fåtöljer.