Minns ni Wink of an Eye från originalserien? Avsnittet som handlade om en planet där männen blivit infertila och kvinnorna därför fångade in män från rymden för att ha som spermadonatorer för att kunna fortsätta att fortplanta sig? I When the Bough Breaks är det dags för lite återvinning av idéer igen Men den här gången är det både män och kvinnor som är infertila. Så istället för att kidnappa spermadonatorer så snor man barn.
Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise
I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens For the world is hollow and I have touched the sky och Spock’s Brain). Därför har invånarna på Aldea själva inte dragit slutsatsen att det är strålning från deras olika skyddsmekanismer och energifält som gjort befolkningen barnlösa – det får doktor Beverly Crusher ta reda på åt dem.
Till skillnad från i The wink of an eye så lämnas heller inte invånarna på Aldea i sticket. Istället botar Crusher dem, så att de kan få egna barn i fortsättningen. Ett annat alternativ till att kidnappa barn hade ju kunnat vara att öppna Aldeas gränser för immigranter, men det var tydligen aldrig ett alternativ för de protektionistiska Aldeanerna. Barnarov kändes bättre på något sätt…
Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!
Ett helt okej avsnitt, med ett upplägg som hade flera beröringspunkter med tidigare Star Trek-inkarnationer, men som inte kändes som en kopia för det.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 119 tv-avsnitt.
Ett gisslandrama på planeten Mordan IV får den gamla starfleet-veteranen Mark Jameson att på nytt fara ut i rymden för att agera medlare. Men i själva verket är alltsammans en fälla. Mordans ledare Karnas vill hämnas på Jameson, som en gång i tiden bestämde sig för att bryta mot generalorder ett. Han gav avancerade vapen till bägge sidor i en uppslitande militär konflikt på Mordan. Det ledde sedan till ett fyrtio år långt, blodigt krig mellan två jämnstarka motståndare. Och nu är det dags för Jameson att betala för det han gjort.
I 
Det här har vi sett förut: När Jameson tappar kontrollen över sin föryngringskur så tänkte jag förstås också på 
Jag kanske är lite barnslig, men ofta känns det som att varje introduktion av en ny ras av rymdvarelser automatiskt innebär ett till två steg uppåt på betygsskalan. Inte bara för att kostym- och sminkavdelningarna fått lägga ner lite extra jobb, utan för att det är i skapandet av nya livsformer som manusförfattarna tvingats konkretisera sina fantasier och drömmar om vad livet är och kan vara. Och så vet man liksom aldrig riktigt var det ska sluta
Bynarerna, som introduceras i det här avsnittet, måste nog ändå ses som ett av de mer komplicerade påhitten. Små, humanoida varelser som verkar sakna kön, men arbetar och lever i par (tänk frivilliga siamesiska tvillingar). De har också leasat ut större delen av sin hjärnverksamhet till en huvuddator på sin hemplanet, och när den lägger av så kan de inte överleva (hur man kan färdas ute i rymden och ändå hålla kontakt med hemdatorn förstod jag inte riktigt). Det är när datorn på deras planet hotas av en strålningschock av en supernova som bynarerna helt enkelt bestämmer sig för att kapa Enterprise och använda skeppet som en enda stor säkerhetskopia av sin centraldator. Allt medan Enterprise ska få en rutinöversyn .
För att uppehålla kapten Picard och försteofficer Riker under själva kapningen (vilket bland annat omfattar en evakuering av hela besättningen på Enterprise) så trixar binär… förlåt, bynarerna med holodäcket och skapar Minuet, en kvinna som tydligen är så pass intelligent och fängslande att både Riker och Picard liksom inte kan slita sig. Det blir en smula gubbigt, ostigt och obehagligt. När en holodäcklivsform är så pass smart pratar vi då om något mer än enkla reproduktioner. Är det till och med fråga om artificiell intelligens och något som snarare liknar en tänkande individ? Och blir då Rikers skapande av en idealhångelpartner till någon form av AI-trafficking? I vilket fall blir Riker så till sig att han första gången överväger att ha sex med någon av de digitalt skapade holo-personerna.
Eller, vänta. Kanske har de faktiskt sex, det är bara det att avsnittsregissören valt att gestalta det lite mer symboliskt. Jag menar, att Riker går upp på scenen på holodäckets jazzbar och spelar TROMBON för Minuet – kan det bli mer övertydligt vad som är på gång?
Hur som helst. Ett avsnitt som kombinerar en ny typ av rymdvarelse med ett hyfsat innovativt holodäcksscenario får plus i kanten av mig. Det här avsnittet lyckades vara både lite spännande, fånigt och intressant.
Försteofficer William Riker har varit en ganska anonym rollfigur så här långt i serien. Visst, han skött sitt jobb och så, men antydningarna om att han tydligen ska vara skeppets superhunk har inte mynnat ut i särskilt mycket action. Mest bara en ogrundad självsäkerhet och ett lite för brett leende. Men nu är det dags. Nu blir det äntligen åka av.
Kanske krävdes det en handling som utspelas på en planet styrd av kvinnor för att det skulle vara oundvikligt att låta iRiker krångla sig ur skeppsuniformen. Men någon involverad i den här produktionen måste verkligen hata Jonathan Frakes som spelar Riker. För den outfit som han har på sig i det här avsnittet går det bara inte att framstå som läcker och åtråvärd i. För att ställa in sig hos ledarkvinnan på planeten Angel I klär Ryker nämligen upp sig i befolkningens traditionella manskläder – ett slags urringad dress där penisen liksom är inlindad i ett litet paket. På Angel I är det ju kvinnorna som bestämmer, medan männen – som även fysiskt är underlägsna kvinnorna – trippar runt och passar upp. Riker verkar nästan trivas lite för bra i den där passiva rollen. Han ställer till och med frågan “but will you still respect me in the morning?” innan det blir pöka av. Men inte ens Rikers ryamatta på bröstet räddar honom från att se ut som en fjant.
Det finns ett och annat drag som påminner om romanen Egalias döttrar i det här avsnittet, som dock rent generellt är rätt slappt och oinspirerat genomfört. Man nöjer sig med fjantiga kläder på män, en vresig kvinnlig ledare och några brandtal på slutet. Lägg till det en skrattretande dålig och oinspirerad parallellhandling om vad som mest påminner om en influensaepidemi ombord Enterprise. Lite mer får man anstränga sig än tro att man kan ro hem en intrig genom att visa Patrick Stewart utan tröja.
Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.
Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.
För att vara en serie som utspelades i framtiden så hamnade rollfigurerna i Star Treks originalserie från 60-talet oväntat ofta på platser som antingen var eller såg ut som ett historiskt Jorden. Som gangsterplaneten i 
Star Trek: The Next Generation har redan visat liknande tendenser, men valt andra dramaturgiska lösningar för att förklara dessa krockar mellan olika tidsplan. I 
I just det här avsnittet blir det dessvärre lite väl verklighetstroget. Holodäck-simulatorn flippar ut och den virtuella verkligheten blir högst reell. Vapen som avlossas ger verkliga skador och datorn vägrar att visa vägen ut ur rummet. Picard och de andra inser att de faktiskt är fångna i den undre världen i USA anno 1941 – trots att de är mitt ute i rymden i en helt annan tid. Men trots de klaustrofobiska möjligheterna så blir det varken särskilt spännande eller läskigt. Genrehyllningen känns slarvig och ytlig, att man låter Data stå för comic-relief hjälper inte heller upp situationen. Det skulle ha behövts lite mer mörker och allvar för att den här idén skulle fungera. Och som illa vispad grädde på det utspädda moset, tror du inte att lillgamla präkto-tonåringen Wesley Crusher är den som ska fixa hela felprogrammeringen av holodäcket? Manusförfattarna är verkligen besatta av att skriva in honom i centrala roller i snart sagt vartenda avsnitt.
Ursäkta om det blir lite tjatigt, men jag måste nog också nämna att The Big Goodbye är ytterligare ett sånt här återvinningsavsnitt. En blandning mellan 
Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka drömkvinna.
Orsaken till Q:s kontaktsökande är att han och han kollektiv nu bestämt sig för att mänskligheten inte alls är några lallande hedningar, utan snarare fascinerande och med en nästan oändlig potential. Därför vill Q värva försteofficer Riker till sitt gäng för att på närmre håll kunna studera människan, och framför allt då hennes inneboende driv efter att lära sig nya saker och den nästan tvångsmässiga driften att upptäcka och utforska. Jag brukar tänka på den där typen av beskrivningar som det tydligaste uttrycket för Star Trek-grundaren Roddenberrys humanromantik. Hans tro och förhoppning om att mänskligheten ska bli en ras som förverkligar sin inneboende potential och lämnar brutalitet, krigföring och våld bakom sig.
Tonåringen Wesley vill inte bli tio år äldre, trots allt. Worf säger nej till att dejta (eller vad man ska kalla den hundslagsmålsliknande föreställningen som han och en klingonska bjuder på), Data vill inte bli människa och La Forge säger nej till att få normal syn. Ingen litar på Q – som i de här scenerna fungerar som ett slags kombination av anden i flaskan och Mefistofeles.
Och avsnittet blir heller aldrig lika bra som man skulle önska. När originalseriens första pilot fick nej av tv-cheferna så tyckte de att det var för lite action och för mycket högstämt tjafs i serien. Om Star Trek skulle föreställa en westernserie i rymden så behövdes det lite mer pangpang. Och nu börjar jag nästan längta efter 60-talsseriens misslyckade slagsmålskoreografier, för det måste bli mer än bara prat, prat, prat hela tiden. Inte ens med de där napoleonmonsterna lbev det någon riktig fajt. Istället blev avsnittets höjdpunkt Q:s olika outfits, en science fiction-version av RuPauls Drag Race, ungefär. Men min Q-fobi botades åtminstone tillfälligt. Ett mäktigt väsen med en ängslig mellanchefsattityd är mer underhållande än en allsmäktig rymdgud, tycker jag.
Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.
Den gamla händelsen dras upp på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,
Handlingen kretsar kring den nyupptäckta planeten Rubicon III, och när försteofficeren Riker återvänder från sitt besök där så kan han inte få bort sitt belåtna småleendet från ansiktet. Så nöjd är han efter att ha fått tillbringa lite tid med ett folk som är lika generösa med sex som deras kläder är avslöjande. En annan egenhet är förresten att befolkningen på planeten är ett småspringande folk. Så fort de ska någonstans så börjar de jogga, så att alla härligheter liksom ska gunga runt där innanför de små tygbitarna.
Någon tyckte antagligen att det här var lite tunt för att utgöra handlingen till ett helt avsnitt, och passade därför på att återigen inkorporera en bihandling från ett gammalt avsnitt. Den här gången är det 
Som jag nämnde i början så är det här ett urbota fånigt avsnitt. Sexplaneten är fjantig, dödsstraffkonflikten tramsig och mamma Beverly Crusher spelar sämre än någonsin. Men just fånigheten kommer att göra det här till ett av de avsnitt som jag kommer att minnas bäst från hela första säsongen. Kanske till och med se om. Om så bara för att skratta åt de “sexiga” kostymerna som de stackars invånarna på Rubicon III är tvungna att springa omkring i. Eller för att in i det sista hoppas att Wesley Crusher ska dömas till döden. Eller åtminstone några års fängelse. Allt för att slippa honom i några avsnitt. Eller för alltid.