When the Bough Breaks. Det med rymdens Atlantis och de kidnappade Enterprise-barnen.

tbg bough

Minns ni Wink of an Eye från originalserien? Avsnittet som handlade om en planet där männen blivit infertila och kvinnorna därför fångade in män från rymden för att ha som spermadonatorer för att kunna fortsätta att fortplanta sig? I When the Bough Breaks är det dags för lite återvinning av idéer igen Men den här gången är det både män och kvinnor som är infertila. Så istället för att kidnappa spermadonatorer så snor man barn.

TNG BOUGH 3Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise

tng bough 5I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens For the world is hollow and I have touched the sky och Spock’s Brain). Därför har invånarna på Aldea själva inte dragit slutsatsen att det är strålning från deras olika skyddsmekanismer och energifält som gjort befolkningen barnlösa – det får doktor Beverly Crusher ta reda på åt dem.

Till skillnad från i The wink of an eye så lämnas heller inte invånarna på Aldea i sticket. Istället botar Crusher dem, så att de kan få egna barn i fortsättningen. Ett annat alternativ till att kidnappa barn hade ju kunnat vara att öppna Aldeas gränser för immigranter, men det var tydligen aldrig ett alternativ för de protektionistiska Aldeanerna. Barnarov kändes bättre på något sätt…

tng bough 2Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!

Ett helt okej avsnitt, med ett upplägg som hade flera beröringspunkter med tidigare Star Trek-inkarnationer, men som inte kändes som en kopia för det.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 119 tv-avsnitt.

Too short a season. Det med omvänt åldrande och det fejkade gisslandramat.

tng too shortEtt gisslandrama på planeten Mordan IV får den gamla starfleet-veteranen Mark Jameson att på nytt fara ut i rymden för att agera medlare. Men i själva verket är alltsammans en fälla. Mordans ledare Karnas vill hämnas på Jameson, som en gång i tiden bestämde sig för att bryta mot generalorder ett. Han gav avancerade vapen till bägge sidor i en uppslitande militär konflikt på Mordan. Det ledde sedan till ett fyrtio år långt, blodigt krig mellan två jämnstarka motståndare. Och nu är det dags för Jameson att betala för det han gjort.

När jag såg på Too short a season kunde jag inte sluta att tänka på originalseriens A private little war. Där är det Kirk som bestämmer sig för att beväpna den ena sidan av två stridande parter, eftersom klingonerna ger deras motståndare vapen. Det avsnittet kan ganska lätt läsas som en förmildrande kommentar till det kalla kriget, upprustningen och situationen i Vietnam på 60-talet. Men när Kirk går med på att skapa en terrorbalans på planeten så bryter han också mot generalorder ett – att man inte ska lägga sig i interna konflikter på planeterna man besöker. Det här avsnittet går nästan att se som en fristående fortsättning till A private little war. Vad hände sen, efter att Kirk och hans mannar for iväg?

Jameson har alltså gjort ett liknande övertramp som Kirk, men har på något vis lyckats hålla det hemligt. Efter sin tid på Mordan har han haft en lång och framgångsrik karriär – trots att han indirekt varit med och skapat en humanitär katastrof på planeten. Det är den hemligheten han inte vill ska röjas, därför åker han till Mordan trots att han inser att han far rakt in i en fälla.

tng too short 3Jameson, som är gammal och sjuk, bestämmer sig för att åtminstone försöka möta Karnas på lika villkor rent fysiskt. Därför tar han en drog som vänder åldrandet. Ett mytomspunnet medel som han kommit över på ett av sina tidigare diplomatiska uppdrag. Ja, han tar till och med två doser, för att bli ung och stark ännu snabbare. Och Jamesons föryngringsprocess är väl också avsnittets egentliga huvudhandling. För varje scen som skådespelaren Clayteon Rohner dyker upp i så har man tagit bort lite av den missklädsamma och undermåliga åldringssminkningen som man använt för att få honom att se gammal ut. Det hela slutar förstås i en katastrof. Jamesons kropp klarar inte av processen som ska förnya hans celler och Karnas får se sin fiende dö framför honom istället för att ha nöjet att ta livet av honom själv.

tng too short 2I The Star Trek The Next Generation Companion beskriver regissören Rob Bowman Too short a season som ett “sit-and-tell”-avsnitt med alldeles för mycket dialog. Jag håller med (även om det för en gångs skull finns med en ordentlig eldstrid i en gammal kulvert) och tycker nog att det stämmer in på ganska många av de avsnitt jag sett av The Next Generation. Här blir resultatet i vilket fall rätt segt. Sminkningen som ska få oss att tro på det omvända åldrandet är dessutom alldeles för kass. Och rollfiguren Jameson går från att vara osympatisk till outhärdlig. Ingen blir ledsen när han dör, knappt ens hans fru.

tng too short 4Det här har vi sett förut: När Jameson tappar kontrollen över sin föryngringskur så tänkte jag förstås också på The Counter-clock incident från den animerade serien, där hela besättningen på Enterprise förvandlades till bebisar. Mycket riktigt var tanken i ursprungsmanuset att Jameson skulle bli 14 år gammal, och inte längre komma ihåg sin fru. Det hade varit ett mer intressant avsnitt än det som nu blev realiserat.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 118 tv-avsnitt.

11001001. Det där bynarerna kapar Enterprise och Riker spelar trombon.

tng 1100Jag kanske är lite barnslig, men ofta känns det som att varje introduktion av en ny ras av rymdvarelser automatiskt innebär ett till två steg uppåt på betygsskalan. Inte bara för att kostym- och sminkavdelningarna fått lägga ner lite extra jobb, utan för att det är i skapandet av nya livsformer som manusförfattarna tvingats konkretisera sina fantasier och drömmar om vad livet är och kan vara. Och så vet man liksom aldrig riktigt var det ska sluta

tng 1100 2Bynarerna, som introduceras i det här avsnittet, måste nog ändå ses som ett av de mer komplicerade påhitten. Små, humanoida varelser som verkar sakna kön, men arbetar och lever i par (tänk frivilliga siamesiska tvillingar). De har också leasat ut större delen av sin hjärnverksamhet till en huvuddator på sin hemplanet, och när den lägger av så kan de inte överleva (hur man kan färdas ute i rymden och ändå hålla kontakt med hemdatorn förstod jag inte riktigt). Det är när datorn på deras planet hotas av en strålningschock av en supernova som bynarerna helt enkelt bestämmer sig för att kapa Enterprise och använda skeppet som en enda stor säkerhetskopia av sin centraldator. Allt medan Enterprise ska få en rutinöversyn .

tng 1100 3För att uppehålla kapten Picard och försteofficer Riker under själva kapningen (vilket bland annat omfattar en evakuering av hela besättningen på Enterprise) så trixar binär… förlåt, bynarerna med holodäcket och skapar Minuet, en kvinna som tydligen är så pass intelligent och fängslande att både Riker och Picard liksom inte kan slita sig. Det blir en smula gubbigt, ostigt och obehagligt. När en holodäcklivsform är så pass smart pratar vi då om något mer än enkla reproduktioner. Är det till och med fråga om artificiell intelligens och något som snarare liknar en tänkande individ? Och blir då Rikers skapande av en idealhångelpartner till någon form av AI-trafficking? I vilket fall blir Riker så till sig att han första gången överväger att ha sex med någon av de digitalt skapade holo-personerna.

RIKER: How far can this relationship go? I mean, how real are you?
MINUET: As real as you need me to be.

tng 1100 6Eller, vänta. Kanske har de faktiskt sex, det är bara det att avsnittsregissören valt att gestalta det lite mer symboliskt. Jag menar, att Riker går upp på scenen på holodäckets jazzbar och spelar TROMBON för Minuet – kan det bli mer övertydligt vad som är på gång?

Minuet är förstås något mer än bara en holodäckrepresentation. Snarare är hennes personlighet hämtad från bynarernas stora datadump på Enterprise. Ja, frågan är väl om inte Ryker faktiskt i det här avsnittet egentligen hånglade med bynarernas kollektiva medvetande. Med tanke på hur otroligt avancerad en kvinna med den intellektuella förmågan borde vara så antar jag att trombonspelande är en ytterst ovanlig företeelse på bynarernas hemplanet.

tng 1100 4Hur som helst. Ett avsnitt som kombinerar en ny typ av rymdvarelse med ett hyfsat innovativt holodäcksscenario får plus i kanten av mig. Det här avsnittet lyckades vara både lite spännande, fånigt och intressant.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 117 tv-avsnitt.

Angel One. Det där Riker äntligen får ligga. Med en matriark!

tng angel one 4Försteofficer William Riker har varit en ganska anonym rollfigur så här långt i serien. Visst, han skött sitt jobb och så, men antydningarna om att han tydligen ska vara skeppets superhunk har inte mynnat ut i särskilt mycket action. Mest bara en ogrundad självsäkerhet och ett lite för brett leende. Men nu är det dags. Nu blir det äntligen åka av.

tng angel one 2Kanske krävdes det en handling som utspelas på en planet styrd av kvinnor för att det skulle vara oundvikligt att låta iRiker krångla sig ur skeppsuniformen. Men någon involverad i den här produktionen måste verkligen hata Jonathan Frakes som spelar Riker. För den outfit som han har på sig i det här avsnittet går det bara inte att framstå som läcker och åtråvärd i. För att ställa in sig hos ledarkvinnan på planeten Angel I klär Ryker nämligen upp sig i befolkningens traditionella manskläder – ett slags urringad dress där penisen liksom är inlindad i ett litet paket. På Angel I är det ju kvinnorna som bestämmer, medan männen – som även fysiskt är underlägsna kvinnorna – trippar runt och passar upp. Riker verkar nästan trivas lite för bra i den där passiva rollen. Han ställer till och med frågan “but will you still respect me in the morning?” innan det blir pöka av. Men inte ens Rikers ryamatta på bröstet räddar honom från att se ut som en fjant.

Riker är nu inte bara på planeten för att få ligga. Främst är han och Enterprise på jakt efter överlevande från det kraschlandade rymdskeppet Odin. Det visar sig att några män från besättningen överlevt, men att de nu är på rymmen från myndigheterna på Angel I. Deras brott? De vägrade acceptera mansförtrycket på planeten, som till exempel att män saknar rösträtt. Med tiden har gruppen utvecklats till ett slags mansgerilla, som riskerar att dömas till döden om de tas till fånga. I ett brandtal för att rädda livet på några av de tillfångatagna männen hävdar Riker till och med att jämställdheten mellan könen är något evolutionärt – ett statement som känns väldigt långt från originalseriens ofta väldigt grabbiga storylines och repliker.

tng angel one 7Det finns ett och annat drag som påminner om romanen Egalias döttrar i det här avsnittet, som dock rent generellt är rätt slappt och oinspirerat genomfört. Man nöjer sig med fjantiga kläder på män, en vresig kvinnlig ledare och några brandtal på slutet. Lägg till det en skrattretande dålig och oinspirerad parallellhandling om vad som mest påminner om en influensaepidemi ombord Enterprise. Lite mer får man anstränga sig än tro att man kan ro hem en intrig genom att visa Patrick Stewart utan tröja.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 116 tv-avsnitt.  

Datalore. Det där Data träffar sin onda tvilling.

tng datalore Halvvägs in på första säsongen så får vi för första gången reda på lite mer om Data och hans bakgrund. Så här långt in i serien var jag till exempel fortfarande osäker på om den otroligt välkonstruerade androiden var ett unikt exemplar eller bara standardutrustning på Federationens rymdskepp. Precis som i originalserien från sextiotalet så kör handlingen liksom bara igång i The Next Generation. Förklaringar, presentationer och sammanhang får man som tittare försöka pussla ihop under tiden. Inget fel i det, men det bygger på att publiken redan från början är dedikerad till serien.

Men nu, precis som jag efterlyst i tidigare blogginlägg, kom till sist ett avsnitt med en ordentlig bakgrundshistoria kring en av rollfigurerna i seriens kärnensemble. Och det visar sig att Data är betydligt mer sällsynt än jag någonsin anat. Det finns nämligen bara en av honom. Trodde alla. Fram till nu.

tng datalore 3Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.

Efter att man satt samman Datas virtuelle tvilling upptäcker man att Lore och Data är inte helt identiska. Lore har någon sorts tics i ansiktet, och en lite annorlunda utformad programvara. Han är mycket mer lik en människa än Data, påstår han nöjt, något som till exempel märks genom att han uttrycker sig lite ledigare rent språkligt än sin stela bror (det här var tydligen en stor konflikt under inspelningen, då Data i tidigare avsnitt hade använt sig av ett mindre formellt språk – dessa kontinutitetsproblem!) Men med mänsklighet kommer ju också bieffekter som inte är så trevliga.

tng datalore 2Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.

Andra höjdpunkter: Jag är märkligt nöjd med att vi i det här avsnittet får reda på var Datas av/på-knapp sitter. Det känns så…primitivt. Vi får i varje fall vara glada att Data inte har en elsladd i armhålan som i Äkta människor. Jag ser också fram emot att få veta lite mer om dr Noonian Song som konstruerat Data och hans misslyckade försök att skapa en posotronsik hjärna längre fram i serien.

Men ganska trist att: När det energiätande molnet dyker upp under avsnittets sista fjärdedel så tror jag nästan inte mina ögon. Ska de använda sig av det greppet IGEN??? Det hjälper inte att de kallar det för kristall eller vad det var de hittade på.

Jag ångrade också genast mina ord om att jag längtade efter lite mer handfast action när jag såg den taffliga fajten i transportörrummet. Sedan fanns det en och annan obesvarad fråga kvar i mitt huvud efter avsnittet. Varför det där livsätande molnet bara gav upp efter att man gjort sig av med Lore?  Liksom att Lore precis sagt att molnet skulle kunna anfalla om man använde sig av transportören, på grund av att sköldarna stängdes av då. Sedan använde man sig av transportören utan att molnet anföll. Svårt att helt köpa – någon form av egen intelligens måste det ju ha.

Sedan är det ju som alltid en stor besvikelse när Wesley Crusher svävar i livsfara och på något vis ändå lyckas klara sig med livhanken i behåll.

Betyg: 5/10 (Mitt betyg verkar ligga lite högre än på andra sajter. Jag är beredd att köpa rätt mycket logiska luckor för att få en ordentlig backstory. Det var liksom hög tid för det.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 115 tv-avsnitt.  

The Big Goodbye. Det med 40-talsdeckaren och insektsspråksuttalet.

tng big goodbye 2För att vara en serie som utspelades i framtiden så hamnade rollfigurerna i Star Treks originalserie från 60-talet oväntat ofta på platser som antingen var eller såg ut som ett historiskt Jorden. Som gangsterplaneten i A Piece of the Action, naziplaneten i Patterns of Force eller det moderna romarriket i Bread and Circuses  – för att bara nämna några exempel. Ofta kändes det som om ämnesvalen till viss del berodde på ekonomiska orsaker. Varför konstruera komplicerade alien-kostymer när man kunde plocka fram gammal andra världskriget-rekvisita ur något förråd i Hollywood istället?

tng big goodbyeStar Trek: The Next Generation har redan visat liknande tendenser, men valt andra dramaturgiska lösningar för att förklara dessa krockar mellan olika tidsplan. I Hide and Q är det den mystiske Q som visar sig ha en fetish för Napoleontidens uniformer, medan man i det här avsnittet genomför en hyllning till 40-talets stenhårda deckargenre på hologramdäcket på Enterprise. Det extremt avancerade rekreationsutrymmet som inte bara kan återskapa miljöer och platser, utan även fungerar som ett gigantiskt videospel där man kan interagera med figurer som framstår som helt verkliga.

tng big goodbye 3I just det här avsnittet blir det dessvärre lite väl verklighetstroget. Holodäck-simulatorn flippar ut och den virtuella verkligheten blir högst reell. Vapen som avlossas ger verkliga skador och datorn vägrar att visa vägen ut ur rummet. Picard och de andra inser att de faktiskt är fångna i den undre världen i USA anno 1941 – trots att de är mitt ute i rymden i en helt annan tid. Men trots de klaustrofobiska möjligheterna så blir det varken särskilt spännande eller läskigt. Genrehyllningen känns slarvig och ytlig, att man låter Data stå för comic-relief hjälper inte heller upp situationen. Det skulle ha behövts lite mer mörker och allvar för att den här idén skulle fungera. Och som illa vispad grädde på det utspädda moset, tror du inte att lillgamla präkto-tonåringen Wesley Crusher är den som ska fixa hela felprogrammeringen av holodäcket? Manusförfattarna är verkligen besatta av att skriva in honom i centrala roller i snart sagt vartenda avsnitt.

tng big goodbye 4Ursäkta om det blir lite tjatigt, men jag måste nog också nämna att The Big Goodbye är ytterligare ett sånt här återvinningsavsnitt. En blandning mellan A Piece of the Action och The Practical Joker.

Inte heller den parallella handlingen där Enterprise står i kontakt med en  insektsplanet leder någonvart. Visst, det roar säkert någon att Picard måste uttala en välkomsthälsning felfritt på deras komplicerade språk, men själv hade jag nog föredragit att han hade besökt den där planeten istället och faktiskt riskerat att sluta som insektskäk om han stakat sig.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 114 tv-avsnitt.   

The Haven. Det med tvångsgifte, ett nedsmittat tarellanskt skepp och en hysterisk Majel Barrett

tng haven

Majel Barrett (till vänster) är egentligen den person som utgör den röda tråden, den gemensamma nämnaren genom de olika Star Trek-inkarnationerna. Hon var med redan i den allra första refuserade piloten, där hon spelade Number One – skeppets försteofficer. NBC-bossarna var inte bekväma med en så pass radikal jämställdhet ombord och ville ha fler män som styrde och ställde på bryggan ombord på Enterprise. Då utrustade Barretts blivande äkta make, tillika seriens skapare, Gene Roddenberry henne med en blond peruk och lät henne spela skeppets sjuksyster istället.

tng the haven 4Det var också Barrett som gjorde många av datorernas röster ombord på de olika Star Trek-farkosterna, så även i den allra första filmen i den nya, rebootade, serien. Men trots allt det där så var det i rollen som Lwaxana Troi som Barrett fick mest och störst spelrum. Lwaxana är den hysteriska och extremt frispråkiga mamman till Deanna Troi – hon som arbetar som rådgivare, telepat och skeppspsykolog under kapten Picard ombord på Enterprise i The Next Generation. Deanna är en av de två som får sitta vid Picards sida i det där fåtöljhörnet på skeppets brygga.

Deanna Troi är också lite av TNG:s motsvarighet till Spock i originalserien. Hennes pappa var människa, och mamman Lwaxana är betazoid – ett folkslag med starka telepatiska krafter. Precis som Spock så befinner Deanna sig någonstans mellan två kulturer och folk, och har till viss del skärmat av sina tankeläsande krafter för att inte bli allt för förvirrad av människorna omkring henne. De som tänker en sak och säger en annan. Betazoider, däremot, är brutalt uppriktiga. Och mamma Lwaxana i synnerhet, visar det sig.

Att mamma Troi gör entré ombord på Enterprise beror på en gammal sedvänja. Inom Betazoid-kulturen är äktenskapen arrangerade, föräldrarna lovar bort sina barn tidigt och så gifter de sig när de blivit vuxna (för övrigt är alla närvarande på själva vigseln nakna, som en sorts fruktbarhetssymbol). Nu har Deanna Trois trolovade, Wyatt, bestämt sig för att det är hög tid att bröllopet blir av. Trots att han aldrig träffat henne. När han gör det blir han förvirrad och besviken. Det visar sig att han drömt om en annan kvinna på nätterna, så detaljerade drömmar att han gång på gång tecknat hennes porträtt. Han var helt övertygad om att drömmarna var telepatiska meddelanden från Deanna Troi. Men det visar sig vara någon helt annan.

tng the haven 3Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka   drömkvinna.

Men vem bryr sig om det, egentligen. Deanna Troi verkar vara nöjd med att få stanna kvar på Enterprise och flirta med försteofficeren Riker. Och vi tittare är djupt tacksamma över att få ha blivit bekanta med den frispråkiga Lwaxana Troi. Gränlös får man väl kalla henne, bland annat berättar hon gärna hur hennes telepatiska krafter snappar upp vilka män omkring henne som tycker att hon är attraktivt, och vad de fantiserar om att göra med henne rent sexuellt..

Majel Barrett är strålande i den här rollen. Jag tycker personligen att det är så otroligt skönt att få se henne blomma ut, efter alla dessa år då hon spelade den där skittrista syster Chapel. Nu är det liksom mer full blown hysterical diva. Det gör det här till både det roligaste och bästa avsnittet i The Next Generations första säsong så här långt.

Betyg: 8/10 (men det är helt och hållet Barretts förtjänst).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 113 tv-avsnitt.

Hide and Q. Anden i flaskan, maskeraddräkter och mellanchefsattityd.

tng hide and q
  Vad är det som håller på att hända med mig. Alldeles nyss omvärderade jag ferengierna, och nu har turen kommit till ett avsnitt med Q som jag, åtminstone delvis, tyckte var ganska underhållande.

Antagligen handlar det om att ferengierna inte var fullt så korkade i The Battle som de var i The Last Outpost, och att Q i det här avsnittet inte alls är lika allsmäktig och omnipotent som första gången vi såg honom. Tvärtom, i det här avsnittet förstår vi för första gången att även Q har överordnade. Ja, han blir faktiskt riktigt nervös när hela hans uppdrag ombord Enterprise håller på att gå åt pipan, tack vare en Picard som nu vägrar ta någon skit.

st hide and q 4Orsaken till Q:s kontaktsökande är att han och han kollektiv nu bestämt sig för att mänskligheten inte alls är några lallande hedningar, utan snarare fascinerande och med en nästan oändlig potential. Därför vill Q värva försteofficer Riker till sitt gäng för att på närmre håll kunna studera människan, och framför allt då hennes inneboende driv efter att lära sig nya saker och den nästan tvångsmässiga driften att upptäcka och utforska. Jag brukar tänka på den där typen av beskrivningar som det tydligaste uttrycket för Star Trek-grundaren Roddenberrys humanromantik. Hans tro och förhoppning om att mänskligheten ska bli en ras som förverkligar sin inneboende potential och lämnar brutalitet, krigföring och våld bakom sig.
Sedan hänger jag inte riktigt med på exakt varför Q:s sätt att värva Riker på är genom att låta Enterprise-besättningen slåss mot monster utklädda i franska uniformer från Napoleon-tiden. Varpå Q sedan byter taktik, ger Riker gudalika krafter och låter honom förverkliga resten av besättningens hemliga önskningar – saker som de sedan, en efter en, tackar nej till.

tng hide and q 3Tonåringen Wesley vill inte bli tio år äldre, trots allt. Worf säger nej till att dejta (eller vad man ska kalla den hundslagsmålsliknande föreställningen som han och en klingonska bjuder på), Data vill inte bli människa och La Forge säger nej till att få normal syn. Ingen litar på Q – som i de här scenerna fungerar som ett slags kombination av anden i flaskan och Mefistofeles.

tng hide and q 2Och avsnittet blir heller aldrig lika bra som man skulle önska. När originalseriens första pilot fick nej av tv-cheferna så tyckte de att det var för lite action och för mycket högstämt tjafs i serien. Om Star Trek skulle föreställa en westernserie i rymden så behövdes det lite mer pangpang. Och nu börjar jag nästan längta efter 60-talsseriens misslyckade slagsmålskoreografier, för det måste bli mer än bara prat, prat, prat hela tiden. Inte ens med de där napoleonmonsterna lbev det någon riktig fajt. Istället blev avsnittets höjdpunkt Q:s olika outfits, en science fiction-version av RuPauls Drag Race, ungefär. Men min Q-fobi botades åtminstone tillfälligt. Ett mäktigt väsen med en ängslig mellanchefsattityd är mer underhållande än en allsmäktig rymdgud, tycker jag.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 112 tv-avsnitt.

The Battle. Det där ferengierna ger Picard huvudvärk. Och vanföreställningar.

tng the battle 3

Ja, men det här avsnittet gillade jag ju faktiskt, trots att det innehåller de där ferengierna, som jag ju dissade för några avsnitt sedan. Men faktum är att de inte är lika  jobbiga här. Dessutom innehåller ploten några av mina favoritingredienser – sinnesförvirring och vanföreställningar. Och så får vi äntligen lite bakgrundshistoria till den ganska reserverade och strame kapten Picard.

tng battle 2Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.

Och med Stewart kommer också en annan pondus än den hos Shatner. Picard är äldre, mognare, mer faderlig och lite mer av en reglementsivrare än Kirk i den gamla serien. I det här avsnittet får vi dock veta hur han uppfann en helt egen attackmanöver, när han med sitt skepp Stargazer utplånade ett oidentifierat skepp genom den nu kända Picardmanövern.

TNG battleDen gamla händelsen dras upp  på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,

Planen går ganska bra, för ingen på Enterprise – bokstavligen ingen – tycker att det är jättekonstigt. märkligt och exceptionellt att de erkänt gnidna ferengierna ger tillbaka ett skepp till federationen utan att ta betalt för det. Hur som helst så blir det några suggestiva scener där en allt mer förvirrad Picard ser syner och återupplever dagen då han höll på att gå under med sitt gamla skepp.

Det här avsnittet sticker ut från de övriga i The Next Generation så här långt. Intrigen må vara lättgenomskådad, men är trots allt påhittig och oväntad i det här sammanhanget. Eller så har jag börjat bli helt avtrubbad av den ganska usla kvaliteten så här långt.

För övrigt: får vi i det här avsnittet reda på att huvudvärk och förkylningar är utplånade i den sköna nya Star Trek-värld. Se där, det finns massor av hoppfullla saker i framtiden. Däremot började jag i och med det här avsnittet känna att det blir mer och mer tvålopera över The Next Generation – eller har det varit lika många scener tidigare där huvudpersonerna står och tittar rakt ut i luften, ackompanjerad av dramatisk musik i väntan på ett kommande reklaminslag?

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 111 tv-avsnitt.

Justice. Det med planeten där man är lika generösa med sex som med dödsstraff.

tng justice 5    Det här avsnittet är så dåligt att det nästan är bra. Det är det första jag sett i The Next Generation som ens kommit i närheten av originalseriens kitschighet. Det här är som hämtat från det sena sextiotalet. Bara en smula snuskigare.

tng justice 2Handlingen kretsar kring den nyupptäckta planeten Rubicon III, och när försteofficeren Riker återvänder från sitt besök där så kan han inte få bort sitt belåtna småleendet från ansiktet. Så nöjd är han efter att ha fått tillbringa lite tid med ett folk som är lika generösa med sex som deras kläder är avslöjande. En annan egenhet är förresten att befolkningen på planeten är ett småspringande folk. Så fort de ska någonstans så börjar de jogga, så att alla härligheter liksom ska gunga runt där innanför de små tygbitarna.

Hela Rubicon III framstår som ett extremt ariskt jogging- och sex-paradis. Här finns heller inga av de negativa vibbar inskrivna i manuset som jag skrev om i samband med Code of Honor. Här är istället urbefolkningen barnsligt naiva och godhjärtade i sin attityd till i stort sett allt. Kläderna avslöjar mer än de döljer, man är fysiska, gillar att kramas, ge massage och att ligga. För den tillknäppta besättningen på Enterprise är det som att komma till paradiset. Istället för afrikanska stammar på 40-talet i Code of Honor har manusförfattare och regissör hängett sig åt en annan stereotyp – den om de “ädla vildarna”.

Men bakom den avslappnade, vänliga och promiskuösa atmosfären finns egentligen ett extremt hårt och brutalt rättsväsende. Alla brott mot civilisationens regler bestraffas med döden – åtminstone om brottet upptäcks av de ambulerande patruller som utgör ett slags komprimerad allt-i-ett-version av polis, åklagarväsende och domare. Unge Wesley Crusher är ovetande om den hårda straffskalan när han under ett bollspel rasar rakt in i några växthus. Han erkänner det han gjort för en patrull som kommer springande förbi, och blir på stående fot dömd till döden.

tng justiceNågon tyckte antagligen att det här var lite tunt för att utgöra handlingen till ett helt avsnitt, och passade därför på att återigen inkorporera en bihandling från ett gammalt avsnitt. Den här gången är det Bem från den animerade serien som plagieras. Precis som där så beskyddas även folket på Rubicon III av en högre makt. Den här gången är det ett mystiskt rymdskepp som visar sig för Enterprise, men replikerna där “beskyddaren” kallar invånarna för sina barn är ungefär samma som i det tecknade avsnittet. Skeppets befälhavare vänder sig också mot att Enterprise landsatt kolonister på en närbelägen planet. Det hela slutar med att Enterprise får dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Det blir inget av med varken sexturism eller etablerandet av kolonier den här gången. Den här delen av universum är redan paxad av någon annan. Däremot tar Picard sig friheten att sno hem lille Wesley med transportören innan han blir avrättad.

Jag fick frågan här på bloggen om varför jag ogillade det här med barn ombord på Enterprise. Jag kan förstå att de som tänkte ut konceptet kring The Next Generation tyckte att det var mer realistiskt att ett så stort skepp som det nya Enterprise innehöll hela familjer. Att tjänstgöringen inom federationens stjärnflotta inte skulle vara detsamma som att gå i kloster, utan att skeppet istället var som en enda mobil liten småstad. Det kan jag köpa. Men om uppgiften för just Enterprise är att söka upp nya civilisationer, med allt vad det innebär, så är jag inte lika säker på att jag hade placerat ett dagis ombord.

För oss som tv-tittare finns det också en stor risk att det här leder till hemskt trista storylines. Som i Justice när unge herr Crusher blir fängslad och riskerar dödsstraff och vi får se mamma skeppsläkaren gå runt och oroa sig. Kalla mig hjärtlös, men en av de saker jag tyckte var så skönt med Star Trek var att det inte handlade så mycket om kärnfamiljer, oroliga föräldrar och blodsband i intrigerna (det är dock okej när de här sakerna gäller vuxna barn, det är bara storylines kring att någon osnuten spoling hamnar i trubbel som jag tycker är outsägligt trista).

tng justice 3Som jag nämnde i början så är det här ett urbota fånigt avsnitt. Sexplaneten är fjantig, dödsstraffkonflikten tramsig och mamma Beverly Crusher spelar sämre än någonsin. Men just fånigheten kommer att göra det här till ett av de avsnitt som jag kommer att minnas bäst från hela första säsongen. Kanske till och med se om. Om så bara för att skratta åt de “sexiga” kostymerna som de stackars invånarna på Rubicon III är tvungna att springa omkring i. Eller för att in i det sista hoppas att Wesley Crusher ska dömas till döden. Eller åtminstone några års fängelse. Allt för att slippa honom i några avsnitt. Eller för alltid.

Betyg: 4/10 (men det generösa betyget handlar bara om min fascination för kitsch).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 110 tv-avsnitt.