“Många av avsnitten i första säsongen är helt och hållet eller delvis en återvinning av idéer från TOS”. Så skrev Linnéa i en av kommentarerna till mitt förrförra blogginlägg om Star Trek: The Next Generation, och redan efter seriens andra avsnitt förstår jag vad hon menar. I The Naked Now återvänder nämligen viruset som gjorde folk galna i originalseriens avsnitt The Naked Time. Man kan antingen kalla det greppet för en stilig hyllning till 60-talsserien, eller som ett tecken på akut idébrist hos Next Generations författarteam.
Förlagan The Naked Time är förresten ett av mina favoritavsnitt i originalserien. Det är så härligt bisarrt och flippat när i stort sett hela besättningen blir spritt språngande galna. Sulu springer runt i bar överkropp med ett svärd i högsta hugg och tror att han är en av de tre musketörerna. Någon annan målar subversiva budskap på väggarna (kanske inte så revolutionärt med “Love Mankind” i och för sig, men gulligt och läskigt samtidigt när någon står med galen blick och pensel efteråt). Spock sitter och gråter för sig själv. Det var som att allas skuggsidor kom fram i ljuset när de blev smittade av det mystiska viruset i det där avsnittet. I The Next Generations nya version så håller man sig till mer lättfattliga liknelser. Alla raglar liksom runt som om de var fulla, eller eventuellt lite höga. Det betyder att flera av dem också kan jobba och nästan få saker och ting gjorda genom virusdimman.
Några får till och med lite väl mycket gjort. Jag är inte helt säker på om jag verkligen ville veta allt om den syntetiske besättningsmedlemmen Datas fysiska funktioner som avslöjas i det här avsnittet (framför allt inte efter att bildgooglat och råkat snubbla över åtminstone ett exempel på oanständig fan-art).
För er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en Lisa Stansfield-look).
The Naked Now gav mig trots allt lite nytt hopp om TNG. Det fanns ett visst mått av humor, någon form av spänningsmoment och upphovspersonerna bevisade att de vågar flippa ut lite. Och prata om sex.
Andra höjdpunkter: Patrick Stewart underspelar förstås kapten Jean-Luc Picards berusning. Finast är det när han plötsligt brister ut i ett hoppsasteg mitt i en scen. Så rar form av framsläppt galenskap.
Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 105 tv-avsnitt.
Åh, det var ett ganska högt betyg! Det här avsnittet brukar få rätt hård kritik.
…fast jag minns i och för sig att jag tyckte det var rätt kul första gången jag såg det, fast jag inte lyckats ta mig igenom det en andra gång. Det kanske är eftersom de inte riktigt visste vart de ville med de här karaktärerna än, så att avsnittet känns sämre ju mer man har sett av senare säsonger.
Hur som helst, nu när du har sett det här avsnittet kan du säkert uppskatta The Sexy Data Tango!
Jag tycker rent av att du var lite väl generös mot avsnittet. 😀 Men så tyckte jag aldrig överdrivet av originalet heller. Så att de gör i stort sett samma sak igen, redan i andra avsnittet, var inte direkt glädjande för mig.
Sen är det väl lite problematiskt när man ska ha ett avsnitt där alla karaktärerna beter sig konstigt redan som andra avsnittet. Vi vet ju knappt vilka karaktärerna ens är eller hur de normalt beter sig vid det här laget (och inte de heller, tror jag)… 😛
Ah, så du irriterar dig alltså redan på unge Wesley Crusher? Oroa dig inte, det finns många som gör dig sällskap. Inte jag, jag tycker bara att han och många barn skrivs ofantligt dåligt. Wil Wheaton (skådespelaren) har t.o.m. förklarat att det var regissören som sa till honom att spela karaktären så entusiastisk och barnslig i just det här avsnittet.
Vad är som gör just att du tycker så starkt för att barn inte har på ett rymdskepp att göra? I.o.m. att det är väldigt annorlunda än Kriks Enterprise – mycket större, mycket mer komfortabelt och så vidare – så förstår jag faktiskt inte varför det är så fel. 😛
Jag ska svara på det där om barnen i min text om Justice. Faktum är ju att även originalavsnittet kommer lite för tidigt i serien för att man riktigt ska förstå på vilka personer det är som är galna, och varför det är roligt. Märkligt att man gör om den missen två gånger!
Hmm. Det hade jag inte tänkt på. Konstigt val iaf, att ha avsnitten så tidigt.
Haha. Kom ihåg att jag sa “barn på rymdskepp”. Varför han skulle skickas ner på permission till en främmande planet med främmande lagar som de inte känner till, det har jag ingen aning om. 😀