“Man får ändå vara tacksam över återhållsamheten när det gäller den här typen av hyllningsavsnitt med figurer från originalserien”. Det är min första tanke när jag ser Relics. Den andra är, “vilken avdankad skådespelare känner sig bekväm i ett avsnitt som är döpt till reliker?”. Min tredje tanke är “Scotty? Scotty?? Varför kunde de inte valt Uhura, åtminstone!”.
Det här är nämligen ett avsnitt där Enterprise hittar ett gammalt, skeppsbrutet federationsrymdskepp från förr. När besättningen undersöker det ser de att transportören är riggad på ett märkligt sätt. I buffertminnet på transportören finns Scotty, chefsteknikern från den gamla Enterprise. Där har han hållit sig vid liv på ett förlist skepp i 75 år.
Det är i stunder som des här som jag känner mig alienerad från Trekker-världen. När jag läser på om avsnittet i Captains’ logs så verkar alla tårögda bara av att tänka på det här avsnittet. Jag förstår det som att de flesta tycker att det här en underbar bro mellan förr och nu. Framför allt scenerna på holodäck där Scott beställer fram Enterprise gamla brygga. Jag, däremot, sitter under hela avsnittet och är precis lika irriterad på Scotty som La Forge är i början när han mest tycker att Scott är i vägen. Den stora skillnaden är att Geordi ångrar sig och förändrar sin attityd medan jag sitter kvar och surar ända fram till sista bildrutan. Inte så road av Scottys klämkäcka ton, eller när han blir full och sentimental, eller när han på slutet får tillgång till en rymdskyttel för att göra sina pensionärsutflykter i. Jo, jag vet att det inte finns pengar i den sköna nya Star Trek-världen, men kan man bara låta någon åka iväg med en skyttel helt plötsligt?
Avsnittets höjdpunkt är väl egentligen dysonsfären som dyker upp i det här avsnittet.En hisnande konstruktion där en planet liksom är byggd runt en stjärna, som ett skal med civilisationen boende på insidan av sfären. Men själva handlingen kring den övergivna sfären och hur Enterprise fastnar på insidan av den är rätt så förutsägbar. Den avslutas med ytterligare en av alla dessa tajta deadlines som verkligen inte är spännande – eftersom man vet att Enterprise inte går under hur som helst. Lite mer Game of Thrones-osäkerhet kring vem som ska få leva och dö hade nog piggat upp i den här rätt så ljumma och lite för bekväma tv-serien.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 232 tv-avsnitt. Det här är mitt femtioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.
Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).
Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.
Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.
Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.
Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.
Precis som några av er har kommenterat tidigare här på bloggen så känns det trots allt bättre att genomföra det här projektet i min egen takt, än att stressa igenom det. Allt det som finns kring Star Trek är så intressant, att sätta på mig skygglappar och bara beta av avsnitt efter avsnitt känns bara dumt.
Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens 
Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta 
Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!
Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.
Greppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien 
Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och 
et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta 
Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till, är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.
Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att 
Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i