Det går inte att komma runt det här med hur creepy La Forge blir så fort det är kjoltyg i närheten. Jag läste någonstans att det var meningen att La Forge på något vis ska hitta kärleken i den här säsongen, jag hoppas verkligen att det är något som inträffar i ett annat, kommande, avsnitt. För, alltså,nsättet som La Forge vällustigt läser Aquiel Uhnaris dagbok, korrespondens och tittar på hennes privata videofilmer i den här episoden är både obehagligt och lite sorgligt. När han sedan börjar stöta på henne utan att berätta att han redan gått igenom allt hennes privata material blir det förstås ännu läskigare. Framför allt eftersom vi ju minns hans stalkerbeteende från avsnitten Booby Trap/ Galaxy’s Child . Den här gången väljer han dessutom att ragga på en kvinna som är den enda misstänkta i ett mordfall och som har en fet minneslucka. Snyggt, La Forge, ge dig på dem när de är som mest utsatta!
Aquiel Uhnaris är alltså en av personerna som figurerar i den här ganska klassiska whodunnit-i-rymden-historien. Enterprise anländer till den ensligt belägna Relästation 47 men hittar den övergiven, så när som en instängd hund. Till en början misstänks en klingonsk gränspatrull för att ha något med stationspersonalens försvinnande att göra. Men ganska snart visar det sig att klingonerna faktiskt både hittat och överlämnar den ena av de två saknade officerarna. Hon heter Aquiel Uhnari och minns inte hur hon lämnat stationen eller vad som hänt med hennes kollega, Keith Rocha. Doktor Crusher misstänker dock att den klibbiga, inbrända klumpen med organiskt material som hon hittar på stationsgolvet är svaret på gåtan om Rochas öde.
Det här är tydligen ett avsnitt som upphovspersonerna själva inte var särskilt nöjda med. Jag, som fortfarande försöker hämta mig efter att just ha sett ett holodäckavsnitt om Moriarty, tyckte att det kändes vilsamt med en rak och lättförståelig deckarhistoria. Sedan gillade jag de lättkränkta och irriterade klingonerna väldigt mycket i det här avsnittet. Favoritrepliken är när Worf blir förbannad på allt gnäll och säger till en av dem:
WORF Have the courage to admit your mistakes. Or are you a lo'Be Vos?
lo’Be Vos betyder förresten något i stil med “en sak utan mod’. Som helhet kändes det här som ett habilt avsnitt med lite stalkerundertoner. Det är att man hittar ett skepp eller en station övergiven har vi sett mååååånga gånger förut, och att en alien tar formen av en annan människa eller ett djur känns ju inte heller som en oprövad idé i Star Trek-universumet. Däremot ett stort plus till den där handen från cellodlingen som börjar röra sig av sig själv. Som en rymdversion av The Thing från Familjen Addams nästan. Men annars är väl det här inte så mycket att orda mycket mer om. Själv kom jag på vem mördaren var ungefär tre minuter innan lösningen presenterades i avsnittet. Men kanske berodde det mest på uteslutningsmetoden? Det fanns inte så många att välja mellan, liksom.
Betyg: 5/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 247 tv-avsnitt.
Här återvänder man hem till Enterprise efter några sköna stunder på Deep Space Nine bara för att inse att man är tvungen att se det tröttaste av det trötta i The Next Generation. Ett avsnitt på holodäck där datorsimuleringarna strular. Och när Barclay ska fixa felet det så tar han fram gömda filer och….VI ÄR TILLBAKA I SHERLOCK-LAND. Rättare sagt i Moriarty-land. En sorts dubbelmacka av Star Trek-fatigue uppstår. Hur ska jag orka nästan femhundra avsnitt till när det här är det bästa man kan erbjuda?
Det är dags att göra två saker. Dels summera och avsluta min insats i årets #blogg100, dels låta bloggens toppkommentator LBL ge en statistisk sammanfattning av femte säsongen av The Next Generation.
Frågan är om inte det här också är Patrick Stewarts mest krävande insats så här långt in i serien. Den behärskade och lite hämmade Picard ligger i det här avsnittet gång på gång och vrålar av smärta. Fast, helt i linje med den här seriens lite anemiska förhållande till verkligheten, så visas det egentligen inget våld i bild. Cardassiernas tortyr sköts genom en fjärrkontroll. De opererar in en apparat i sina offer, och kan sedan reglera hur mycket smärta deras offer ska känna ungefär på samma sätt som man skruvar upp och ner volymen på en tv. Praktiskt för producenterna av tv-serien också, som trots avsnittets ganska sadistiska innehåll inte behöver oroa sig över att det ska bedömas som olämpligt för en ung publik.
I övrigt är det bara att konstatera att den nye kaptenen ombord på Enterprise, Jellico, är lyckosam med sin tuffa taktik. Han sätter minor på cardassiernas skepp och förhindrar på det sättet en invasion av ett stjärnsystem. Han vägrar att låta Picard få krigsfångestatus, men lyckas få honom frigiven genom lite gammal hederlig utpressning. Han förolämpar och föraktar Riker, men behöver bara förödmjuka sig en kort stund för att få honom att ta uppdraget att placera ut de där minorna. Men en hel del av Federationens skenhelighet när det gäller sin utrikespolitik blev synlig på ett lite jobbigt sätt i det här avsnittet. Jag som trodde att man aldrig avvek från protokollet. Jellico är dock lika lättad som alla andra när han får ge tillbaka kaptensjobbet till Picard.
Trots att allt ordnar sig till det bästa så känns inte slutet på avsnittet särskilt lyckligt. Visst är Picard tillbaka på skeppet, men han verkar ännu mer psykiskt nedbruten än när borgerna tog över hans hjärna. Och han berättar för Troi att han på slutet faktiskt såg fem lampor, istället för fyra. Han var bara några sekunder från att ge efter för tortyren, trots allt.
Den stora grejen är väl att Picard slutar som kapten på Enterprise och ersätts med en kapten med en helt annan ledarstil – vilket skapar enormt dålig stämning ombord. Picard, Crusher och Worf skickas i stället ut på ett hemligt uppdrag på Cardassianskt territorium, och klättrar bland annat på klippväggar! Konflikten med cardassierna aktualiseras alltså här, mycket lägligt inför starten av spin off-serien Deep Space Nine där ju cardassierna är huvudfienden. Men det högst olämpliga, rent utrikespolitiskt, att Picard och de andra ger sig ut på ett väpnat uppdrag på fiendeterritorium samtidigt som fredssamtal pågår med samma fiende är inte något som diskuteras överhuvudtaget. I förhandlingar med cardassierna verkar allting vara tillåtet. “De är som vargar” säger kapten Jellico – den nye kaptenen på Enterprise – och bär sig sedan åt som ett arsle.
Det här är ett bra upptaktsavsnitt tycker jag, med en riktigt okej blandning av action, prat, och nya rollfigurer, dessutom handlar motsättningarna både om storpolitik och på rent personliga plan. Kanske att det ändå är lite för slästruket för att få ett riktigt toppbetyg. men definitivt över medel. Att den cardassiska produktionen av biologiska vapen skulle vara en fälla kunde väl däremot vem som helst räkna ut med valfri kroppsdel, och logiken i att skicka en av stjärnflottans mest profilerade kaptener på ett sånt uppdrag låter ju också som ett av de mer korkade besluten rent strategiskt. Det verkliga lågvattenmärket blir väl ändå scenen där Crusher får tillgång till en ferengiers skepp genom att gnugga hans öra. Tack och hej.
Ramhandlingen den här gången handlar om en ny slags gruvstation, som gör jobbet på distans med hjälp av en energistråle från en rymdbas. La Forge och Picard ska utvärdera, men den kvinnliga forskaren som driver testbasen är otursförföljd och drabbas gång på gång av bakslag. Det är under ett reparationsarbete av basens elsystem som vi först får se en Exocomp flyga omkring. Men när Exocompen får i uppdrag att fara in i ett rör så kortsluts plötsligt styrsystemet, strax därefter exploderar något i röret. Det är den första lilla hinten om att den lilla flygande brödrosten kanske kan tänka. Kanske har doktor Farallon på gruvbasen av misstag skapat en ny livsform. Från att bara lära sig av sina misstag och successivt bygga på sin erfarenhetsbank verkar den nu kunna dra egna slutsatser, och ha en självmedvetenhet som en enkel maskin inte kan ha.
Det här är ett systeravsnitt till 
Det finns förresten en fin följetongartad historia kring La Forges skägg i det här och förra avsnittet. Han har slutat raka sig, och skäggstubben uppmärksammas redan i 
Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.
Mest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.
Däremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – 
För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.
Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:
Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.
Jag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt.
Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.
Hon heter Amanda Rogers och är gullig och rar, fast ibland dyker det helt oförklarligt upp hundvalpar på hennes rum. Och så räddar hon Riker från att få en stor tunn-liknande sak i hvuudet. Och avbryter en hotande härdsmälta. Det visar sig att hennes biologiska föräldrar var Q, men förklädda till människor. De avrättades på grund av att de bröt mot Q:s regler. Nu ställs Amanda inför ultimatumet att antingen leva som en människa och inte använda sina förmågor, eller följa med och bli en del av Q. Hon vill leva som en människa, varpå det givetvis inträffar en katastrof som Amanda känner sig tvungen att avstyra. Nu återstår det bar att resa till Q, var det nu är.
Som ytterligare en pusselbit kring världsbyggandet i Star Trek och hur allt hänger ihop kring den mystiske Q, så fungerar väl True Q ganska bra. Lite oklart dock om Q-kollektivet fungerar som en hårdför monopolist och röjer de med förmågor som skulle kunna utmana dem ur vägen. Åtminstone om de väljer att inte gå med i Q. Det här tycker jag kanske inte utreddes och ifrågasattes tillräckligt mycket i det här avsnittet. Skulle det rentav kunna finnas andra, konkurrerande Q-liknande sammanslutningar? I det här avsnittet framstår ju Q:n lite som Marvels mutanter, man föds som det och sedan blir man värvad till ett lag. Då borde det ju även kunna finnas andra Q:n på marknaden. Eller R. Eller S.
Jag tycker att det här avsnittet lider av en extremt stor svaghet. Jag bryr mig inte det minsta om hur det ska gå för Amanda. Hon blir aldrig en mångbottnad person, utan mest en marionett i det lite större intrigspelet. Och eftersom Q också är lite tillbakalutad så blir det ett avsnitt som inte riktigt handlar om någon, i varje fall inte på ett kul sätt. Extra plus till de korta sekunder då en arg doktor Crusher blir en skällande hund. Det hade gärna fått ske under hela avsnittet. Intressant att se vilka hundraser alla på Enterprise skulle bli. Extra minus för att Q är så himla närgången mot Amanda när han ska prata med henne. Han har praktiskt taget tungan i hennes öra. MYCKET CREEPY!
En sak jag liksom älskar med Star Trek är att allting alltid får så stora konsekvenser. Som i det här avsnittet. Riker sover lite dåligt några nätter (vem gör inte det, liksom), AHA! Det måste betyda något jätteskumt! I det här fallet upptäcker man visserligen ganska snart att det finns flera skumma omständigheter. Rikers arm är nämligen avsågad och sedan tillbakafäst igen. Hans trötthet beror alltså på att han blir kidnappad på nätterna och utsatt för diverse experiment. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man misstänker att något skumt är på gång ombord på skeppet, eftersom en portal håller på att öppnas på ett av lastdäcken, en öppning så stor att att den hotar att spräcka skrovet på Enterprise.
Det finns två höjdpunkter i det här avsnittet, det ena är när flera av de bortförda tillsammans på holodäck lägger samman sina olika minnesfragment till en bild av vad de varit med om. En suggestiv scen, där detalj läggs till detalj. Det andra är förstås när vi får följa med Riker som vaken befinner sig i det märkliga undersökningsrummet med de insektsliknande varelserna. Så nära riktig rymdskräck har inte The Next Generation befunnit sig på mycket länge.