Lower Decks: Crisis point. Det där holodäcket blir en långfilm.

Alltså, så sent som efter förra blogginlägget reflekterade jag för mig själv kring underanvändandet av holodäcket och dess dramaturgiska möjligheter i den här serien. Men så kommer Crisis point, ett nästan helt holodäckfixerat avsnitt, och jag förstår att man kanske varit tvungna att ransonera lite inför denna brakfest till holointrig.

Här försöker två av våra huvudpersoner använda holodäckets möjligheter för helt skilda syften. Boimler har jobbintervju med kapten Freeman inbokad, och har därför programmerat ihop en exakt simulering av hela besättningen byggd på deras personliga logginlägg (ett material som eventuellt inte är tänkt att användas på det här sättet). Medan Mariner bygger vidare på Boimlers plattform för att skapa ett egocentrerat äventyr där hon äntligen ska kunna hämnas på sin mamma, som ju just är kapten Freeman. Morsam, som understått sig att beordra Mariner att gå till en psykolog. Men utan att hon själv riktigt är medvetet om det, bygger Mariner i det här avsnittet sin egen terapimodell, lite mer actionfylld än terapisoffan.

I det långfilmsliknande äventyr hon sätter samman på holodäcket (med tredimensionella förtexter och allt) spelar Mariner Vindicta, en hämndlysten skurk som anfaller Cerritos. Men det hon inte räknat med är att hon själv också finns i den här holodäckssimuleringen, som en version av sitt vanliga jag. Och holodäcksversionens version är betydligt mer kärleksfull mot sin mor än vad vi brukar få se henne vara. Mariner utkämpar alltså, bokstavligt talat, ett psykodrama på holodäcket. Inte bara med sin morsa utan även med sig själv, där den framprogrammerade versionen av Mariner har bättre koll på både sitt känsloliv och sina drivkrafter än sin verkliga förlaga.

Upplevelsen blir en välgörande terapilektion för den riktiga Mariner. Men dessvärre även en lätt traumatiserande upplevelse för Boimler, som när han kikar in på slutet av “filmen” får reda på att Mariner är Freemans dotter. Och att kaptenen verkligen inte vill att det ska bli allmänt känt ombord. Att sitta inne på den informationen gör Boimler så stirrig att han helt misslyckas på sin jobbintervju med kaptenen. Medan Freeman blir så pass misstänksam när hon ser Mariner harmonisk att hon genast tror att det är något djävulskap på gång och går till skeppets terapeut för att försöka få honom att berätta vad dottern sagt till honom .

Jag har inget emot att det ägnas mycket speltid åt Mariners ansträngda förhållande till sin morsa, men så här långt i serien (och det är ju inte mycket kvar av den här säsongen) så är det också den enda relationen som faktiskt fått utvecklas i Lower Decks. Som ToT skrev i kommentarerna till blogginlägget om Much ado about Boimler så är det ju dessutom så att man redan nästan börjat upprepa sig.: “Mariners historia ju nästan är identisk med den i Moist Vessel, bara byt ut mamman mot gamla bästisen…”. Vid det här laget är det ju bara att acceptera att Freeman v/s Mariner är den långa, sammanhängande storylinen i den här säsongen. Men det gör mig också lite irriterad, det hade ju varit roligare om även de andra tre huvudpersonerna getts lite mer kött på benen.

Fast nu är det här ju trots allt en komediserie, och endimensionella karaktärer räcker ganska långt. Och man kan väl säga att även Star Trek-konceptet i sig är en av huvudpersonerna i serien. Ett huvudsyfte med serien är ju att kärleksfullt driva med det. När man den här gången leker med Star Trek-filmatiseringarnas konventioner så börjar man, förstås, genom att parodiera den sega inflygningen mot Enterprise från den första långfilmen. Men det blir också lite sköj kring holodäckets återkommande figurerer. Som att det är Leonardo da Vinci som på slutet tar kål på den pånyttfödda versionen av den avlidna Vindicta (Jag kanske inte behöver berätta att Vindicta begravs genom att hennes kropp skjuts ut i rymden i en kista och sedan landar på en planet där hon återfår livet. Däremot funderar jag lite på exakt hur det går till när holodäcket tar över en rollfigur som tidigare spelades av en riktig person).

Det var väl också hög tid att ägna lite mer utrymme åt Generalorder Ett/The Prime Directive. Avsnittet inleds med en lite väl initiativrik Mariner som hjälper ett ödlefolk med att störta råttfolket som använder använder dem som matförråd. Man förstår ju också varför Freeman faktiskt är kapten när hon blåser av dotterns revolution och istället löser problemet på planeten genom att erbjuda råttorna matreplikatorer (varför kom ingen på det i Discovery för att rädda kelpierna en gång i tiden). Jag skrockade även en del över Cerritos psykolog, som har ovanan att associera till mat hela tiden. En harmlös rollfigur och ett billigt skämt. Men rätt kul, trots allt.

Lower Decks når nya nivåer av Star Trek-självrefererande här, i och med introduktionen av långfilmskonceptet och väldigt tydliga citat från de riktiga Star Trek-filmerna. Men jag hoppas också att manusförfattarna nu känner sig lite klara med fördjupningar av den här mor/dotter-relationen. Alltså, givetvis kan de få fortsätta att gnabbas med varandra även i fortsättningen, men efter att Mariner i stort sett är redo att ta livet av sin holodäckssimulerade mor så ser jag inte riktigt hur man ska kunna ta det här mycket längre. Nu vill jag veta allt om Rutherfords pappa-komplex i stället. Kanske var det en glimt av det vi fick se när han nu i Star Trek-holofilmen fick en chans att säga till sin chef exakt hur mycket hans beundrar honom.

Betyg: 8/10.

Det här är avsnitt 9/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 795 tv-avsnitt. Och lite till…

ENT: Oasis. Det med spökskeppet som är fullt av hologram.

Vad är dealen? 

I den växande listan av saker som inträffar “för första gången i Star Trek-universumet” i den här serien så har vi nu kommit fram till en introduktion i hologramteknik. En story som berättas genom en spökhistorieliknande mysterium med Shakesepare-referenser.

Enterprise får tips om ett kraschat rymdskepp där man skulle kunna hitta reservdelar till sitt skepp – men varnas samtidigt för att skeppets gamla besättning spökar där. När man kommer fram till skeppet verkar det helt övergivet, men efter några mysrys-scener upptäcker man till sist att en hel besättning bor i vraket. Och verkar ganska nöjda med det.

Det är bara den unga kvinnan i gruppen, LIana, som verkar vara väldigt sugen på både äventyr och Tucker. Samtidigt upptäcker Enterprise-crewen att historien som chefsteknikern (som också är Lianas farsa) berättade om det kraschade skeppet inte riktigt hänger ihop. Efter att ha ifrågasatt hans story, hittat ett lik i en räddningskapsel och blivit beskjutna så inser Archer och de andra att nästan alla på det havererade skeppet är hologram. Deras förlagor dog däremot när skeppet kraschade..

En man som känner sig skyldig för att skeppet han jobbade på gick under har rekonstruerat alla de personer vars död han känner att han förorsakat. Där lever han, chefsteknikern, tillsammans med sin dotter, i ett slags drömvärld. Och först när Enterprises besättning tränger sig på rämnar hans kungarike. Ja, jag tänker i alla fall lite på Shakespeares Stormen här, jag vet inte vad ni säger?

Några nya kontakter? Det här är första kontakten med Kantares-folket, i både organisk och holografisk tappning. En ras som är förvillande lik människor, lite prickar i pannan får räcka som artsspecifik bestämning. Lite slappt.

Vårdslöst beteende? Igen, godtrogenheten hos Archer. Om en snubbe, som den här chefsteknikern, ganska tydligt ger tecken om att han inte vill ha någon hjälp eller bli räddad – då kanske man inte ska hålla på att tjata och övertala. Det är troligtvis något skumt med en person som inte vill bli räddad från en öde och steril planet.

 Matvanor: Hela avsnittet börjar med någon form av interstellär motsvarighet till en chiliutmaning. Man provsmakar någon form av osannolikt stark krydda. Tydligen är det någon sorts växt som krigare någonstans i galaxen använt som ett sätt att pröva sitt mod.

Sedan finns det också en hel del grönsaksodlingar ombord på det kraschade skeppet som försörjer de få organiska som finns kvar i besättningen – däremot ingen glass. Något som Tucker försöker kompensera Liana för, bland annat genom att ge henne någon form av syntetisk glassmaskin när hon lämnar Enterprise för att fara vidare ut i galaxen. Och Tuckers favoritsmak Rocky Road ingår förstås i grundsmakerna.

Sexytime: Det känns som om det ska finnas minst en kyss, flirt eller öronmassage i varenda avsnitt av den här serien nuförtiden. Den här gången är det alltså Tucker och Liana som råflirtar med varandra. Utan den attraktionen hade eventuellt aldrig det där med hologrammen ens avslöjats. Alternativt, hade aldrig Enterprise-besättningen klarat sig levande därifrån.

Ordväxlat: Tucker skäller ut Lianas farsa, och lyckas samtidigt göra en rolig referens till den kommande innovationen hololäkaren!

EZRAL: Why do you think I did this? To retreat into some fantasy? Pretend it never happened? For two years I tried to repair our ship, and I watched my daughter grow up alone. So I decided to bring them back. Her mother first, then Captain Kuulan and the others. I did everything I could to make it like it was, for her.

TUCKER: She deserves more.

EZRAL: I’ve given her everything she needs.

TUCKER: And when you’re gone?

LIANA: Trip, please.

TUCKER: Are you going to let her bury you out in the hills, and live the rest of her life with these people you created? What if the relays burn out again? Then she’ll really be alone.

EZRAL: She’s my daughter. It’s not your concern.

TUCKER: What if she gets hurt? What do you do then? Programme a holographic doctor?

EZRAL: We’ve survived here successfully.

TUCKER: Maybe you have. Ask Liana how she feels. Ask her if just surviving is enough.

Det här kändes precis som… ett annat Star Trek-avsnitt: Shadowplay. Deep Space Nine-avsnittet om en hel stad som bebos av hologram. Odo var en av de centrala figurerna i det avsnittet, och här dyker minsann den skådisen, Rene Auberjonois, upp som gästskådis – men utan changelingansiktsmask.  

Åh, alla dessa pappor som ska skydda sina döttrar från världen utanför. Och som av någon anledning tror att de inte behöver några andra män en de själva…de är rätt tjatiga tycker jag. Som här där Liana verkligen inte får säga eller tycka så mycket – hon är bara kvinnan som farsan och hennes kärleksintresse slåss om. Tradigt.

Däremot gillade jag avsnittets första del, då det fortfarande var lite spökhistoriestämning. Och det där liket man hittade i räddningskapseln var också något av en höjdpunkt. Hologramhistorien var däremot lite trögflytande. Förutom att man upprepar en idé från en tidigare serie, så känns hela scenariot en smula överutnyttjat. Ni vet, där man besöker en civilisation där allt är perfekt på ytan, men där det finns något skumt som döljer sig bakom fasaden. Lite pangpang hottade dock upp anrättningen en smula!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 682 tv-avsnitt.