Star Trek: Discovery. Su’Kal. Berättelsen om den ensamme kelpiern.

Kanske beror det på sömnbrist, eventuellt kan det ha att göra med den här deprimerande pandemijulen (på fler sätt än jag vill gå in på här), eller så finns det ett samband med den där melankolin som jag ofta känner av mot slutet av året. Vad det än må bero på så var jag faktiskt helt knäckt i slutet av det här avsnittet. Deppig. Slut. Befann mig plötsligt i ett läge där det enda som jag riktigt kunde ägna mig åt var att lyssna på Taylor Swifts nya (mestadels) ledsna album. Det överensstämde liksom med känslan jag befann mig i, och gav lite sinnesro.

Jag blev själv rätt så förvånad över att jag var så känslosam. Jag hade ju nyss suttit och varit irriterad på Su’Kal, tyckt att avsnittet hakade upp sig i olika “laddade och lite högtidliga konversationer”. Ett berättargrepp som man hemfallit sig åt lite för ofta den här säsongen. Så mycket mässande och livssanningar som ska förmedlas på ett lite överspänt sätt. Men så inser jag, under avsnittets sista minuter, att de där lite förhöjda konversationerna fanns där eftersom många av rollfigurerna kommer att skiljas åt ett tag. Man laddar alltså dramatiskt för en upplösning på avsnittet där liv är i fara och Discoverys besättning är splittrad på flera olika platser. Ett lite oväntat mörkt slut på ett uppdrag där alla inblandade på Discovery bara ville göra gott.

Resan till nebulosan var ett sätt att försöka ta reda på orsaken till The Burn, men här finns också en hel planet bestående av det sällsynta dilithiumet, själva förutsättningen för rymdresor kors och tvärs över galaxen. Men allra viktigast för Saru var kanske ändå att rädda den överlevande som man upptäckt på det kelpiska skeppet som kraschat på den där dilithumplaneten. Barnet till kaptenen på skeppet. Och fortfarande vid liv.

Burnham och doktor Culber finns vid Sarus sida. Men när de kommer fram till skeppet hamnar de mitt i ett holodäcksäventyr. Där har också deras fysiska kännetecken förändrats: Culber är bajoran, Burnham trill och Saru en människa. Ganska snart inser de tre att man befinner sig i ett träningsprogram, ett sätt att uppfostra det kelpierbarn som ju blivit lämnad ensam kvar på det öde skeppet. Ett slags kombinerad barnstuga och universitet. Men med åren har det uppstått allt fler glitchar i datorprogrammet, och det hela liknar mer ett märkligt och bitvis skrämmande sagolandskap. Eller, faktum är att jag den mesta tiden satt och tänkte att det här skulle bli den perfekta spelplatsen för ett Discovery-datorspel.

De tre hittar den ensamme kelpiern, Su’Kal, men när man försöker förklara att man kommer från utsidan, från världen utanför skeppet, får han panik och drar iväg. Det blir då lite komplicerat för de tre nykomlingarna att försöka hitta Su’Kal i det allt mer gotiska holodäcksprogrammet. Burnham får dessutom fajtas med en demon, hämtad från en av sagorna som Su’Kal fått berättat för sig. En skräckinjagande varelse som tydligen ska tvinga Su’Kal att konfronteras med sina egna rädslor. Något han inte alls är sugen på. Som om inte allt annat räckte till, så har holodäcksmaskeringen gjort att patrullen från Discovery inte har tillgång till de läkemedel som var tänkta att skydda dem från strålningen från nebulosan. Huden börjar flagna ganska snabbt där inne i holokammaren.

Det är någonstans här, när man försöker kommunicera med Su’Kal, som han blir upprörd och sånär triggar igång en ny version av The Burn. På något sätt är han sammankopplad med den planet av Dilithium som det kelpiska skeppet nödlandat på. Vi verkar alltså ha nått svaret på säsongens stora gåta, och den känns faktiskt ganska…trist. Ett ensamt barn och dess rädslor är orsaken till en av galaxens största katastrofer. Det finns ingen större plan bakom det som har hänt, bara slumpen och en psykologisk reaktion.

Vi hinner inte vara besvikna särskilt länge över det här avslöjandet, för det känns lite mer akut att smaragdkedjan kommer på oväntat besök. De är förstås ute efter spordriften på Discovery, samtidigt som deras blotta närvaro hindrar besättningen på Federationsskeppet att undsätta Burnham, Saru och Culber inne i nebulosan. Smaragdkedjebossen Osyraa är tydligen inte nöjd med att bara ta skeppet rakt upp och ner, utan vill ha lite förspel. Tydligen känner hon att det finns tillräckligt med tid för att roa sig med lite banter och förolämpningsutbyte med den vikarierande kaptenen Tilly. Just den aktiviteten slutar väl ungefär oavgjort mellan Tilly och Osyraa, men vad betyder det när den gröna rymdgangstern har en exakt och perfekt utarbetad plan för hur hon ska ta över Discovery. Hon transporterar över sina män, sätter någon form av mental boja på Stamets huvud samt intar bryggan utan att Tilly hinner sätta sina hot om att sätta igång självdestruktionsprocessen i verket. Kursen sätts på Federationens högkvarter. Dags att krossa den motståndraen, verkar Osyraa tycka.

Det händer rätt mycket under de sista minuterna, men när avsnittet tar slut är läget ungefär så här: kvar på planeten mitt i nebulosan finns Su’Kal, Saru och Culber. Och dessutom Adira, som på eget bevåg transporterar ner sig med strålningsskyddsmedicinen i munnen. I ett litet skepp utanför nebulosan finns Booker och Burnham, som inte hann till Discovery innan hon och Osyraas skepp far iväg med hjälp av Discoverys spordrift.

Det är tydligt att berättandet i Discovery nu växlar upp inför säsongens sista två avsnitt. Det är som att alla de plotlines som sakta avancerat under säsongen nu lägger in höga warphastigheter. Det är förstås välbehövligt, men för min del förstärker det också känslan av att Discovery inte är en, utan egentligen flera parallella serier. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad som är seriens själ när temperament, ton och fokus skiftar så ofta.

Jag förstår att det är lite av en belöning åt Doug Jones, som spelar Saru, att för en gångs skull få skådespela lite utan den kelpiska masken över huvudet när han nu blir människa på ett holodäck. Det är faktiskt förvånansvärt lätt att acceptera Sarus nya utseende, eftersom skådespeleriet ändå är det samma. Jones har verkligen lyckats förmedla något av sig själv genom sin tjocka maskering. Det är däremot lite svårare att förstå logiken bakom hans förvandling i det här avsnittet. Vi får höra att datorprogrammet förändrat de tre Discovery-besättningsmännens utseende för att de inte ska skrämma Su’Kal. Men vad kunde vara mindre skrämmande än en annan kelpier? Och varför är det viktigt att dölja att Burnham är människa, medan okej för Saru att se ut som en? Logiken haltar lite, va?

Jag har inget emot det här avsnittet, eller dess upplösning. Men det känns lite obehagligt. Alltid när Discovery färdas mot scenarion som känns lite typiska och tjatiga så blir jag lite orolig över att serien ska trilla tillbaka i gamla tropes. Och så är jag väl en sucker för lyckliga slut, också. Den här gången var det lite för många farväl för att jag ska våga tro på att alla ska klara sig levande ur det här.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 11/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 784 tv-avsnitt. Och lite till.

ENT: Stratagem. Det med simuleringen som ska avslöja xindiernas hemlighet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det här avsnittet känns som en direkt konsekvens av att manusförfattarna inte kan skriva några holodäcksäventyr för Enterprise (tekniken finns ju inte på Stjärnflottans skepp vid den här punkten i tidslinjen). All uppdämd lust till att skapa orimliga och osannolika intriger måste få sitt utlopp någonstans, så i Stratagem har man konstruerat ett manus där det skapas vad man väl kan kalla för ett analogt holodäck ombord på Enterprise. Ett avancerat jättelajv som kretsar kring en nybyggd rymdskeppssimulator. Tanken med den är att få en xindier, Degra, att tro att han 1, lider av minnesförlust (tydligen kan Phlox radera vissa delar av minnet hos varelser), att 2, insekts-xindierna attackerat både Jorden och de rivaliserande xindi-arterna och att 3, han och Archer suttit i tre år i samma cell på ett fängelse vilket lett till att de bondat och blivit polare. Tanken är att Degra, i chocken över allt som inträffat, ska röja en massa hemligheter om xindierna. Och eftersom Degra är hjärnan bakom xindiernas massförstörelsevapen så borde han sitta inne på en massa information. Som till exempel var det här vapnet byggs.

Stratagem börjar dessutom på sedvanligt holodäcksäventyrvis. Vi kastas rakt in i handlingen, utan att veta om det vi ser är på låtsas eller på riktigt. För saker och ting har definitivt förändrats sedan förra avsnittet. Archer har till exempel fått långt hår, och han befinner sig på en främmande rymdskyttel. Omsorgsfullt och detaljrikt förklarar han för sin medpassagerare, Degra – som även han mist sin välordnade frisyr – hur de hamnat där. Att de just flytt från ett insekts-xindifängelse. Hur de blivit polare där, efter att under en lång tid mest försökt döda varandra. Men Archers berättelse är lite för detaljerad och omsorgsfullt utformad, tänker man som tittare, och börjar förstås undra om det inte är något lurt på gång. Eller, det har vi förstås förstått hela tiden, men vid det här laget försöker i varje fall jag fundera ut om det här handlar om en tidsresa eller någon annan dramaturgisk lösnäsa.

En bit in i avsnittet avslöjas hur allt hänger ihop. Att man byggt upp den där främmande skytteln ombord på Enterprise. Och att allt som sker där inne är övervakat av kameror, att fönsterna i skytteln egentligen är tv-skärmar och att Archer löpande får instruktioner och information genom en öronsnäcka. Ja, man har till och med placerat en igel innanför Degras hud, så att man kan skylla minnesförlusten på den. Det är en enormt ambitiös simulering det här, där det till och med ingår attacker från insekts-xindi-skepp. Ju mer desperat och utsatt xindiern känner sig, resonerar man, desto större chans är det att han delar med sig av sina hemligheter. Vi får också, i några flashbackscener, se hur Degra fångades och hur han och de andra xindierna på samma skyttel vägrade att svara på frågor under förhören. Lösningen blev då den här, minst sagt, ambitiösa teaterföreställningen.

Trots alla ansträngningar så går det rätt långsamt för Archer att vinna den misstänksamme xindierns förtroende. Det går så långt att man (via en avancerad röstsimulator) framställer ett fejkat radiomeddelande om att Degras familj befinner sig i säkerhet för att han till sist ska kunna knappa in kursen hem. Men så får Enterprise problem med rumsanomalier som gör att systemen ombord fallerar. Degra upptäcker att det är en störning på bilden i ett av fönstren, fattar att allt är fejk och anfaller sedan Archer med en kniv.

Frågan för våra vänner på Enterprise är nu om uppgifterna som Degra gett är sanna eller falska. Vid vilken punkt av den här charaden förstod han att allt bara var en iscensättning för att lura honom? Man måste vara säkra, eftersom en omväg till fel planet skulle kunna riskera hela uppdraget om att rädda Jorden. Lösningen blir en ny lurifaxplan där man låtsas att man redan anlänt till de koordinater som Degra programmerade in i skeppsdatorn. När han då skriker något i stil med att “våra försvarssystem kommer att krossa er!”, så är saken biff. Och stackars Degra får finna sig i att ha blivit dubbelbluffad. Vilken tur att han inte kommer att minnas det. För Phlox swipar på nytt hans och de andra xindiernas minnen och sätter tillbaka dem i sin skyttel. På det sättet kan inte xindierna ana att Enterprise är dem på spåren.

Även om man inte tycker att Archers peruk är trovärdig ens en sekund i det här avsnittet, så är det här ändå en rätt underhållande historia. Och det säger jag trots att jag brukar vara kritisk till holodäckshistorier – som Stratagem definitivt är besläktad med. Det var något väldigt charmigt och lo-fi med att hela crewen stod runt den där fejk-kapseln och grupparbetade för att göra lajvet trovärdigt. På alla punkter, förutom Archers peruk.

Som självständig intrig känns däremot den här charaden väldigt bisarr. Vem har ens tid att iscensätta en sån här Heist-artad plan? Och vilka magiska möjligheter göms egentligen i Phlox laboratorium. För några avsnitt sedan producerade han en klon av Tucker, nu rensar han korttidsminnen med extrem exakthet. Ja, jag skulle till och med vilja ifrågasätta taktiken med att inte behålla Degra i fångenskap ombord på Enterprise. Det skulle väl ändå kunna sinka vapenprojektet med några viktiga månader?

Men oavsett invändningar, som helhet är det här ett kul och fartfyllt äventyr – och en intressant och ny variant på holodäcksäventyr.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 14/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 729 tv-avsnitt.