DS9: Fascination. Det med En midsommarnattsdröms kåtslagförhäxningar ombord på Deep Space 9.

ds9 fascination 3

Ändå glad att jag knäckte det här med influenserna från Shakespeares En midsommarnattsdröm i det här avsnittet innan jag läste om det i Star Trek-litteraturen.  Och då menar jag alltså inte att en av de som jobbar i maskinrummet på rymdstationen plötsligt förvandlas till en åsna, utan i stället leker Deep Space Nine-författarna här med den där förhäxningen som gör att huvudpersonerna blir kära i fel personer.

Det är lite märkligt. Defiant var verkligen ett riktigt bra avsnitt i klassisk SF-stil. Då är det som om någon genast känner att man måste kompensera det hela med ett riktigt tramsigt genast därefter. Till och med lite tramsigare än det brukar vara när Lwaxana Troi dyker upp. Men tydligen var det här ett sätt för produktionsteamet att få leva ut allt det där fjolliga som nästan aldrig får komma upp till ytan i de vanliga avsnitten i serien. Och när jag läser på så visar det sig att det där lättsamma inslagen främst var efterfrågade inför de nästkommande, ganska mörka, avsnitten. Själv skulle jag gladeligen välja bort allt det här tramset för konstant mörker varenda gång.

ds9 fascinationDet är alltså dags för vad man väl nästan får kalla det årliga Lwaxana-avsnittet, och hon är som vanligt ett enda stort svart hål av kärlekstörst. Till Deep Space 9 kommer hon främst för att uppvakta Odo på nytt. Vad hon inte vet är att hon drabbats av ett telepatiskt virus, som gör att hon smittar andra med sin kärlekshunger. Det betyder att Jake (som lämnats av sin dabo-flicka) blir kär i Kira efter att Lwaxana typ nyst på honom digitalt. På samma sätt blir Kiras pojkvän, Vedek Bareil, som förtrollad av Dax. Men bara en liten stund senare är det Dax som i sin tur kärar ner sig i Sisko. De enda som har någon form av ömsesidighet i begäret är Kira och Bashir. Och som något slags crescendo så blir Quark slutligen besatt av Keiko O’NBrien. Det är då, slutligen, som Sisko förstår att något är fel, och att allt det konstiga började med Lwaxanas ankomst.

Det finns en b-handling här också. Den handlar om det äkta paret O’Briens olika problem. Och som vanligt när det handlar om Miles och Keikos förhållande så är det hon som är sur, irriterad, grälsjuk och orättvis mot den stackars äkta mannen. Börjar bli rätt så trött på att man alltid skriver om deras relation på det där sättet. Det är bara tråkigt, förutsägbart och klyschigt. Blä!

Ett rätt tramsigt avsnitt som jag nu i efterhand ändå kan se tillbaka på med viss värme. När jag satt och tittade höll jag däremot på att explodera av ilska. Men efter några dagars eftertanke blir jag också lite mer generös med betyge.t

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 336 tv-avsnitt.

Star Trek VI: The Undiscovered Country. Den med glasnost och lönnmord i rymden.

PlazaSuite_Still_26.tif

Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.

st undiscovered 7Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.

I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).

Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.

st undiscovered 4Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.

st undiscovered 6Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.

tng undiscovered 5När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.

Star Trek VI - Das unentdeckte Land

Nichelle Nichols

Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.

 

Betyg: 8/10

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Ménage à Troi. Det där Lwaxana blir bortrövad.

tng menage 4

Det här påminner om: Som alltid när Lwaxana Troi är inblandad så finns det vissa farsartade moment i avsnittet. Addera en kärlekskrank ferengier och du vet att du åtminstone i några scener kommer att uppleva något som bara kan beskrivas som en interstellär version av en friluftsteaterkomedi med Eva Rydberg. Men allt är inte som det brukar. Faktum är att Lwaxanas sexuella hunger för en gångs skulle är något nedtonad, den har här ersatts med den bekymrade mamman-rutinen som går ut på att hon på ett ytterst irriterande sätt försöker få sin dotter, Deanna Troi, bortgift.

tng menage 5Det här är nytt: Just det här avsnittet går från att vara en lättsam komedi till att bli smått obehaglig. Det blir lätt så när någon blir bortrövad av en kärlekskrank alien. Och att vara uppvaktad av en ferengier slutar tydligen lätt med att man ligger i en apparat som ska undersöka ens hjärnvågor på ett sätt som verkar hemskt plågsamt. Så även ni Lwaxana-haters som läser den här bloggen får tugga i er att hon fyller en viktig dramaturgisk funktion i det här avsnittet – den verkningsfulla övergången från fars till gisslandrama. Jag vet inte, kanske är det bara jag som får lite våldtäksvibbar av hela scenariot. Sen är det saker som bara är äckliga. Informationen om att öronen är erogena zoner hos ferengier känns som bland det mest obehagliga som vi fått reda på om universum genom Star Trek.

Höjdpunkten är: ….eh…..ja, kanske att vi får tillbringa ordentligt med tid på ett ferengiskepp för att se hur de har det. Eller att vi får höra lite märklig alienmusik? Det är i de små detaljerna som den eventuella storheten finns, helt enkelt. Framför allt i en storyline som kanske inte imponerar hela vägen fram till mål.

tng menage 2Gillade inte: Att Wesley Crusher ytterligare en gång var nära att lämna Enterprise, men lyckades klänga sig kvar trots allt. Sen är det ju lite tjatigt i längden, det där med att Star Trek-filosofin bygger på en uppdelning i raser med specifika förutsättningar och psykologiska kännetecken. Det blir framför allt besvärande när det handlar om den här typen av råttliknande, fega och rakt igenom onda varelser. Kanske ska vi börja kalla ferengifobin vid sitt rätta namn?

Att någon gubbsjuk manusförfattare tyckte att det var en bra idé att låta ferengierna sno kläderna från Lwaxana och Deanna – eftersom kvinnor inte är värdiga att ha kläder – känns ju inte heller direkt som någon höjdaridé. Liksom att någon känt sig tvingad att återuppliva Lwaxanas erotiska fixering vid kapten Picard mot avsnittets slut. Med påföljande förnedrande dissning, givetvis.

tng menage 1Vad har vi lärt oss? Att Patrick Stewart tar varje chans han kan att få spela Shakespeare i den här serien. För det där Shakespeareutbrottet på slutet kan väl inte vara manusförfattarnas idé?

Betyg: 7/10 – Ett rätt spretigt avsnitt. På något vis var det ändå bättre än genomsnittet. Kanske för att det handlingen rörde sig på hela skalan från fars till tortyr. I just det här fallet var det faktiskt en bra grej.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 174 tv-avsnitt.

 

 

The Conscience of the King. Det med alla Shakespearereferenserna

st conscienceDet är så här jag vill ha det! Det här är äkta Star Trek-kvalitet! Hela tiden på gränsen till att vara helt över toppen pretentiös. Och som blandar det totala gravallvaret och Kirks eviga raggande på allt kjoltyg i galaxen. Och ändå lyckas få ihop alla bitarna till ett av säsongens bästa avsnitt.

st conscience 3För det är ju allvarligt. På riktigt. En guvernör som bestämde sig för att ta livet av 4 000 av sina undersåtar för 20 år sedan blir plötsligt igenkänd av en av de överlevande. Det är en av skådespelarna i ett resande teatersällskap som påminner om Kodos, mannen som när maten tog slut på Tarsus IV helt enkelt bestämde sig för att avrätta delar av kolonins befolkning för att de andra skulle få överleva. Först tror Kirk att det är ett misstag, att Kodos redan är död. men när de vittnen som skulle kunna identifiera Kodos börjar dö under mystiska omständigheter inser han att han måste undersöka den där skådespelaren noggrannare. Typ genom att bjuda in teatergruppen till Enterprise och stöta på hans dotter.

Det här äst conscience 2r ett avsnitt vars manus är garnerat med Shakespeare-referenser och citat. Redan i öppningsscenen, som är hämtad från Macbeth, inser man att det kommer att bli åka av. Morden och de nerblodade händerna. Sedan fortsätter det med  lite Hamlet och Julius Caesar. Med inspiration från Shakespeare är förstås dramatiken, som sig bör, tyngre i det här avsnittet än vanligtvis i serien, med rollspel, bedrägeri och ond bråd död. Att ens VÅGA ha den här typen av högkulturella referenser i en serie som Star Trek säger också något om modet och ambitionsnivån hos teamet bakom serien. Och kom nu inte dragandes med Sons of Anarchy. Jag tänker mig att kulturföraktet kanske var mindre utbrett under den här delen av 60-talet. Att man fortfarande tyckte att det var lite fint med Shakespeare, istället för att förakta det som mossigt och förlegat kulturarv.

Men det märkligaste av allt med The Conscience of the King är väl framför allt att det  fungerar så bra. Mycket tack vare Arnold Moss, som är perfekt som den gamle despoten i Shakespeare-klädnad. Och upplösningen. Så drama!

Som en liten randanmärkning vid sidan av alla repliker och skådespeleri så känns det också fint att Star Trek i det här avsnittet introducerar prototypen till en sökmotor. Eller ska man kalla det för en Trekker-Siri? En talsyntes i en dator som kan göra sökningar i någon slags intergalaktisk databas. Mycket modärnt.