PIC: Et in Arcadia Ergo. Part 2. Slutet, döden och pånyttfödelsen.

En sak är ju skönt med den här nya karantäntillvaron. Man kan utan att skämmas sitta hemma en fredagkväll och gråta till säsongsavslutningen av Star Trek: Picard. Ett avslutande avsnitt som för en gångs skull är just det. Ett slut. Här finns en del frågetecken, men ingen egentlig cliffhanger eller teaser som leder in i ett givet förnyande av kontraktet med tv-bolaget. Det känns ju nästan revolutionerande som grepp i dessa tider då även miniserier ofta ynglar av sig och förvandlas till multipla säsonger.

Fast slutet här kan förstås också ses som en början. Picard och hans nya crew är nu komplett och äntligen redo för nästa äventyr. Utan att detdär med galaxens förestående undergång hänger över dem. För jag skulle gärna se att en andra säsong av serien (som ju faktiskt är på gång) handlade om något annat än hotet från artificiella intelligenser. Lämna det åt Discovery, vetja.

Det är så mycket som är bra med det här sista avsnittet, att man liksom gärna blundar för det som inte är det. Portalen till en annan dimension som fylls av digitala tentakler, till exempel. Kan det bli mer “gammeltestamentligt möter hi-tech”? Jag har också väldigt svårt för det här med rymdslag där skeppen liksom grupperas på två sidor, som vore det ett slagfält i Game of Thrones eller någon annan riddarhistoria. Jag menar, det går ju att röra sig på fler sätt i rymden än jorden, när man inte måste ta ställning till tyngdlagar och sådär. Vore det inte vettigare för romulanerna att omringa den planet de vill attackera, än att gå in i fajten som en linjärt organiserad skvadron?

Men nu går jag liksom händelserna i förväg. Kanske ska göra en snabb recap av vad som händer i själva avsnittet också…

Förra avsnittet slutade alltså med att Picard blev satt i husarrest, och inte längre kunde påverka hur dramat utanför hans husarrest fortlöper. Det vill säga att Soji håller på att bygga en stor sändare som ska be de mäktiga artificiella livsformerna om hjälp, de som lämnat det där meddelandet om kriget mot organiska livsformer på den där mystiska planeten. Men givetvis räddas han av doktor Jurati, (Som verkligen är den här seriens mest…ombytliga rollfigur. Finns det någon som hon inte lurat eller förrått?) Hon använder sig av den döda synten Sagas öga för att överlista ögonskanningslåset till Picards rum, och sedan drar de två till till La Sirena. Fast när de kommer dit har gänget där redan dragit vidare mot syntarnas hemby.

Narek har nämligen plötsligt fått en roll som informell ledare för en ny tillfällig allians. Han får Rios, Musiker och Elnor att följa med honom till Coppeliusbasen för att förhindra byggandet av den där antennen som ska kontakta syntarnas befrielsefront. Han får över dem på sin sida genom att berätta den romulanska myten om världens undergång, en berättelse som han snarare ser som en återberättelse av en historisk händelse än en profetia. Eller, kanske både och eftersom han anser att historien har en tendens att upprepa sig.

Altan Soong inser till sist att det var Sutra som dödade Saga i förra avsnittet. Att mordet var en del av hennes plan för att få de andra syntarna att gå med på att kalla på hjälp från den okända syntetiska supermakten. Det är till sist Soji som själv måste fatta beslutet om hur det ska bli med sändaren. Altan tycker hon ska avbryta, hennes kompisar fårn La Sirena med, och så försöker Picard genom olika videosamtal från La Sirena också få henne på rätt väg. Men en del av en portal till syntarnas rike hinner öppna sig innan Soji till sist lägger på luren och avbryter kontakten.

Jo, Picard har ju en hel del att styra upp i det här avsnittet. Förutom att chatta med Soji, så försöker han först uppehålla romulanernas attack. Sedan, när hans efterlängtade förstärkning från Federationen faktiskt anländer (ledda av vår gamla kompis Riker) så måste han också se till så att romulanerna inte drar igång värsta kriget. Vilket de inte gör. Oh och hennes styrkor drar sig tillbaka. I alla fall för den här gången.

Allt går verkligen finfint, utom för Picard själv som verkar få en hjärnblödning mitt i stressen. Han hinner transporteras ner till planeten innan han går bort. Alla hinner sörja ett tag, innan vi tittare får reda att man lyckats föra över Picards medvetande till den där Golemgrejen (vilket vi i och för sig redan listat ut skulle hända, men ändå). Men innan vi kan glädjas åt en återuppstånden Picard är det dags för den här seriens stora farväl. Inuti en virtuell värld finns nämligen också Datas medvetande sparat. Och nu vill han ta ytterligare ett steg vidare i sin strävan efter att få bli mänsklig. Att få veta att hans liv är ändligt, och känna hur själva döden infinner sig.

Och med det farvälet sätter väl slutavsnittet av säsongen en del av seriens frågeställningar på sin spets. Picard är själv nu en syntetisk varelse, där man genom den nya tekniken lyckats skjuta upp hans död. Medan den syntetiska varelsen Data vill bli mänsklig på det mest slutgiltiga av sätt. Genom att dö. Och Picard landar i något som gör serien till mer än en tekniskt uppfräschad uppföljare till The Next Generation.

Vi har ju gissat lite om upplösningen här i bloggens kommentarsfält. Men jag tror inte att det riktigt blev som någon av oss trodde. Inget jätteslag mellan romulaner och federationen. Seven förvandlades inte heller till någon borgdrottning. Lore återuppstod inte från de döda. Men man skulle också kunna se det här avsnittet som ett sätt att skjuta slutstriden framför sig. Och plötsligt inser jag att det där slutet som jag nyss hyllade serien för, kanske bara var en chimär. Man sköt ju bara upp slutet.

För visst finns det massor av trådar som liksom inte knutits ihop. Vad hände med romulanen Narek, och hur hanterar han att syrran Narissa är död? (Jag blev för övrigt mycket förvånad när Narissa dök upp på borgkuben. Trodde att hon hade transporterat sig själv över till något skepp.) En del av de dödsfall i den här serien som borde vara viktiga, som Narissas och Hughs, slarvades över lite väl snabbt. Och då blir jag liksom lite misstänksam. Finns det en risk/chans att de dyker på på något sätt framöver? Kan man räkna med att någon är död i en serie där självaste huvudpersonen återuppstår från de döda? Eller har jag bara separationsångest? Men jag hoppas verkligen att Narissa är död och begraven. Hon var fett jobbig och skådespelaren som gjorde rollen verkade ha fått för sig att hon spelade med i Game of Thrones, inte i en Star Trek-serie. Ja, det mesta med Narissa kändes liksom GoT, inklusive det incestuösa förhållandet hon hade med sin brorsa.

Det känns ju också ytterst oklart om romulanerna och deras ledare Oh verkligen kommer att nöja sig med att ha blivit avspisade av Federationen på ett sånt här snöpligt sätt. Kommer de inte bara att vara ute efter revansch, både på Federationen och de syntetiska livsformerna. Och de där tentaklerna från en annan dimension? Hur reagerar de på att nästan ha fått komma syntetiska livsformer till räddning, men sedan fått hela anfallet avblåst? Nöjer de sig med det? Och vad hände med borgkuben, nu när Seven lämnar alla x-borger i sticket.

Fast. Egentligen vill jag nog att Picard säsong två (om den nu blir av i dessa coronatider) handlar om något helt annat. Att författarna faktiskt utnyttjar sin kreativa frihet och ger sig in i en helt annan historia, en som också hinner med att utforska det framtida universum som Picard faktiskt utspelas i. Det har vi faktiskt fått sett lite för lite av, tycker jag. Och varför håller Musiker och Seven handen i en av de sista bilderna. Åh, vad den här serien, och de där två, hade behövt en lesbisk kärlekshistoria just nu.

Betyg: 9/10. Men en svag nia, det här avsnittet är definitivt bäst att gråta till, innan man börjat fundera på alla tappade trådar.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 10/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt.

PIC: Broken Pieces. Det där Seven blir t f borgdrottning.

Broken Pieces är SPÄCKAD. Om den förra delen i serien var som en andhämtning, med fördjupning, lugn och plats för känslor och medmänsklighet, så är det som om manusförfattarna den här gången måste ta igen den förlorade tiden och späcka det här avsnittet med information. Får på nytt känslan av att man i första halvan av serien talar i gåtor, och sedan måste proppa in massor med svar när säsongen börjar närma sig sitt slut – lite som i andra säsongen av Discovery, som också var bitvis frustrerande att se på.

Soji och Picard anländer i alla fall till La Sirena, och kaptenen där – Rios – reagerar ytterst märkligt när han ser Soji. Det här får Raffi (måste allas namn börja på r?) att sätta igång en egen liten privatdeckarundersökning. Bland annat frågar hon ut alla Rios hologramkopior samtidigt, en sån där scen som skådisen som spelar Rios måste ha älskat. Varje hologramfunktion har ju olika manér och dialekter – samtidigt som de alla spelas av en och samma person. (En stor grej här är ju då att den maskinansvarige pratar skotska – Scottys ande spökar fortfarande i Star Trek.)

Till sist tränger Raffi sig på hos Rios, som valt att stänga in sig på sitt rum. Där får hon (och vi) höra historien om hur det Stjärnflotteskepp som Rios brukade arbeta på mötte två okända personer ute i rymden. En first contact med en man som kallade sig för “beautiful flower”. Den andra var en kvinna som var en exakt kopia av Soji, men hette Jane. Kaptenen ombord på Rios skepp dödade bägge främlingarna, efter att ha fått en direkt order om det av Stjärnflottan. När Rios ifrågasatte dådet tog kaptenen livet av sig. En tid efter det tog Rios karriär i Stjärnflottan slut. Det här är första gången vi får reda på lite mer om Rios förflutna, och varför han inte längre arbetar i Stjärnflottan. Det är också ganska tydligt att han hann bli lite kär i den där Jane, innan hon blev dödad.

Men det här är inte det enda som Raffi Musiker håller på att forska kring i det här avsnittet. Hon, som sedan androidattentatet på Mars agerat privatspanare och försökt lista ut vad som hände bland alla konspirationsteorier som surrat runt, når äntligen ett slags genombrott. Genom att prata med en av holokopiorna av Rios inser hon att den där “conclave of eight” som hon hört talas om är ett konstgjort solystem. Åtta solar som placerades ut runt en planet för mellan 200 000 och 300 000 år sedan. Och det är på den där planeten som Oh och några medsystrar i romulanernas hemliga hemliga polis – Zhat Vash – tar del av dess samlade minnesbank, en varning om vad som skulle kunna hända om syntetiska livsformer utvecklades. En ström av minnen och information som är så mentalt förödande att de flesta av kvinnorna helt sonika tar livet av sig efter att ha tagit del av dem.

En som klarade av den här upplevelsen hyfsat bra var Narissa Rizzo, den romulanska dubbelagenten som ju tjänstgjort i Stjärnflottan samtidigt som hon varit en del av Zhat Vash. En av dem som däremot blev lite konstig av det hela var hennes moster Ramdha. Vi har sett henne tidigare i serien, som en av ex-borgerna på kuben. Hon som blev tossig när hon såg Soji. Eventuellt var det Ramdhas mentala krafter som kortslöt hela den där kuben när borgerna försökte assimilera henne.

Nå, oavsett de där minnenas förödande intensitet, så kanske man ändå kan få undra lite kring vem som placerat dem där, och varför vissa av bilderna i det flöde av minnen som vi tv-tittare får ta del av känns så bekanta. (Som en bild av Data.) Det måste ju därför, antar jag, vara ett budskap skickat från framtiden. Och på något sätt ha att göra med Control, den onda artificiella intelligensen som försökte ta över galaxen i andra säsongen av Discovery. På något vis hänger de här historierna ihop.

Seven dyker som väntat upp igen. Den här gången på borgkuben efter att Elnor kallat på henne genom en fjärrsignal. (Tydligen tillhörde den där sändaren Hugh). Och precis som en del av er skrev i kommentarsfältet till förra avsnittet, så går faktiskt Seven hela vägen i Broken Pieces och förvandlar sig själv till ett slags lokal variant av en borgdrottning. En roll som hon, lite oväntat, verkar kunna gå in i utan några större problem. Hon styr och ställer, sätter igång en självreparerande funktion på kuben och försöker återuppliva borgdrönare och ta kontrollen över ex-borgerna. Men hon tävlar med Narissa Rizzo som samtidigt försöker utplåna alla rester av borgernas existens på kuben – skjuter ihjäl så många hon kan hitta och låter resten blåsas ut i rymden. Men tydligen kom Narissa inte åt alla, för avsnittet slutar med att helt gäng ger sig på henne och brottar ner henne på golvet. Hon lyckas däremot transportera sig bort från kuben innan de lyckas ta kål på henne.

Ombord på La Sirena har Doktor Jurati nu intagit någon form av pånyttfödd skepnad. Hon har erkänt allt hon gjort, lovat att hon ska överlämna sig till myndigheterna när de kommer fram till nästa rymdstation, och sitter och tittar på Soji som bara en vetenskapskvinna kan se på en android som kan äta, dricka och har en krokig tå. Men kan vi verkligen lita på Jurati? Jag är skeptisk, framför allt när det visar sig att romulanen Narek på nytt fått upp spåret på La Sirena, trots att Jurati neutraliserat sin sändare. Det känns som om det kan finnas fler dolda order planterade i hennes huvud.

Soji och Picard har ett litet djupt moment tillsammans, där de pratar om hennes minnen och vem hon egentligen är. Inget superextraordinärt, men för en gångs skull en stund där de två i alla fall försöker att bonda med varandra. Däremot känns det ju lite naivt när Picard på nytt tar kontakt med Kirsten Clancy (Stjärnflottebossen som är så ful i mun) och på nytt ber om hjälp. Clancy är ju allierad med romulanvulcanagenten Oh. Har Picard på nytt röjt alla sina planer för de som faktiskt är hans fiender?

Det här med att Soji faktiskt under hypnos avslöjat för de androidhatande romulanerna var hennes “hemplanet” ligger (alltså platsen där det eventuellt kan finnas fler syntetiska livsformer) är en detalj som lite får ligga på hold under större delen av det här avsnittet. Först mot slutet börjar romulanerna lämna borgkuben för att bege sig dit. Och då får också Soji lite panik över att tiden börjar bli knapp. Planen på att åka till Deep Space 12 och vänta in skepp från Stjärnflottan verkar heeelt seg och tidsödande, så hon tar kontroll över La Sirena med kunskap som hon inte visste att hon hade, och sätter kursen mot en av borgernas transwarptunnlar (som hon inte visste att hon kände till). Hennes myteriförsök går om intet när kapten Rios visar sig ha en lite speciell override på alla säkerhetssystem ombord på hans skepp. Om han bara sjunger en liten sång så kan han återta kontrollen över skeppet (en säkerhetsfunktion som man ju hade önskat att de olika upplagorna av Enterprise hade haft genom åren). Men efter lite gaggande fram och tillbaka så enas alla inblandade om att åka direkt till syntarnas hemplanet genom den där tunneln. Men överraskningarnas tid är inte över. Där transwarpförbindelsen öppnar sig finns Narek och hans skepp, och han passar på att följa efter dem in i tunneln.

Pust! Förlåt för att jag rapade upp så mycket av handlngen, men var tvungen att sortera mina intryck lite grand. För det var ju mycket som hände. Och samtidigt ingenting. Broken Pieces är så tydligt en uppladdning till de två kommande finalavsnitten. Trots att det här är en serie som i sitt första visningsfönster släpper ett avsnitt i veckan, så är den ändå upplagd som ett jättelångt avsnitt. Och hur amazing jag än tycker att det är med alla omsorgsfulla detaljer, referenser, utspridda fördjupningar och omväxlande innehåll, så är jag ändå lite besviken efter de flesta avsnitten.

Förutom tidsresor så är jag inte heller särskilt förtjust i profetior som dramaturgisk motor. Och den här serien känns väldigt mycket som en berättelse där ingen av huvudpersonerna egentligen själv driver handlingen framåt. De är mer som kugghjul i ett obevekligt maskineri, som när det väl satts i rörelse inte går att stoppa. Lite predestinerat, liksom. Och kanske har allt dessutom utlösts av att någon romulan eventuellt över- och feltolkat en varning som skickats genom tiden. Det kan ju uppstå lite missar i kommunikationen då. Lite som när bokstavstroende följer heliga skrifter.

Trots dessa invändningar, så var det förstås ett rätt tungt avsnitt. Men jag kände mig lite stressad, och det var delvis lite sympatistress för vad som väl ändå måste ha varit allt mer stressade manusförfattare.

Betyg: 8/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 8/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 766 tv-avsnitt.

PIC: Nepenthe. Det där Picard får hänga med Riker och Troi.

Det här var definitivt det varmaste, mest kärleksfulla och rollfigursfördjupande avsnittet hittills av Picard. Det känns nästan som en dröm när Picard tar med sig Soji för att gömma sig hos sina gamla polare Will Riker och Deanna Troi. Så paradisiskt fridfullt att det inte är särskilt underligt att Soji faktiskt börjar misstänka att hon hamnat i någon form av simulering. På några sekunder förflyttas hon från ett mordförsök på en ogästvänlig borgkub, till att befinna sig i ett hus på landet, beläget i en idyllisk miljö med en supermysig kärnfamilj som fixar nybakta pizzor på sin utomhusugn. Jag menar, att sitta med en inkännande och förstående Troi och diskutera som ett liv. En samtalspartner som nästan dryper av empati och medkänsla sittandes mitt i ett trädgårdsland där plantorna dignar av stora, mogna tomater – ja, ni hör ju själv. Det låter ju så överdrivet att det nästan skulle kunna vara fråga om ett holodäcksäventy.

Men även tillvaron i lustgården på Nepenthe plågas av mörka minnen. Riker och Troi sörjer sin döde son Thad. Han som hade kunnat räddas om syntetiska livsformer hade tillåtits, i det här fallet för läkemedelsproduktion (jag bara antar att det silikonbaserade viruset som dödade honom var en blinkning till det Enterprise-avsnitt jag just sett på samma tema). Men Will och Deanna har åtminstone fortfarande Thads lillasyster Kestra hos sig. Hon som fortfarande håller sin storebrors påhittade språk levande, och som nästan genast bestämmer sig för att Soji är hennes nya tf storasyster. Det är faktiskt också hon som är den första som faktiskt berättar för Soji om Data.

Scenerna på Nepenthe ger också vår gamle kapten Picard ett nytt djup, som när Troi ser till att läxa upp honom kring hans fyrkantiga sätt att förhålla sig till Soji. Eller samtalen med Riker om förr och nu. Men några ytterst vilsamma och välgörande scener där på Nepenthe. Fyllda av små detaljer, som när Riker kommenterar hur Soji vrider på huvudet som ett sätt att bevisa släktskapet till Data. Det känns som om det här var avsnittet där Picard som tv-serie fick en egen själ och personlighet.

Lika idylliskt är det inte direkt på borgkuben, den som Soji och Picard nyss lämnade. Den nästan parodiskt onda romulanska agenten Narissa Rizzo kan inte avrätta Hugh på grund av något fredsfördrag. I stället försöker hon få honom att berätta vart Soji och Picard farit genom att avrätta ett gäng xB – exborger. När inte det fungerar lämnar Hugh i fred ett tag, varpå han återförenas med Elnor. Men sen attackerar hon de två på nytt. Hugh dör, men Elnor överlever. Hugh har gett honom i uppdrag att återbesöka kubens drottningkammare, och på allvar hämnas på romulanerna. Det sista Hugh säger innan han rosslar in i döden är att Elnor behöver en annan ex-borg för att kunna ta sig in i drottningkammaren. Som av ett MIRAKEL hittar en nyckelringsliknande grej. Var det inte den som Picard fick av Seven of Nine? Elnor trycker på sändaren. Om Seven dyker upp kan hon vara den som hjälper honom att öppna drottningcellen.

Ombord på La Sirena är man på väg bort från borgkuben för att återförenas med Picard, men upptäcker att man har ett efterhängset romulanskt skepp efter sig som inte går att finta bort. Det är Narek som skuggar dem, och han följer i sin tur ett slags spårsändare som doktor Jurati fått av kommendör Oh. Det ser vi i en flashback precis i början av avsnittet, där vi också får se vad det var för hemska visioner som Oh visade för henne – och som fick Jurati att mörda sin expojkvän Bruce Maddox. En inte helt sorterad upplevelse, tror jag. Men tillräckligt starkt för att Jurati skulle kräkas. Inte helt säker på om allt som sker i den där visionen verkligen har med syntetiska livsformer att göra.

Nu verkar i varje fall Jurati nästan sjuk av ånger, och när hon förstår att det är hon som är den sändare som romulanerna använder för att förfölja La Sirena så injicerar hon sig med något supergiftigt. Ska vi anta att det är ett ämne som kanske inte säkert dödar doktor Jurati, men åtminstone neutraliserar sändaren?

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto bättre blir det. Att få återse Troi och Riker var verkligen mycket mer gripande än jag trodde – och betydligt starkare än när de dök upp i Star Trek Nemesis. De gjorde också ett helt annat intryck än när Seven of Nine gjorde sin comeback. Seven är en stentuff actionhjälte, Riker och Troi är däremot åldrade och eftertänksamma pensionärer. Precis som Picard. (Även om Riker tydligen tillhör någon form av Stjärnflottereserv – var det information som kommer att spela roll i fortsättningen?).

Ser spänt fram emot vad som händer när romulanerna och Picard tävlar om att komma först fram till den plats som Soji tror är hennes hemvärld.

PS: Amazons textningar är verkligen inte heller något vidare. Ändå märkligt att se Deanna Troi prata om hur hon brukade arbeta som skeppsadvokat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 7/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 759 tv-avsnitt.

PIC: The impossible box. Det där Picard äntligen träffar Soji. Och Hugh.

Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?

Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.

Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.

Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.

Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.

Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.

Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.